Recension av
Askeland G A: Studier och klientarbete - samma arbetsprocess?, Studentlitteratur, Lund, 1996.
Studier och klientarbete kan förstås som två likartade processer. När jag fick denna bok i min hand, slog det mig att ännu ett bidrag till kognitiv terapi skulle recenseras. Riktigt så enkelt är det emellertid inte - den aktuella boken har ett större djup än behavioristisk teknik för tankepåverkan.
Emellertid tar boken sin utgångspunkt i att problemlösning vid lärande och vid behandling av klienter är av likartad karaktär. Utifrån följande sex faser kan såväl undervisning som behandling organiseras:
problemdefiniering
kartläggning
analys/bedömning
målformulering
genomförande
utvärdering
Modellen är alltså ”målparadigmatisk” eller målrationell för att använda ett weberianskt begrepp. Det här kan låta rosenkindat enkelt och rationellt, men jag kan inte skaka av mig min skepsis mot modeller som litet naivt hyllar målformulering-praktik-utvärdering. Det är så mycket som talar mot målrationalitet, varför vi i stället borde uppehålla oss kring vad som faktiskt sker. När Sverige t ex skall sanera och eliminera den stora statsskulden är ju socialdemokraternas mål (läs partiprogram) inte att fattiga skall betala skulden, men det är vad som faktiskt sker! Mål kan vara klara, luddiga eller helt obegripliga, men vi bör inte fästa allt för stor uppmärksamhet på mål, utan i stället koncentrera oss på vad som sker. Målet att kärnkraften skall vara avvecklad år 2010 tror få på. Istället kan vi få se en utbyggd kärnkraftsproducerad elektricitet till detta år.
Bortsett från tron på det målrationella, är det en trevlig bok som säkert studenter kan uppskatta. Boken är metodisk - på gränsen till övermetodisk i del II som är en övningsbok i hur man använder sig av den anförda problemlösningsmodellen. Boken vänder sig, enligt författaren, till högskolestuderande inom social omsorg och socialt arbete såsom blivande socialpedagoger och socionomer, men kan även användas i sjuksköterske- och psykologutbildningarna.
Duesund L: Kropp, kunskap & självuppfattning, Liber utbildning, Stockholm, 1996.
Här föreligger ytterligare en från norska översatt bok (vi har svårt att hävda oss mot Norge - det är inte bara i idrott, statsfinanser etc som vi har svårt att göra oss gällande). Boken ligger i ett överlappningsfält mellan pedagogik och idrott, varför jag föreställer mig sjukgymnaster eller blivande sjukgymnaster fått tillgång till en bok att glädja sig åt.
Maurice Merleau-Ponty är den fenomenolog och existentialist som författaren låter vara utgångspunkt för den teoretiska framställningen. Bokens andra del behandlar självuppfattning och även mätning av självuppfattningen. Del III behandlar kunskap och inte minst finns ett intressant avsnitt om tyst kunskap. Kroppens relation till kunskap och även till kultur (del IV) diskuteras.
Kort sagt en spännande bok som jag menar inte bara hör sjukgymnaster till, utan kanske i än högre grad på de kurser och linjer som behandlar hälsa och hälsopedagogik. Kanske även en bok för blivande distriktssköterskor. Ett dokument över hur existens och kropp är ett.
Bengt Sjöström
fredag 8 maj 2009
Om utbrändhet och depression
Sanningen om utbrändhet – Hur jobbet förorsakar personlig stress och vad man kan göra åt det. Författare: Christina Maslach, Michael P. Leiter, 234 sidor, Natur och Kultur, Stockholm 1999.
Utbrändhet blev ett allmänt begrepp under 1980-talet. Plötsligt fanns ett tillstånd som var legitimt att hänföra sig till; om man var utbränd hade man ju gett allt. Begrepp som neurasteni, SVB (sveda-, värk-, bränningar-”kärring”) eller TPL (tomtar på loftet) var inget att stoltsera med, men utbränd kunde t o m ge status. I en personaltidning – i det landsting jag under 1980-talet arbetade - trädde läkare, sjuksköterskor och biträden fram i ett temanummer om utbrändhet och vittnade om hur dåligt man mådde. Jag var då kritisk till Maslach och det nya begreppet som gav legitimitet åt trötthet. I stort anslöt jag mig till Johan Asplunds kritik av Maslach och utbrändhet (såsom den framförs i Det sociala livets elementära former) och menade att ett samhälle (och organisationer) som är öppet för bekräftelser, dvs. då man är och betyder något, skapar förutsättningar för att ”utbrändhet” inte skall behöva upplevas. I socialpsykologi och pedagogisk forskning har upprepade försök visat att beröm och bekräftelse skapar välmående och produktiva/kreativa medlemmar i en organisation. Sämre är det med negativ kritik och värst av alls är ignorans eller nonchalans från ledningens sida.
