Dom: Mordet på vikarie skötaren Dauf Fetiu den 19 maj 1972
Åklagare: Ankar, Sven, chefsåklagare, Helsingborgs åklagardistrikt
Tilltalad: Rystam, JAN Peter, Pensionär, Sandvångsgatan 21, 262 00 Ängelholm
Försvarare: Noltorp, Nils-Gunnar, advokat, Drottninggatan 17, 252 21 Helsingborg
Domslut: Mord
Brottspåföljd: Den tilltalade skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård.
Domskäl
Rystam har erkänt gärningen samt uppgivit: Han intogs på S:ta Maria sjukhus på hösten 1957 men utskrevs efter fyra månader. Sedermera började han sin militärtjänst vid I 6 i Kristianstad och någon gång under 1959 blev han återintagen på sjukhuset. Han har sedan vårdats där och blivit föremål för behandling med tabletter, som ”slagit sig på huvudet på honom”. Därför har han försökt förmå personalen att ändra medicineringen men man har icke velat lyssna på honom, trots att han varnat vårdarna och förklarat att det skulle hända någonting om man ej tog varningarna på allvar. Han köpte därför också tre knivar för att märka någon – vem som helst – så att man skulle inse att man måste lyssna på patienternas mening om sjukhuset. Eftersom han önskade att polis skulle komma och undersöka förhållandena på sjukhuset ”högg” han ner Fetiu vid det av åklagaren angivna tillfället. Egentligen hade han tänkt döda ytterligare fyra personer men efter dådet mot Fetiu ansåg han att det han gjort räckte för att väcka uppmärksamhet, som han åsyftat.
Som vittnen har i målet hörts sjukvårdarna Eva Holmberg och Rolf Gustavsson samt vikarierande sjukvårdaren Rosa Sörensson ävensom kriminalinspektör Sven Braun.
Eva Holmberg har berättat: Hon var ifrågavarande dag strax efter kl. 16 sysselsatt med dukningsarbete i matsalen på avd. 33 inom sjukhuset, då Rystam passerade henne och sade någonting om att ”nu har dom fem minuter på sig”. ”Ja” svarade hon och fortsatte utan att fundera på vad Rystam menade. Strax därefter uppfattade hon skrik från ett linneförråd, som ligger intill matsalen. Hon gick fram så att hon kunde se in i förrådet och iakttog då hur Rystam upprepade gången ”slog” mot Fetiu, som befann sig därinne men hon lade då inte märke till något vapen. Hon rusade omedelbart för att skaffa hjälp och när hon återvände kunde hon se att Fetiu tagit sig in på avdelningsexpeditionen, där han låg på golvet och stönade med fradga kring munnen samt blödde från sår i bröstet och på ena låret.
Rosa Sörensson har lämnat följande redogörelse: Hon befann sig i ett sköljrum i närheten av matsalen och linneförrådet, när hon hörde någon skrika högt. Till en början förstod hon ej varifrån ljudet kom och gick ut från sköljrummet för att få klarhet i vad som hänt. Hon såg då Fetiu komma ut från linneförrådet och djupt böjd springa bort mot expeditionen. Strax därefter såg hon Rystam i närheten av förrådet. Plötsligt kastade Rystam en kniv på ett bord i matsalen. En stund senare kom Rystam fram till henne med en annan mindre kniv, som han lämnade till henne och sade, att hon skulle ha den som bevis för att han ”kunde dödat många fler om han velat”.
Gustavsson har omvittnat, att han befann sig i närheten av förrådet, när han uppfattade skrik därifrån och skyndade dit, och att han då kunde ”se att det hänt Fetiu någonting” men Gustavsson har icke kunnat direkt angiva sina iakttagelser i detta sammanhang. Han har emellertid också sett Fetiu på expeditionen något senare och då var Fetiu enligt Gustavsson blodig på kläderna. Av Gustavssons vittnesmål framgår också att Rystam uttalade att han avsett att döda fem personer men att han efter vad som hänt ansåg att en kunde vara nog.
Av förenämnda vittnesutsagor och av Rystams egen berättelse anser rätten styrkt att Rystam som åklagaren påstått tilldelat Fetiu upprepade knivhugg. Genom de undersökningar, som läkare sedermera verkställt av Fetius döda kropp, framgår att Fetius död förorsakats av de skador, som Fetiu genom knivhuggen tillfogats av Rystam.
Visserligen har samtliga ovan angivna vittnen liksom också Braun bekräftat att Rystam som enda bevekelsegrund för sitt handlande framhållit sin önskan att väcka uppmärksamhet på den enligt hans uppfattning felaktiga medicineringen på sjukhuset men denna omständighet kan icke medföra att gärningen skall anses mindre grov. Rystam är därför övertygad om mord.
Påföljdsfrågan
I målet har företagits rättspsykiatrisk undersökning av Rystam. Den har utförts av bitr. överläkaren Alice Nilsson vid Statens rättspsykiatriska klinik i Lund, som i ett 6.6.1972 dagtecknat utlåtande uttalat att Rystam begått den åtalade gärningen under inflytande av sinnessjukdom (Schizofreni) samt att han är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.
Rätten ansluter sig till den av undersökningsläkaren uttalade uppfattningen.
…….
På rättens vägnar
K. A. Berglund
Målsägande: Dödsboet efter skötare Dauf Fetiu, Bagaregatan 16 A, 252 41 Helsingborg; underrättat; anspråk senast 7.6.1972,
Gärningen: Den 19.5.1972 vid klockan 16-tiden har Rystam på avdelning 33, S:ta Maria sjukhus i Helsingborg, avsiktligt berövat skötare Dauf Fetiu, 410415, livet genom att med en kniv, försedd med ett 8 cm långt blad, tillfogat Fetiu minst fem hugg i kroppen. Ett av huggen har trängt in i hjärtat och stora kroppspulsådern och förorsakat en blödning om 2,5 liter blod i höger lungsäck medan ett annat hugg trängt genom mjälten och vänstra njuren. Vid båda dessa hugg har kniven flera gånger dragits fram och tillbaka och förorsakat flera stick i de beskrivna inre organen.
Lagrum: 3 kap 1 § brottsbalken.
Kommentarer och reflektioner kring mordet på vårdaren å S:ta Maria sjukhus 1972
Den mördade Dauf Fetiu skulle ha fyllt 68 år i år och mördaren – Jan Rystam – som redan var sjukpensionär skulle ha fyllt 70 år den 5 juli 2009. Jan Rystam var för mig en viktig person, eftersom han var något av informell mentor när jag i mitten av juni 1967 debuterade som vikarie skötare på avdelning 25, där Jan Rystam då vistades. Han var då en betrodd patient, ty han hade egen nyckel till den låsta avdelning 25, som var en intagningsavdelning för missbrukare – då främst alkoholister. Avdelningen inneslöt dock ett och annat original, varav Rystam utgjorde ett sådant.
Han var en utomordentlig instruktör Jan Rystam. Jag hade första dagen ”dagrumsturen” efter ett roterande schema och Rystam introducerade mig noggrant i denna roll (vilket ingen i personalkollektivet gjorde). Han var hyfsat hospitaliserad efter att ha gjort drygt åtta år som patient. Likaså gav mig Rystam utmärkta instruktioner hur jag skulle sköta ”städtur” respektive ”kökstur”. Överhuvudtaget fick jag en lyckad introduktion på avdelning 25 tack vare Jan Rystam. Speciellt underhållande var Rystam när en radiohögtalare – som fanns på varje avdelning och där man kunde ställa in ett par kanaler samt höra högmässan på söndagar från sjukhusets egna kyrka – läste upp nyheter. Rystam kommenterade dessa nyheter från sin paranoida schizofrena position på ett för mig främmande men alltså underhållande sätt. Jag hade aldrig tidigare hört en så galen kommentator.
Dock tyckte Rystam synd om mig. Jag borde inte behöva arbeta, utan jag borde bli pensionär och intagen och ha det lika bra som han. Han författade därför en framställan till mig, som jag skulle underteckna och sända in till sjukkassan. Jag har tyvärr inte denna tokiga skrivning i förvar, men den torde säkert fungerat som en garanti för sjukpension.
Rystam hade atopiska eksem som han menade hade sin orsak i Hibernal medicineringen. Rystam kan mycket väl ha haft rätt, men inte fått rätt. Han var därför mycket rädd för Hibernal, men den antipsykotiska arsenalen innehöll inte så mycket mer än Hibernal till schizofreni. Nu var Rystam en stillsam schizofren patient, varför jag nu i efterhand kunnat tänka mig en alternativ medicinering för Rystam. Men dr Solti hade Hibernal som favoritmedicin och t o m alkoholister fick Hibernal – särskilt om de varit på rymmen. Då gällde sängläge och Hibernalinjektioner.
Jag jobbade tillsammans med Solti i ca 10 år, men hon hälsade aldrig på mig. Inte ens när jag jobbade som klinikföreståndare på hennes klinik, ansåg hon mig värd att hälsa på. Mina åliggande som klinikföreståndare bestod bland annat i att ha kaffet klart till dr Solti kom framåt 10.00-tiden. Hon hade svårt att handlägga LSPV-patienter (tvångsintagna patienter), hon manipulerade journaler och bemötte patienter på ett föraktfullt sätt. Hon kan sägas utgöra en av de egendomliga läkare som intermedicinare dr Gadd ovan syftar på. Hon hade ungerskt ursprung och hennes (dominerande) tal till patienterna var inte alltid så lätt att förstå för dessa.
När Drakabyggskonstnären Jörgen Nash i en happening 1967 lät begrava sin högst levande vän Finn Sørensen kom 35 poliser ut till Drakabygget, och en något generad Finn fick klättra upp ur sin förtida grav. Solti var oförmögen att handlägga det psykiatriska efterspelet. Det förelåg naturligtvis ingen psykiatrisk sjukdom - det var en konstnärlig happening. Överläkare David Eberhard ställer sig i månadsskiftet januari/februari 2009 frågan: Vad är konst egentligen? Det är en fråga som ständigt diskuteras och som förmodligen har lika många svar som det finns människor. Anna Odell heter en konststudent på Konstfack. Hon tyckte uppenbarligen, tillsammans med prefekten för institutionen, att det är konst att spela psykiskt sjuk och att i den processen engagera oskyldiga förbipasserande medmänniskor som trodde att de gjorde en god gärning när de försökte hindra henne från att hoppa från en bro.[1]
Konstfacksgänget tyckte också att det var konst att Anna Odell började slåss med de tillkallade poliserna. Att hon när hon sedan förts till psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm fortsatte att slåss med personalen där, att hon spottade på dem, försökte bita dem och att hon i sitt spelade beteende skrämde upp riktiga psykiskt sjuka personer som vistades där samtidigt.
De tyckte att det var konst att hon upptog en sängplats på psykakuten. En akutmottagning som är överbelastad redan från början. De tyckte det var konst att hon upptog större delen av personalens resurser så att andra riktiga patienter inte fick lika mycket hjälp. De tyckte det var konst att hon spelade psykotisk och blev lagd i bälte och tvångsmedicinerades. För ojsan vad hon kommer att kunna visa upp den slutna psykiatriska vårdens orättvisor genom sitt lilla (för skattebetalarna ganska kostsamma) tilltag. Men psykiatrin kommer alltid att förbli ett dubiöst fält, som lockar konstnärer och journalister. Om den konstnärsstuderande sökte vård, så tvingades den ”levande begravde” till psykiatrisk vård.
Tillbaka till mordet den 19 maj 1972 på S:ta Maria sjukhus. Dr Solti hade inte för vana att informera patienterna om medicinändring. Här tror jag vi har förklaring till mordet på Dauf Fetiu; dr Solti åsidosatte sin plikt som läkare att kommunicera med patienten. Detta torde facket ha känt till och tagit Dauf Fetius parti och inte släta över det som ”sådant händer”.
Jag vill poängtera att jag inte var på S:ta Maria Sjukhus när Dauf Fetiu mördades. Jag hade min anställning förlagd till den mottagningen Dauf Fetiu fördes; Kirurgiska akutavdelningen, vid gamla lasarettet i Helsingborg.
[1] http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/29/overlakaren-pa-st-gorans-psykakut-konstfackseleven-borde-klippa-sig-och-skaffa-si (den 30 januari 2009)
tisdag 24 mars 2009
Dom: Mordet på T Gyllerup. Anfört i artikel på denna blogg 6 mars 2009
Dom: Mordet på Thure Gyllerup m.fl. åtalspunkter
Dom meddelad av rådhusrätten i Hälsingborg å rådhuset i Hälsingborg
den 13 november 1968
i mål mellan nedannämnda parter:
Åklagare: chefåklagaren Sven Ankar.
Målsägande: skötaren Helmer Larsson, Senderödsvägen 19 A, Hälsingborg och Kungl. Maj:t och kronan genom befälhavaren för Malmö Försvarsområde, Malmö 1, båda genom åklagaren å tjänstens vägnar.
Tilltalade: 1) häktade TV-teknikern Nils Ove Gustafsson från Hälsingborg
Offentlig försvarare: Advokaten N G Noltorp, Drottninggatan 17, Hälsingborg
2) häktade diversearbetaren Kjell Åke Tuvesson från Hälsingborg. Offentlig försvarare: Advokaten Ulf Lagergren, Trädgårdsgatan 17, Hälsingborg.
Åklagaren hr yrkat ansvar å de tilltalade jämlikt nedan angivna lagrum för gärningar, vilka åklagaren beskrivit i enlighet med följande:
1) Grov stöld (Tuvesson): Den 29 juni 1968 har Tuvesson och verkstadsarbetaren Börje Sundell gemensamt brutit sig in i fem arbetsbodar vid S: ta Maria Sjukhus i Hälsingborg, tillhöriga Göran Bengtssons Byggnadsaktiebolag, och ur dessa stulit verktyg och öl till ett sammanlagt värde av minst 150 kronor.
2) Försök till fordonstillgrepp (Gustafsson): Med användandet av verktyg som Tuvesson och ovanstående Sundell vid det i åtalspunkt 1) angivna tillfället stulit har Gustafsson och Sundell samma dag i syfte att olovligen tillgripa bilar brutit sig in i tre garage vid Larödsvägen i Hälsingborg. Då de ej lyckats starta någon av bilarna har brotten ej fullbordats.
3) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Samma dag har Gustafsson och Sundell med användandet av samma verktyg brutit sig in i ett på S:ta Maria sjukhusområde beläget garage och ur detta olovligen tillgripit en målsägande Helmer Larsson tillhörig bil, vilken de kört till Viskgatan, där de övergivit bilen.
4) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Den 30 juni 1968 har Gustafsson och Sundell på parkeringsplatsen invid restaurang ”Pärlan” i Hälsingborg brutit sig in i en Folke Lindén tillhörig bil, vilken de kört till Tranemansgatan, där de övergivit bilen.
5) Stöld (Gustafsson): Den 1 juli 1968 har Gustafsson och Sundell i en trappuppgång vid Direktörsgatan eller Guldsmedsgatan i Hälsingborg ur en kasse stulit en börs, tillhörig okänd person, innehållande 125 kronor. Pengarna har de därefter gemensamt använt vid inköp av spritdrycker.
6) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Den 1 juli 1968 har Gustafsson på Brytstugevägen i Hälsingborg olovligen tillgripit och bortfört en bil, tillhörig chauffören Bruno Wallin. Därefter har Gustafsson övergivit bilen, emedan bensinen tagit slut.
7) Olaga hot (Gustafsson): Den 1 juli 1968 på eftermiddagen har Gustafsson, som då tillsammans med Sundell och ytterliga en person uppehöll sig i en grandunge vid dansbanan på S:ta Marias område och som av klinikföreståndaren Karin Halvarsson, anställd vid sjukhuset, tillfrågades om anledningen till att han uppehöll sig där, dragit fram en pistolattrapp av plast och tryckt den mot hjärttrakten på Karin Halvarsson samt beordrat henne att ställa sig invid en av granarna. Pistolattrappen har haft samma utseende som ett riktigt vapen. Gustafssons beteende har hos Karin Halvarsson framkallat allvarlig fruktan för hennes egen säkerhet.
8) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Senare samma dag har Gustafsson på Brytstugevägen i Hälsingborg brutit sig in i och olovligen bortfört en bil, tillhörig kontoristen Kenneth Pettersson, vilken bil Gustafsson därefter brukat till och med den 3 juli 1968.
9) Grov stöld (Gustafsson): Den 3 juli 1968 strax före klockan 15 har Gustafsson brutit sig in i en materialbod vid Filborna, tillhörig Hälsingborgs mellersta hemvärnsområde, och där stulit två kulsprutepistoler utan pipor, sex magasin till dylika vapen, en bajonett och en kappa.
10) Grov stöld (Gustafsson): Samma dag vid 19-tiden har Gustafsson uppsökt Hemvärnsgården vid Mejerigatan i Hälsingborg, där lagerarbetaren Arvid Andersson då arbetade. Gustafsson har där i hemvärnsgårdens kök stulit Anderssons privata nycklar ur en kavaj, som Andersson hängt ifrån sig. Strax därpå har Gustafsson med den under punkt 8) ovan avsedda bilen kört till Anderssons bostad vid Södra Stenbocksgatan 147 A i Hälsingborg samt medelst de stulna nycklarna tagit sig in i Anderssons lägenhet och där tillgripit en hemvärnet tillhörig komplett kulsprutepistol, vilket vapen Andersson i sin egenskap av hemvärnsman förvarade i bostaden, vilket Gustafsson kände till. Gustafsson tillgrep samtidigt en Andersson tillhörig väska, i vilken han lade vapnet innan han bortförde det.
11) Mord (Gustafsson) och anstiftan till mord (Tuvesson): Under år 1968 fram till den 3 juli har Gustafsson och Sundell samt Gustafsson och Tuvesson vid flera tillfällen med varandra talat om att anskaffa vapen att användas i samband med rån och inbrott. De tre, som under sin vistelse på S:ta Maria sjukhus kommit att fatta agg mot doktor Thure Gyllerup, överläkare vid mansavdelningen, bland annat på grund av att Gyllerup ej velat bevilja dem frigång eller annan permission i av dem önskad utsträckning, har också inbördes uttalat avsikter att skjuta Gyllerup. Sundell har därvid även uttalat planer på att skjuta Gyllerup och sedan sig själv. Till följd av påverkan från dylika samtal med Tuvesson och Sundell och efter uttalade önskemål av Sundell att komma i besittning av något vapen, har Gustafsson tillgripit de under 9) och 10) här ovan omnämnda kulsprutepistolerna, av vilka han avsåg att Tuvesson och Sundell skulle erhålla var sin.
Sedan Gustafsson på eftermiddagen den 3 juli sammanträffat med Tuvesson och för denne omtalat att ha hade kulsprutepistoler i den av honom stulna bilen, gömde Gustafsson senare samma dag den kulsprutepistol utan pipa samt några magasin invid en bunker på Fredriksdalsområdet i syfte att sedermera överlämna detta till Sundell.
Vid klockan 20.30-tiden samma dag for Gustafsson i den av honom stulna bilen till S:ta Maria sjukhus, medförande den i Anderssons lägenhet stulna kompletta kulsprutepistolen samt magasin och ammunition till denna. Vid korsningen Senderödsvägen – Kungshultsvägen utanför sjukhuset sammanträffade Gustafsson och Tuvesson, vilken steg in i bilen, varefter Gustafsson förde bilen i nordlig riktning. Därvid mötte de Gyllerup, som i sin bil färdades i motsatt riktning. Sedan Tuvesson fäst Gustafssons uppmärksamhet på Gyllerup, överlämnade Tuvesson den av honom eller Gustafsson nu laddade kulsprutepistolen till Gustafsson under yttrande av den innebörden att Gyllerup skulle skjutas. Gustafsson vände därvid bilen samt följde efter Gyllerup till dennes bostad inom sjukhusområdet och stannade utanför gårdsplanen.
Sedan Tuvesson sagt till Gustafsson att Gustafsson ”skulle göra det ordentligt” samt uppmanat Gustafsson att förtiga, att Tuvesson medföljt, avlägsnade sig Tuvesson springande från platsen. Gustafsson steg därpå ur bilen med den laddade kulsprutepistolen och gick mot ingången till Gyllerups bostad, invid vilken Gyllerup då stod. Sedan Gustafsson inlett en ordväxling med Gyllerup, avlossade Gustafsson på några meters håll uppsåtligen och med insikt om faran i sin gärning två salvor om tillhopa nio eller tio skott med kulsprutepistolen framifrån mot Gyllerups kropp.
