Min entré på hispan

Min entré på hispan

Den 10 juni 1967 anlände jag till S:ta Maria Sjukhus i Helsingborg för ett sommarvikariat, dvs. - när detta skrivs - för ca 42 år sedan. Hösten 1997 fyllde sjukhuset - efter den officiella invigningen - 70 år. 70 år efter invigningen stängdes de sista avdelningarna. Av de 70 verksamma åren har jag haft en direkt eller indirekt kontakt med sjukhuset i 30 år – sommarvikariatet blev av en slump ett varaktigt engagemang. Det är inget unikt att ett tänkt kort gästspel blir till något beständigt när det gäller psykiatrisk personal. Under min tid som lärare har jag roat mig med att fråga samtliga sjuksköterskor som genomgått specialistutbildning i psykiatri om de som 15-16 åringar (dvs. när de gick ut grundskolan) hade planer på att jobba inom psykiatrin. Under alla år har endast en (1) haft sådana planer (hans föräldrar hade jobbat som skötare i psykiatrin ). I stort har alltså alla (sjuksköterskor) mera av en slump hamnat i psykiatrin. När jag på motsvarande sätt ställt frågan till allmänsjuksköterskor har relativt sett många av dessa (25-50 %) redan i tonåren funderat eller t o m bestämt sig för att bli sjuksköterskor. ”Urvalet” av psykiatrisjuksköterskor dvs. man prövar först på jobbet innan man bestämmer sig - är sannolikt sundare, men jag utvecklar inte denna diskussion här.

Själv hade jag som sommarvikarierande skötare och blivande sjuksköterska något så ovanligt som en akademisk utbildning i företagsekonomi. Studiekamrater hade sagt mig att ”jobba på S:ta Maria är skitkul - man skurar toaletter på dan och åker färjor på kvällen”. Med mycket stor tvekan anlände jag till S:ta Maria Sjukhus den 10 juni 1967, blev mycket väl mottagen och fick lakan och handdukar av personalassistent Bernhard Larsson, anvisades ett rum och inbjöds till en 3 dagars introduktionskurs. Av denna kurs minns jag att chefsöverläkare Sture Eklund lärde oss att Hibernal var bra mot psykoser och Tofranil mot depression. Sjukvårdsföreståndare Stina Sjöholm lärde att Sumax var mycket bra i skurvattnet, men det krävdes skicklighet att dosera Sumax rätt (till en spann vatten skulle Sumax-flaskan vändas upp och ner och i ett bestämt tempo skulle man räkna till tio = rätt dos). Äldre skötare använde inte begreppet Sumax om skurvattnets nymodighet, utan använde det äldre märkesnamnet Tepol och kunde därmed markera att man varit med länge i hospitalsvården. Andra sätt att markera erfarenhet var att beteckna avdelning 35 som 6:an D1, vilket ställde nykomlingarna ”off side”, dvs. de tillhörde inte ”de etablerade”.

Men i övrigt kännetecknades arbetet av en utomordentlig gemenskap vilket naturligtvis är trivselns förutsättning. Min första arbetsuppgift på avdelning 25 var att bistå en patient - B G - med morgonhygien. Patienten låg fastspänd i bälte och efter att jag placerat en tvättskål framför honom, menade han sig kunna klara sig bra själv - bara jag öppnade ett fönster pga. den fruktansvärda sommarvärmen. Jag gjorde så, lämnade patienten i fred och när jag återkom efter fem minuter fann jag patienten borta och tvättskålen orörd. Jag hade under introduktionskursen fått lära att ”trekants-nyckeln” endast skulle användas till speciella fönster och en liten broschyr lärde att om skötare förorsakade rymning kunde detta leda till löneavdrag. Här infann sig nu kognitiva dissonanser: För det första blev jag inte bannad, utan min försummelse ursäktades. En trygg skötare - Lars Christofferson - sade mig att patienten var en ”vagabond” som åkte direkt ned till färjestationen och satte sig där. Mycket riktigt återkom polisen med patienten efter några timmar – man hade tagit honom på just färjestationen. Dissonans nummer två: Är vagabonder fall för mentalsjukhus? Man förklarade för mig att patienten var ”asocial” och icke skötsam. När jag senare i min forskning historiskt studerade bl. a ”icke skötsamma medborgare (se kommande kapitel) fann jag att dessa kunde bestämmas till tre grupper: kriminella, socialfall och i vissa fall psykiskt sjuka. Somatisk sjukdom har emellertid under modernismen ansetts som en legitim orsak till att uppbära samhällets stöd, att bli fri från arbete etc. Mitt första problem och ”icke begripliga fall” visade sig senare både teoretiskt och praktiskt som mycket svårlöst. Kan man låta en person sitta på färjestationen (eller idag: Knutpunkten) och tigga pengar, dricka öl etc.? Eller skall samhället städa bort asocialiteten? Vem skall städa: polis, socialvård eller psykiatri? Kan man fostra de asociala till skötsamma medborgare på institutioner? Etc.