När organisationernas ledningar allt mera isolerar sig och på en hög ”utvecklingsnivå” (läs: organisationens dekadenta fas) tenderar organisationens maktutövare att identifiera sig med organisationens eller institutionens egendom (kanske behöver Göran Persson en ”mes” som finansminister för att själv kunna förvalta sin egendom som dock per definition är folkets; kanske institutionens prefekt ser institutionens budgeterade pengar som sina egna osv). Det kan t o m gå så långt att ledningen eller fåtalsväldet totalt identifierar sig med organisationens egendom och medarbetarna längre ner i hierarkin börjar framstå som fiender och parasiter som inte arbetar billigt nog eller tillräckligt mycket inom ramen för tjänsterna.
Tendensen att allt flera känner utanförskap i institutionsarbetet eller i organisationen är Maslach inte den förste att påvisa; Robert Michels skrev om samma problem i organisationer redan 1911 (i varje organisation utkristalliseras ett fåtalsvälde). På vårdinstitutioner är det inte sällsynt att just en man blir organisationens formelle eller informelle ledare (trots att fältet är kvinnodominerat) och han kan därtill bli något av en tupp i hönsgården och kontrollerar allt och alla.
Jag är nu mycket mer sympatiskt inställd till Maslach; i en ny bok – författad tillsammans med M P Leiter – Sanningen om utbrändhet – ges begreppet utbrändhet ett mera precist innehåll
I våra postmoderna tider ser vi tilltagande utbrändhet hos allt fler medan fåtalet skor sig och mår utmärkt. Värderingskonflikter är vanliga samtidigt som vi deltager i en global konkurrens, teknologiska innovationer (som alltid har en baksida), stramare kontroll och orättvis lönesättning. Gud som trosföreställning är passerad, tekniken likaså och kvar finns just ingenting att tro på längre. Tid är en bristvara och typiskt i postmoderna organisationer är att man inte ens har tid att träffas (”Trevlig sammankomst du inbjuder till, men jag har tyvärr inte tid just den dagen …”).
Nedskärningar och kostnadsjakt är de nya gudarna. Resurserna minskas och problemen skickas nedåt i organisationerna, men när problemen vandrar neråt genom organisationernas hierarkier, finner många medarbetare lösningar i form av sjukskrivning och förtida pensionsuttag.
Boken Sanningen om utbrändhet träffar dagens organisationsproblem så perfekt, att jag önskar att den ingick i kurslitteraturen på många (alla?) högskoleutbildningar. Dagens högskolestudenter är om några år själva organisatörer och bör således redan i utbildningen konfronteras med denna träffsäkra bok. På sjuksköterskeprogrammen har den nya boken om det senmoderna fenomenet utbrändhet en given plats i organisationsavsnitten. Redan under utbildningen bör dagens högskole- och universitetsstudenter reflektera och försöka finna strategier för att kunna betvinga några av vår tids mest avancerade galenskaper.
Bengt Sjöström
Universitetslektor
Depression och skapande – Hur själen kan läkas genom kreativitet. Författare: David H. Rosen, 356 sidor, Natur och Kultur, Stockholm 1999.
Självmordet har särskilt i kristen kultur belagts med skam. Livet har setts som en gåva från Gud och att inte förvalta denna gåva har ansetts skamligt. Att förstöra gåvan genom självmord har tidigare ansetts så skamligt och kränkande att självmördaren vägrades begravning i vigd jord.
Detta moraliska arv och synsätt på suicid lever fortfarande kvar hos oss. Därtill är det för sjukvårdspersonal konfliktladdat att arbeta bland patienter – t ex på intensivvårdsavdelningar – där den ena patienten kämpar för att överleva, medan kanske patienten i sängen bredvid har gjort upprepade suicidförsök.
I boken Depression och skapande tar David Rosen sin utgångspunkt i självmordsnära människor som överlevt suicidförsök. Rosens utgångspunkt är att ingen vill dö helt och hållet, utan endast en ”sårad del” av psyket vill dö. Rosen benämner detta fenomen egocid, dvs behovet av att döda den depressiva fokusen av psyket för att kunna gå vidare till ett nytt och gott liv. Jag är inte helt nöjd med begreppet ”egocid” när Rosen åsyftar behovet att tillintetgöra eländets epicentrum, dvs. när vi mår dåligt har vi behov av att på något sätt ”döda” eller tillintetgöra fokus för den upplevda tråkigheten (eller som Rosen uttrycker det: ersätta Dåliga nyheter med Goda nyheter).
Genom att människor som försökt suicidera – och överlevt – får berätta om sina upplevelser före och efter den suicidala gesten, skapar Rosen en fenomenologisk databas för dessa upplevelser och känslor. Eftersom upplevelser inte kan klassas som sanna eller falska, utan är just varje människas upplevelse, blir intervjuerna intressanta fenomenologiska data som ligger till grund för bokens fortsatta framställning.