Vid denna skottlossning träffades Gyllerup av ett skott på bröstets vänstra sida, varvid lunga, hjärta och lever skadades, av ett skott i vänstra höften, varvid låret genomsköts, av ett ytterligare skott på bröstets vänstra sida, varvid tarmkexet, kotpelaren samt kroppspulsådern skadades samt av ännu ett skott på bröstets vänstra sida, vilket skott passerade genom underhudsfettvävnaderna på bröstets och bukens framsida. Vidare har skottskador uppstått på vänstra armen.
Gyllerup avled omedelbart till följd av dessa skottskador, av vilka skadorna i hjärtat och kroppspulsådern varit den direkta orsaken till döden.
Målsäganden Helmer Larsson har yrkat åläggande för Gustafsson att solidariskt med Sundell, som genom tidigare dom ålagts betalningsskyldighet av samma omfattning, till Larsson utgiva ersättning för skada som tillfogats hans bil m.m. med 190 kronor
Försvarsområdesbefälhavaren har å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar yrkat förpliktande för Gustafsson att till kronan utgiva ersättning för kostnader som åsamkats dels hemvärnsområdet och dels försvarsorådets fortifikationsavdelning i anledning av gärningarna under 9) och 10) här ovan med tillhopa 1.818 kronor.
Domskäl
Genom Tuvessons erkännande och vad till stöd därför förekommit i målet är styrkt att Tuvesson gjort sig skyldig till den under åtalspunkten 1) angivna gärningarna, vilka rådhusrätten i enlighet med åklagarens finner böra bedömas som grov stöld.
Gustafsson har erkänt de under åtalspunkterna 2) – 4), 6), och 8) – 10) angivna gärningarna och hans erkännande vinner stöd av omständigheterna. Rådhusrätten finner dessa gärningar böra bedömas i enlighet med åklagaren yrkanden.
Beträffande åtalspunkten 5) har Gustafsson gjort gällande att hans medverkan vid ifrågavarande tillgrepp endast innefattar häleri. I målet är ej styrkt annat än att, såsom Gustafsson påstått, Sundell, utan föregående samråd mellan Gustafsson och Sundell, tillgripit börsen och tagit hand om däri inneliggande pengar, vilka Gustafsson och Sundell därefter gemensamt använt för spritinköp m.m. Rådhusrätten finner på grund härav Gustafsson under denna åtalspunkt endast vara förfallen till ansvar för häleri.
Åklagarens ansvarsyttrande under punkten 7) har Gustafsson bestritt, därvid han om händelseförloppet vid ifrågavarande tillfälle uppgivit följande: Gustafsson och Sundell, som under föregående dag vistats i Gustafssons bostad, hade därifrån medfört var sin pistolattrapp av plast. På eftermiddagen den 1 juli uppehöll de sig på S:ta Marias område, varvid de hade pistolattrapperna nedstuckna i byxlinningen. Gustafsson hade sin kavaj slängd över axlarna och denna dolde pistolattrappen. Han beordrade icke Karin Halvarsson att ställa sig under några granar. Vid hennes tilltal flyttade han pistolattrappen från byxlinningen till ena innerfickan i kavajen och Karin Halvarsson kan inte ha blivit skrämd häröver.
Karin Halvarsson har såsom målsägande hörts på åklagarens begäran och därvid bekräftat riktigheten av vad åklagaren i sina ansvarsyrkanden anfört om händelseförloppet. Hennes berättelse ger stark prägel av sanning och bestyrkes ytterligare av att hon omedelbart efter återkomsten till sjukhuset i telefon anmält händelsen för polisen. Av hennes berättelse framgår jämväl att hon räknat med möjligheten av att det var fråga om en verklig pistol.
Rådhusrätten finner på grund av vad sålunda förekommit Gustafsson förvunnen till ansvar för olaga hot mot Karin Halvarsson.
Beträffande åtalspunkt 11) har Gustafsson medgivit riktigheten av vad åklagaren i sin gärningsbeskrivning uppgivit men bestritt ansvar för mord och gjort gällande att gärningen endast borde bedömas som dråp.
Tuvesson har beträffande denna åtalspunkt bestritt åtalet under förnekande av att han genom några sina yttranden eller eljest förmått Gustafsson till utförande av mordet.
Tuvesson har medgivit att å avdelning 37 å S:ta Maria sjukhus, där såväl Tuvesson och Gustafsson som Sundell var intagna, rått en hätsk stämning mot bland annat Gyllerup och att vid samtal mellan de intagna – även av Tuvesson – fällts yttranden om att Gyllerup borde has ihjäl eller något dylikt. Han har emellertid bestritt att han någonsin varit med om eller hört omtalas att planer uppgjorts om anskaffande av vapen i sådant syfte, väl däremot hade det någon gång talats om att anskaffa vapen för att användas vi inbrott eller dylikt. Tuvesson har vidare medgivit att Gustafsson vid ett sammanträffande mellan dem å eftermiddagen den 3 juli å S:ta Maria sjukhus om att han skaffat kulsprutepistoler och bett Tuvesson framföra detta till Sundell, vilket Tuvesson dock inte gjort.
Om sina förehavande senare samma dag har Tuvesson berättat: Han vistades på sjukhusområdet till framåt kvällen, då han beslöt att ej återvända till avdelningen utan avvika. Sedan en medpatient kastat ut hans rock till honom genom fönstret tänkte han först sova under några granar på området, men då han tyckte att detta var för kyligt begav han sig mot sjukhusets infart vid korsningen av Senderödsvägen och Kungshultsvägen. Här mötte han en bil, som befanns framföras av Gustafsson. Denne stannade och Tuvesson steg in i bilens passageraresäte. Han märkte att han satt sig på något och tog från sätet fram först ett par handskar och sedan också några patroner, vilket allt han lade ner framför sätet, där det låg en väska av något slag. Efter en stund såg han ljusskenet från en mötande bil och sade i samman ögonblick till Gustafsson: ”Där kommer en bil”. Härvid böjde sig Tuvesson åt sidan för att ej bli sedd. Gustafsson vände därefter sin bil utan att säga något och körde efter den andra bilen. Tuvesson, som under dagens lopp varit med om att dela två halvbuteljer brännvin och tagit nio Vesparax-tabletter och några andra tabletter, kände sig slö och sömnig.[1] Strax innan Gustafsson bromsade in bilen fick Tuvesson plötsligt en känsla av att något skulle hända. Han sade därför till Gustafsson att ej blanda in Tuvesson i något, och när bilen stannade öppnade Tuvesson omedelbart bildörren och begav sig springande från platsen.
Tuvesson och Gustafsson har hörts mot varandra, därvid Gustafsson vidhållit sin med åklagarens gärningsframställan överensstämmande redogörelse för händelseförloppet. Gustafsson har därvid uppgivit: Det var Tuvesson som upptäckte att föraren av den mötande bilen var Gyllerup och som därvid sade till Gustafsson: ”Nu klipper vi den djävelen”, vilket föranledde Gustafsson att vända bilen och köra efter Gyllerup. Tuvesson hade under färden kulsprutepistolen uppe, gjorde blindavfyringar och laddade ett magasin till vapnet. När Gustafsson häftigt bromsade in utanför Gyllerups bostad, kastade Tuvesson den färdigladdade kulsprutepistolen i knät på Gustafsson och sade till honom: ”Gör det nu ordentligt”. Samtidigt sade Tuvesson till Gustafsson att ej tala om att Tuvesson varit med i bilen. Det som utlöste Gustafssons därefter följande handlande var Tuvessons uttalanden om att ”klippa den djävelen” och att Gustafsson skulle ”göra det ordenligt”.
Tuvesson har vidhållit sitt förnekande av att det tillgått så som Gustafsson sålunda uppgivit.
Vid bedömandet av de skiljaktiga berättelser som lämnats av Gustafsson och Tuvesson finner rådhusrätten böra beaktas att båda var påverkade av sprit och tabletter – Gustafsson hade under eftermiddagens lopp förtärt större delen av en halvbutelj brännvin och tagit åtskilliga Valium tabletter – och att deras minnesbilder i följd härav kan vara oklara. Gustafssons berättelse har framförts på ett sätt som ger intryck av en åstundan hos Gustafsson att söka sanningsenligt redogöra för vad som förekommit. Tuvesson – som enligt föreliggande rättspsykiatrisk undersökning på sjukhuset varit obehärskad, fräck, högröstad och arrogant och om vilken i undersökningsutlåtandet sagts att i sprit- och tablettpåverkat tillstånd hans hämningar släpper och att han då måste anses som farlig – har ej gjort samma intryck av trovärdighet och med hänsyn till omständigheterna måste hans berättelse om vad som tilldragit sig i bilen i vissa hänseenden dragas i tvivelsmål. Även med beaktande härav kan det emellertid icke mot Tuvessons bestämda nekande anses endast genom Gustafssons uppgifter styrkt, att Tuvesson under färden genom yttranden av det innehåll Gustafsson tillskrivit honom eller eljest på sådant sätt påverkat Gustafsson att skjuta Gyllerup, att Tuvesson kan anses förfallen till ansvar för anstiftan av denna gärning. Vad åklagaren i övrigt åberopat till stöd för åtalet i denna del är icke av beskaffenhet att för Tuvesson föranleda sådant ansvar.
På grund av det anförda finner rådhusrätten åklagarens talan mot Tuvesson om ansvar för anstiftan till mord icke kunna bifallas.
Vad Gustafsson beträffar föreligger enligt rådhusrättens mening icke sådana omständigheter att Gustafssons nu ifrågavarande gärning kan bedömas annorlunda än mord.
Gustafsson och Tuvesson var vid den tid varom i målet är fråga bägge enligt domstols förordnande intagna på S:ta Maria sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Beträffande båda har efter förordnande av rådhusrätten företagit förnyad rättspsykiatrisk undersökning.
I utlåtande över verkställd sådan undersökning av Gustafsson har överläkaren vid rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö Olof Hellgren uttalat att Gustafsson begått gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet (organiskt defekttillstånd + Insuff. anxiosa) som är av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom, samt att Gustafsson är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. Rådhusrätten ansluter sig till den uppfattning Hellgren sålunda uttalat.
Rörande Tuvesson har den rättspsykiatriska undersökningen enligt särskilt förordnande utförts av legitimerade läkaren Henry Littman, som i utlåtande över undersökningen anfört att Tuvesson begått de åtalade gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet (Psychopathia gravis, schizoid, ixoid), som icke är av så djupgående natur, att den måste jämställas med sinnessjukdom, att med hänsyn till Tuvessons brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter i övrigt ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid synes vara påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottlighet samt att han icke är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. I utlåtandet har Littman tillika anfört att om internering med hänsyn till aktuella kriminalitetens art kan ifrågakomma detta synes vara den lämpligaste påföljden, men att om Tuvesson skulle vara oskyldig till mordanstiftan fängelse synes kunna övervägas.
Tuvesson har, efter att tidigare ha undergått frihetsstraff, sedan å 1962 varit efter straffriförklaring intagen för sluten psykiatrisk vård och under år 1965 efter förordnande av rådhusrätten överlämnats till fortsatt sådan vård. Med hänsyn till vad Littman anfört i sitt utlåtande ävensom till innehållet i därtill hörande undersökningsjournal finner rådhusrätten likväl anledning att ansluta sig till Littmans uppfattning. Då Tuvesson enligt vad ovan sagts icke är förfallen till ansvar för anstiftan till mord bör ett ovillkorligt fängelsestraff utdömas för vad honom ligger till last i målet.
Målsägandenas ersättningsanspråk har medgivits av Gustafsson.
Sammanfattning av domslut, förlopp och reflektioner
Gustafsson överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Tuvesson döms för grov stöld till fängelse i sex månader. Domen är undertecknad av L: G: Ohlsson på rådhusrättens vägnar.
Vi har här sett exempel på tre (Gustafsson, Tuvesson och Sundell) demonstrerande exemplar på antisocial personlighet.
Att – som i ett rättspsykiatriskt utlåtande – hävda att psykopater är ixoida, är lika självklart som att vatten flyter. Den medicinska språkdräkten – och kanske i än högre grad den juridiska – kännetecknas med en medicinsk metafor som verbal diarré. Det verkar som om diagnostik och juridiska domar söker sin legitimitet genom ordsvammel. Det som klart kan uttryckas i några få meningar, får med omständliga utläggningar ett syfte att skapa skenbar objektivitet och reliabilitet. Såväl den juridiska som medicinska bedömningarna framstår för invigda som tombola, vilket betyder att fängelse eller rättspsykiatrisk vård i många fall kan lottas ut. I fallet ovan förhöll det sig som så att den som fick sluten rättspsykiatrisk vård (Gustafsson) hade längst överlevnadstid (även om han hann med att göra ytterligare ett grovt våldsbrott). Gustafssons fru blev mördad några år efter morddramat på S:ta Maria sjukhus under klassiska omständigheter; sprit, tablettmissbruk och påföljande bråk med mord som följd. Sundell vann en storvinst på lotto – några miljoner söps upp av A-laget (dyra spritmärken bars från Systembolaget på Stattena i överfyllda kassar), men när någon ville låna pengar av Sundell – och inte fick detta lån – knuffades helt enkelt Sundell ut från ca åttonde våningen å ett höghus på Elineberg. Mångmiljonvinsten blev hans död. Tiden mellan vinstutbetalning och död gick ut på kroniskt alkoholmissbruk med föga eller ingen livskvalitet. Tuvesson – som i rättspsykiatriskt utlåtande bestämdes som hjärndefekt (vilket gäller alla kroniska alkoholister på samma sätt som psykopater är ixoida) tacklade snabbt av i kronisk alkoholism och gick även han en för tidig död till mötes (överdödligheten bland antisociala missbrukare är som bekant hög). Tuvesson hade om alla vittnen hörts, sannolikt inte kunnat undgå anstiftan till mord. Sundells mördare fälldes aldrig, då rättegången fick ställas in gång på gång eftersom vittnet (en kvinnlig missbrukare – framförallt amfetaminmissbrukare: V). V kunde aldrig vittna mot mördaren GG på grund av berusning och kognitiv förflackning. GG gick fri från flera mord, men dog drygt 50 år gammal på grund av missbruk och usel allmän kondition. Som sagt: i det missbrukande antisociala trasproletariatet ser man till att ha ihjäl varandra. Institutionsstraff överlever de oftast, men väl fria lever de i dödens närhet.
Den repressiva statsapparaten fungerar dåligt: Militären kunde avskaffas och pengarna i stället satsas på humana insatser, t.ex. vård. Polisen gör generellt sett en mycket svag insats, vilket jag inte har plats att utveckla här eller föra i bevis. Men när minister Bosse Ringholm fällde omdömet om polisen ”dom är så jävla slöa” 2005 fick han kritik för uttalandet, men det ägde sin riktighet. Att 85-90 % av alla brottslingar går fria (siffrorna sannolikt i underkant) talar också sitt tydliga språk. Mycket resurser läggs ned på småbagateller, medan fall som väcker anstöt ofta förblir olösta. Polisutbildningen är – som så många andra utbildningar – på tok för dålig, trots att den har status av högskoleutbildning. När detta skrivs läser jag t.ex. i en dagstidning: Vem är Neger Niggersson och Oskar Neger? Det är inte ungdomar utanför en polisbuss utan fiktiva namn som använts i polisens interna utbildning.[2] Efter Sydsvenskans avslöjanden om rasistiska uttalanden från poliser var reaktionerna från höga chefer unisont fördömande. Samtidigt förnekade de att ett sådant språkbruk skulle vara utbrett inom kåren.
– Jag påstår att det är en isolerad företeelse, sa till exempel Hans Nordin, biträdande länspolismästare i Skåne.
– Jag tror inte att det förekommer bland alla poliser, utan det är enstaka individer som kanske inte valt rätt yrke, säger länspolismästaren Eva Årestad Radner.
I den repressiva statsapparaten, där t.ex. jurister, psykiatrer, poliser m.fl. ingår,
finns ett intresse av att ”stödja” varandra. De blir postmodernismens mandariner som ger varandra ”jobb” och därmed höga inkomster. Den nationella räddningen står i det ovan nämnda våldet inom gruppen antisociala personligheter. Denna grupp förser mandarinerna med höga löner och jag återkommer till denna problemställning nedan. Problemet med läkar- och juristutbildning är att allt för få – till skillnad från de intagna – kommer från socialgrupp 3 – man förstår helt enkelt inte arbetarklassens kultur och problem.[3] I nästa kapitel skall jag dock anföra ytterligare ett mord från S:ta Maria sjukhus med syfte att bygga upp en diskussion om rättspsykiatrins funktion i det postmoderna samhället. Problemet med polisutbildningen är att allt för många kommer från socialgrupp 3, med en hatisk inställning till främmande kulturer och ett alltför restriktivt språkbruk. Om mandarinerna står bourgeoisien nära (eller är bourgeoisien) så står det mera proletära poliskollektivet Sverigedemokraterna nära. Det är således inget märkvärdigt i att Sverigedemokraterna rekryterar sina röster från arbetare i kommuner med hög andel invandrare.
[1] VESPARAX
Kraftigt hypnotikum. Deklaration. 1 tablett Vesparax innehöll: Hydroxizinchlorid 50 mg, brallobarbital calc.50 mg, secobarbital natr 150 mg.
Egenskaper:
Vesparax är ett kraftigt verkande hypnotikum, en kombination av två barbitutater och ett ataraktikum. De två barbituraterna utövar kompletterande hypnotisk aktivitet. Secobarbital har snabbt insättande men kortvarig effekt medan brallobarbital har medellång duration. Atarax potentierar effekten av barbiturater. Gitarristen och rockmusikern Jimi Hendrix avslutade sitt liv med vin + Vesparax.. Medlet är sedan 1980-talet indragit i Sverige just på grund av risken för letala doser. Min anm.
[2] Sydsvenska Dagbladet den 7 februari 2007.
[3] De intagna är knappast en skötsam arbetarklass – snarare hör de hemma i socialgrupp ”43”.
Dom meddelad av rådhusrätten i Hälsingborg å rådhuset i Hälsingborg
den 13 november 1968
i mål mellan nedannämnda parter:
Åklagare: chefåklagaren Sven Ankar.
Målsägande: skötaren Helmer Larsson, Senderödsvägen 19 A, Hälsingborg och Kungl. Maj:t och kronan genom befälhavaren för Malmö Försvarsområde, Malmö 1, båda genom åklagaren å tjänstens vägnar.
Tilltalade: 1) häktade TV-teknikern Nils Ove Gustafsson från Hälsingborg
Offentlig försvarare: Advokaten N G Noltorp, Drottninggatan 17, Hälsingborg
2) häktade diversearbetaren Kjell Åke Tuvesson från Hälsingborg. Offentlig försvarare: Advokaten Ulf Lagergren, Trädgårdsgatan 17, Hälsingborg.
Åklagaren hr yrkat ansvar å de tilltalade jämlikt nedan angivna lagrum för gärningar, vilka åklagaren beskrivit i enlighet med följande:
1) Grov stöld (Tuvesson): Den 29 juni 1968 har Tuvesson och verkstadsarbetaren Börje Sundell gemensamt brutit sig in i fem arbetsbodar vid S: ta Maria Sjukhus i Hälsingborg, tillhöriga Göran Bengtssons Byggnadsaktiebolag, och ur dessa stulit verktyg och öl till ett sammanlagt värde av minst 150 kronor.
2) Försök till fordonstillgrepp (Gustafsson): Med användandet av verktyg som Tuvesson och ovanstående Sundell vid det i åtalspunkt 1) angivna tillfället stulit har Gustafsson och Sundell samma dag i syfte att olovligen tillgripa bilar brutit sig in i tre garage vid Larödsvägen i Hälsingborg. Då de ej lyckats starta någon av bilarna har brotten ej fullbordats.
3) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Samma dag har Gustafsson och Sundell med användandet av samma verktyg brutit sig in i ett på S:ta Maria sjukhusområde beläget garage och ur detta olovligen tillgripit en målsägande Helmer Larsson tillhörig bil, vilken de kört till Viskgatan, där de övergivit bilen.
4) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Den 30 juni 1968 har Gustafsson och Sundell på parkeringsplatsen invid restaurang ”Pärlan” i Hälsingborg brutit sig in i en Folke Lindén tillhörig bil, vilken de kört till Tranemansgatan, där de övergivit bilen.
5) Stöld (Gustafsson): Den 1 juli 1968 har Gustafsson och Sundell i en trappuppgång vid Direktörsgatan eller Guldsmedsgatan i Hälsingborg ur en kasse stulit en börs, tillhörig okänd person, innehållande 125 kronor. Pengarna har de därefter gemensamt använt vid inköp av spritdrycker.
6) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Den 1 juli 1968 har Gustafsson på Brytstugevägen i Hälsingborg olovligen tillgripit och bortfört en bil, tillhörig chauffören Bruno Wallin. Därefter har Gustafsson övergivit bilen, emedan bensinen tagit slut.
7) Olaga hot (Gustafsson): Den 1 juli 1968 på eftermiddagen har Gustafsson, som då tillsammans med Sundell och ytterliga en person uppehöll sig i en grandunge vid dansbanan på S:ta Marias område och som av klinikföreståndaren Karin Halvarsson, anställd vid sjukhuset, tillfrågades om anledningen till att han uppehöll sig där, dragit fram en pistolattrapp av plast och tryckt den mot hjärttrakten på Karin Halvarsson samt beordrat henne att ställa sig invid en av granarna. Pistolattrappen har haft samma utseende som ett riktigt vapen. Gustafssons beteende har hos Karin Halvarsson framkallat allvarlig fruktan för hennes egen säkerhet.
8) Fordonstillgrepp (Gustafsson): Senare samma dag har Gustafsson på Brytstugevägen i Hälsingborg brutit sig in i och olovligen bortfört en bil, tillhörig kontoristen Kenneth Pettersson, vilken bil Gustafsson därefter brukat till och med den 3 juli 1968.
9) Grov stöld (Gustafsson): Den 3 juli 1968 strax före klockan 15 har Gustafsson brutit sig in i en materialbod vid Filborna, tillhörig Hälsingborgs mellersta hemvärnsområde, och där stulit två kulsprutepistoler utan pipor, sex magasin till dylika vapen, en bajonett och en kappa.
10) Grov stöld (Gustafsson): Samma dag vid 19-tiden har Gustafsson uppsökt Hemvärnsgården vid Mejerigatan i Hälsingborg, där lagerarbetaren Arvid Andersson då arbetade. Gustafsson har där i hemvärnsgårdens kök stulit Anderssons privata nycklar ur en kavaj, som Andersson hängt ifrån sig. Strax därpå har Gustafsson med den under punkt 8) ovan avsedda bilen kört till Anderssons bostad vid Södra Stenbocksgatan 147 A i Hälsingborg samt medelst de stulna nycklarna tagit sig in i Anderssons lägenhet och där tillgripit en hemvärnet tillhörig komplett kulsprutepistol, vilket vapen Andersson i sin egenskap av hemvärnsman förvarade i bostaden, vilket Gustafsson kände till. Gustafsson tillgrep samtidigt en Andersson tillhörig väska, i vilken han lade vapnet innan han bortförde det.
11) Mord (Gustafsson) och anstiftan till mord (Tuvesson): Under år 1968 fram till den 3 juli har Gustafsson och Sundell samt Gustafsson och Tuvesson vid flera tillfällen med varandra talat om att anskaffa vapen att användas i samband med rån och inbrott. De tre, som under sin vistelse på S:ta Maria sjukhus kommit att fatta agg mot doktor Thure Gyllerup, överläkare vid mansavdelningen, bland annat på grund av att Gyllerup ej velat bevilja dem frigång eller annan permission i av dem önskad utsträckning, har också inbördes uttalat avsikter att skjuta Gyllerup. Sundell har därvid även uttalat planer på att skjuta Gyllerup och sedan sig själv. Till följd av påverkan från dylika samtal med Tuvesson och Sundell och efter uttalade önskemål av Sundell att komma i besittning av något vapen, har Gustafsson tillgripit de under 9) och 10) här ovan omnämnda kulsprutepistolerna, av vilka han avsåg att Tuvesson och Sundell skulle erhålla var sin.
Sedan Gustafsson på eftermiddagen den 3 juli sammanträffat med Tuvesson och för denne omtalat att ha hade kulsprutepistoler i den av honom stulna bilen, gömde Gustafsson senare samma dag den kulsprutepistol utan pipa samt några magasin invid en bunker på Fredriksdalsområdet i syfte att sedermera överlämna detta till Sundell.
Vid klockan 20.30-tiden samma dag for Gustafsson i den av honom stulna bilen till S:ta Maria sjukhus, medförande den i Anderssons lägenhet stulna kompletta kulsprutepistolen samt magasin och ammunition till denna. Vid korsningen Senderödsvägen – Kungshultsvägen utanför sjukhuset sammanträffade Gustafsson och Tuvesson, vilken steg in i bilen, varefter Gustafsson förde bilen i nordlig riktning. Därvid mötte de Gyllerup, som i sin bil färdades i motsatt riktning. Sedan Tuvesson fäst Gustafssons uppmärksamhet på Gyllerup, överlämnade Tuvesson den av honom eller Gustafsson nu laddade kulsprutepistolen till Gustafsson under yttrande av den innebörden att Gyllerup skulle skjutas. Gustafsson vände därvid bilen samt följde efter Gyllerup till dennes bostad inom sjukhusområdet och stannade utanför gårdsplanen.
Sedan Tuvesson sagt till Gustafsson att Gustafsson ”skulle göra det ordentligt” samt uppmanat Gustafsson att förtiga, att Tuvesson medföljt, avlägsnade sig Tuvesson springande från platsen. Gustafsson steg därpå ur bilen med den laddade kulsprutepistolen och gick mot ingången till Gyllerups bostad, invid vilken Gyllerup då stod. Sedan Gustafsson inlett en ordväxling med Gyllerup, avlossade Gustafsson på några meters håll uppsåtligen och med insikt om faran i sin gärning två salvor om tillhopa nio eller tio skott med kulsprutepistolen framifrån mot Gyllerups kropp.
Vid denna skottlossning träffades Gyllerup av ett skott på bröstets vänstra sida, varvid lunga, hjärta och lever skadades, av ett skott i vänstra höften, varvid låret genomsköts, av ett ytterligare skott på bröstets vänstra sida, varvid tarmkexet, kotpelaren samt kroppspulsådern skadades samt av ännu ett skott på bröstets vänstra sida, vilket skott passerade genom underhudsfettvävnaderna på bröstets och bukens framsida. Vidare har skottskador uppstått på vänstra armen.
Gyllerup avled omedelbart till följd av dessa skottskador, av vilka skadorna i hjärtat och kroppspulsådern varit den direkta orsaken till döden.
Målsäganden Helmer Larsson har yrkat åläggande för Gustafsson att solidariskt med Sundell, som genom tidigare dom ålagts betalningsskyldighet av samma omfattning, till Larsson utgiva ersättning för skada som tillfogats hans bil m.m. med 190 kronor
Försvarsområdesbefälhavaren har å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar yrkat förpliktande för Gustafsson att till kronan utgiva ersättning för kostnader som åsamkats dels hemvärnsområdet och dels försvarsorådets fortifikationsavdelning i anledning av gärningarna under 9) och 10) här ovan med tillhopa 1.818 kronor.
Domskäl
Genom Tuvessons erkännande och vad till stöd därför förekommit i målet är styrkt att Tuvesson gjort sig skyldig till den under åtalspunkten 1) angivna gärningarna, vilka rådhusrätten i enlighet med åklagarens finner böra bedömas som grov stöld.
Gustafsson har erkänt de under åtalspunkterna 2) – 4), 6), och 8) – 10) angivna gärningarna och hans erkännande vinner stöd av omständigheterna. Rådhusrätten finner dessa gärningar böra bedömas i enlighet med åklagaren yrkanden.
Beträffande åtalspunkten 5) har Gustafsson gjort gällande att hans medverkan vid ifrågavarande tillgrepp endast innefattar häleri. I målet är ej styrkt annat än att, såsom Gustafsson påstått, Sundell, utan föregående samråd mellan Gustafsson och Sundell, tillgripit börsen och tagit hand om däri inneliggande pengar, vilka Gustafsson och Sundell därefter gemensamt använt för spritinköp m.m. Rådhusrätten finner på grund härav Gustafsson under denna åtalspunkt endast vara förfallen till ansvar för häleri.
Åklagarens ansvarsyttrande under punkten 7) har Gustafsson bestritt, därvid han om händelseförloppet vid ifrågavarande tillfälle uppgivit följande: Gustafsson och Sundell, som under föregående dag vistats i Gustafssons bostad, hade därifrån medfört var sin pistolattrapp av plast. På eftermiddagen den 1 juli uppehöll de sig på S:ta Marias område, varvid de hade pistolattrapperna nedstuckna i byxlinningen. Gustafsson hade sin kavaj slängd över axlarna och denna dolde pistolattrappen. Han beordrade icke Karin Halvarsson att ställa sig under några granar. Vid hennes tilltal flyttade han pistolattrappen från byxlinningen till ena innerfickan i kavajen och Karin Halvarsson kan inte ha blivit skrämd häröver.
Karin Halvarsson har såsom målsägande hörts på åklagarens begäran och därvid bekräftat riktigheten av vad åklagaren i sina ansvarsyrkanden anfört om händelseförloppet. Hennes berättelse ger stark prägel av sanning och bestyrkes ytterligare av att hon omedelbart efter återkomsten till sjukhuset i telefon anmält händelsen för polisen. Av hennes berättelse framgår jämväl att hon räknat med möjligheten av att det var fråga om en verklig pistol.
Rådhusrätten finner på grund av vad sålunda förekommit Gustafsson förvunnen till ansvar för olaga hot mot Karin Halvarsson.
Beträffande åtalspunkt 11) har Gustafsson medgivit riktigheten av vad åklagaren i sin gärningsbeskrivning uppgivit men bestritt ansvar för mord och gjort gällande att gärningen endast borde bedömas som dråp.
Tuvesson har beträffande denna åtalspunkt bestritt åtalet under förnekande av att han genom några sina yttranden eller eljest förmått Gustafsson till utförande av mordet.
Tuvesson har medgivit att å avdelning 37 å S:ta Maria sjukhus, där såväl Tuvesson och Gustafsson som Sundell var intagna, rått en hätsk stämning mot bland annat Gyllerup och att vid samtal mellan de intagna – även av Tuvesson – fällts yttranden om att Gyllerup borde has ihjäl eller något dylikt. Han har emellertid bestritt att han någonsin varit med om eller hört omtalas att planer uppgjorts om anskaffande av vapen i sådant syfte, väl däremot hade det någon gång talats om att anskaffa vapen för att användas vi inbrott eller dylikt. Tuvesson har vidare medgivit att Gustafsson vid ett sammanträffande mellan dem å eftermiddagen den 3 juli å S:ta Maria sjukhus om att han skaffat kulsprutepistoler och bett Tuvesson framföra detta till Sundell, vilket Tuvesson dock inte gjort.
Om sina förehavande senare samma dag har Tuvesson berättat: Han vistades på sjukhusområdet till framåt kvällen, då han beslöt att ej återvända till avdelningen utan avvika. Sedan en medpatient kastat ut hans rock till honom genom fönstret tänkte han först sova under några granar på området, men då han tyckte att detta var för kyligt begav han sig mot sjukhusets infart vid korsningen av Senderödsvägen och Kungshultsvägen. Här mötte han en bil, som befanns framföras av Gustafsson. Denne stannade och Tuvesson steg in i bilens passageraresäte. Han märkte att han satt sig på något och tog från sätet fram först ett par handskar och sedan också några patroner, vilket allt han lade ner framför sätet, där det låg en väska av något slag. Efter en stund såg han ljusskenet från en mötande bil och sade i samman ögonblick till Gustafsson: ”Där kommer en bil”. Härvid böjde sig Tuvesson åt sidan för att ej bli sedd. Gustafsson vände därefter sin bil utan att säga något och körde efter den andra bilen. Tuvesson, som under dagens lopp varit med om att dela två halvbuteljer brännvin och tagit nio Vesparax-tabletter och några andra tabletter, kände sig slö och sömnig.[1] Strax innan Gustafsson bromsade in bilen fick Tuvesson plötsligt en känsla av att något skulle hända. Han sade därför till Gustafsson att ej blanda in Tuvesson i något, och när bilen stannade öppnade Tuvesson omedelbart bildörren och begav sig springande från platsen.
Tuvesson och Gustafsson har hörts mot varandra, därvid Gustafsson vidhållit sin med åklagarens gärningsframställan överensstämmande redogörelse för händelseförloppet. Gustafsson har därvid uppgivit: Det var Tuvesson som upptäckte att föraren av den mötande bilen var Gyllerup och som därvid sade till Gustafsson: ”Nu klipper vi den djävelen”, vilket föranledde Gustafsson att vända bilen och köra efter Gyllerup. Tuvesson hade under färden kulsprutepistolen uppe, gjorde blindavfyringar och laddade ett magasin till vapnet. När Gustafsson häftigt bromsade in utanför Gyllerups bostad, kastade Tuvesson den färdigladdade kulsprutepistolen i knät på Gustafsson och sade till honom: ”Gör det nu ordentligt”. Samtidigt sade Tuvesson till Gustafsson att ej tala om att Tuvesson varit med i bilen. Det som utlöste Gustafssons därefter följande handlande var Tuvessons uttalanden om att ”klippa den djävelen” och att Gustafsson skulle ”göra det ordenligt”.
Tuvesson har vidhållit sitt förnekande av att det tillgått så som Gustafsson sålunda uppgivit.
Vid bedömandet av de skiljaktiga berättelser som lämnats av Gustafsson och Tuvesson finner rådhusrätten böra beaktas att båda var påverkade av sprit och tabletter – Gustafsson hade under eftermiddagens lopp förtärt större delen av en halvbutelj brännvin och tagit åtskilliga Valium tabletter – och att deras minnesbilder i följd härav kan vara oklara. Gustafssons berättelse har framförts på ett sätt som ger intryck av en åstundan hos Gustafsson att söka sanningsenligt redogöra för vad som förekommit. Tuvesson – som enligt föreliggande rättspsykiatrisk undersökning på sjukhuset varit obehärskad, fräck, högröstad och arrogant och om vilken i undersökningsutlåtandet sagts att i sprit- och tablettpåverkat tillstånd hans hämningar släpper och att han då måste anses som farlig – har ej gjort samma intryck av trovärdighet och med hänsyn till omständigheterna måste hans berättelse om vad som tilldragit sig i bilen i vissa hänseenden dragas i tvivelsmål. Även med beaktande härav kan det emellertid icke mot Tuvessons bestämda nekande anses endast genom Gustafssons uppgifter styrkt, att Tuvesson under färden genom yttranden av det innehåll Gustafsson tillskrivit honom eller eljest på sådant sätt påverkat Gustafsson att skjuta Gyllerup, att Tuvesson kan anses förfallen till ansvar för anstiftan av denna gärning. Vad åklagaren i övrigt åberopat till stöd för åtalet i denna del är icke av beskaffenhet att för Tuvesson föranleda sådant ansvar.
På grund av det anförda finner rådhusrätten åklagarens talan mot Tuvesson om ansvar för anstiftan till mord icke kunna bifallas.
Vad Gustafsson beträffar föreligger enligt rådhusrättens mening icke sådana omständigheter att Gustafssons nu ifrågavarande gärning kan bedömas annorlunda än mord.
Gustafsson och Tuvesson var vid den tid varom i målet är fråga bägge enligt domstols förordnande intagna på S:ta Maria sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Beträffande båda har efter förordnande av rådhusrätten företagit förnyad rättspsykiatrisk undersökning.
I utlåtande över verkställd sådan undersökning av Gustafsson har överläkaren vid rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö Olof Hellgren uttalat att Gustafsson begått gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet (organiskt defekttillstånd + Insuff. anxiosa) som är av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom, samt att Gustafsson är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. Rådhusrätten ansluter sig till den uppfattning Hellgren sålunda uttalat.
Rörande Tuvesson har den rättspsykiatriska undersökningen enligt särskilt förordnande utförts av legitimerade läkaren Henry Littman, som i utlåtande över undersökningen anfört att Tuvesson begått de åtalade gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet (Psychopathia gravis, schizoid, ixoid), som icke är av så djupgående natur, att den måste jämställas med sinnessjukdom, att med hänsyn till Tuvessons brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter i övrigt ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid synes vara påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottlighet samt att han icke är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. I utlåtandet har Littman tillika anfört att om internering med hänsyn till aktuella kriminalitetens art kan ifrågakomma detta synes vara den lämpligaste påföljden, men att om Tuvesson skulle vara oskyldig till mordanstiftan fängelse synes kunna övervägas.
Tuvesson har, efter att tidigare ha undergått frihetsstraff, sedan å 1962 varit efter straffriförklaring intagen för sluten psykiatrisk vård och under år 1965 efter förordnande av rådhusrätten överlämnats till fortsatt sådan vård. Med hänsyn till vad Littman anfört i sitt utlåtande ävensom till innehållet i därtill hörande undersökningsjournal finner rådhusrätten likväl anledning att ansluta sig till Littmans uppfattning. Då Tuvesson enligt vad ovan sagts icke är förfallen till ansvar för anstiftan till mord bör ett ovillkorligt fängelsestraff utdömas för vad honom ligger till last i målet.
Målsägandenas ersättningsanspråk har medgivits av Gustafsson.
Sammanfattning av domslut, förlopp och reflektioner
Gustafsson överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Tuvesson döms för grov stöld till fängelse i sex månader. Domen är undertecknad av L: G: Ohlsson på rådhusrättens vägnar.
Vi har här sett exempel på tre (Gustafsson, Tuvesson och Sundell) demonstrerande exemplar på antisocial personlighet.
Att – som i ett rättspsykiatriskt utlåtande – hävda att psykopater är ixoida, är lika självklart som att vatten flyter. Den medicinska språkdräkten – och kanske i än högre grad den juridiska – kännetecknas med en medicinsk metafor som verbal diarré. Det verkar som om diagnostik och juridiska domar söker sin legitimitet genom ordsvammel. Det som klart kan uttryckas i några få meningar, får med omständliga utläggningar ett syfte att skapa skenbar objektivitet och reliabilitet. Såväl den juridiska som medicinska bedömningarna framstår för invigda som tombola, vilket betyder att fängelse eller rättspsykiatrisk vård i många fall kan lottas ut. I fallet ovan förhöll det sig som så att den som fick sluten rättspsykiatrisk vård (Gustafsson) hade längst överlevnadstid (även om han hann med att göra ytterligare ett grovt våldsbrott). Gustafssons fru blev mördad några år efter morddramat på S:ta Maria sjukhus under klassiska omständigheter; sprit, tablettmissbruk och påföljande bråk med mord som följd. Sundell vann en storvinst på lotto – några miljoner söps upp av A-laget (dyra spritmärken bars från Systembolaget på Stattena i överfyllda kassar), men när någon ville låna pengar av Sundell – och inte fick detta lån – knuffades helt enkelt Sundell ut från ca åttonde våningen å ett höghus på Elineberg. Mångmiljonvinsten blev hans död. Tiden mellan vinstutbetalning och död gick ut på kroniskt alkoholmissbruk med föga eller ingen livskvalitet. Tuvesson – som i rättspsykiatriskt utlåtande bestämdes som hjärndefekt (vilket gäller alla kroniska alkoholister på samma sätt som psykopater är ixoida) tacklade snabbt av i kronisk alkoholism och gick även han en för tidig död till mötes (överdödligheten bland antisociala missbrukare är som bekant hög). Tuvesson hade om alla vittnen hörts, sannolikt inte kunnat undgå anstiftan till mord. Sundells mördare fälldes aldrig, då rättegången fick ställas in gång på gång eftersom vittnet (en kvinnlig missbrukare – framförallt amfetaminmissbrukare: V). V kunde aldrig vittna mot mördaren GG på grund av berusning och kognitiv förflackning. GG gick fri från flera mord, men dog drygt 50 år gammal på grund av missbruk och usel allmän kondition. Som sagt: i det missbrukande antisociala trasproletariatet ser man till att ha ihjäl varandra. Institutionsstraff överlever de oftast, men väl fria lever de i dödens närhet.
Den repressiva statsapparaten fungerar dåligt: Militären kunde avskaffas och pengarna i stället satsas på humana insatser, t.ex. vård. Polisen gör generellt sett en mycket svag insats, vilket jag inte har plats att utveckla här eller föra i bevis. Men när minister Bosse Ringholm fällde omdömet om polisen ”dom är så jävla slöa” 2005 fick han kritik för uttalandet, men det ägde sin riktighet. Att 85-90 % av alla brottslingar går fria (siffrorna sannolikt i underkant) talar också sitt tydliga språk. Mycket resurser läggs ned på småbagateller, medan fall som väcker anstöt ofta förblir olösta. Polisutbildningen är – som så många andra utbildningar – på tok för dålig, trots att den har status av högskoleutbildning. När detta skrivs läser jag t.ex. i en dagstidning: Vem är Neger Niggersson och Oskar Neger? Det är inte ungdomar utanför en polisbuss utan fiktiva namn som använts i polisens interna utbildning.[2] Efter Sydsvenskans avslöjanden om rasistiska uttalanden från poliser var reaktionerna från höga chefer unisont fördömande. Samtidigt förnekade de att ett sådant språkbruk skulle vara utbrett inom kåren.