Överhuvudtaget gav mig mentalsjukhuset mycket att fundera kring. Det är omöjligt att nu i efterhand försöka förstå detta avskilda samhälle i sin helhet. Ett exempel kan toalettsystemen utgöra på de flesta avdelningarna. Man levde kvar i en gammal agrar arkitektonisk lösning: toaletterna utgjorde ett kollektivt rum - precis som på landsbygden förr. Ett torrdass på landet före modernismen kunde innehålla t ex fyra sitsar. Man kunde alltså gå på toaletten kollektivt, man kunde samspråka, fundera, diskutera samtidigt som tömningsbehoven tillfredsställdes. Med modernismen och postmodernismen har toaletten allt mer blivit ett ”hemlighus”. Lukter, ljud etc. har privatiserats och om möjligt eliminerats (för en tid sedan hörde jag om japanska toaletter som spelade musik just i syfte att eliminera ”toalettljud”). På S:ta Maria levde dock den agrara lösningen kvar. Patienterna satt på toaletten gemensamt – ibland mitt emot varandra. Naturligtvis kunde man - med modernistiska mått - förfäras över dessa gamla lösningar som hängde med in i 1970-talet. Men med gamla agrara mått fanns det ingen anledning till bestörtning. Bengt Westerberg hann emellertid proklamera idén om enkelrum åt envar på långvården innan ”enkelrums-toaletten” hade blivit verklighet på de gamla hospitalen.

Vikarie skötare 1967

När jag började på S:ta Maria Sjukhus i början på juni 1967 såg klinikindelningen ut enligt följande:

Klinik Vårdplatser Överläkare
M 1 352 Överläkare Ture Gyllerup
M 2 335 Överläkare Lilly Földes-Solti
K 1 254 Överläkare Axel Varenius
K 2 389 Överläkare Sture Eklund
Internmedicinsk vård - Överläkare C-B Gadd
Hjälpverksamhet - Överläkare Bengt Franzén
Summa 1.330

M betydde naturligtvis män och K kvinnor. Klinikerna 1 tog emot patienter från Helsingborg med omnejd och klinikerna 2 företrädesvis ”utomlänspatienter”.

På dessa 1330 platser fanns med överbeläggningar drygt 1500 patienter, landets näst största mentalsjukhus – endast Beckomberga i Stockholm hade fler patienter. Medelkostnad per dygn var ca 65 kronor per patient. I nejderna runt Mentalsjukhusen låg Mentalsjukhem. I Höganäs låg t.ex. ett sådant mentalsjukhem med drygt 80 vårdplatser (läkare P. A. Norberg och med husmor Eva Holm-Olsson) och här var dygnskostnaden per patient under 50 kronor.

Det kan sägas om Carl-Benedictus Gadds internmedicin att han skötte den somatiska vården av samtliga 1500 patienter. Även personalstaben om ca 1000 anställda fick sina somatikbesvär behandlade av C-B Gadd. Därtill kanske drygt 500 pensionärer som tidigare hade jobbat vid mentalsjukhuset hade Gadd som husläkare. I verkligheten var han sannolikt – pga. erfarenhet – den reellt bäst fungerande ”psykiatern” på sjukhuset. Överhuvudtaget var Gadds effektivitet av den dimension att flera distriktsläkare behövdes för att ersätta honom när han successivt efter pension drog ner på sin verksamhet.

Om Lilly Földes-Soltis verksamhet kan sägas att hon föraktade patienter, manipulerade journaler och orsakade indirekt ett mord på en vikarie skötare. Det senare har jag noggranna anteckningar om och möjligen återkommer jag till denna incidens nedan.

Med få undantag kan sägas att läkarna utgjorde mist en lika lustig skara som egendomliga patienter. Eller uttryckt på ett annat sätt: Läkarna syntes lustigare i sina beteenden än patientkollektivet. Nämnde internist – C-B Gadd – uttryckte det som så när han kom till S:ta Maria på 1940-talet:

En färgstark karaktär som inte har lika mycket positivt att säga om psykiatrerna är Carl-Benedict Gadd.
Han kom till S:ta Maria som företagsläkare och "kroppsläkare" på 40-talet.
— Det var en otroligt jobbig tid i början. Jag tyckte att de flesta av psykiatrerna själva borde ha varit patienter, suckar han.
— I flera fall var det en kroppslig sjukdom som hade orsakat de mentala besvären hos de intagna, till exempel vid problem med ämnesomsättningen. Men de var sällan intresserade av sånt.
Carl-Benedict Gadd är dock mycket noga med att påpeka hur bra personalen togs om hand.
— Det var en fantastisk arbetsplats. Det fanns inte en enda dag som jag inte gick till jobbet med glädje.
1967 tog landstinget över ansvaret från staten och 70-talet blev ett omtumlande årtionde för psykiatrin i allmänhet och sjukhuset i synnerhet.