Personer som överlevt suicidförsök kan ofta känna sig betydligt bättre efter suicidförsöket. Detta fenomen har jag iakttagit vid några tillfällen när patienter gjort suicidförsök. En kvinna i 50-års åldern försökte vid ett obevakat tillfälle hänga sig i klädkrok på en toalett på en psykiatrisk vårdavdelning. Kvinnan var mutistisk av depressionen. När en skötare fann patienten liggande på toalettgolvet, blödande från pannan, hade hon undsluppit döden pga att scarfen som hon försökt hänga sig i brustit. Pannan hade slagit i tvättfatet, varvid ett sår uppstod som behövde sutureras. Efter denna dramatik, började patienten åter tala och kunde verbalisera sina bekymmer, kom snabbt ur sin depression och jag såg aldrig mer patienten på psykiatrisk klinik.
Genom att bl a intervjua personer som överlevt hopp från Golden Gate-bron vid Frisco Bay, får Rosen data som ger stöd för en tes om fenomenet ”egocid”, som motsvarar det kreativa förlopp genom vilket en individ symboliskt ställs inför och förintar en negativ, livshotande identitet, så att en mer positiv, livsbejakande identitet kan framträda. Nu behövs givetvis inte suicidförsök för att förinta negativa tillstånd (egocid), utan psykoterapi kan effektivt hjälpa en människa att övervinna sådana demoraliserade tillstånd som inlärd hjälplöshet (M P Seligman), existentiell förtvivlan och hopplöshet.
Rosen är jungian och tolkningen av de olika fallen i boken sker alltså från analytisk psykologi, men detta gör inte boken mindre spännande. Ett rikligt bildmaterial bestående av teckningar och målningar – av främst deprimerade - kompletterar denna bok som särskilt måste intressera personer i vårdkollektivet som finner resan från hopplöshet och depression till kreativitet fängslande och engagerande. Rosen anför exemplet Elvis Presley som närmast gjorde en omvänd resa och lyckades inte ta död på kraven att vara ”kungen”.
Bengt Sjöström, Universitetslektor
Utbrändhet blev ett allmänt begrepp under 1980-talet. Plötsligt fanns ett tillstånd som var legitimt att hänföra sig till; om man var utbränd hade man ju gett allt. Begrepp som neurasteni, SVB (sveda-, värk-, bränningar-”kärring”) eller TPL (tomtar på loftet) var inget att stoltsera med, men utbränd kunde t o m ge status. I en personaltidning – i det landsting jag under 1980-talet arbetade - trädde läkare, sjuksköterskor och biträden fram i ett temanummer om utbrändhet och vittnade om hur dåligt man mådde. Jag var då kritisk till Maslach och det nya begreppet som gav legitimitet åt trötthet. I stort anslöt jag mig till Johan Asplunds kritik av Maslach och utbrändhet (såsom den framförs i Det sociala livets elementära former) och menade att ett samhälle (och organisationer) som är öppet för bekräftelser, dvs. då man är och betyder något, skapar förutsättningar för att ”utbrändhet” inte skall behöva upplevas. I socialpsykologi och pedagogisk forskning har upprepade försök visat att beröm och bekräftelse skapar välmående och produktiva/kreativa medlemmar i en organisation. Sämre är det med negativ kritik och värst av alls är ignorans eller nonchalans från ledningens sida.
När organisationernas ledningar allt mera isolerar sig och på en hög ”utvecklingsnivå” (läs: organisationens dekadenta fas) tenderar organisationens maktutövare att identifiera sig med organisationens eller institutionens egendom (kanske behöver Göran Persson en ”mes” som finansminister för att själv kunna förvalta sin egendom som dock per definition är folkets; kanske institutionens prefekt ser institutionens budgeterade pengar som sina egna osv). Det kan t o m gå så långt att ledningen eller fåtalsväldet totalt identifierar sig med organisationens egendom och medarbetarna längre ner i hierarkin börjar framstå som fiender och parasiter som inte arbetar billigt nog eller tillräckligt mycket inom ramen för tjänsterna.
Tendensen att allt flera känner utanförskap i institutionsarbetet eller i organisationen är Maslach inte den förste att påvisa; Robert Michels skrev om samma problem i organisationer redan 1911 (i varje organisation utkristalliseras ett fåtalsvälde). På vårdinstitutioner är det inte sällsynt att just en man blir organisationens formelle eller informelle ledare (trots att fältet är kvinnodominerat) och han kan därtill bli något av en tupp i hönsgården och kontrollerar allt och alla.
Jag är nu mycket mer sympatiskt inställd till Maslach; i en ny bok – författad tillsammans med M P Leiter – Sanningen om utbrändhet – ges begreppet utbrändhet ett mera precist innehåll
I våra postmoderna tider ser vi tilltagande utbrändhet hos allt fler medan fåtalet skor sig och mår utmärkt. Värderingskonflikter är vanliga samtidigt som vi deltager i en global konkurrens, teknologiska innovationer (som alltid har en baksida), stramare kontroll och orättvis lönesättning. Gud som trosföreställning är passerad, tekniken likaså och kvar finns just ingenting att tro på längre. Tid är en bristvara och typiskt i postmoderna organisationer är att man inte ens har tid att träffas (”Trevlig sammankomst du inbjuder till, men jag har tyvärr inte tid just den dagen …”).