– Jag påstår att det är en isolerad företeelse, sa till exempel Hans Nordin, biträdande länspolismästare i Skåne.
– Jag tror inte att det förekommer bland alla poliser, utan det är enstaka individer som kanske inte valt rätt yrke, säger länspolismästaren Eva Årestad Radner.
I den repressiva statsapparaten, där t.ex. jurister, psykiatrer, poliser m.fl. ingår,
finns ett intresse av att ”stödja” varandra. De blir postmodernismens mandariner som ger varandra ”jobb” och därmed höga inkomster. Den nationella räddningen står i det ovan nämnda våldet inom gruppen antisociala personligheter. Denna grupp förser mandarinerna med höga löner och jag återkommer till denna problemställning nedan. Problemet med läkar- och juristutbildning är att allt för få – till skillnad från de intagna – kommer från socialgrupp 3 – man förstår helt enkelt inte arbetarklassens kultur och problem.[3] I nästa kapitel skall jag dock anföra ytterligare ett mord från S:ta Maria sjukhus med syfte att bygga upp en diskussion om rättspsykiatrins funktion i det postmoderna samhället. Problemet med polisutbildningen är att allt för många kommer från socialgrupp 3, med en hatisk inställning till främmande kulturer och ett alltför restriktivt språkbruk. Om mandarinerna står bourgeoisien nära (eller är bourgeoisien) så står det mera proletära poliskollektivet Sverigedemokraterna nära. Det är således inget märkvärdigt i att Sverigedemokraterna rekryterar sina röster från arbetare i kommuner med hög andel invandrare.
[1] VESPARAX
Kraftigt hypnotikum. Deklaration. 1 tablett Vesparax innehöll: Hydroxizinchlorid 50 mg, brallobarbital calc.50 mg, secobarbital natr 150 mg.
Egenskaper:
Vesparax är ett kraftigt verkande hypnotikum, en kombination av två barbitutater och ett ataraktikum. De två barbituraterna utövar kompletterande hypnotisk aktivitet. Secobarbital har snabbt insättande men kortvarig effekt medan brallobarbital har medellång duration. Atarax potentierar effekten av barbiturater. Gitarristen och rockmusikern Jimi Hendrix avslutade sitt liv med vin + Vesparax.. Medlet är sedan 1980-talet indragit i Sverige just på grund av risken för letala doser. Min anm.
[2] Sydsvenska Dagbladet den 7 februari 2007.
[3] De intagna är knappast en skötsam arbetarklass – snarare hör de hemma i socialgrupp ”43”.
lördag 21 mars 2009
Svensk rättspsykiatri under 2000-talet
Svensk rättspsykiatri under 2000-talet
Jag har i tidigare kapitel försökt att visa att psykiatrin under de stora mentalsjukhusens tid inte var problemfri. Tvärtom förekom lika mycket våld från psykiskt sjuka då som nu. Under 2003 utvecklades dock i massmedia något man kan kalla för mediepanik. ”Larmrapporter” om hur våldet i samhället stegrades i takt med nedläggningen eller nedrustningen av psykiatrin avlöste varandra. Drevet gick. På något sätt kopierar de olika massmedieproducenterna varandra. Har man läst till exempel en tidning eller sett ett nyhetsprogram på TV, har man tagit del av all massmedia. Ingen tidning eller kanal försöker profilera sig nyanserat. Man åkallar ”experter” som ligger i linje med massmediepaniken. Många oseriösa psykiatrer (som t.ex. Sten Levander) tog således tillfället i akt och hävdade att för mycket ”romantik” hade styrt psykiatriutredningar.
En nationalekonomisk översiktsräkning ger vid handen att varje vårdplats i dagens penningvärde kostar cirka en million. En snabbskiss ger ju då att om 30.000 platser kan bantas bort i psykiatrin, resulterar detta i en besparing av offentliga utgifter med 30 miljarder. Därtill kommer humana vinster om patienter slipper ”totala institutioner” och istället kan leva ett värdigt liv i den sociala gemenskapen. Det senare har tyvärr fallerat och jag har benämnt detta ”primärkommunal korruption”, det vill säga att öronmärkta pengar till psykiskt sjuka har gått till annan verksamhet och chefslöner (och kanske lönebonus).
Jag är dock medveten om att psykiatrin bantats för hårt med en ”anorexiakur”. För närvarande har vi fler fängelseplatser (cirka 5.000) mot psykiatrins knappt 5.000. Därtill pågår för närvarande en utbyggnad av fängelsevården till 7.000 platser (vartill kommer cirka 1.900 häktesplatser). Men om vi fokuserar intresset till psykiatrin har jag en känsla av att patienterna för närvarande skrivs ut alltför tidigt. När jag jobbar i allmänpsykiatri framgår tydligt att många patienter måste återintagas på grund av alltför tidig utskrivning. Om man på 1970-talet höll patienterna kanske alltför länge kvar i vården, skrivs patienterna nu ut alltför tidigt. Jag har inte undersökt detta med statistik, men jag är övertygad om att hypotesen skulle få en acceptans vid vetenskaplig prövning.
Ett annat fenomen som slår mig är att cirka 40-50 % av platserna på normalpsykiatriska avdelningar har sin anledning i missbruk. Missbruksavdelningarna räcker helt enkelt inte till, varför missbrukare och/eller missbrukare med sekundär psykiatrisk diagnos (så kallade dubbeldiagnoser) tar platser på normalvårdspsykiatriska avdelningar.
Tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk vård gör rättspsykiatrin rutten och dyr
När lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) trädde i kraft 1992, med revision år 2000, hoppades åtminstone undertecknad på ett säkrare rättssystem för framför allt de dömda. Psykiatrins patienter är generellt resursfattiga. Med resursfattiga eller resurssvaga patienter menar jag patienter som har mycket litet av (eller ingen) makt, pengar och utbildning; tre storheter som inbördes är utbytbara. Patienterna i den offentliga psykiatrin har en liten påtryckningsmöjlighet och driver, naturligt nog mot bakgrund av resursfattigdomen, inte just någon lobbyverksamhet för att hävda sina intressen. Fokuserar man sedan intresset i dessa avseenden vidare på rättspsykiatrin, så är det om möjligt än sämre ställt med möjligheter att hävda intressen.
För att använda ett teoretisk redskap i förståelsen av den rättspsykiatriska praktiken som praxis kan en beprövad klassanalys komma till pass. Längst ner i hierarkin befinner sig då naturligtvis patienterna, som endast korta perioder eller inte alls nått en proletär status – översatt till socialgrupp är de långt ifrån socialgrupp 3. Snarare utgör detta trasproletariat en socialgrupp 43. Skötarnas sociala hemvist är svårare att bestämma, men man kan hävda att när de arbetar manuellt utgör de ett proletariat och då de arbetar intellektuellt tillhör de en mellanklass. Sjuksköterskorna är typexempel på medelklass, medan det finns en grupp traditionella akademiker – läkare och advokater – som står bourgeoisien nära. Jag benämner denna intellektuella tjänstegrupp för mandariner.
Det rättspsykiatriska klientelets relativa andel av den psykiatriska vården är accelererande. Samtidigt har rättspsykiatrin sina mandariner som har intresse av ”seglivade” dömda enligt LRV’s (patienter märkta till rättspsykiatrisk vård med så kallad särskild utskrivningsprövning). Denna grupp resursfattiga utgör en guldkalv för rättspsykiatrins mandariner som utövar en högst märklig dans kring denna guldkalv. ”Scratch my back – and I scratch your” tycks vara ledstjärnan när högavlönade mandariner i form av läkare och advokater gör upp vårdplaner för rättspsykiatrins klientel. Med särskild utskrivningsprövning menas att det medicinska – jag travesterar här C Wright Mills språkbruk – etablissemanget lämnar medicinskt-psykiatriskt utlåtande (tyckiatri). Det juridiska etablissemanget i form av länsrätt med en tandlös juridisk support åt patienterna dömer sedan vårdbehovet. Det är givet att jurister sysselsätter läkarna genom att döma fortsatt vård när sådan inte krävs och läkarna sysselsätter advokater med prognosis pessima. Här två konkreta exempel med fingerade namn:
Tim har ett rånförsök mot en kiosk för cirka 30 år sedan som kriminell belastning. Han har en lättare grad av utvecklingsstörning. De senaste 10 åren har han varit sparsam med näringsintag och gått ner kraftigt i vikt. Han vårdas sommaren 2006 på rättspsykiatrisk klinik och är så utmärglad och svag att han har mycket svårt att överhuvudtaget förflytta sig. Jag råkar iaktta hur han inte ens orkar med att vifta bort en fluga som satt sig på hans kind. Dagen efter överlägger två överläkare på en sittrond om man skall förlänga Tims LRV’s. Jag å min sida säger att Tim bokstavligen inte är farlig för en fluga, men överläkarna beslutar om ansökan om förlängning av LRV’s. Klockan 23.00 samma dag dör så Tim av sin kakexi.
Fall 2: Sven är 63 år och har en mångårig LRV’s vård med kriminell handling i form av hot mot socialtjänsteman. Han är notorisk amfetamin- och alkoholmissbrukare. Han har nu emellertid drabbats av svår hjärtinfarkt på grund av dekadent leverne och dålig allmän kondition som lett till en bypass-operation. Han kan det senaste året knappast anses ha varit farlig och han har även bott på ett kollektivt boende för socialt utslagna (”uteliggare”). Komplikationer har tillstött efter operationen, varför man har valt att söva honom. Han har nu legat sövd – när detta skrivs – i sex dygn, sannolikt soporös eller comatös. Han har ständigt extravak för sin farlighet, när han ligger nedsövd. Denna bemanning med rättspsykiatrisk personal dygnet om sker från den rättspsykiatriska avdelning som i avstånd ligger drygt sex mil från det lasarett där Sven ligger nedsövd. Dygnskostnaden för Sven kan räknas i tiotusentals kronor. Det existerar ingen som helst farlighet, bara en vansinnig rättspsykiatrisk lagstiftning och en än mera irrationell tillämpning. Landstinget där Sven vårdas visar bara röda siffror. Vaken – välutbildade rättspsykiatriska skötare – ser det organisatoriska vansinnet, och de vet att en oavlönad skyltdocka hade skött uppgiften med bravur. Vinnarna: mandarinerna och förlorarna: skattebetalarna och andra sjuka på väntelistor. 1930-talets rashygieniska vårdsortering har ersatts av en – om möjligt – än mera irrationell vård under 2000-talet.
Psykiatrins Juridik[1] 2008 (Verksamhetsinriktad uppslagsbok) säger följande om Rättspsykiatrisk vård när det gäller LRV patienter med särskild utskrivningsprövning:
Patient som överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall skrivas ut om:
- den psykiska störningen som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning inte längre utgör en risk för att patienten återfaller i allvarlig brottslighet
- patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning och därmed inte behöver psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning.
Villkoren ska föreligga samtidigt för att vården ska upphöra. Länsrätten fattar beslut om utskrivning efter ansökan från chefsöverläkare eller patient. Chefsöverläkaren är skyldig att anmäla till länsrätten så snart bedömningen är att patienten kan skrivas ut.
Finner chefsöverläkaren att förutsättningar för utskrivning inte finns enligt ovan, skall anmälan till länsrätten om förlängning av vården göras senast fyra månader efter intagning av patienten. Därefter skall anmälan göras minst var sjätte månad från den dag då rätten senast meddelade beslut i frågan.
Kommentar: Regelverket är delvis oklart och dåligt anpassat till psykiatrisk
terminologi. Det förekommer att tvångsvård ges till personer som
inte längre har en allvarlig psykisk störning men där risken för återfall i
allvarlig kriminalitet kvarstår, s k Hawaii-fall (psykiatrins internationella
etiska kod).
Patienträtt: Patienten kan överklaga länsrättens beslut. Åklagare kan
överklaga beslut om att vården skall upphöra om åklagaren före beslutet
har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas.
Källa: LRV 16§; 20§; BrB 31 kap 3§ /HA-SL-JO
Observera att cheföverläkaren är skyldig att anmäla till länsrätten så snart bedömningen är att patienten kan skrivas ut. Detta, menar jag, görs först när patienterna är döda. Då anses de utskrivningsbara! Det är därför närmast patetiskt att notera massmedias panikreaktion: Det är brist på platser – framför allt i rättspsykiatrin (!).
Madness in all I see
Ett bedrövligt fenomen hos psykiatrer är att de har en oöverträffad förmåga att se sjukt hos alla individer de träffar eller möter via konsultation. Som en psykiatrikollektivets devis skulle det kunna uttryckas som ”Madness in all we see”. Det mest häpnadsväckande jag läst är två patienter som vårdades under några år vardera på en av de rättspsykiatriska avdelningar jag kom i kontakt med. Två manliga personer, som jag fann hade handlat helt adekvat, hade av ovanstående – romantikkritiker – Sten Levander stämplats med etiketten schizofreni. Verkligheten hann dock ifatt diagnostikern och efter några års inlåsning gick de oskyldigt inspärrade helt fria.
Redan på 1960- och 70-talen observerades vilken otrolig effekt s.k. ”labeling” hade, dvs. etikettering av patienter. När David Rosenhan 1973 publicerade sin nu klassiska artikel: On being sane in insane places (finns nu i flera böcker: Mental Health Matters, 1996, Labeling Madness, 1975 osv.) Projektet/försöket leddes av psykologiprofessorn David Rosenhan. Åtta personer valdes ut att bli pseudopatienter. Yngst var en psykologistuderande i 20-års åldern. Övriga sju var äldre och etablerade: tre psykologer, en pediatriker, en psykiater, en målare och en hemmafru. Tre av pseudopatienterna var kvinnor och fem män. Tolv mentalsjukhus valdes ut; några var gamla och sjabbiga medan andra var nybyggen. Sjukhusen var lokaliserade i fem olika stater på öst- och västkusten. Pseudopatienterna klagade vid ankomsten till olika mottagningar över att de hörde röster. Ingenting ändrades i pseudopatienternas livshistoria förutom de aktuella hörselhallucinationerna och visst nervöst beteende (namn och yrke ändrades också). Allt i pseudopatienternas tidigare liv återgavs så exakt som möjligt. Men så fort som pseudopatienterna hade blivit intagna slutade de att simulera några som helst symptom. De deltog i alla avdelningsaktiviteterna. Samtliga, utom i ett fall, fick diagnosen (och stämplingen) schizofreni ”in remission”.
Pseudopatienterna skrev emellertid hela tiden anteckningar – till en början mer i smyg men sedan allt mera öppet. Skrivandet tolkades emellertid som en del av ett tokigt beteende. Vårdtiderna varierade mellan 7-52 dagar med en medelvårdtid på 19 dagar. Totalt utdelades över 2100 tabletter till pseudopatienterna. Det intressanta är att medan de riktiga patienterna avslöjade pseudopatienterna (”You’re not crazy. You’re a journalist, or a professor /referring to the continual note-taking/. You’re checking up on the hospital.”), så hade personalen inga som helst misstankar.
Rosenhan: ”Having once been labeled schizophrenic, there is nothing the pseudo patient can do to overcome the tag. The tag profoundly colors others’ perceptions of him and his behavior.”
Så går det när personal på en avdelning förväntar sig schizofrent beteende! Tilläggas kan slutligen att dagens psykiatri i skrivande stund vilar på fyra biologiska antaganden och terapier. För det första anses orsaken till psykisk störning (”störning” får genomslag på 1990-talet) vara hereditär, symptomen beskrivs ateoretiskt enligt nosologiska scheman och behandling sker nu främst med psykofarmaka som kompletteras med passande s.k. kognitiva terapier.
Beklagligtvis har psykiaterkollektivet ingen aning om vad salutogenes är. Begreppet salutogenes myntades av Aaron Antonovsky (1923-1994), professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion University of the Negev, Beersheba, Israel. Salutogenes betyder hälsans ursprung och härrör från latinets salus (hälsa) och genesis (ursprung). Det salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom (patogenes). Med ”madness in all we see” är psykiaterkollektivet på (1) spaning efter patogenes (hereditet) och (2) tvångsbehandla patienten med (3) psykofarmaka.
På något sätt blir diskurserna om patienterna på ronderna enfaldiga diskussioner om mediciner. ”Kanske skall vi höja Ergenyl till 500 mg x 2 och ändra Zyprexa från 10 mg till 20 mg på kvällen …” etc. i en oändlig psykofarmakadiskurs. Rättspsykiatrin har således utvecklats till mer straff än vård, vilket det för närvarande föreligger en god interbedömarereliabilitet bland externa forskare.[2]
För sådan här kritiskt granskande forskning råder dock tillträde förbjudet vid intern fortbildning på avdelning 26 i Helsingborg. ”Uppåttjacket” här var att en gång i kvartalet få höra ”romantikkritikern” Sten Levander – experten. Om personalen i övrigt hade högt i taket vad det gällde intellektuella diskussioner om film, musik, politik, geografi, resor, litteratur förekom ingen som helst psykiatriteoretisk diskussion. Detta var till skillnad från avdelning 66 i Växjö tabubelagt. Varför det var så har jag ingen bra förklaring till. På avdelning 66 i Växjö kan man säga att det hela tiden förekom en levande psykiatriteoretisk diskussion, medan det på detta område var knäpptyst i Helsingborg. I Helsingborg var till exempel diskussionen om motorcyklar vida överlägsen den tysta monologen om psykiatri. Kanske kan det vara som så att den kultur som överläkare Ole Drotved och klinikföreståndare Talis Vasko lyckades skapa i Växjö, blev dödfödd i Helsingborg.
Kulturer inom psykiatrin
Den förhärskande kulturen inom psykiatri/rättspsykiatri är psykofarmakologin. Man diskuterar mycket litet utanför detta område. Psykiatriteori bedrivs i skolor, men dessa är helt fristående från praktiken. Undantag finns dock; överläkare AV vid rättspsykiatriska kliniken i Helsingborg hade ett levande intresse för psykiatrisk teori, men tyvärr omfattades han i alltför stor utsträckning av fenomenet ”madness in all I see”. Nämnde Ole Drotved träffade jag på vid S.ta Maria Sjukhus på 1970-talet, och under 1990-talet korsades våra vägar en kort tid vid rättspsykiatriska Regionkliniken i Växjö. Slutligen kom vi att åter att samarbeta kring millennieskiftet 2000 vid ett privat sjukhem i Vittsjö där psykiatrins ”svartepettrar” samlats, dvs. inga avdelningar ville vårda dessa patienter med hög vårdtyngd. Drotved hade en ovanlig förmåga bland psykiatrer, då han kunde engagera alla medarbetare i vårdfrågor kring de psykiskt svårt handikappade. Tyvärr avled Ole Drotved för tidigt samtidigt som han skrev på en avhandling om rättspsykiatriskt- och fängelsedömdas normtänkande.
I Dagens Medicin (nr 7/2009, onsdagen den 11 februari, del 2, sidan 3) återfinns en rubrik ”Läkare tvivlar på kollegor med utländsk utbildning”. Det är nog inte bara utbildningskvalitet det handlar om, utan lika vanligt torde det vara med kulturkonfrontationer. Man kommer helt enkelt från olika kulturella koder och utländska läkare som inte knäcker den svenska kulturkoden får det svårt. På den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg återfanns en svensk läkarbesättning vid mitten av 2000-talets första decennium. På grund av pensionsavgångar och svårigheter att rekrytera läkare till rättspsykiatri, ändrades denna ordning mot slutet av decenniet då utlandsfödda läkare tog över regimen. Här fanns en polsk läkare med en psykiatrijargong som liknade svenskt 1950-tal. Jag hade vid ett tillfälle svårt att nå honom som bakjour. Vid ett annat tillfälle – någon vecka senare – förnekade han helt enkelt att han var bakjour – trots att så var fallet.
Vid den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg hade någon eller några skötare för vana att skriva naiva brev på en restrektiv svensk språkkod. Man klagade på allt. Läkarna nonchalerade dessa brev och tog istället brevskrivaren i örat och lät honom förklara sig för chefsläkaren. När det så emellertid dök upp en läkare som områdeschef med persiskt ursprung hände det plötsligt omfattande personalomsättningar. Områdeschefen verkade hylla alla undertecknade och anonyma naiva skrivelser (angiveri) och misstanken om vem som skrev gick naturligtvis i en riktning. Följden blev att enhetschefen (leg. sjukskötare) fick efter 18 år på positionen lämna enheten. ”You are fired” möttes han kanske av, efter det korta samtalet om hans avsked. Detta hände i september 2008. I den avskedade enhetschefens position sattes en tämligen nyanställd legitimerad sjukskötare som iscensatt följande händelse (tagit från journal – med namnändringar):
Patient Mikael X anteckning 080615 klockan 15.15 antecknat av skötare RvH:
Mikael berättar för mig att han stulit medicin från medicinrummet som lämnats olåst vid flera tillfällen.