Hjälpverksamheten var en liten men gryende verksamhet som skulle leda till öppenvårdspsykiatri i takt med mentalsjukhusen ”avhospitaliserades”.

Dygnskostnaden å 60 kronor per patient motsvarar i dagens penningvärde (2009) 475 kronor. Dagens dygnskostnad på klinik ligger dock kring 3-4000 kronor beroende på typ av klinik. Dock har vårdtiderna förkortats från livslångt vårdande (läs: inlåsning) till betydligt kortare inneliggande vårdtider. Fortfarande är det emellertid vanligt med livslånga kontakter med psykiatrin. Många – eller de flesta – blir aldrig friska, utan den psykiatriska behandlingen är endast symptomatisk och vanligen med psykofarmaka.

Min lön sommaren 1967 var första månaden 1145 kronor + 77 kronor för tjänstgöring å obekväm arbetstid. Lönen följde löneklass KA6:6. Skatt drogs med 375 kronor och för möblerad rumshyra (delade rum med Kjell Gunnarsson) betalade jag 45 kronor per månad. Om jag skulle ha behållit lönen till dagens penningvärde, skulle jag tjäna 9000 kronor. Nu tjänar jag ca 40000, litet beroende på hur mycket jag har lust/behöver arbeta. Hyran – 45 kronor/månad – skulle i dagens penningvärde vara 355 kronor. Istället är vår (2 personer) hyra 8000/månad. Min fru och jag bor ungefär på samma ställe som 1967, men betydligt bekvämare och 8 gånger större yta. Men ändå: boendekostnaden som relativ andel av lönen har ökat mer än såväl brutto- som nettolön. Lönen hämtade vi anställda ut som ”cash” på posten och vi var verkligen ”kungar för en dag”. Nu existerar inga postkontor längre (och även ”cash” har sett sina bästa dagar).

Jag fick böter för fortkörning (150 kronor) som student. Jag förhandlade mig till en avbetalningsplan med 5 kronor per månad i 30 månader. En irriterande utgift, men dock gnagde den låga inflationen något på boten.

Vidare hade jag sparsamt med fria arbetskläder. Skötarrocken hann bli riktigt smutsig innan den skickades till fri tvätt. Som vikarie skötare fick man tilldelat sig 4 skötarrockar – ordinarie skötare fick 6 rockar. Jag köpte några rockar privat, med de godkändes inte pga. ”slejf” bak på rocken. ”Slejfade” rockar var läkarattribut och kunde således inte användas av vikarie skötare.

Vidare hade jag 24 semesterdagar per år och eftersom jag var vikarie skulle jag först tjäna in semester ett år, innan jag kunde ta ut dem påföljande år. Dock förlades inte semester för vikarie skötare till sommaren, utan syster Maj, personalansvarig för hela sjukhuset, kunde med kort varsel i november eller början på december säga att ”nu får Du ta semester”.

Jag debuterade som vikarie skötare på en intagningsavdelning för alkoholister, men klientelet var inte så renodlat utan i verkligheten var avdelning 25 ett konglomerat av patienter. Som vikarie skötare tilldelades man ofta den mindre populära köksturen. Man lärde sig dock snabbt att man kunde ta hjälp av någon alkoholist som var på bättringsvägen. Genom att sticka till alkoholisten en ask cigaretter, som man inhandlat på någon färja för 1,25 kronor, gjorde detta köksturen till en enkel syssla. Hade man dagrumsturen, städades dagrummet på morgonen, varpå man kunde spela kort med patienterna. Städturen innehöll både städning och sortering av tvätt nere i en kulvert.