Nedskärningar och kostnadsjakt är de nya gudarna. Resurserna minskas och problemen skickas nedåt i organisationerna, men när problemen vandrar neråt genom organisationernas hierarkier, finner många medarbetare lösningar i form av sjukskrivning och förtida pensionsuttag.
Boken Sanningen om utbrändhet träffar dagens organisationsproblem så perfekt, att jag önskar att den ingick i kurslitteraturen på många (alla?) högskoleutbildningar. Dagens högskolestudenter är om några år själva organisatörer och bör således redan i utbildningen konfronteras med denna träffsäkra bok. På sjuksköterskeprogrammen har den nya boken om det senmoderna fenomenet utbrändhet en given plats i organisationsavsnitten. Redan under utbildningen bör dagens högskole- och universitetsstudenter reflektera och försöka finna strategier för att kunna betvinga några av vår tids mest avancerade galenskaper.
Bengt Sjöström
Universitetslektor
Depression och skapande – Hur själen kan läkas genom kreativitet. Författare: David H. Rosen, 356 sidor, Natur och Kultur, Stockholm 1999.
Självmordet har särskilt i kristen kultur belagts med skam. Livet har setts som en gåva från Gud och att inte förvalta denna gåva har ansetts skamligt. Att förstöra gåvan genom självmord har tidigare ansetts så skamligt och kränkande att självmördaren vägrades begravning i vigd jord.
Detta moraliska arv och synsätt på suicid lever fortfarande kvar hos oss. Därtill är det för sjukvårdspersonal konfliktladdat att arbeta bland patienter – t ex på intensivvårdsavdelningar – där den ena patienten kämpar för att överleva, medan kanske patienten i sängen bredvid har gjort upprepade suicidförsök.
I boken Depression och skapande tar David Rosen sin utgångspunkt i självmordsnära människor som överlevt suicidförsök. Rosens utgångspunkt är att ingen vill dö helt och hållet, utan endast en ”sårad del” av psyket vill dö. Rosen benämner detta fenomen egocid, dvs behovet av att döda den depressiva fokusen av psyket för att kunna gå vidare till ett nytt och gott liv. Jag är inte helt nöjd med begreppet ”egocid” när Rosen åsyftar behovet att tillintetgöra eländets epicentrum, dvs. när vi mår dåligt har vi behov av att på något sätt ”döda” eller tillintetgöra fokus för den upplevda tråkigheten (eller som Rosen uttrycker det: ersätta Dåliga nyheter med Goda nyheter).
Genom att människor som försökt suicidera – och överlevt – får berätta om sina upplevelser före och efter den suicidala gesten, skapar Rosen en fenomenologisk databas för dessa upplevelser och känslor. Eftersom upplevelser inte kan klassas som sanna eller falska, utan är just varje människas upplevelse, blir intervjuerna intressanta fenomenologiska data som ligger till grund för bokens fortsatta framställning.
Personer som överlevt suicidförsök kan ofta känna sig betydligt bättre efter suicidförsöket. Detta fenomen har jag iakttagit vid några tillfällen när patienter gjort suicidförsök. En kvinna i 50-års åldern försökte vid ett obevakat tillfälle hänga sig i klädkrok på en toalett på en psykiatrisk vårdavdelning. Kvinnan var mutistisk av depressionen. När en skötare fann patienten liggande på toalettgolvet, blödande från pannan, hade hon undsluppit döden pga att scarfen som hon försökt hänga sig i brustit. Pannan hade slagit i tvättfatet, varvid ett sår uppstod som behövde sutureras. Efter denna dramatik, började patienten åter tala och kunde verbalisera sina bekymmer, kom snabbt ur sin depression och jag såg aldrig mer patienten på psykiatrisk klinik.
Genom att bl a intervjua personer som överlevt hopp från Golden Gate-bron vid Frisco Bay, får Rosen data som ger stöd för en tes om fenomenet ”egocid”, som motsvarar det kreativa förlopp genom vilket en individ symboliskt ställs inför och förintar en negativ, livshotande identitet, så att en mer positiv, livsbejakande identitet kan framträda. Nu behövs givetvis inte suicidförsök för att förinta negativa tillstånd (egocid), utan psykoterapi kan effektivt hjälpa en människa att övervinna sådana demoraliserade tillstånd som inlärd hjälplöshet (M P Seligman), existentiell förtvivlan och hopplöshet.
Rosen är jungian och tolkningen av de olika fallen i boken sker alltså från analytisk psykologi, men detta gör inte boken mindre spännande. Ett rikligt bildmaterial bestående av teckningar och målningar – av främst deprimerade - kompletterar denna bok som särskilt måste intressera personer i vårdkollektivet som finner resan från hopplöshet och depression till kreativitet fängslande och engagerande. Rosen anför exemplet Elvis Presley som närmast gjorde en omvänd resa och lyckades inte ta död på kraven att vara ”kungen”.