Vid fyra tillfällen säger han att han stulit medicin från medicinrummet. Vid det första tillfället stals 70 st. Tablett Pargitan. Vid andra tillfället stals 65 st. Tablett Pargitan. Tredje gången stals 100 st. Tablett Zopiklon och vid det fjärde tillfället ampuller Akineton.
Dessutom berättar Mikael att han stulit använda kanyler och sprutor från riskavfallsburken i det olåsta medicinrummet. Dessa säger han att han tvättat och använt för att injicera ampullerna som han tidigare stulit. Mikael berättar att han sålt mycket av medicinerna till en medpatient. Denne medpatient har flyttat från avdelningen och Mikael har efter incidenterna haft funderingar ifall det hänt något hemskt med honom.
1. Bortsett från något sviktande svenska i anteckningen, får man ha överseende med upprepningarna då det rör sig om handlingar som sannerligen upprepas.
2. När det gäller stölden av 100 st. T. Zopiklon var dessa av styrka 7,5 mg.
3. Stölden av kanyler och sprutor från riskavfallsburken kan ha skett från medicinrum eller behandlingsrum – riskavfall finns i båda rummen. Om stölden skett från medicinrummet, kunde Mikael bara ha vänt på huvudet. På hyllorna bakom honom fanns sterila och oanvända kanyler och sprutor. Här fanns även plåster och desinfektionsmedel, dvs. allt som behövs för aseptiska injektioner.
4. Den ansvarige sjukskötaren hade alltså vid upprepade tillfällen förorsakat ”missbruksfest” på avdelningen – en avdelning där cirka 50 % av klientelet har svåra missbruksproblem (Mikael är en av dem).
5. De stulna 135 st. T. Pargitan var av styrka 5 mg.
6. De fyra upprepade stölderna föranledde inte ens en avvikelserapport.
7. Jag menar att händelsen/händelserna kvalificerar för Lex Maria anmälan.
I stället befordrades denne sjukskötare cirka tre månader senare till enhetschef (motsvarande avdelningsföreståndare) av överläkaren/områdeschefen som bar på en kulturell kod där angiveri (anonyma och undertecknade) uppskattas eller till och med värderas högt. Det var nya tider på Helsingborgs rättspsykiatriska avdelning. Sista kapitlet i denna ”såpa” är dock inte skriven. Som bekant kan man i vår kultur tvätta bort fläckar på sin italienska kostym, men fläckar på samvetet är mera resistenta mot fläckborttagning. Om områdeschefen skickat en remiss till ”minnesenheten”, hade detta väl varit mera befogat än en befordran för ”glömskan”/slarvet.
Överläkaren hade däremot gjort avdelning 26 (rättspsykiatrisk avdelning) en tjänst om han ”fotat” den överlägset mest föraktfulla förste skötare jag någonsin stött på i psykiatrin. När hon lämnade rapport om patientkollektivet benämnde hon det vanligen ”fylet”. För att förklara för icke skånska läsare betyder det skånska ”fyle” 1. fågel -lar, fjäderfän 2. löst folk (nedsättande). Det är ett exempel på det nedsättande vokabulär som denna förste sköterska öste över patientkollektivet. En patient blev dock så förbannad att han utsatte förste sköterskan för en motåtgärd – vilket patienten naturligtvis blev dömd för. Jag har under drygt 40 år aldrig fruktat någon medarbetare, men denna förste sköterska var jag faktiskt ordentligt rädd för. Från den ”fotade” enhetschefen hörde jag aldrig någonsin något nedsättande om en patient, men den förste sköterska jag ovan nämnt, öste fullkomligt förolämpningar om patienterna. Hon tycktes aldrig förstå att patienterna var hennes födkrok (därtill hade hon en alldeles för dålig utbildning). Här är något för Socialstyrelsen att lägga ned utredningsmöda på. Om Gustaf Fröding skulle ha skaldat om denna förste sköterska, skulle det ha låtit så här:
Och ni skall tro hon är uttäck i truten,
det är så fult, så en vänder sig bort.
Schizofrenins etiologi och terapi
Till den psykiatriska kulturen hör emellertid ”Madness in all we see”. Och framför allt är det schizofreni man ser (med depression på god andra plats). Orsakshypoteserna till schizofreni har under 1900-talet avlöst varandra: olika hypoteser om ämnesomsättningsstörningar, elektriska svängningar i hjärnan, rubbningar i hjärnans hålrum, blodgenomströmningen i hjärnan, fel på nervsystemet, kväveomsättningen, B-vitaminbrist, kopparomsättningen, aminosyrerna, sköldkörteln, antikroppar, hormonrubbningar, syretillförsel, svikt i lever eller njurar etc. i all oändlighet. Man har sondmatat med råriven lever, givit megadoser av B-vitamin, prövat med njurdialys osv. Det har hjälpt, men det har vid varje tillfälle varit den så kallade Hawthorneeffekten som spökat. Som terapi är således litet uppmärksamhet åt den schizofrene överlägsen allt annat.
Naturligtvis stötte jag på ett nytt schizofrenitest på den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg.[3] Här anges följande ingress:
Sedan 1983 har ämnet psykoakustik utvecklats inom psykiatrin i Lund, numera inom avdelningen för psykiatri vid institutionen för klinisk neurovetenskap. Ett viktigt område är den forskningslinje som sysslar med frågeställningar inom schizofreniområdet.
Fokuseringen på denna linje motiverades ursprungligen av att vår ljudforskning hade visat klara samband mellan emotionellt upplevande och strukturen i ljudstimulering (musik) för flertalet psykiatriska diagnoser men inte för schizofreni. De schizofrena patienterna skattade i princip det emotionella innehållet korrekt, men i motsats till andra diagnosgrupper påverkades schizofrenigruppen inte på ett typiskt sätt i sina skattningar [1]. Trots detta kan konstateras att perceptionen är som mest störd vid schizofreni jämfört med alla andra psykiatriska sjukdomar. Metoden kunde inte särskilja några tydliga dysfunktioner hos de schizofrena. Den var alltså mindre valid beträffande just detta syfte. Vi tog det som en utmaning att fortsätta akustiska undersökningar inom denna sjukdomsgrupp.
Ur en läkaranteckning på en patient på den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg kan man således läsa 08-07-07 kl. 11:50:
Mätningen med Senso Detect Brainstem Evoked Response Audiometry visar ett schizofrenitypiskt hjärnstamsaudiogram. Testpersonen faller således inom schizofrenigruppen. Indikativt neuropsykiatrisk komorbiditet, se notat.
Såsom alla tidigare diagnostiska verktyg vid schizofreni, stinker det här hokuspokus. Dock ger litet amerikansk terminologi bättre legitimitet än ”råriven lever”. I detta fall är jag beredd att sätta mitt huvud på att ”patienten” inte led/lider av schizofreni. Men tyvärr finns inte något ”crucial experiment”.
Avskaffa rättspsykiatrin
Redan 1970 föreslog Svante Nycander i Avskaffa rättspsykiatrin en inhibering eller undanröjning av rättspsykiatrin. Han hävdade att rättspsykiatrins uppgift inom straffrätten påminner om fängelseläkarens som har att fastställa om den dömde är vid tillräckligt god hälsa att hängas. Denna snart 40 år gamla bok har fått en ny aktualitet.[4]
Summariskt skulle jag i tio punkter vilja hävda följande:
1. Rättspsykiatrin är mer straff än vård (påståendet har stöd i annan forskning – se ovan).
2. Man skall ha en dom för det brott man begått.
3. Är gärningsmannen ej tillräknelig, skall han frias.
4. De gamla P-fallen från LSPV-tiden skall återinföras, dvs. dömda till fängelse kan under tillfällig psykiatrisk sjukdom vårdas på psykiatrisk avdelning. Fängelsevårdens personal ansvarar för vak av patient.
5. Tillfällig psykisk störning skall inte frita någon för straffpåföljd i fängelse.
6. Den lösning som Sverige för närvarande har är en anomali och strider mot grundläggande regler i straffrätt.
7. Fängelsevården bör byggas ut till mer än planerade drygt 7.000 platser.
8. De resurser som frigörs i och med rättspsykiatrins avskaffande bör öronmärkas till psykiatrisk öppenvård.
9. Den personal som frigörs med nedläggning av rättspsykiatrin, bör erbjudas tjänster inom öppna psykiatriska vårdformer.
10. Reformen bör genomföras skyndsamt. Dagens ordning är ett straffrättsligt skämt.
Anförd litteratur
[1] Psykiatrins Juridik 2008: Verksamhetsinriktad uppslagsbok, Stockholm: Juris.
[2] Se till exempel Hörberg U (2008): Att vårdas eller fostras: det rättspsykiatriska vårdandet och traditionens grepp, Växjö: University Press.
[3] Testet är beskrivit i artikeln Nielzén S e al. (2004): Klinisk psykoakustik kan ge objektiv diagnos vid schizofreni. Läkartidningen (101), nr 15-16; 1376-1379.
[4] Nycander S (1970): Avskaffa rättspsykiatrin, Stockholm: Aldus/Bonniers.
Jag har i tidigare kapitel försökt att visa att psykiatrin under de stora mentalsjukhusens tid inte var problemfri. Tvärtom förekom lika mycket våld från psykiskt sjuka då som nu. Under 2003 utvecklades dock i massmedia något man kan kalla för mediepanik. ”Larmrapporter” om hur våldet i samhället stegrades i takt med nedläggningen eller nedrustningen av psykiatrin avlöste varandra. Drevet gick. På något sätt kopierar de olika massmedieproducenterna varandra. Har man läst till exempel en tidning eller sett ett nyhetsprogram på TV, har man tagit del av all massmedia. Ingen tidning eller kanal försöker profilera sig nyanserat. Man åkallar ”experter” som ligger i linje med massmediepaniken. Många oseriösa psykiatrer (som t.ex. Sten Levander) tog således tillfället i akt och hävdade att för mycket ”romantik” hade styrt psykiatriutredningar.
En nationalekonomisk översiktsräkning ger vid handen att varje vårdplats i dagens penningvärde kostar cirka en million. En snabbskiss ger ju då att om 30.000 platser kan bantas bort i psykiatrin, resulterar detta i en besparing av offentliga utgifter med 30 miljarder. Därtill kommer humana vinster om patienter slipper ”totala institutioner” och istället kan leva ett värdigt liv i den sociala gemenskapen. Det senare har tyvärr fallerat och jag har benämnt detta ”primärkommunal korruption”, det vill säga att öronmärkta pengar till psykiskt sjuka har gått till annan verksamhet och chefslöner (och kanske lönebonus).
Jag är dock medveten om att psykiatrin bantats för hårt med en ”anorexiakur”. För närvarande har vi fler fängelseplatser (cirka 5.000) mot psykiatrins knappt 5.000. Därtill pågår för närvarande en utbyggnad av fängelsevården till 7.000 platser (vartill kommer cirka 1.900 häktesplatser). Men om vi fokuserar intresset till psykiatrin har jag en känsla av att patienterna för närvarande skrivs ut alltför tidigt. När jag jobbar i allmänpsykiatri framgår tydligt att många patienter måste återintagas på grund av alltför tidig utskrivning. Om man på 1970-talet höll patienterna kanske alltför länge kvar i vården, skrivs patienterna nu ut alltför tidigt. Jag har inte undersökt detta med statistik, men jag är övertygad om att hypotesen skulle få en acceptans vid vetenskaplig prövning.
Ett annat fenomen som slår mig är att cirka 40-50 % av platserna på normalpsykiatriska avdelningar har sin anledning i missbruk. Missbruksavdelningarna räcker helt enkelt inte till, varför missbrukare och/eller missbrukare med sekundär psykiatrisk diagnos (så kallade dubbeldiagnoser) tar platser på normalvårdspsykiatriska avdelningar.
Tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk vård gör rättspsykiatrin rutten och dyr
När lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) trädde i kraft 1992, med revision år 2000, hoppades åtminstone undertecknad på ett säkrare rättssystem för framför allt de dömda. Psykiatrins patienter är generellt resursfattiga. Med resursfattiga eller resurssvaga patienter menar jag patienter som har mycket litet av (eller ingen) makt, pengar och utbildning; tre storheter som inbördes är utbytbara. Patienterna i den offentliga psykiatrin har en liten påtryckningsmöjlighet och driver, naturligt nog mot bakgrund av resursfattigdomen, inte just någon lobbyverksamhet för att hävda sina intressen. Fokuserar man sedan intresset i dessa avseenden vidare på rättspsykiatrin, så är det om möjligt än sämre ställt med möjligheter att hävda intressen.
För att använda ett teoretisk redskap i förståelsen av den rättspsykiatriska praktiken som praxis kan en beprövad klassanalys komma till pass. Längst ner i hierarkin befinner sig då naturligtvis patienterna, som endast korta perioder eller inte alls nått en proletär status – översatt till socialgrupp är de långt ifrån socialgrupp 3. Snarare utgör detta trasproletariat en socialgrupp 43. Skötarnas sociala hemvist är svårare att bestämma, men man kan hävda att när de arbetar manuellt utgör de ett proletariat och då de arbetar intellektuellt tillhör de en mellanklass. Sjuksköterskorna är typexempel på medelklass, medan det finns en grupp traditionella akademiker – läkare och advokater – som står bourgeoisien nära. Jag benämner denna intellektuella tjänstegrupp för mandariner.
Det rättspsykiatriska klientelets relativa andel av den psykiatriska vården är accelererande. Samtidigt har rättspsykiatrin sina mandariner som har intresse av ”seglivade” dömda enligt LRV’s (patienter märkta till rättspsykiatrisk vård med så kallad särskild utskrivningsprövning). Denna grupp resursfattiga utgör en guldkalv för rättspsykiatrins mandariner som utövar en högst märklig dans kring denna guldkalv. ”Scratch my back – and I scratch your” tycks vara ledstjärnan när högavlönade mandariner i form av läkare och advokater gör upp vårdplaner för rättspsykiatrins klientel. Med särskild utskrivningsprövning menas att det medicinska – jag travesterar här C Wright Mills språkbruk – etablissemanget lämnar medicinskt-psykiatriskt utlåtande (tyckiatri). Det juridiska etablissemanget i form av länsrätt med en tandlös juridisk support åt patienterna dömer sedan vårdbehovet. Det är givet att jurister sysselsätter läkarna genom att döma fortsatt vård när sådan inte krävs och läkarna sysselsätter advokater med prognosis pessima. Här två konkreta exempel med fingerade namn:
Tim har ett rånförsök mot en kiosk för cirka 30 år sedan som kriminell belastning. Han har en lättare grad av utvecklingsstörning. De senaste 10 åren har han varit sparsam med näringsintag och gått ner kraftigt i vikt. Han vårdas sommaren 2006 på rättspsykiatrisk klinik och är så utmärglad och svag att han har mycket svårt att överhuvudtaget förflytta sig. Jag råkar iaktta hur han inte ens orkar med att vifta bort en fluga som satt sig på hans kind. Dagen efter överlägger två överläkare på en sittrond om man skall förlänga Tims LRV’s. Jag å min sida säger att Tim bokstavligen inte är farlig för en fluga, men överläkarna beslutar om ansökan om förlängning av LRV’s. Klockan 23.00 samma dag dör så Tim av sin kakexi.
Fall 2: Sven är 63 år och har en mångårig LRV’s vård med kriminell handling i form av hot mot socialtjänsteman. Han är notorisk amfetamin- och alkoholmissbrukare. Han har nu emellertid drabbats av svår hjärtinfarkt på grund av dekadent leverne och dålig allmän kondition som lett till en bypass-operation. Han kan det senaste året knappast anses ha varit farlig och han har även bott på ett kollektivt boende för socialt utslagna (”uteliggare”). Komplikationer har tillstött efter operationen, varför man har valt att söva honom. Han har nu legat sövd – när detta skrivs – i sex dygn, sannolikt soporös eller comatös. Han har ständigt extravak för sin farlighet, när han ligger nedsövd. Denna bemanning med rättspsykiatrisk personal dygnet om sker från den rättspsykiatriska avdelning som i avstånd ligger drygt sex mil från det lasarett där Sven ligger nedsövd. Dygnskostnaden för Sven kan räknas i tiotusentals kronor. Det existerar ingen som helst farlighet, bara en vansinnig rättspsykiatrisk lagstiftning och en än mera irrationell tillämpning. Landstinget där Sven vårdas visar bara röda siffror. Vaken – välutbildade rättspsykiatriska skötare – ser det organisatoriska vansinnet, och de vet att en oavlönad skyltdocka hade skött uppgiften med bravur. Vinnarna: mandarinerna och förlorarna: skattebetalarna och andra sjuka på väntelistor. 1930-talets rashygieniska vårdsortering har ersatts av en – om möjligt – än mera irrationell vård under 2000-talet.
Psykiatrins Juridik[1] 2008 (Verksamhetsinriktad uppslagsbok) säger följande om Rättspsykiatrisk vård när det gäller LRV patienter med särskild utskrivningsprövning:
Patient som överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall skrivas ut om:
- den psykiska störningen som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning inte längre utgör en risk för att patienten återfaller i allvarlig brottslighet
- patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning och därmed inte behöver psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning.
Villkoren ska föreligga samtidigt för att vården ska upphöra. Länsrätten fattar beslut om utskrivning efter ansökan från chefsöverläkare eller patient. Chefsöverläkaren är skyldig att anmäla till länsrätten så snart bedömningen är att patienten kan skrivas ut.
Finner chefsöverläkaren att förutsättningar för utskrivning inte finns enligt ovan, skall anmälan till länsrätten om förlängning av vården göras senast fyra månader efter intagning av patienten. Därefter skall anmälan göras minst var sjätte månad från den dag då rätten senast meddelade beslut i frågan.
Kommentar: Regelverket är delvis oklart och dåligt anpassat till psykiatrisk
terminologi. Det förekommer att tvångsvård ges till personer som
inte längre har en allvarlig psykisk störning men där risken för återfall i
allvarlig kriminalitet kvarstår, s k Hawaii-fall (psykiatrins internationella
etiska kod).
Patienträtt: Patienten kan överklaga länsrättens beslut. Åklagare kan
överklaga beslut om att vården skall upphöra om åklagaren före beslutet
har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas.
Källa: LRV 16§; 20§; BrB 31 kap 3§ /HA-SL-JO
Observera att cheföverläkaren är skyldig att anmäla till länsrätten så snart bedömningen är att patienten kan skrivas ut. Detta, menar jag, görs först när patienterna är döda. Då anses de utskrivningsbara! Det är därför närmast patetiskt att notera massmedias panikreaktion: Det är brist på platser – framför allt i rättspsykiatrin (!).
Madness in all I see
Ett bedrövligt fenomen hos psykiatrer är att de har en oöverträffad förmåga att se sjukt hos alla individer de träffar eller möter via konsultation. Som en psykiatrikollektivets devis skulle det kunna uttryckas som ”Madness in all we see”. Det mest häpnadsväckande jag läst är två patienter som vårdades under några år vardera på en av de rättspsykiatriska avdelningar jag kom i kontakt med. Två manliga personer, som jag fann hade handlat helt adekvat, hade av ovanstående – romantikkritiker – Sten Levander stämplats med etiketten schizofreni. Verkligheten hann dock ifatt diagnostikern och efter några års inlåsning gick de oskyldigt inspärrade helt fria.
Redan på 1960- och 70-talen observerades vilken otrolig effekt s.k. ”labeling” hade, dvs. etikettering av patienter. När David Rosenhan 1973 publicerade sin nu klassiska artikel: On being sane in insane places (finns nu i flera böcker: Mental Health Matters, 1996, Labeling Madness, 1975 osv.) Projektet/försöket leddes av psykologiprofessorn David Rosenhan. Åtta personer valdes ut att bli pseudopatienter. Yngst var en psykologistuderande i 20-års åldern. Övriga sju var äldre och etablerade: tre psykologer, en pediatriker, en psykiater, en målare och en hemmafru. Tre av pseudopatienterna var kvinnor och fem män. Tolv mentalsjukhus valdes ut; några var gamla och sjabbiga medan andra var nybyggen. Sjukhusen var lokaliserade i fem olika stater på öst- och västkusten. Pseudopatienterna klagade vid ankomsten till olika mottagningar över att de hörde röster. Ingenting ändrades i pseudopatienternas livshistoria förutom de aktuella hörselhallucinationerna och visst nervöst beteende (namn och yrke ändrades också). Allt i pseudopatienternas tidigare liv återgavs så exakt som möjligt. Men så fort som pseudopatienterna hade blivit intagna slutade de att simulera några som helst symptom. De deltog i alla avdelningsaktiviteterna. Samtliga, utom i ett fall, fick diagnosen (och stämplingen) schizofreni ”in remission”.