På avdelningen fanns en översköterska och andre + tredje man. Oftast hade alla tre 1:e skötare utbildning, vilket innebar 6 månaders påspädning av skötareutbildning (som var 20,5 månader lång). Var tredje man i personalkollektivets avdelningshierarki inte 1:e skötare, kunde en vanlig skötare ”rycka upp” som tredje man. I denna position kunde ingå förtroendet att gå och hämta post i en korg. Att ”hämta post” innebar ett rum för social samvaro med personal från andra avdelningar. Här kunde utbytas nyheter om vem som ”ryckt upp” som andre eller tredje man, vem som varit onykter i tjänst, senaste nytt i vem som kommit med i skötareutbildningen, vem som skulle gå i pension, vilken patient som rymt etc. etc. Överhuvudtaget innebar korgen och postrundan ett forum för kollektiv samvaro med nyhetsutbyte. Samtidigt innebar rätten att gå med korgen en icke ringa statusposition. Det hände t o m att en skötareelev fick äran att gå postrundan och då blev detta en diskussion i sig.

En särdeles spännande dag var ”kassationsdagen”. Denna dag skulle experter bedöma om avdelningsinventarier verkligen var föremål för kassation. Detta var en riktig dramadag som hade sina regisseringsrötter i de gamla hospitalen. Nytt kunde införskaffas till en avdelning enbart om något begagnat kunde anses förbrukat. Någon skötare med status på avdelningen gick med olika ”prylar” från avdelningen och fick dem bedömda av snickare, sömmerska, tapetserare etc. som hålslog varan om den kunde anses förbrukad. Var det en reva i ett lakan, gjorde 3:e sköterskan Tea revan än större för att skapa garanti om att lakanet skulle dömas ut. Vid ett tillfälle fick jag i uppdrag att gå med inventarier (som var märkta med avdelningens nummer) till olika stationer för bedömning. Jag lyckades att få allt kasserat, gick till förrådet och bytte till nytt och i den allmänna glädjen på avdelningen över det lyckade utfallet, bjöd översköterskan på tårta. Kassationsdagen var således en spännande dag och utvecklade sig till ett riktigt sociodrama på hospitalet och ett diskussionsämne vid ”postrundan”.

Det fanns naturligtvis en rangordning bland avdelningarna. Högst status hade de avdelningar, vars patienter ”skötte sig själva”. I verkligheten påminde dessa avdelningar mest om vilohem, där patienterna diagnostiserades som neurasteniker. Detta kunde betyda att disken därhemma växt sig för hög på diskbänken alternativt att kassan inte räckte till en Mallorca resa. Dessa patienter benämndes även ”nervklena” och piggnade till efter ett par veckors vila på avdelning 3 eller 16 (kvinnoavdelningar). Extra trevligt blev det när det ordnades dans på avdelning 40 (manlig avdelning för ”konjaksalkoholister”). Efter dessa avdelningar som vårdade mellanskiktet i samhället, följde de proletära avdelningarna där intagningsavdelningar stod högst i kurs. Lägst status hade avdelningar för vård av senil dementa. Proletära avdelningar är kanske inte en rättvis beteckning – riktigare är nog att hävda att det rörde sig om avdelningar för trasproletärer.

Av de 1500 platserna på S:ta Maria var det omsättning endast på 10 % av platserna. Varje klinik hade ca 40 platser med patientomsättning, övriga platser var avsedda för ”långliggare” eller – med esoteriskt språkbruk – ”kroniker” som inväntade att livet skulle avslutas på ”hispan”.

De avdelningar med patientrotation benämndes naturligtvis intagningsavdelning och det fanns 1-2 av denna typ av avdelning på vardera av de fyra klinikerna. Intagningen följde vissa ritualer. Patienten följdes vid ankomst till avdelningens badrum av minst två skötare. Där fick patienten klä av sig och skötarna gick noggrant igenom varje persedel. Gemensamt med rutinerna på somatiska vårdavdelningar ingick ett ”intagningsbad” där patienten skrubbades ren. Därpå fick patienten sin vita nattskjorta och hade att gå till sängs. Först när läkare – kanske efter några dagar – gav klartecken för ”uppegående”, fick patienten sjukhuskostymering. Detta innebar ofta illa tillpassade kläder – för män en grå fiskbensrandig uniformering som gjorde att man inte kunde missta sig på att det rörde sig om en intagen.

Avdelning 37, avsedd för psykopater, är värd några noteringar eftersom denna avdelning kom att utgöra fundamentet för den kommande rättspsykiatriska organisationen i Helsingborg. Denna organisation kommer att matchas mot mera övergripande nationella (och även internationella) frågor om rättspsykiatrins legitimitet. 37:an var helt enkelt ett begrepp på S:ta Maria Sjukhus regionalt (37:an i nationell betydelse var något helt annat; det var lika med metaforen ”en halvböj” på Systembolaget). 37:ans psykopater ansågs särskilt vårdkrävande och därför hade avdelningen en relativ hög bemanning. Översköterskan var kvinna, men i övrigt – vad jag kan minnas – på 1960-talet förekom endast män i personalkollektivet. En och annan ”farlig” schizofren kunde förekomma på 37:an men i övrigt var avdelningen renodlad för antisociala patienter med jagsvag psykopat-diagnos. Jag jobbade endast extrapass på denna avdelning, men mins väl att jag hade respekt för det farliga klientelet.