Bengt Sjöström, Universitetslektor
måndag 4 maj 2009
Systemteori eller cybernetik
Palazzoli M S, Cirillo S, Selvini M, Sorrentino A M: Familjespel - Psykotiska processer i familjen, Natur och Kultur, Stockholm 1992, 345 sid, Pris. ?
Plastikkirugen Maxwell Maltz lade i sin praktik märke till hur viktig en människas bild av sig själv är när det gäller att styra hennes beteende och personlighet. Maltz drog nytta av det vetande som fanns inom cybernetiken, dvs vetenskapen om effektiv organisation och kontroll, och tillämpade detta vetande i sina psykologiska modeller. Inom cybernetiken betraktas mekaniska och organiska system som målorienterade men endast optimalt verksamma när alla deras funktionsaspekter styrs av deras målorientering. På samma sätt, resonerar man, fungerar självuppfattningen hos människor som ett mål och styr beteenden och kognitiv bearbetning. En negativ självuppfattning resulterar i en sortering av information och endast negativt informationsflöde "tas in". Vid en positiv självbild fungerar det tvärtom. Maltz utvecklade ett terapeutiskt instrument med övningsprogram som gick ut på att patienter skulle fås att skapa en positiv och realistisk bild av sig själva med hjälp av självsuggestion, målsökande och beteendemodifikation (allt ligger den s k kognitiva terapin nära).
Feedback blir således viktig i cybernetik. Ur denna cybernetik växte sedan sytemteorier, dvs vetenskapen om kommunikationstekniska problem, t ex i sociala system. Sociala system betraktas då som relativt slutna, med självreglerande mekanismer. Familjen är ett exempel på ett sådant socialt system. Familjen som socialt system kan likt alla andra system bli "sjuka" och därför har efter framför allt 1950-talet växt fram olika teoretisk referenssystem och teorier med behandlingstekniker - allt kan under ett paraply benämnas familjeterapier. Mara Selvini Palazzoli har sedan 1970-talet blivit känd i Sverige som en framstående analytiker av familjespel och olika psykiska sjukdomar. I böckerna Anorexi och Paradox och motparadox har hon gjort sig känd för behandling av bl a anorexia nervosa och schizofreni.
Nu har Palazzoli et al kommit med en ny omfattande och idérik bok om psykotiska processer i familjen: Familjespel. Detta Milanoteam har med hjälp av bl a Gregory Bateson gestaltat en egen teori om systematisk familjeterapi. I den aktuella boken avfärdas - åtminstone delvis - myten om den schizofreniframkallande modern och istället betonas den (frånvarande) faderns roll. Det är en fördel - men inte nödvändigt - om man läst Palazzolis tidigare böcker (speciellt är jag förtjust i Paradox och motparadox). I Familjespel vävs teori och praktiska exempel samman på ett effektivt sätt. Avsnitten i boken är pedagogiska och de refererade fallens nosologi följer DSM III-R. En läsupplevelse och god praktisk manual för den intresserade. Men avslutningsvis en varning: Familjespel är bara en faktor i psykiska sjukdomars komplexa kausalitet - man måste tillägna sig väsentligt fler perspektiv för att få just "helhetsperspektivet". Bli alltså inte dogmatiska systemteoretiker!
Bengt Sjöström
Plastikkirugen Maxwell Maltz lade i sin praktik märke till hur viktig en människas bild av sig själv är när det gäller att styra hennes beteende och personlighet. Maltz drog nytta av det vetande som fanns inom cybernetiken, dvs vetenskapen om effektiv organisation och kontroll, och tillämpade detta vetande i sina psykologiska modeller. Inom cybernetiken betraktas mekaniska och organiska system som målorienterade men endast optimalt verksamma när alla deras funktionsaspekter styrs av deras målorientering. På samma sätt, resonerar man, fungerar självuppfattningen hos människor som ett mål och styr beteenden och kognitiv bearbetning. En negativ självuppfattning resulterar i en sortering av information och endast negativt informationsflöde "tas in". Vid en positiv självbild fungerar det tvärtom. Maltz utvecklade ett terapeutiskt instrument med övningsprogram som gick ut på att patienter skulle fås att skapa en positiv och realistisk bild av sig själva med hjälp av självsuggestion, målsökande och beteendemodifikation (allt ligger den s k kognitiva terapin nära).
Feedback blir således viktig i cybernetik. Ur denna cybernetik växte sedan sytemteorier, dvs vetenskapen om kommunikationstekniska problem, t ex i sociala system. Sociala system betraktas då som relativt slutna, med självreglerande mekanismer. Familjen är ett exempel på ett sådant socialt system. Familjen som socialt system kan likt alla andra system bli "sjuka" och därför har efter framför allt 1950-talet växt fram olika teoretisk referenssystem och teorier med behandlingstekniker - allt kan under ett paraply benämnas familjeterapier. Mara Selvini Palazzoli har sedan 1970-talet blivit känd i Sverige som en framstående analytiker av familjespel och olika psykiska sjukdomar. I böckerna Anorexi och Paradox och motparadox har hon gjort sig känd för behandling av bl a anorexia nervosa och schizofreni.