Pseudopatienterna skrev emellertid hela tiden anteckningar – till en början mer i smyg men sedan allt mera öppet. Skrivandet tolkades emellertid som en del av ett tokigt beteende. Vårdtiderna varierade mellan 7-52 dagar med en medelvårdtid på 19 dagar. Totalt utdelades över 2100 tabletter till pseudopatienterna. Det intressanta är att medan de riktiga patienterna avslöjade pseudopatienterna (”You’re not crazy. You’re a journalist, or a professor /referring to the continual note-taking/. You’re checking up on the hospital.”), så hade personalen inga som helst misstankar.
Rosenhan: ”Having once been labeled schizophrenic, there is nothing the pseudo patient can do to overcome the tag. The tag profoundly colors others’ perceptions of him and his behavior.”
Så går det när personal på en avdelning förväntar sig schizofrent beteende! Tilläggas kan slutligen att dagens psykiatri i skrivande stund vilar på fyra biologiska antaganden och terapier. För det första anses orsaken till psykisk störning (”störning” får genomslag på 1990-talet) vara hereditär, symptomen beskrivs ateoretiskt enligt nosologiska scheman och behandling sker nu främst med psykofarmaka som kompletteras med passande s.k. kognitiva terapier.
Beklagligtvis har psykiaterkollektivet ingen aning om vad salutogenes är. Begreppet salutogenes myntades av Aaron Antonovsky (1923-1994), professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion University of the Negev, Beersheba, Israel. Salutogenes betyder hälsans ursprung och härrör från latinets salus (hälsa) och genesis (ursprung). Det salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom (patogenes). Med ”madness in all we see” är psykiaterkollektivet på (1) spaning efter patogenes (hereditet) och (2) tvångsbehandla patienten med (3) psykofarmaka.
På något sätt blir diskurserna om patienterna på ronderna enfaldiga diskussioner om mediciner. ”Kanske skall vi höja Ergenyl till 500 mg x 2 och ändra Zyprexa från 10 mg till 20 mg på kvällen …” etc. i en oändlig psykofarmakadiskurs. Rättspsykiatrin har således utvecklats till mer straff än vård, vilket det för närvarande föreligger en god interbedömarereliabilitet bland externa forskare.[2]
För sådan här kritiskt granskande forskning råder dock tillträde förbjudet vid intern fortbildning på avdelning 26 i Helsingborg. ”Uppåttjacket” här var att en gång i kvartalet få höra ”romantikkritikern” Sten Levander – experten. Om personalen i övrigt hade högt i taket vad det gällde intellektuella diskussioner om film, musik, politik, geografi, resor, litteratur förekom ingen som helst psykiatriteoretisk diskussion. Detta var till skillnad från avdelning 66 i Växjö tabubelagt. Varför det var så har jag ingen bra förklaring till. På avdelning 66 i Växjö kan man säga att det hela tiden förekom en levande psykiatriteoretisk diskussion, medan det på detta område var knäpptyst i Helsingborg. I Helsingborg var till exempel diskussionen om motorcyklar vida överlägsen den tysta monologen om psykiatri. Kanske kan det vara som så att den kultur som överläkare Ole Drotved och klinikföreståndare Talis Vasko lyckades skapa i Växjö, blev dödfödd i Helsingborg.
Kulturer inom psykiatrin
Den förhärskande kulturen inom psykiatri/rättspsykiatri är psykofarmakologin. Man diskuterar mycket litet utanför detta område. Psykiatriteori bedrivs i skolor, men dessa är helt fristående från praktiken. Undantag finns dock; överläkare AV vid rättspsykiatriska kliniken i Helsingborg hade ett levande intresse för psykiatrisk teori, men tyvärr omfattades han i alltför stor utsträckning av fenomenet ”madness in all I see”. Nämnde Ole Drotved träffade jag på vid S.ta Maria Sjukhus på 1970-talet, och under 1990-talet korsades våra vägar en kort tid vid rättspsykiatriska Regionkliniken i Växjö. Slutligen kom vi att åter att samarbeta kring millennieskiftet 2000 vid ett privat sjukhem i Vittsjö där psykiatrins ”svartepettrar” samlats, dvs. inga avdelningar ville vårda dessa patienter med hög vårdtyngd. Drotved hade en ovanlig förmåga bland psykiatrer, då han kunde engagera alla medarbetare i vårdfrågor kring de psykiskt svårt handikappade. Tyvärr avled Ole Drotved för tidigt samtidigt som han skrev på en avhandling om rättspsykiatriskt- och fängelsedömdas normtänkande.
I Dagens Medicin (nr 7/2009, onsdagen den 11 februari, del 2, sidan 3) återfinns en rubrik ”Läkare tvivlar på kollegor med utländsk utbildning”. Det är nog inte bara utbildningskvalitet det handlar om, utan lika vanligt torde det vara med kulturkonfrontationer. Man kommer helt enkelt från olika kulturella koder och utländska läkare som inte knäcker den svenska kulturkoden får det svårt. På den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg återfanns en svensk läkarbesättning vid mitten av 2000-talets första decennium. På grund av pensionsavgångar och svårigheter att rekrytera läkare till rättspsykiatri, ändrades denna ordning mot slutet av decenniet då utlandsfödda läkare tog över regimen. Här fanns en polsk läkare med en psykiatrijargong som liknade svenskt 1950-tal. Jag hade vid ett tillfälle svårt att nå honom som bakjour. Vid ett annat tillfälle – någon vecka senare – förnekade han helt enkelt att han var bakjour – trots att så var fallet.
Vid den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg hade någon eller några skötare för vana att skriva naiva brev på en restrektiv svensk språkkod. Man klagade på allt. Läkarna nonchalerade dessa brev och tog istället brevskrivaren i örat och lät honom förklara sig för chefsläkaren. När det så emellertid dök upp en läkare som områdeschef med persiskt ursprung hände det plötsligt omfattande personalomsättningar. Områdeschefen verkade hylla alla undertecknade och anonyma naiva skrivelser (angiveri) och misstanken om vem som skrev gick naturligtvis i en riktning. Följden blev att enhetschefen (leg. sjukskötare) fick efter 18 år på positionen lämna enheten. ”You are fired” möttes han kanske av, efter det korta samtalet om hans avsked. Detta hände i september 2008. I den avskedade enhetschefens position sattes en tämligen nyanställd legitimerad sjukskötare som iscensatt följande händelse (tagit från journal – med namnändringar):
Patient Mikael X anteckning 080615 klockan 15.15 antecknat av skötare RvH:
Mikael berättar för mig att han stulit medicin från medicinrummet som lämnats olåst vid flera tillfällen.
Vid fyra tillfällen säger han att han stulit medicin från medicinrummet. Vid det första tillfället stals 70 st. Tablett Pargitan. Vid andra tillfället stals 65 st. Tablett Pargitan. Tredje gången stals 100 st. Tablett Zopiklon och vid det fjärde tillfället ampuller Akineton.
Dessutom berättar Mikael att han stulit använda kanyler och sprutor från riskavfallsburken i det olåsta medicinrummet. Dessa säger han att han tvättat och använt för att injicera ampullerna som han tidigare stulit. Mikael berättar att han sålt mycket av medicinerna till en medpatient. Denne medpatient har flyttat från avdelningen och Mikael har efter incidenterna haft funderingar ifall det hänt något hemskt med honom.
1. Bortsett från något sviktande svenska i anteckningen, får man ha överseende med upprepningarna då det rör sig om handlingar som sannerligen upprepas.
2. När det gäller stölden av 100 st. T. Zopiklon var dessa av styrka 7,5 mg.
3. Stölden av kanyler och sprutor från riskavfallsburken kan ha skett från medicinrum eller behandlingsrum – riskavfall finns i båda rummen. Om stölden skett från medicinrummet, kunde Mikael bara ha vänt på huvudet. På hyllorna bakom honom fanns sterila och oanvända kanyler och sprutor. Här fanns även plåster och desinfektionsmedel, dvs. allt som behövs för aseptiska injektioner.
4. Den ansvarige sjukskötaren hade alltså vid upprepade tillfällen förorsakat ”missbruksfest” på avdelningen – en avdelning där cirka 50 % av klientelet har svåra missbruksproblem (Mikael är en av dem).
5. De stulna 135 st. T. Pargitan var av styrka 5 mg.
6. De fyra upprepade stölderna föranledde inte ens en avvikelserapport.
7. Jag menar att händelsen/händelserna kvalificerar för Lex Maria anmälan.
I stället befordrades denne sjukskötare cirka tre månader senare till enhetschef (motsvarande avdelningsföreståndare) av överläkaren/områdeschefen som bar på en kulturell kod där angiveri (anonyma och undertecknade) uppskattas eller till och med värderas högt. Det var nya tider på Helsingborgs rättspsykiatriska avdelning. Sista kapitlet i denna ”såpa” är dock inte skriven. Som bekant kan man i vår kultur tvätta bort fläckar på sin italienska kostym, men fläckar på samvetet är mera resistenta mot fläckborttagning. Om områdeschefen skickat en remiss till ”minnesenheten”, hade detta väl varit mera befogat än en befordran för ”glömskan”/slarvet.
Överläkaren hade däremot gjort avdelning 26 (rättspsykiatrisk avdelning) en tjänst om han ”fotat” den överlägset mest föraktfulla förste skötare jag någonsin stött på i psykiatrin. När hon lämnade rapport om patientkollektivet benämnde hon det vanligen ”fylet”. För att förklara för icke skånska läsare betyder det skånska ”fyle” 1. fågel -lar, fjäderfän 2. löst folk (nedsättande). Det är ett exempel på det nedsättande vokabulär som denna förste sköterska öste över patientkollektivet. En patient blev dock så förbannad att han utsatte förste sköterskan för en motåtgärd – vilket patienten naturligtvis blev dömd för. Jag har under drygt 40 år aldrig fruktat någon medarbetare, men denna förste sköterska var jag faktiskt ordentligt rädd för. Från den ”fotade” enhetschefen hörde jag aldrig någonsin något nedsättande om en patient, men den förste sköterska jag ovan nämnt, öste fullkomligt förolämpningar om patienterna. Hon tycktes aldrig förstå att patienterna var hennes födkrok (därtill hade hon en alldeles för dålig utbildning). Här är något för Socialstyrelsen att lägga ned utredningsmöda på. Om Gustaf Fröding skulle ha skaldat om denna förste sköterska, skulle det ha låtit så här:
Och ni skall tro hon är uttäck i truten,
det är så fult, så en vänder sig bort.
Schizofrenins etiologi och terapi
Till den psykiatriska kulturen hör emellertid ”Madness in all we see”. Och framför allt är det schizofreni man ser (med depression på god andra plats). Orsakshypoteserna till schizofreni har under 1900-talet avlöst varandra: olika hypoteser om ämnesomsättningsstörningar, elektriska svängningar i hjärnan, rubbningar i hjärnans hålrum, blodgenomströmningen i hjärnan, fel på nervsystemet, kväveomsättningen, B-vitaminbrist, kopparomsättningen, aminosyrerna, sköldkörteln, antikroppar, hormonrubbningar, syretillförsel, svikt i lever eller njurar etc. i all oändlighet. Man har sondmatat med råriven lever, givit megadoser av B-vitamin, prövat med njurdialys osv. Det har hjälpt, men det har vid varje tillfälle varit den så kallade Hawthorneeffekten som spökat. Som terapi är således litet uppmärksamhet åt den schizofrene överlägsen allt annat.
Naturligtvis stötte jag på ett nytt schizofrenitest på den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg.[3] Här anges följande ingress:
Sedan 1983 har ämnet psykoakustik utvecklats inom psykiatrin i Lund, numera inom avdelningen för psykiatri vid institutionen för klinisk neurovetenskap. Ett viktigt område är den forskningslinje som sysslar med frågeställningar inom schizofreniområdet.
Fokuseringen på denna linje motiverades ursprungligen av att vår ljudforskning hade visat klara samband mellan emotionellt upplevande och strukturen i ljudstimulering (musik) för flertalet psykiatriska diagnoser men inte för schizofreni. De schizofrena patienterna skattade i princip det emotionella innehållet korrekt, men i motsats till andra diagnosgrupper påverkades schizofrenigruppen inte på ett typiskt sätt i sina skattningar [1]. Trots detta kan konstateras att perceptionen är som mest störd vid schizofreni jämfört med alla andra psykiatriska sjukdomar. Metoden kunde inte särskilja några tydliga dysfunktioner hos de schizofrena. Den var alltså mindre valid beträffande just detta syfte. Vi tog det som en utmaning att fortsätta akustiska undersökningar inom denna sjukdomsgrupp.
Ur en läkaranteckning på en patient på den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg kan man således läsa 08-07-07 kl. 11:50:
Mätningen med Senso Detect Brainstem Evoked Response Audiometry visar ett schizofrenitypiskt hjärnstamsaudiogram. Testpersonen faller således inom schizofrenigruppen. Indikativt neuropsykiatrisk komorbiditet, se notat.
Såsom alla tidigare diagnostiska verktyg vid schizofreni, stinker det här hokuspokus. Dock ger litet amerikansk terminologi bättre legitimitet än ”råriven lever”. I detta fall är jag beredd att sätta mitt huvud på att ”patienten” inte led/lider av schizofreni. Men tyvärr finns inte något ”crucial experiment”.
Avskaffa rättspsykiatrin
Redan 1970 föreslog Svante Nycander i Avskaffa rättspsykiatrin en inhibering eller undanröjning av rättspsykiatrin. Han hävdade att rättspsykiatrins uppgift inom straffrätten påminner om fängelseläkarens som har att fastställa om den dömde är vid tillräckligt god hälsa att hängas. Denna snart 40 år gamla bok har fått en ny aktualitet.[4]
Summariskt skulle jag i tio punkter vilja hävda följande:
1. Rättspsykiatrin är mer straff än vård (påståendet har stöd i annan forskning – se ovan).
2. Man skall ha en dom för det brott man begått.
3. Är gärningsmannen ej tillräknelig, skall han frias.
4. De gamla P-fallen från LSPV-tiden skall återinföras, dvs. dömda till fängelse kan under tillfällig psykiatrisk sjukdom vårdas på psykiatrisk avdelning. Fängelsevårdens personal ansvarar för vak av patient.
5. Tillfällig psykisk störning skall inte frita någon för straffpåföljd i fängelse.
6. Den lösning som Sverige för närvarande har är en anomali och strider mot grundläggande regler i straffrätt.
7. Fängelsevården bör byggas ut till mer än planerade drygt 7.000 platser.
8. De resurser som frigörs i och med rättspsykiatrins avskaffande bör öronmärkas till psykiatrisk öppenvård.
9. Den personal som frigörs med nedläggning av rättspsykiatrin, bör erbjudas tjänster inom öppna psykiatriska vårdformer.
10. Reformen bör genomföras skyndsamt. Dagens ordning är ett straffrättsligt skämt.
Anförd litteratur
[1] Psykiatrins Juridik 2008: Verksamhetsinriktad uppslagsbok, Stockholm: Juris.
[2] Se till exempel Hörberg U (2008): Att vårdas eller fostras: det rättspsykiatriska vårdandet och traditionens grepp, Växjö: University Press.
[3] Testet är beskrivit i artikeln Nielzén S e al. (2004): Klinisk psykoakustik kan ge objektiv diagnos vid schizofreni. Läkartidningen (101), nr 15-16; 1376-1379.
[4] Nycander S (1970): Avskaffa rättspsykiatrin, Stockholm: Aldus/Bonniers.
lördag 14 mars 2009
Knutbydramat och en psykiatrisk diagnos
Sara Svensson, Knutby
Det skall här inledningsvis konstateras att Knutby dramat egentligen borde heta Gränstaholm dramat, eftersom ”såpan” utspelade sig i byn Gränstaholm. Massmedialt och litterärt är fallet känt som Knutby intrigen, varför jag också använder mig av ”Knutby”. Hela intrigen lämnar jag därhän – mitt intresse är Sara Svensson och hennes diagnos och dom. Jag vill också påpeka att jag finner straffpåföljderna riktiga, det är närmast grunden för Sara Svenssons dom och påföljd jag fokuserar intresset på.
Sara Svensson, född 6 april 1977, var barnflickan i Knutby, som den 10 januari 2004 mördade Alexandra Fossmo och allvarligt skadade grannen Daniel Linde. Detta skedde på anstiftan av pastor Helge Fossmo.
Efter att ha gått ut omvårdnadsprogrammet i gymnasieskolan arbetade Svensson ett år med utvecklingsstörda. Året efter gick hon Bibelskola Livskraft i Aneby. Som praktik valde hon att vara i Knutby en månad. I oktober 1998 gick Svensson i Knutbyförsamlingens träningsskola och kände att Gud ville att hon skulle flytta dit.
Hon gifte sig september 2000, men flyttade juni 2001 in i Helge Fossmos sovrum. Våren 2002 hamnade hon i församlingstukt och sökte nåd hos Åsa Waldau. Sara och Helge ”bekämpade pastorns demoner”, och dessa strider brukade sluta med samlag.
Den 8 november 2003 misshandlade hon Alexandra Fossmo med en hammare, och därför blev hon i rättegången dömd för mordförsök. Men saken polisanmäldes inte. Hon fick lämna Knutby och åkte till sin far i Vaggeryd. Helge Fossmo fortsatte ha tät telefon- och SMS-kontakt med henne. Han förmådde henne att köpa en revolver, och styrde henne till Knutby den 10 januari 2004.
Efter skotten åkte hon iväg. Hon kastade revolvern från Ölandsbron, där dykare senare fann den i sundet. Hon greps nästa dag, erkände mord och mordförsök, och hävdade att ingen annan var inblandad. Telefontrafiken visade annat, och två veckor senare greps också Helge Fossmo och hans älskarinna (Daniel Lindes fru).
Enligt den rättspsykiatriska undersökningen intygas:
att Sara Svensson har begått de misstänkta gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning,
att Sara Svensson lider av en allvarlig psykisk störning,
att Sara Svensson till följd av sitt psykiska tillstånd och av sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård där det ingår frihetsberövande och annat tvång,
att det därmed finns medicinska förutsättningar att överlämna Sara Svensson till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§ BrB,
att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag.
Enligt diagnosschemat har referens satts till ”Maladaptiv stressreaktion” med specificering ”Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Andra markörer är ”Förstämningssyndrom utan närmare specifikation”, ”Identitetsproblem” samt en somatisk diagnos av vikt: ”Allergi mot födoämnen”.
Sara Svensson var vid tillfället en 27-årig kvinna som inte förekommit i belastningsregistret. Vid tillfället misstänktes hon för ett mord och två försök till mord på dels Helge Fossmos mördade hustru Alexandra Fossmo och dels Daniel Linde. Dennes hustru Anette Linde hade Helge Fossmo en förbindelse med. Vid det första mordförsöket av Sara Svensson på Alexandra Fossmo hade Sara slagit med en hammare i huvudet på Alexandra som dock överlevde. Incidensen föranledde ingen direkt påföljande juridisk process eller ens anmälan till polis.
Sara sköt alltså Alexandra och Daniel vid ett senare tillfälle, varvid Alexandra dog av skottskadorna medan Daniel Linde överlevde skottskadorna. Sara var vid tillfället inte påverkad av något berusningsmedel men enligt den RPU (rättspsykiatriska undersökningen) påverkad av en ”Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Sara erkände för polis (stresspåverkad) tämligen snabbt samtliga tre gärningar. Den psykosnära positionen kan således sägas vara stressutlöst.
Sara intar dock också en beklagande och ångerfull position, då hon menar att hon inte fullgjort sitt uppdrag i och med att Daniel Linde överlevde mordförsöket.
Sara var enda dotter till föräldrar som var 42 (pappan) respektive 43 (mamman) år när Sara föddes.