37:an blev jämnad med marken och klientelet flyttades till 26:an och efter ytterligare några flyttningar på grund av ombyggnader/moderniseringar, hamnade avdelningen på Pålsjöområdet i Helsingborg. När jag periodvis jobbade på avdelning under en femårs period mellan hösten 2003-hösten 2008, hade sannerligen klientelet förändrats. Nu fanns endast en eller ett par psykopater ”instuckna” bland ett klientel bestående av psykoser med kriminalitet i ”bagaget”.

Patienterna på avdelning 26 – Rättspsykiatriska kliniken – var dock inte bara samhälleliga avvikare i form av psykiskt sjuka och lagöverträdare. De var/är oftast även somatiskt sjuka och har därtill nästan undantagslöst en stark knytning till socialförvaltning.

Jag vill således avsluta denna förförståelse med att poängtera att dagens rättspsykiatriska klientel är samhälleliga avvikare i samtliga fyra kända avvikarroller. De är således

• Somatiskt sjuka
• Psykiskt sjuka
• ”Socialfall”
• Kriminella/lagöverträdare

Även om jag i annat sammanhang diskuterat dessa samhälleliga avvikelser, kommer jag i nästa kapitel kort föra en sammanfattning kring de fyra existerande formerna av samhälleliga avvikelser.

Inför detta kommande kapitel, bör jag göra en kalendarisk resumé över min psykiatriska karriär:

1967-1973: sommarvikarie samt grundutbildning till leg. sjuksköt. + specialistutbildning i psykiatri.

1973-1982: lärare vid vårdskolan i Helsingborg parallellt med ”inhopp” som sjukskötare på Psykiatriska kliniken i Helsingborg – särskilt under somrarna och helger.

1982-ff: universitetsadjunkt och universitetslektor vid Vårdhögskolan Lund-Helsingborg, Vårdhögskolan i Växjö, Högskolan i Kristianstad. Under denna tid vidareutbilda jag mig med en disputation i medicinsk sociologi som slutmål. Jag har dock under alla år – sedan 1967 – haft minst två månaders kliniskt arbete i psykiatri. Under det senaste decenniet har jag – utöver forskning – prioriterat klinisk verksamhet före undervisning. Min undervisning har utöver psykiatri rört vetenskapsteori och metod, beteendevetenskapliga ämnen inom vårdområdet, socialmedicin, organisation och ledarskap, medicinsk etik m.m. Jag har även under 6-7 år periodvis arbetat på ett privat sjukhem för psykiskt sjuka i Vittsjö. Jag fann här att man samlat ett antal patienter – kroniskt sjuka – som andra avdelningar ville ”bli av med”. Man skulle därför kunna hävda att detta vårdhem – med särdeles dåligt rykte – vårdade nära 60 patienter som kan benämnas ”svarte pettrar”.

En kort psykiatrihistoria med fokusering på S:ta Maria Sjukhus, Helsingborg

Inte många vet att när de svenska hospitalen 1931 bytte namn från hospital till vanligtvis kanoniserade sjukhusnamn, föreslogs det nya namnet för det 1927 öppnade Hälsingborgs hospital bli S:t Clemens sjukhus. I knappt fyra år bar sinnessjukhuset i Helsingborg namnet Hälsingborgs hospital, men det nya namnet 1931 blev inte S:t Clemens sjukhus utan S.ta Maria. Efter protester där man menade att namnet S:t Clemens redan var ”inmutat”, då Giesela Trapp på Fredriksdal grundat en katolsk församling i Hälsingborg med detta namn.

Under tiden 1922-1943 togs nio nya sinnessjukhusanstalter i bruk i Sverige. Dessa nio anstalter var avsedda för sammanlagt 7500 platser men med överbeläggning kom de att få ta emot 9000 patienter. Ett av dessa sjukhus var alltså Hälsingborgs hospital.

Redan 1912 fanns planer på att bygga ett hospital i sydvästra Sverige. Detta år fick medicinalstyrelsen i uppdrag av Kungl Maj:t att tillsätta en kommission med uppdrag att finna ett lämpligt område att anlägga det nya hospitalet om 800 vårdplatser. Två år senare hade kommissionen funnit lämplig plats: Hälsingborg. I förhandlingar med staden hade kommissionen blivit erbjuden ett område om 92 hektar norr om Pålsjö skog i stadens norra utkant (varav ca 15 hektar skänktes av grevinnan Elisabeth Wachtmeister på Kulla Gunnarstorp). Hälsingborgs stad erbjöd sig att kostnadsfritt ombesörja alla lednings-dragningar fram till den aktuella tomtgränsen.