Nu har Palazzoli et al kommit med en ny omfattande och idérik bok om psykotiska processer i familjen: Familjespel. Detta Milanoteam har med hjälp av bl a Gregory Bateson gestaltat en egen teori om systematisk familjeterapi. I den aktuella boken avfärdas - åtminstone delvis - myten om den schizofreniframkallande modern och istället betonas den (frånvarande) faderns roll. Det är en fördel - men inte nödvändigt - om man läst Palazzolis tidigare böcker (speciellt är jag förtjust i Paradox och motparadox). I Familjespel vävs teori och praktiska exempel samman på ett effektivt sätt. Avsnitten i boken är pedagogiska och de refererade fallens nosologi följer DSM III-R. En läsupplevelse och god praktisk manual för den intresserade. Men avslutningsvis en varning: Familjespel är bara en faktor i psykiska sjukdomars komplexa kausalitet - man måste tillägna sig väsentligt fler perspektiv för att få just "helhetsperspektivet". Bli alltså inte dogmatiska systemteoretiker!
Bengt Sjöström
Pygmalion och missbruk
Pygmalion in Treatment of Addictions – The Role of Expectations in Therapeutic Transaction
Författare: Håkan Jenner, 140 sidor , Stockholm Institute of Education Press, Stockholm 1998.
När behandlare och patient möts kommer behandlingseffekten till stora delar att bestämmas av de förväntningar behandlaren har på patienten. Denna förväntningseffekt diskuterade av framförallt Robert Rosenthal på 1960-talet då han i ett flertal experiment kunde visa att såväl djur som människor påverkas av försöksledarens förväntningar. Fenomenet är emellertid känt sedan lång tid och spelar t. ex en stor roll vid s k placeboeffekt eller när behandlaren försäkrar patienten om att allt kommer att bli bra … En häst i Berlin - kloke Hans – ansågs kunna räkna då han stampade med hoven ett visst antal gånger som svar på de räkneuppgifter han fick. Psykologen Pfungst lyckades dock bevisa att hästen endast behövde notera åskådarnas kroppshållning och minspel just när han skulle sätta frambenet i marken för det rätta talet = sista stampet.
Robert Merton anförde begreppet självuppfyllande profetia i en artikel från 1948. Härvid spelar självbilden en central roll. Självbilden består av tolkningar av erfarenheter vi gjort kring oss själva. Dessa tolkningar har vi systematiserat för att ge oss sammanhang och mening. Men varken erfarenheterna eller tolkningarna sker förutsättningslöst. I och med att vi har en självbild, så kommer den att börja styra både de erfarenheter vi skaffar oss och tolkningarna av dessa erfarenheter. Självbilden blir en självuppfyllande profetia. (Med detta menas, att det blir sant för att vi tror att det är sant.) En person anser t ex, att han är opraktisk. Detta kommer troligtvis att leda till att han undviker att göra praktiska saker. På detta sätt blir ju chansen att få erfarenheter av att vara praktisk ganska liten. Om personen någon gång gör något praktiskt, så förutsätter han att det inte skall gå så bra och så gör det naturligtvis inte det heller och möjligheten att vara praktisk blir ännu mindre. Om han händelsevis skulle lyckas bra med något, som de flesta människor skulle tyda som att han var praktisk, så kommer han troligtvis att tolka detta på något annat sätt. T ex att det bara var en tillfällighet eller att det inte var uttryck för något praktiskt.
Robert Rosenthal använde begreppet Pygmalioneffekten på förväntningars uppfyllande och prövade effekterna i bl. a. pedagogiska sammanhang. 20 år tidigare – på 1940-talet – hade emellertid Fritz Heider i fenomenologiska studier funnit via den s. k. attributionsteorin att vi förstår våt omvärld till stor del med hjälp av attribut. Hela nationers folk kan ibland tolkas med hjälp av attribut; de tråkiga svenskarna, de ”röriga” italienarna osv. (det sägs ju att i helvetet står italienarna för organisationen och svenskarna för underhållningen…).
Håkan Jenner har emellertid mera ingående studerat Pygmalioneffekten i missbruksvård. Alla som arbetar med missbrukare bör naturligtvis läsa denna bok och försöka medvetandegöra hur man attributerar eller ”ser på” missbrukare. En optimistisk syn på möjligheten att t. ex. ”sluta dricka” skapar faktiskt en bättre förutsättning för ett lyckat utfall än om behandlaren går in en relation med pessimism. Boken som nu finns på engelska har sin utgångspunkt i forskning, rapporter och tidigare böcker (framför allt Jenner H: Pygmalion i missbrukarvården, Studentlitteratur, Lund.