Den 13 januari och 14 april 1917 avlämnades propositioner där riksdagen föreslås besluta att ett nytt hospital byggs i Hälsingborg med plats för 1200 sinnessjuka och 200 svårskötta obildbara sinnesslöa. Tanken på ett hospital för 800 patienter hade övergivits - hospitalet skulle då bli för litet. Hospitalet skulle alltså placeras vid stadens norra gräns (Laröd nr 1 och 2) och arkitekt var Carl Westman, som 1916 utsetts till medicinalstyrelsens arkitekt. Den beräknade kostnaden var 9700000 kronor. I februari 1917 var Westman klar med ritningarna och byggnadsvolymen var väldig. Sjukhuset bestod av ett 30-tal byggnader: flera paviljonger för i första hand övervakningsvård (paviljongerna är byggda symmetriskt kring en fyrkantig borggård), administrationsbyggnad, kyrka, festsal, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus, ångcentral, garage, matsal, kök, tvätt, växthus, bageri, maskinhus, förråd, verkstäder, stall, vattenreningsverk, bostäder, portvaktstugor, begravningskapell med obduktionsbyggnad etc. Byggnaderna är uppförda i en stil som för tankarna till nyklassicismen (Westman hade vid denna tid avslutat sitt rådhusbygge i Stockholm i nationalromantisk stil, men Hälsingborgs hospital blev alltså uppfört i en mera nyklassicistisk stil med stramare uttrycksmedel som blev så typisk för byggnationen under 1920-talet).

Det blev intet av med den tilltänkta specialavdelningen för "svårskötta sinnesslöa". Man menade att det borde finnas någon lämplig kasern för dessa, varför några byggnader inte uppfördes inom området. Men med tiden skulle S:ta Maria tillsammans med Beckomberga i Stockholm som blev färdigt 1932 och - med Westman som arkitekt - är mycket likt S:ta Maria, utgöra de största sinnessjukhusen i Sverige när det gäller antalet vårdade patienter.

Hälsingborgsanstalten öppnades 1927 med invigning den 24 september. Patienter hade man tagit emot sedan mars 1927. Det var ordnat även för personal som insjuknade: "å vardera könssidan finnes en lasarettsavdelning med vardera 8 sängar". Byggstarten hade skett cirka ett decennium tidigare och hospitalet var inte klart 1927 - en hel del återstod att färdigställa (bl. a invigdes kyrkan ett drygt år senare: 7 december 1928). Den ogifta personalen hade rum, enkelrum och dubbelrum, delvis inne på avdelningarna, men de flesta rum fanns på våningar ovanför avdelningarna. Något mer avsides, på sjukhusområdets södra del, fanns lägenheter om 2 rum och kök avsedda för den gifta personalen.

Hälsingborgs hospital var naturligtvis ett för sin tid mycket modernt och stort sjukhus. Upptagningsområdet omfattade delar av Jönköpings län, Kronobergs län, Älvsborgs län, Hallands län, Kristianstads län och Malmöhus län. Särdeles många kvinnor var anställda på Hälsingborgs hospital vilket var ett tecken i tiden, då bl. a medicinalstyrelsen m fl. läkare pläderade för att kvinnor var bättre lämpade för vård av sjuka. Möjligen kan det vara så att inte enbart humanitära aspekter styrde medicinalstyrelsens idé om att preferera kvinnor i stället för män, utan även ekonomiska aspekter kan ha styrt: lönekostnaderna blev 30-40% lägre om kvinnor anställdes istället för män. Ett brev tillställdes skötarepersonalens fackorgan Humanitet i frågan om kvinnor eller män som vårdare:

"Det är inte ofta det förekommer något i tidningen från 'mönster-anstalten' i Hälsingborg. Orsaken härtill är ingalunda brist på material, utan har tydligen sin grund i det kaos, som här råder. Man vet inte var man skall börja, allting flyter. In i det längsta hade man ju hoppats, att det skulle bli någon ordning på förhållandena, men sådant är tydligen lönlöst. Därtill fordras säkerligen kraftigare viljor än de som nu bestämma, från högste och långt ner.

Här har man som bekant sökt realisera förre generaldirektörens program med huvudsakligen kvinnlig personal på både mans- och kvinnoavdelningarna och så naturligtvis 'skolade' sköterskor i största möjliga utsträckning. Och det skall alla veta, att det verkligen är ett kjortelregemente, som här föres. På sina håll ett veritabelt sladdersystem, där det gäller för viss personal att vara mjuk i ryggen och snabb i vändningarna, om framtiden skall bli någorlunda lovande."

Brevskrivaren är arg på den kvinnliga dominansen och i synnerhet på "skolade" sköterskor (= lasarettsutbildade sköterskor). Senare i brevet pekar han (?, skriver under signaturen Y) ut en bestämd avdelning och förestånderskan där får mottaga kritik. Denna avdelning jämförs med en annan avdelning där ledningen lovordas och man kan ju anta att denna avdelnings ledning består av en man eller män.

Vid starten hade Hälsingborgs hospital nio läkartjänster. Överläkare och sjukhuschef var Frans Velander. Såsom hospitalsläkare av l:a grad tjänstgjorde bl. a doktor Peder Björck som senare blev medicinalråd. Förutom en överläkare och två hospitalsläkare av 1:a grad tjänstgjorde sex läkare på de olika avdelningarna. Syssloman var Anders Dahlin. Vidare fanns kassörska, bokhållare, två kameralbiträden, två skrivbiträden, förestånderskor, uppsyningsman, översköterskor och överskötare, osv. nedåt i hierarkin.

En föreståndarinna, Anna Hjelm, började på det nyöppnade Hälsingborgs hospital och hon var "skolad" sköterska som gått tre månader som översköterskeelev då hon saknade sinnessjukvård i sin sköterskeexamen. Hon hade erfarenheter som översköterska från Långbro sjukhus och Stockholms hospital, där hon tjänstgjort under professor Bror Gadelius och överläkare Viktor Wigert. Hon var 33 år när hon 1927 kom till Hälsingborgs hospital för att börja som översköterska och senare förestånderska. Hon var mycket imponerad av det moderna sjukhuset, framför allt av arkitektur och den "dyrbara och smakfulla" inredningen.

Anna Hjelm skriver om arbetet vid hospitalets öppnande och de aktuella behandlingsmetoderna:

"Stora transporter kom och patienterna skulle placeras ut på olika avdelningar, alla efter sitt sinnestillstånd. Doktor Björck var fordrande men ändå mycket avhållen. Namn, nummer och hemort på varje patient skulle man kunna om man också hade över 60 patienter. Arbetsterapin var högsta mod. Man talade om dr Simons lyckade resultat från Gütersloh. På vävsalen på manliga sidan sysselsattes dagligen cirka 70 patienter, och där tjänstgjorde endast befattningshavare från sjukvården. /.../

På S:ta Maria sjukhus förekom också på den tiden långbad och många olika behandlingsmetoder prövades. Till slangmat pressades saften ur citroner, ibland ordinerades råriven lever, som minsann ej var lätt att få ner i tratten, likaså passerad färsk spenat. Promenader ordinerades och var mycket omtyckta."

Promenadgårdarna vid de lugna avdelningarna var öppna, men vid de mera oroliga fanns i anslutning till avdelningarna rastgårdar försedda med höga staket.

Tillgången på skolade sjuksköterskor var god när Hälsingborgs hospital öppnades. Med en beläggning på 1300 patienter tillsattes sjuksköterskor på alla avdelningar utom tre manliga avdelningar. Även en stor del av de nästansvariga sjuksköterskorna var utbildade vid lasarett. Patienterna bjöds även på underhållning: var fjortonde dag förlade Hälsingborgs stads orkesterförening sin generalrepetition till S:ta Maria. De andra veckorna visades film i festsalen.

Vården av de sinnessjuka synes ha fortsatt utan några större förändringar fram till slutet av andra världskriget, då Anna Hjelm tycker sig se en förändring:

"Under andra världskriget var S:ta Maria en mycket utsatt plats genom sitt läge vid Sundet. Sedan började även där den stora oron, med jäkt och brådska. Dels på grund av den ökade patientom-sättningen (cirka 2 per dag) dels på grund av mycket stor överbeläggning och personalbrist. Omsättningen är naturligtvis en glädjande företeelse och är sammanhängande med de nya effektiva behand-lings-metoderna: elektrochock och insulin."

Personalbristen börjar alltså bli påtaglig efter andra världskrigets slut. Denna brist är som värst under 1960-talet men kvarstår fram till 1980-talet. P g a denna brist på utbildad personal (gäller all personal från skötare till läkare) anställs många outbildade eller ofullständigt utbildade. Bristen på utbildad personal ökar även omsättning på personal. Detta i kombination med psykiatrins expansion gör att många kommer i kontakt med psykiatrin som vårdare, om än i många fall mycket kortvarigt.