Om jag t. ex. talar om ett ”bastubadande, vodkadrickande och knivkastande folk” vet väl alla vad som åsyftas. ”Die dumme Schweden” lär vara en tysk attribution av svenskarna med avseende på välståndsorganisationen. Tysken är i sin tur ”snål” när svensken skall attributera tysk egenskap. Till dagens middag drack jag en dansk öl: Harboe - inköpt i godkänd EU-kvantitet på färjelinjen Rødby-Puttgarden - som förutom dansk text också innehåller engelsk text (Danish Quality) och en tysk attributionstext om dansken: Der freundliche Däne.
Det är ett oerhört viktigt fenomen som Jenner behandlar – Pygmalioneffekten i vården tangerar allt ifrån suggestion till ”labeling-theories”. Jag skall avsluta med en intressant undersökning som emellertid inte anförs i Jenners bok. På 1960- och 70-talen observerades vilken otrolig effekt s. k. ”labeling” hade, dvs. etikettering av patienter. När David Rosenhan 1973 publicerade sin nu klasiska artikel: On being sane in insane places (finns nu i flera böcker: Mental Health Matters, 1996, Labelling Madness , 1975 osv.) Projektet/försöket leddes av psykologiprofessorn David Rosenhan. Åtta personer valdes ut att bli pseudopatienter. Yngst var en psykologistuderande i 20-års åldern. Övriga sju var äldre och etablerade: tre psykologer, en pediatriker, en psykiater, en målare och en hemmafru. Tre av pseudopatienterna var kvinnor och fem män. Tolv mentalsjukhus valdes ut: några var gamla och sjabbiga medan andra var nybyggen. Sjukhusen var lokaliserade i fem olika stater på öst- och västkusten. Pseudopatienterna klagade vid ankomsten till olika mottagningar över att de hörde röster. Ingenting ändrades i pseudopatienternas livshistoria förutom de aktuella hörselhallucinationerna och visst nervöst beteende (namn och yrke ändrades också). Allt i pseudopatienternas tidigare liv återgavs så exakt som möjligt. Men så for som pseudopatienterna blivit intagna slutade de att simulera några som helst symptom. De deltog i alla avdelningsaktiviteterna. Samtliga, utom i ett fall, fick diagnosen (och stämplingen) schizofreni ”in remission”.
Pseudopatienterna skrev emellertid hela tiden anteckningar – till en början mer i smyg men sedan allt mera öppet. Skrivandet tolkades emellertid som en del av ett tokigt beteende (i det avseendet är undertecknad inte så litet tokig!). Vårdtiderna varierade mellan 7-52 dagar med en medelvårdtid på 19 dagar. Totalt utdelades över 2100 tabletter till pseudopatienterna. Det intressanta är att medan de riktiga patienterna avslöjade pseudopatienterna (”You’re not crazy. You’re a journalist, or a professor /referring to the continual note-taking/. You’re checking up on the hospital.”), så hade personalen inga som helst misstankar.
Rosenhan: ”Having once been labeled schizophrenic, there is nothing the pseudopatient can do to overcome the tag. The tag profoundly colors others’ perceptions of him and his behavior.”
Så går det när personal på en avdelning förväntar sig schizofrent beteende!
Bengt Sjöström
universitetslektor
Författare: Håkan Jenner, 140 sidor , Stockholm Institute of Education Press, Stockholm 1998.
När behandlare och patient möts kommer behandlingseffekten till stora delar att bestämmas av de förväntningar behandlaren har på patienten. Denna förväntningseffekt diskuterade av framförallt Robert Rosenthal på 1960-talet då han i ett flertal experiment kunde visa att såväl djur som människor påverkas av försöksledarens förväntningar. Fenomenet är emellertid känt sedan lång tid och spelar t. ex en stor roll vid s k placeboeffekt eller när behandlaren försäkrar patienten om att allt kommer att bli bra … En häst i Berlin - kloke Hans – ansågs kunna räkna då han stampade med hoven ett visst antal gånger som svar på de räkneuppgifter han fick. Psykologen Pfungst lyckades dock bevisa att hästen endast behövde notera åskådarnas kroppshållning och minspel just när han skulle sätta frambenet i marken för det rätta talet = sista stampet.
Robert Merton anförde begreppet självuppfyllande profetia i en artikel från 1948. Härvid spelar självbilden en central roll. Självbilden består av tolkningar av erfarenheter vi gjort kring oss själva. Dessa tolkningar har vi systematiserat för att ge oss sammanhang och mening. Men varken erfarenheterna eller tolkningarna sker förutsättningslöst. I och med att vi har en självbild, så kommer den att börja styra både de erfarenheter vi skaffar oss och tolkningarna av dessa erfarenheter. Självbilden blir en självuppfyllande profetia. (Med detta menas, att det blir sant för att vi tror att det är sant.) En person anser t ex, att han är opraktisk. Detta kommer troligtvis att leda till att han undviker att göra praktiska saker. På detta sätt blir ju chansen att få erfarenheter av att vara praktisk ganska liten. Om personen någon gång gör något praktiskt, så förutsätter han att det inte skall gå så bra och så gör det naturligtvis inte det heller och möjligheten att vara praktisk blir ännu mindre. Om han händelsevis skulle lyckas bra med något, som de flesta människor skulle tyda som att han var praktisk, så kommer han troligtvis att tolka detta på något annat sätt. T ex att det bara var en tillfällighet eller att det inte var uttryck för något praktiskt.
Robert Rosenthal använde begreppet Pygmalioneffekten på förväntningars uppfyllande och prövade effekterna i bl. a. pedagogiska sammanhang. 20 år tidigare – på 1940-talet – hade emellertid Fritz Heider i fenomenologiska studier funnit via den s. k. attributionsteorin att vi förstår våt omvärld till stor del med hjälp av attribut. Hela nationers folk kan ibland tolkas med hjälp av attribut; de tråkiga svenskarna, de ”röriga” italienarna osv. (det sägs ju att i helvetet står italienarna för organisationen och svenskarna för underhållningen…).
Håkan Jenner har emellertid mera ingående studerat Pygmalioneffekten i missbruksvård. Alla som arbetar med missbrukare bör naturligtvis läsa denna bok och försöka medvetandegöra hur man attributerar eller ”ser på” missbrukare. En optimistisk syn på möjligheten att t. ex. ”sluta dricka” skapar faktiskt en bättre förutsättning för ett lyckat utfall än om behandlaren går in en relation med pessimism. Boken som nu finns på engelska har sin utgångspunkt i forskning, rapporter och tidigare böcker (framför allt Jenner H: Pygmalion i missbrukarvården, Studentlitteratur, Lund.
Om jag t. ex. talar om ett ”bastubadande, vodkadrickande och knivkastande folk” vet väl alla vad som åsyftas. ”Die dumme Schweden” lär vara en tysk attribution av svenskarna med avseende på välståndsorganisationen. Tysken är i sin tur ”snål” när svensken skall attributera tysk egenskap. Till dagens middag drack jag en dansk öl: Harboe - inköpt i godkänd EU-kvantitet på färjelinjen Rødby-Puttgarden - som förutom dansk text också innehåller engelsk text (Danish Quality) och en tysk attributionstext om dansken: Der freundliche Däne.
Det är ett oerhört viktigt fenomen som Jenner behandlar – Pygmalioneffekten i vården tangerar allt ifrån suggestion till ”labeling-theories”. Jag skall avsluta med en intressant undersökning som emellertid inte anförs i Jenners bok. På 1960- och 70-talen observerades vilken otrolig effekt s. k. ”labeling” hade, dvs. etikettering av patienter. När David Rosenhan 1973 publicerade sin nu klasiska artikel: On being sane in insane places (finns nu i flera böcker: Mental Health Matters, 1996, Labelling Madness , 1975 osv.) Projektet/försöket leddes av psykologiprofessorn David Rosenhan. Åtta personer valdes ut att bli pseudopatienter. Yngst var en psykologistuderande i 20-års åldern. Övriga sju var äldre och etablerade: tre psykologer, en pediatriker, en psykiater, en målare och en hemmafru. Tre av pseudopatienterna var kvinnor och fem män. Tolv mentalsjukhus valdes ut: några var gamla och sjabbiga medan andra var nybyggen. Sjukhusen var lokaliserade i fem olika stater på öst- och västkusten. Pseudopatienterna klagade vid ankomsten till olika mottagningar över att de hörde röster. Ingenting ändrades i pseudopatienternas livshistoria förutom de aktuella hörselhallucinationerna och visst nervöst beteende (namn och yrke ändrades också). Allt i pseudopatienternas tidigare liv återgavs så exakt som möjligt. Men så for som pseudopatienterna blivit intagna slutade de att simulera några som helst symptom. De deltog i alla avdelningsaktiviteterna. Samtliga, utom i ett fall, fick diagnosen (och stämplingen) schizofreni ”in remission”.
Pseudopatienterna skrev emellertid hela tiden anteckningar – till en början mer i smyg men sedan allt mera öppet. Skrivandet tolkades emellertid som en del av ett tokigt beteende (i det avseendet är undertecknad inte så litet tokig!). Vårdtiderna varierade mellan 7-52 dagar med en medelvårdtid på 19 dagar. Totalt utdelades över 2100 tabletter till pseudopatienterna. Det intressanta är att medan de riktiga patienterna avslöjade pseudopatienterna (”You’re not crazy. You’re a journalist, or a professor /referring to the continual note-taking/. You’re checking up on the hospital.”), så hade personalen inga som helst misstankar.
Rosenhan: ”Having once been labeled schizophrenic, there is nothing the pseudopatient can do to overcome the tag. The tag profoundly colors others’ perceptions of him and his behavior.”
Så går det när personal på en avdelning förväntar sig schizofrent beteende!
Bengt Sjöström
universitetslektor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