Den lägre personalen eller ”betjäningen” vid hospitalen arbetade under svåra villkor och den organiserade sig relativt sent. Det är naturligtvis frestande att tänka sig att fackföreningar bildades bland de arbetare som hade det sämst vid sent 1800-tal och början av 1900-talet. Så var det emellertid inte. Istället var det arbetare med låg utbytbarhet som organiserade sig först och lättare än arbetare med hög utbytbarhet.

Vi har nu (2009) en beläggning i psykiatrin som liknar situationen före år 1900 (dvs. ca 4000 slutenvårdsplatser) även om koncentrationen av platser före 1900 var betydligt mera centrerad till ett antal hospital än vad situationen är nu ca 110 år senare då slutenvårdsplatserna är mera ”utlokaliserade”. Antalet platser i mentalvården byggdes emellertid ut i en remarkabel omfattning varför antalet slutenvårdsplatser drygt 60 år efter 1900 var nästan nio gånger fler (1962 huserade mentalsjukvården nära 38.000 patienter). Avhospitaliseringen har varit än mera remarkabel då antalet vårdplatser har minskat åter till en niondel från 1964, dvs. på ca 45 år har åtta niondelar av platserna försvunnit - samtidigt som befolkningen ökat med drygt två miljoner under denna tid. Dock har psykiatrins öppnare vårdformer utvecklats sedan 1970- talet, samtidigt som vården av framför allt åldringar och senildementa primärkommunaliserats.

Ännu vid sekelskiftet 1900 omfattades många i samhället av en socialliberal idé om att man skulle komma till rätta med fattiga, tiggare, sinnessjuka, lättingar, libertiner etc. Metoden hette fostran genom arbete. Under 1800-talet hade man experimenterat med tvångsarbete och tjänstetvång för obesuttna (s.k. försvars-lösa) och man hade också lärt sig att institutionslösningar ofta blev dyra. Under 1800-talet fanns för ”arbetsskygga” många typer av arbetsinstitutioner som t ex korrektionsinrättningar, länsarbetshus, arbetskompanier m fl. Det blev därför naturligt att lantbruket blev ett centralt inslag som behandlingsmetod vid hospitalen som byggdes kring sekelskiftet 1900, eftersom arbete inom agrar näring fortfarande var den viktigaste och vanligaste sysselsättning för folket.

Med tiden tilltog emellertid oron för det ökade antalet sinnessjuka och identifierade sinnesslöa. När antalet sjuka ständigt ökade från mitten på 1800-talet hystes farhågor för människomaterialet på bl. a läkarkonferenser. I apokalyptiska tongångar trodde man på människoartens degeneration och det var nu viktigt för vetenskapen att rädda rasen. I Sverige var man tidigt igång genom att världens första statliga rasinstitut inrättades 1922. Det svenska rasbiologiska institutet var faktiskt verksamt ända till 1959. Behandlings-optimismen var nu i avtagande, men i ett rashygieniskt perspektiv kunde man ju skilja ut och låsa in egendomliga människor. I det rashygieniska perspektivet ingick även ett steriliseringsprogram av framför allt psykiskt efterblivna.

Man kan faktiskt studera ett samhälles historia genom att iaktta när nya ord får en känd förekomst. Nya ord på 1930-talet var bl. a arvsanlag, människo-material, rashets etc. Vid sekelskiftet 1900 var brännboll, cykelställ, motor-cyklist, samlingsregering osv. nya ord. Människan konstruerar sin egen kultur och dessa sociala konstruktioner kan bl. a studeras i ordens historia. Elektro-chock och insulincoma kom in i svenska språket mera allmänt i början av 1940-talet och dessa psykiatriska behandlingar hade effekter i vissa fall. Först i mitten av 1950-talet fick psykofarmakologin sitt genombrott och en optimism började åter spira. Men antalet intagna patienter fortsatte alltså att öka till en ”peak” 1962-1964.

En kritik av den institutionella psykiatrin och överförskrivningen av psykofarmaka formulerades av en antipsykiatrisk gruppering under 1960- och 1970-talen (i England var de mest framträdande kritikerna Ronald Laing och David Cooper och i USA Erving Goffman och Thomas Szasz). Samtidigt började den psykiatriska vården närma sig den somatiska vården kostnads-mässigt. Dessa två händelser kunde utnyttjas av sjukvårdens ekonomer: genom att referera till ”humana vinster” kunde mycket pengar sparas genom att helt enkelt skriva ut hospitalsklientelet. Antipsykiatrins kritik blev således en legitimeringsgrund när politikers och tjänstemäns avsikter var att reducera de offentliga utgifterna. Effekterna av avhospitaliseringen är nu ett nytt forskningsfält.