Båda föräldrarna var i arbete och de ekonomiska förhållandena var ordinära. Modern slutade efter ett tag sitt arbete för att kunna ta hand om Sara som visade sig ha stora problem med födoämnesallergier. Mycket av livet under tiden innan skolstarten kom att präglas av Saras allergier och de tillhörande kontakterna med sjukvården. Sara började skolan i normal tid och hade lätt att få kamrater. Hon hade inga bekymmer med inlärningen och det enda svåra momentet var högläsning då Sara fick en känsla av att inte få luft. Tankarna på detta upptog en hel del av Saras tid och kraft och blev ett hinder för koncentration och inlärning.
Något som tycks ha präglat Sara är hennes upplevelser från 11-12-årsåldern då hennes mor insjuknade och dog i cancer. Sara beskriver det som att hon aldrig riktigt har hämtat sig från det utan bara har lärt sig att hålla upp en fasad. Hon uppger att hon omedelbart efter moderns död tog över hushållssysslorna och att hon därefter aldrig riktigt kunde hänge sig åt lek. Trots hennes nedstämdhet efter moderns död fungerade Sara bra i skolarbetet och sökte efter grundskolan till omvårdnadsprogrammet på gymnasiet. Hon inledde där ett förhållande med en pojke, men tyckte aldrig att detta förhållande var riktigt bra utan att han var kärleksavvisande och trampade på henne.
Efter studentexamen 1996 gick Sara, som hade uppfostrats i ett kristet religiöst hem, i Bibelskola i Göta Bro och mådde då bra. Våren 1997 arbetade hon på ett gruppboende för utvecklingsstörda och trivdes bra, och hösten 1997 började hon en Bibelskola i Aneby och fick på nytt positiva upplevelser i den intensiva samvaron med kamraterna. Hon fortsatte bibelstudierna våren 1998 och tyckte sig må allt bättre psykiskt. Hon hade under denna tid fått kontakt med en pastor Åsa Waldau från församlingen i Knutby och beslutade sig efter en månads Bibelskola i Knutby att flytta dit. Av Knutbyförsamlingen placerades hon i januari 1999 i ett team som skulle utföra församlingsarbete i Rimbo, och i samband med detta mötte hon sin blivande man Jonatan. Hon uppger att hon förstod att Jonatan älskade henne uppriktigt, medan hon var mer osäker på sina egna känslor. De förlovade sig och gifte sig ändå år 2000. Sara hade då också haft arbete på hotell, bland annat som receptionist.
Äktenskapet med Jonatan blev problematiskt och upplöstes år 2002. Sara hade då redan inlett ett förhållande med Helge Fossmo och bodde i praktiken hos honom och hans fru Alexandra. Det mesta som hände bland församlingsmedlemmarna gavs någon form av religiös innebörd, och så även relationen med Helge. Till en början tycks det också enligt Saras beskrivning ha varit närmast ett triangeldrama där pastorn Åsa Waldau tyckte att Sara kom emellan henne och Helge. I alla händelser utvecklade Sara enligt egen uppgift ett sexuellt förhållande med Helge Fossmo där det enligt Saras beskrivning fungerade så att Helge nattetid brottades med demoner och när han var klar med det hade han samlag med Sara. Sara kände sig mycket uppskattad och under en tid gavs hon enligt egen utsago intrycket att vara Helges tilltänkta hustru. Hon beskriver dock att hennes status successivt sjönk så att hon efter att en tid ha varit hans tjänarinna slutligen blev hans ”slav”. Enligt Saras beskrivning blev hon utsatt för missaktning, nedsättande omdömen och negativ särbehandling från Helges sida. Helge Fossmo skall ha inlett ett förhållande med ytterligare en kvinna Anette Linde under 2003, men fortsatt med sitt sexuella umgänge med Sara parallellt med detta. Sara såg dock hela tiden upp till honom i hans egenskap av andlig ledare. Enligt flera referenter beskrivs Sara genomgående som en positiv person som var lätt att få kontakt med. Vissa har dock beskrivit henne som lättledd eller som att hon alltid ställde upp utan att tänka på konsekvenserna för sig själv.
Det finns också återkommande beskrivningar av att hon successivt förändrades på ett negativt vis under den tid hon bodde i Knutby. Hon sägs ha blivit svårare att få kontakt med och ha pratat om religion i termer som hon tidigare inte hade använt. Fadern uppger att Sara hade svårt att somna om kvällarna julen 2003 och en barndomsvän har uppgett att Sara i november 2003 skall ha uttryckt att Gud hade dragit sig undan från henne.
Sara är begåvad över genomsnittet. Hennes erfarenheter av livet har givit underlag för en depressiv mentalitet. I en psykoanalytisk terminologi kan hon sägas var autoplastisk, det vill säga hon är lättstyrd eller låter sig styras av andra. Olyckligtvis hamnade hon ”i klorna” på en utpräglad alloplastisk personlighet (Helge Fossmo) och även Åsa Waldau kan sägas vara en alloplastisk personlighet, vilka vill att omgivningen formas efter deras behag. I denna kollektiva psykopatiska miljö med myckenhet av relationsintriger har Sara utvecklat en ”Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Denna diagnos återkommer jag till i nästa avsnitt.
Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör
Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
John Lennon: Imagine 1971
Just när detta skrivs pågår en (evig) debatt om ”Vad är konst?” Vissa hävdar att konst och kriminalitet är oförenliga. Jag skulle vilja hävda att grov brottslighet är oförenligt med begreppet konst. Konst kan också väcka anstöt, men detta betyder inte att ”konst” behöver förkastas. Däremot kan konst som väcker anstöt bli föremål för etisk granskning.
Jag har även ovan – genom exempel – anfört psykopater (kriminella) och paranoida psykoser som direkt farliga patientkategorier. Psykopater bör vårdas i fängelsevård, medan de kriminella paranoida psykoserna för närvarande är rättspsykiatrins uppgift att vårda. Härtill kan man nu lägga Sara Svenssons ospecificerade psykiska störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör. Vid en första anblick skulle man kunna hävda att en ”Sara Svensson” uppträder med en incidens på kanske en per hundra millioner. Dock skall jag problematisera Sara Svenssons tillstånd mycket kort, men först något om ett känt mord på en konstnär/artist.
När jag hävdar att sinnessjuka endast utgör ett inbillat hot, bortser jag alltså ifrån den lilla grupp sinnessjuka som kan begå kriminella handlingar (främst psykopater och paranoida schizofrena). Den senare gruppen diskuteras av Lars Lidberg i en artikel.[1] Våldsbrott riktade mot offentliga personer har utförts av psykiskt sjuka, t ex mordförsöket på Ronald Reagan och kanske än mer känt när Mark David Chapman (född 1953) en decemberkväll 1980 sköt John Lennon. Chapman hade läst en bok, Sailingers The Catcher in the Rye.[2]. Han påverkades av denna bok, och i sin oförmåga att hålla isär verklighet och fantasi, bestämde han sig för att mörda John Lennon. Han sköt Lennon utanför dennes hem; Dakotabyggnaden på 72:a gatan, Manhattan, New York. För Chapman - psykotisk - var det imaginära eller fantasin det reella. Chapman dömdes av den amerikanska praktiken till fängelse och han avtjänar detta straff ännu snart 29 år efter mordet. Han har fått avslag på nådeansökan fem gången där han sitter i Attica State Prison i New York. I Sverige hade Chapman dömts till psykiatrisk vård utifrån praxisen att vi har en väldigt enkel och kort definition på psykos, dvs. det att inte kunna hålla isär fantasi och verklighet - det imaginära är verkligheten. Man kan tillägga att Chapman även mördade ”konsten”, då John Lennon sannolikt hade mycket mer att producera som musikalisk konstnär/artist.
Sara Svensson hade i sin ”praktik” även mycket svårt att hålla isär fantasi och verklighet när hon helt uppslukades av religionen. Hon blev i en given bemärkelse fundamentalist. Men var t.ex. inte den Heliga Birgitta också en person ”med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Hon kan inte sägas ha begått något brott, men hon uppslukades av religionen och om det funnits psykofarmaka på 1100-talet – borde hon då medicinera?
Går brott under psykologisk påverkan att jämställa med brott under ideologisk påverkan? Inkvisition och våld mot så kallade kättare är väl också brott med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör. Jag måste här inflika att jag skriver från en ateistisk övertygelse – med andra ord är jag absolut övertygad om att det inte finns något himmelskt paradis som väntar ”troende” och naturligtvis inget helvete under oss.
Fundamentalister eller kreationister i USA (en tredjedel av amerikanerna tror på kreationism) hyllar förbud mot abort, hyllar samtidigt dödsstraff, ”God bless America”, etc. Islamska fundamentalister hyllar mord på ”den store Satans” (USA) befolkning, är fatalister och allt sker efter Allahs vilja. Detta är gruppmiljöer där medlemmarna besitter Sanningen och de som inte tillhör gruppen med Sanningen står faktiskt i vägen för förverkligandet.
När det gäller Knutby skall Jesus återvända till Gränstaholm och där gifta sig med Kristi brud: Åsa Waldau. För mig är det fullkomligt obegripligt att Jesus skulle välja en avsides ”håla” i Uppland för att gifta sig med Åsa Waldau.
Sara Svensson väntar före mordet och mordförsöket på ett SMS som talar om för henne att hon inte behöver skjuta Alexandra och Daniel, på samma sätt som Abraham fick bud från Gud att han inte behövde verkställa offrandet av sin son Isak. (Det är naturligtvis inte Gud som skall sända SMS, utan det är Helge Fossmo som är ”hjärnan” bakom påhittet.) Sara har alltså tappat kontakten med verkligheten och hennes religiösa fantasier är hennes verklighet. Hon är därför psykotisk enligt RPU och även enligt min mening. Men gruppmiljöer som suttit inne med Sanningen (och därmed blivit våldsbenägna) är många. Religiösa, politiska, ideologiska etc. Exempel är Jim Jones (och Jonestown i Franska Guyana), marxism och stalinism, Pol Pot regimen i Kambodja, Röda armé fraktionen i Centraleuropa under 1960- och –70 talen, Waco i Texas, nazismen i Tyskland, etc. i all oändlighet. Är detta exempel på tillstånd med religiöst/ideologiskt färgade övertygelser av psykotisk valör, kommer ingen dimension av rättspsykiatrin att vara tillräcklig.
När det gäller Sara Svensson dirigeras hon av en anstiftare/initiativtagare i form av Helge Fossmo. Tilläggas bör att religioner (och även ideologier) har ett antagande om undergång (apokalyps eller eskatologi) om inte ”programmet fullföljs” (jämför med Jesus återkomst till Gränstaholm 2009 eller 2010, den kommunistiska utopin, utrotningen av judar som den ”slutliga lösningen”, etc.).
Jag kommer i avslutningskapitlet plädera för att rättspsykiatrin som vårdform inte platsar i ett modernt samhälle. En alternativ lösning på vård, av personer med t.ex. religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör, är påkallad i en upplyst värld. På något sätt ligger vi alltför nära länder som spärrar in oliktänkande (majoriteten av alla länder) på grund av att de är obekväma för staten. I de flesta fall är det kanske önskvärt att t.ex. ayatollor eller imamer sattes i rättspsykiatrisk vård istället för att deras ideologi eller religiositet spärrar in oliktänkande. Detta gäller också i det mikrosociala rummet såsom exempelvis en rättspsykiatrisk avdelning jag återkommer till.
[1] Lidberg L: Våld kan förutses bland sinnessjuka - Schizofren bör ges aktiv vård efter utskrivning, Läkartidningen, nr 32-33/1994 (91), sid. 2837-2839.
[2] Boken finns även på svenska; Sailinger J D (1987): Räddaren i nöden, Stockholm: Bonnier.
Det skall här inledningsvis konstateras att Knutby dramat egentligen borde heta Gränstaholm dramat, eftersom ”såpan” utspelade sig i byn Gränstaholm. Massmedialt och litterärt är fallet känt som Knutby intrigen, varför jag också använder mig av ”Knutby”. Hela intrigen lämnar jag därhän – mitt intresse är Sara Svensson och hennes diagnos och dom. Jag vill också påpeka att jag finner straffpåföljderna riktiga, det är närmast grunden för Sara Svenssons dom och påföljd jag fokuserar intresset på.
Sara Svensson, född 6 april 1977, var barnflickan i Knutby, som den 10 januari 2004 mördade Alexandra Fossmo och allvarligt skadade grannen Daniel Linde. Detta skedde på anstiftan av pastor Helge Fossmo.
Efter att ha gått ut omvårdnadsprogrammet i gymnasieskolan arbetade Svensson ett år med utvecklingsstörda. Året efter gick hon Bibelskola Livskraft i Aneby. Som praktik valde hon att vara i Knutby en månad. I oktober 1998 gick Svensson i Knutbyförsamlingens träningsskola och kände att Gud ville att hon skulle flytta dit.
Hon gifte sig september 2000, men flyttade juni 2001 in i Helge Fossmos sovrum. Våren 2002 hamnade hon i församlingstukt och sökte nåd hos Åsa Waldau. Sara och Helge ”bekämpade pastorns demoner”, och dessa strider brukade sluta med samlag.
Den 8 november 2003 misshandlade hon Alexandra Fossmo med en hammare, och därför blev hon i rättegången dömd för mordförsök. Men saken polisanmäldes inte. Hon fick lämna Knutby och åkte till sin far i Vaggeryd. Helge Fossmo fortsatte ha tät telefon- och SMS-kontakt med henne. Han förmådde henne att köpa en revolver, och styrde henne till Knutby den 10 januari 2004.
Efter skotten åkte hon iväg. Hon kastade revolvern från Ölandsbron, där dykare senare fann den i sundet. Hon greps nästa dag, erkände mord och mordförsök, och hävdade att ingen annan var inblandad. Telefontrafiken visade annat, och två veckor senare greps också Helge Fossmo och hans älskarinna (Daniel Lindes fru).
Enligt den rättspsykiatriska undersökningen intygas:
att Sara Svensson har begått de misstänkta gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning,
att Sara Svensson lider av en allvarlig psykisk störning,
att Sara Svensson till följd av sitt psykiska tillstånd och av sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård där det ingår frihetsberövande och annat tvång,
att det därmed finns medicinska förutsättningar att överlämna Sara Svensson till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§ BrB,
att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag.
Enligt diagnosschemat har referens satts till ”Maladaptiv stressreaktion” med specificering ”Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Andra markörer är ”Förstämningssyndrom utan närmare specifikation”, ”Identitetsproblem” samt en somatisk diagnos av vikt: ”Allergi mot födoämnen”.
Sara Svensson var vid tillfället en 27-årig kvinna som inte förekommit i belastningsregistret. Vid tillfället misstänktes hon för ett mord och två försök till mord på dels Helge Fossmos mördade hustru Alexandra Fossmo och dels Daniel Linde. Dennes hustru Anette Linde hade Helge Fossmo en förbindelse med. Vid det första mordförsöket av Sara Svensson på Alexandra Fossmo hade Sara slagit med en hammare i huvudet på Alexandra som dock överlevde. Incidensen föranledde ingen direkt påföljande juridisk process eller ens anmälan till polis.
Sara sköt alltså Alexandra och Daniel vid ett senare tillfälle, varvid Alexandra dog av skottskadorna medan Daniel Linde överlevde skottskadorna. Sara var vid tillfället inte påverkad av något berusningsmedel men enligt den RPU (rättspsykiatriska undersökningen) påverkad av en ”Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Sara erkände för polis (stresspåverkad) tämligen snabbt samtliga tre gärningar. Den psykosnära positionen kan således sägas vara stressutlöst.
Sara intar dock också en beklagande och ångerfull position, då hon menar att hon inte fullgjort sitt uppdrag i och med att Daniel Linde överlevde mordförsöket.
Sara var enda dotter till föräldrar som var 42 (pappan) respektive 43 (mamman) år när Sara föddes.
Båda föräldrarna var i arbete och de ekonomiska förhållandena var ordinära. Modern slutade efter ett tag sitt arbete för att kunna ta hand om Sara som visade sig ha stora problem med födoämnesallergier. Mycket av livet under tiden innan skolstarten kom att präglas av Saras allergier och de tillhörande kontakterna med sjukvården. Sara började skolan i normal tid och hade lätt att få kamrater. Hon hade inga bekymmer med inlärningen och det enda svåra momentet var högläsning då Sara fick en känsla av att inte få luft. Tankarna på detta upptog en hel del av Saras tid och kraft och blev ett hinder för koncentration och inlärning.
Något som tycks ha präglat Sara är hennes upplevelser från 11-12-årsåldern då hennes mor insjuknade och dog i cancer. Sara beskriver det som att hon aldrig riktigt har hämtat sig från det utan bara har lärt sig att hålla upp en fasad. Hon uppger att hon omedelbart efter moderns död tog över hushållssysslorna och att hon därefter aldrig riktigt kunde hänge sig åt lek. Trots hennes nedstämdhet efter moderns död fungerade Sara bra i skolarbetet och sökte efter grundskolan till omvårdnadsprogrammet på gymnasiet. Hon inledde där ett förhållande med en pojke, men tyckte aldrig att detta förhållande var riktigt bra utan att han var kärleksavvisande och trampade på henne.
Efter studentexamen 1996 gick Sara, som hade uppfostrats i ett kristet religiöst hem, i Bibelskola i Göta Bro och mådde då bra. Våren 1997 arbetade hon på ett gruppboende för utvecklingsstörda och trivdes bra, och hösten 1997 började hon en Bibelskola i Aneby och fick på nytt positiva upplevelser i den intensiva samvaron med kamraterna. Hon fortsatte bibelstudierna våren 1998 och tyckte sig må allt bättre psykiskt. Hon hade under denna tid fått kontakt med en pastor Åsa Waldau från församlingen i Knutby och beslutade sig efter en månads Bibelskola i Knutby att flytta dit. Av Knutbyförsamlingen placerades hon i januari 1999 i ett team som skulle utföra församlingsarbete i Rimbo, och i samband med detta mötte hon sin blivande man Jonatan. Hon uppger att hon förstod att Jonatan älskade henne uppriktigt, medan hon var mer osäker på sina egna känslor. De förlovade sig och gifte sig ändå år 2000. Sara hade då också haft arbete på hotell, bland annat som receptionist.
Äktenskapet med Jonatan blev problematiskt och upplöstes år 2002. Sara hade då redan inlett ett förhållande med Helge Fossmo och bodde i praktiken hos honom och hans fru Alexandra. Det mesta som hände bland församlingsmedlemmarna gavs någon form av religiös innebörd, och så även relationen med Helge. Till en början tycks det också enligt Saras beskrivning ha varit närmast ett triangeldrama där pastorn Åsa Waldau tyckte att Sara kom emellan henne och Helge. I alla händelser utvecklade Sara enligt egen uppgift ett sexuellt förhållande med Helge Fossmo där det enligt Saras beskrivning fungerade så att Helge nattetid brottades med demoner och när han var klar med det hade han samlag med Sara. Sara kände sig mycket uppskattad och under en tid gavs hon enligt egen utsago intrycket att vara Helges tilltänkta hustru. Hon beskriver dock att hennes status successivt sjönk så att hon efter att en tid ha varit hans tjänarinna slutligen blev hans ”slav”. Enligt Saras beskrivning blev hon utsatt för missaktning, nedsättande omdömen och negativ särbehandling från Helges sida. Helge Fossmo skall ha inlett ett förhållande med ytterligare en kvinna Anette Linde under 2003, men fortsatt med sitt sexuella umgänge med Sara parallellt med detta. Sara såg dock hela tiden upp till honom i hans egenskap av andlig ledare. Enligt flera referenter beskrivs Sara genomgående som en positiv person som var lätt att få kontakt med. Vissa har dock beskrivit henne som lättledd eller som att hon alltid ställde upp utan att tänka på konsekvenserna för sig själv.
Det finns också återkommande beskrivningar av att hon successivt förändrades på ett negativt vis under den tid hon bodde i Knutby. Hon sägs ha blivit svårare att få kontakt med och ha pratat om religion i termer som hon tidigare inte hade använt. Fadern uppger att Sara hade svårt att somna om kvällarna julen 2003 och en barndomsvän har uppgett att Sara i november 2003 skall ha uttryckt att Gud hade dragit sig undan från henne.
Sara är begåvad över genomsnittet. Hennes erfarenheter av livet har givit underlag för en depressiv mentalitet. I en psykoanalytisk terminologi kan hon sägas var autoplastisk, det vill säga hon är lättstyrd eller låter sig styras av andra. Olyckligtvis hamnade hon ”i klorna” på en utpräglad alloplastisk personlighet (Helge Fossmo) och även Åsa Waldau kan sägas vara en alloplastisk personlighet, vilka vill att omgivningen formas efter deras behag. I denna kollektiva psykopatiska miljö med myckenhet av relationsintriger har Sara utvecklat en ”Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Denna diagnos återkommer jag till i nästa avsnitt.
Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör
Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
John Lennon: Imagine 1971
Just när detta skrivs pågår en (evig) debatt om ”Vad är konst?” Vissa hävdar att konst och kriminalitet är oförenliga. Jag skulle vilja hävda att grov brottslighet är oförenligt med begreppet konst. Konst kan också väcka anstöt, men detta betyder inte att ”konst” behöver förkastas. Däremot kan konst som väcker anstöt bli föremål för etisk granskning.
Jag har även ovan – genom exempel – anfört psykopater (kriminella) och paranoida psykoser som direkt farliga patientkategorier. Psykopater bör vårdas i fängelsevård, medan de kriminella paranoida psykoserna för närvarande är rättspsykiatrins uppgift att vårda. Härtill kan man nu lägga Sara Svenssons ospecificerade psykiska störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör. Vid en första anblick skulle man kunna hävda att en ”Sara Svensson” uppträder med en incidens på kanske en per hundra millioner. Dock skall jag problematisera Sara Svenssons tillstånd mycket kort, men först något om ett känt mord på en konstnär/artist.
När jag hävdar att sinnessjuka endast utgör ett inbillat hot, bortser jag alltså ifrån den lilla grupp sinnessjuka som kan begå kriminella handlingar (främst psykopater och paranoida schizofrena). Den senare gruppen diskuteras av Lars Lidberg i en artikel.[1] Våldsbrott riktade mot offentliga personer har utförts av psykiskt sjuka, t ex mordförsöket på Ronald Reagan och kanske än mer känt när Mark David Chapman (född 1953) en decemberkväll 1980 sköt John Lennon. Chapman hade läst en bok, Sailingers The Catcher in the Rye.[2]. Han påverkades av denna bok, och i sin oförmåga att hålla isär verklighet och fantasi, bestämde han sig för att mörda John Lennon. Han sköt Lennon utanför dennes hem; Dakotabyggnaden på 72:a gatan, Manhattan, New York. För Chapman - psykotisk - var det imaginära eller fantasin det reella. Chapman dömdes av den amerikanska praktiken till fängelse och han avtjänar detta straff ännu snart 29 år efter mordet. Han har fått avslag på nådeansökan fem gången där han sitter i Attica State Prison i New York. I Sverige hade Chapman dömts till psykiatrisk vård utifrån praxisen att vi har en väldigt enkel och kort definition på psykos, dvs. det att inte kunna hålla isär fantasi och verklighet - det imaginära är verkligheten. Man kan tillägga att Chapman även mördade ”konsten”, då John Lennon sannolikt hade mycket mer att producera som musikalisk konstnär/artist.
Sara Svensson hade i sin ”praktik” även mycket svårt att hålla isär fantasi och verklighet när hon helt uppslukades av religionen. Hon blev i en given bemärkelse fundamentalist. Men var t.ex. inte den Heliga Birgitta också en person ”med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör”. Hon kan inte sägas ha begått något brott, men hon uppslukades av religionen och om det funnits psykofarmaka på 1100-talet – borde hon då medicinera?
Går brott under psykologisk påverkan att jämställa med brott under ideologisk påverkan? Inkvisition och våld mot så kallade kättare är väl också brott med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör. Jag måste här inflika att jag skriver från en ateistisk övertygelse – med andra ord är jag absolut övertygad om att det inte finns något himmelskt paradis som väntar ”troende” och naturligtvis inget helvete under oss.
Fundamentalister eller kreationister i USA (en tredjedel av amerikanerna tror på kreationism) hyllar förbud mot abort, hyllar samtidigt dödsstraff, ”God bless America”, etc. Islamska fundamentalister hyllar mord på ”den store Satans” (USA) befolkning, är fatalister och allt sker efter Allahs vilja. Detta är gruppmiljöer där medlemmarna besitter Sanningen och de som inte tillhör gruppen med Sanningen står faktiskt i vägen för förverkligandet.
När det gäller Knutby skall Jesus återvända till Gränstaholm och där gifta sig med Kristi brud: Åsa Waldau. För mig är det fullkomligt obegripligt att Jesus skulle välja en avsides ”håla” i Uppland för att gifta sig med Åsa Waldau.
Sara Svensson väntar före mordet och mordförsöket på ett SMS som talar om för henne att hon inte behöver skjuta Alexandra och Daniel, på samma sätt som Abraham fick bud från Gud att han inte behövde verkställa offrandet av sin son Isak. (Det är naturligtvis inte Gud som skall sända SMS, utan det är Helge Fossmo som är ”hjärnan” bakom påhittet.) Sara har alltså tappat kontakten med verkligheten och hennes religiösa fantasier är hennes verklighet. Hon är därför psykotisk enligt RPU och även enligt min mening. Men gruppmiljöer som suttit inne med Sanningen (och därmed blivit våldsbenägna) är många. Religiösa, politiska, ideologiska etc. Exempel är Jim Jones (och Jonestown i Franska Guyana), marxism och stalinism, Pol Pot regimen i Kambodja, Röda armé fraktionen i Centraleuropa under 1960- och –70 talen, Waco i Texas, nazismen i Tyskland, etc. i all oändlighet. Är detta exempel på tillstånd med religiöst/ideologiskt färgade övertygelser av psykotisk valör, kommer ingen dimension av rättspsykiatrin att vara tillräcklig.
När det gäller Sara Svensson dirigeras hon av en anstiftare/initiativtagare i form av Helge Fossmo. Tilläggas bör att religioner (och även ideologier) har ett antagande om undergång (apokalyps eller eskatologi) om inte ”programmet fullföljs” (jämför med Jesus återkomst till Gränstaholm 2009 eller 2010, den kommunistiska utopin, utrotningen av judar som den ”slutliga lösningen”, etc.).
Jag kommer i avslutningskapitlet plädera för att rättspsykiatrin som vårdform inte platsar i ett modernt samhälle. En alternativ lösning på vård, av personer med t.ex. religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör, är påkallad i en upplyst värld. På något sätt ligger vi alltför nära länder som spärrar in oliktänkande (majoriteten av alla länder) på grund av att de är obekväma för staten. I de flesta fall är det kanske önskvärt att t.ex. ayatollor eller imamer sattes i rättspsykiatrisk vård istället för att deras ideologi eller religiositet spärrar in oliktänkande. Detta gäller också i det mikrosociala rummet såsom exempelvis en rättspsykiatrisk avdelning jag återkommer till.
[1] Lidberg L: Våld kan förutses bland sinnessjuka - Schizofren bör ges aktiv vård efter utskrivning, Läkartidningen, nr 32-33/1994 (91), sid. 2837-2839.
[2] Boken finns även på svenska; Sailinger J D (1987): Räddaren i nöden, Stockholm: Bonnier.
fredag 13 mars 2009
Svensk psykiatris utveckling 1860-2010
Svensk psykiatris utveckling 1860-2010 med särskild
fokusering på psykiskt sjukas våldsbrott 1950-2010[1]
Bakgrund och tidigare resultat inom forskningsområdet
Min avhandling1 startade en gång med en undran. Jag undrade över varför antalet inskrivna patienter i den psykiatriska vården i Sverige under tiden 1860-1960 ökade från 971 till 33 752 intagna. Under denna tid fördubblades befolkningen i Sverige; från 3,8 millioner till 7,5 millioner.
Jag ville undersöka framväxten av modern svensk psykiatri. För att förstå denna framväxt gjorde jag i denna avhandling en deskriptiv analys som för det första bestod av en närbeskrivning av organisationens tillväxt. Denna närbeskrivning, som bl. a behandlar hospitalets rutiner, vårdansatser, behandlingar, effekter av vården etc., födde fler frågor och i avslutningskapitlet anförde jag ett nytt sätt att se och förstå expansionen och framväxten av modern svensk psykiatri. Jag anförde bl. a en patient som vårdats mer än 50 år genom att återge journalen i dess helhet. För det andra kompletterade jag "underifrånperspektivet" med ett "ovanifrånperspektiv", där jag deskriptivt studerade organisationen, t ex lagar och stadgor som styrt verksamheten. Jag anför ett antal olika perspektiv att förklara vansinne: För det första en magiskdemonologisk modell där den sjuke förstås som besatt av något för honom främmande.
För det andra kan vansinne förklaras i ett medicinskt-biologiskt perspektiv där kropp och själrelationen är problematisk. Efter Descartes skapas emellertid förutsättningar för en renodlad mekanisk-materialistisk syn på sjukdom. I såväl den magiskdemonologiska som det medicinsk-biologiska perspektivet är den galne oskyldig till sin sjukdom. I det tredje perspektivet, där den vansinnige anses ha begått ett moraliskt brott mot gudomen, är alltså den sjuke ansvarig för sitt tillstånd. Det fjärde perspektivet jag anför, anknyter till det tredje, men här anses vansinne bero på ett moraliskt brott mot den förnuftsgrundade ordningen. Platon utgör en utgångspunkt för mig när detta perspektiv beskrivs. Perspektivet sätts i relation till en i tid och rum avgränsad sjukdom, Predikosjukan i Småland 1841-42.
När jag påbörjade avhandlingsarbetet omfattades jag av en teoretisk förförståelse; jag menade att psykiatrins expansion kunde förklaras med att fattiga utslagna kontrollerades på hospital. Detta i sin tur berodde på de omställningar samhället genomgick i och med övergången från agrar till industriell ekonomi. Datan jag insamlat talade dock emot dessa teorier. Jag fick överge dessa teorier och även andra förklaringar, såsom t ex inommedicinska förklaringar (dvs. att medicinska upptäckter kunde förklara expansionen), filantropiska och humanitära motiv (dvs. att ökningen av patienter kunde förklaras av medicinens barmhärtighetsmotiv), professionaliseringstesen (dvs. att tillkomsten av nya professioner skulle förklara expansionen), psykiatrisk intervention för att göra sinnessjuka arbetsföra etc. Istället fann jag ett antal "motkrafter" som talade mot en expansion; t ex räckte byggnader och organisationen ej till, beslut fattades om neddragning av antalet platser, alla patienter lades in mot sin vilja fram till 1931, disciplinen psykiatri var impopulär inom medicinen, det fanns en opinion mot sinnessjukvården från en skeptisk allmänhet etc.
Jag måste alltså försöka finna en annan förklaring. En viktig iakttagelse var därvid det faktum att expansionen började samtidigt som medicinen (psykiatrin) definitivt "tar över" vården av dårar kring 1850. Intagningarna och behandlingarna på hospitalen sker nu med en medicinsk legitimitet. Efter revolutionen 1789 skapades förutsättningar för Philippe Pinel (som symbolfigur) att förklara dårarna som sjuka och påbörja behandling. Vid sekelskiftet 1800 förstås dårarna ej längre som djuriska utan istället sjuka pga. att de ej kunde handskas med sina passioner ("moraliskt passionsbrott"). Man såg optimistiskt på behandlingen "moral treatment", en blandning av fostran och vänlighet och som liknar 1960-talets miljöterapi. Först vid 1850-talet blir dårarna sjuka i modern mening (ett brott som Foucault tenderar att förbise i Vansinnets historia).
För att kunna förklara expansionen har jag använt mig av ett etnometodologiskt perspektiv. Obegripliga regelbrott i vardagens mikrosociala processer börjar med den nya tidens inbrott förstås som sjukt vansinne. De rationaliserande eliterna (dvs. de välutbildade eliterna) är de initiala bärarna av denna, kulturellt bestämda, kunskap. Detta systematiska skriftbaserade vetande raderar successivt ut det folkliga övernaturliga, icke skriftbaserade, tolkningsarbetet. Den skriftbaserade medicinska vetenskapen inmutar och definierar successivt vansinnet och skapar även ett "behov" av medicinska förklaringar. Hospitalen blev en tragisk självgenererande verksamhet med fler och fler offer som anpassade sig till den moraliska fostrande disciplineringen som ägde rum på hospitalen under medicinsk legitimitet. Medan de olika medicinska terapierna misslyckades, så lyckades man faktiskt med den moraliska fostran (som var något helt annat än "moral treatment" som praktiserades under tidigt 1800-tal då patienterna vårdades med en moralisk legitimitet). I predikosjukan, som anförts i avhandlingen, markeras tydligt hur de folkliga övernaturliga förklaringarna ersätts av medicinska vetenskapliga förklaringar. Prästen Johan Pontén gav symboliskt nog ut en skrift där han tolkar predikoattackerna som uttryck för psykisk sjukdom. Det irrationella eller egendomliga beteendet kunde således tolkas ur ett systematiskt skriftbaserat vetande. Folket försökte naturligtvis förstå predikoattackerna med hjälp av den etablerade religiösa kunskapen. Man kan säga att folket försökte tackla den kognitiva dissonansen, som uppstod när personer i omgivningen uppträdde egen–domligt, i ett religiöst perspektiv. Prästen Pontén tolkade emellertid de obegripliga predikoattackerna medicinskt.
Man kan således tala om den abdikerande prästen och att den moderna vetenskapen intar, i det framväxande moderna samhället, religionens plats. Oro hystes då och då för det tilltagande insjuknandet i sinnessjukdomar, även om jag inte funnit problemet särskilt ofta ventilerat. År 1913 hölls emellertid en internationell läkarkongress i London. Från denna kongress, där sinnessjukdomarnas tilltagande spridning diskuterades, rapporteras följande:
"I sitt inledningsföredrag i sektionen för psykiatri gjorde presidenten, den engelske läkarveteranen Sir J. Crichton Browne denna företeelse (sinnessjukdomarnas tilltagande, min anmärkning) till föremål för en omfattande utredning. Han framhöll, att i så gott som alla länder, varifrån pålitliga statistiska uppgifter kunde erhållas, ökades de sinnessjukas antal i oroväckande grad. I England uppgick denna ökning sedan 1859 till 276 procent, medan folkmängden ökats med endast 87 proc."[2]
Det spekuleras i orsaker till denna ökning. Man tror att den kan förklaras av att registreringen har blivit tillförlitligare under början av 1900-talet. Särdeles märkvärdigt tycker man emellertid att det är, då "de tidigare dominerande orsakerna till sinnessjukdomar i många riktningar försvagats", såsom exempelvis bättre folkupplysning, bättre hygien, medicinens framsteg och den överhuvudtaget bättre behandlingen. Likaså hade dryckenskapen minskat, folkets allmänna levnadsvillkor hade förbättrats, dödsprocenten fallit betydligt, framgångsrikare behandling av tuberkulos, syfilis etc. Trots detta ökar sinnessjukdomarna och man drar därför slutsatsen att nya sjukdomsorsaker måste ha tillkommit. Då tendensen är likartad i alla utvecklade länder antas orsakerna vara "allvarliga sociala rubbningar" och internationellt forskningssamarbete föreslås.[3]
I en tabellform ser psykiatrins utveckling ut enligt följande:
År Antal innelig. Folkmängd i Antalet innelig.
på hospital Sverige per 100 000 inv.
1840 1016 3 138 887 32.4
1850 1018 3 482 541 29.2
1860 971 3 859 728 25.2
1870 1247 4 168 525 29.9
1880 1821 4 565 668 39.9
1890 2604 4 787 981 54.4
1900 4602 5 136 441 89.6
1910 7806 5 522 403 141.7
1920 10700 5 904 489 181.2
1930 15861 6 142 191 258.2
1940 26105 6 371 432 409.7
1950 32821 7 041 829 466.1
1960 33752 7 497 967 450.0
Tabell 1: Antalet patienter på hospitalen, sinnessjukhusen och mentalsjukhusen och folkmängden i Sverige den 31 december olika år.[4]
1962-1964 nås ett maximum med 37.500 inneliggande patienter (487.3 per 100.000 invånare). Därefter inträder en avhospitalisering - först i ett långsamt tempo, men i slutet av 1970 talet accelererar avhospitaliseringen. 1980 finns det således "bara" 28.900 platser till psykiatrins förfogande och 1990 är antalet vårdplatser 14.533.[5] I skrivande stund (februari 2009) är platsantalet i psykiatrin ca 4500, varav en tredjedel (1500 platser) är reserverade för rättspsykiatrisk vård. Detta motsvarar antalet platser år 1900.
Omsättningen av patienter i den slutna vården fortsätter emellertid att öka under 1960- och 1970-talen och når ett maximum kring 1977. En slutsats av att antalet vårdplatser minskar under 1960- och 70-talen samtidigt som intagningar och utskrivningar (omsättningen) ökar, tyder på förkortade vårdtider. I mitten på 1980-talet låg vårdtidsmedianen på ca 14 dagar. Omsättningsökningen betingas av fler nyintagningar och återintagningar. I snitt har varje patient knappt två vårdtillfällen per år.[6]
Under den tid då den slutna psykiatriska vården expanderade planerades ständigt för en bantning av antalet vårdplatser. I takt med att moderna behandlingsmetoder utvecklades tänkte man sig ett minskat behov av slutna vårdplatser. Så planerade man t ex 1945 i en 10-årsplan att det 1955 endast skulle behövas 25.000 bäddar, men med facit i hand hade man 1955 tillgång till nära 35.000 platser.[7] På samma sätt kom inte den psykofarmakologiska behandlingsinnovationen i början av 1950-talet att minska antalet patienter på mentalsjukhusen. Först ca 10 år efter den moderna psykofarmakologins intåg såg man kulmen på antalet slutenvårdspatienter i psykiatrin. Trots förväntade minskningar och nedskärningsplaner ökade alltså antalet patienter i mentalsjukvården och utbyggnad förslog inte, utan fram till 1970-talet blev lösningen överbeläggning av samtliga mentalsjukhus. Behandlingsoptimismen under 1940- och 1950-talen utmynnade i en besvikelse vad det gäller antalet patienter i sluten vård. Minskningen av patienter i den slutna mentalsjukvården under 1970-talet (och som fortgår) måste tillskrivas politiska beslut. Jag tror samtidigt att antipsykiatrivågen under 1960-talet breddade vägen för de politiska besluten. Men därmed inte sagt att dessa beslut var en effekt av humana ideologier, utan snarare var det ekonomiska motiv som låg till grund för beslut om avhospitalisering. I landtingskommunerna hade man helt enkelt inte råd med dyr institutionsvård. Sedan är det en helt annan sak att politiker använde sig just av de humana aspekterna när de argumenterade för nedläggning av mentalsjukhusen, bl. a i debatter med oroliga fackliga organisationer. Att vårdhumana aspekter måste gå före sysselsättningspolitiska är ju en bra legitimeringsgrund för nedläggning av mentalsjukhus.
När psykiatrin från tiden 1960- -70-talen formar sig till en rationell modern vetenskap, inleds alltså en markant avinstitutionalisering eller avhospitalisering. Detta betyder att psykiatrin till sitt förfogande i dag endast har cirka en tiondel av den ”peak” av vårdplatser som fanns i början av 1960-talet. Särskilt i tiden efter 1970-talet – den s.k. postmodernismen – har psykiatrins nosologi och terapeutiska tekniker utvecklats och förfinats.
Om det massmedialt under 1960-talet fanns en antipsykiatrisk kritik, har denna massmediala kritik under postmodernismen vänts till en kritik av en alltför forcerad avinstitutionalisering. Den massmediala kritiken mot den resursfattiga psykiatrin fick en accentuering i början av 2000-talet. Grovt våld förklarades med en accelererande resursfattig psykiatri som inte tog sig an psykiskt insufficienta. Exemplen var många och särskilt år 2003 inträffade en serie våldshandlingar som fick stort massmedialt utrymme och där en icke fungerande psykiatri förklarades som den fundamentala orsaken. I maj 2003 går en 32-årig man i Åkeshov bärsärkargång med ett järnspett i tron att han är jagad av demoner. En man dödas och flera skadas. 32-åringen – med känd dubbeldiagnos – hade sökt vård samma dag, men nekats. I samma månad 2003 kör en 50-årig man rakt in i en folkmassa på gågata (Västerlånggatan) i Gamla stan, Stockholm. Han tror att bilen är radiostyrd – en dödas och flera skadas. Båda dessa män döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I september samma år dödas utrikesminister Anna Lind av en man med serbiskt ursprung och som också har kontakt med psykiatrin. Som en direkt följd av Anna Lind mordet mördar en 25-årig psykiskt sjuk man, under en permission från psykiatrisk klinik i Arvika, en 5-årig flicka på ett daghem. 25-åringen hävdar att han är påverkad av mordet på Anna Lind. Listan kan göras oändligt längre.
Frågeställningen siktar in sig på om det faktiskt skett en ökning av grov brottslighet i Sverige sedan 1950 talet. Och kan denna brottslighet förklaras med ett ökat antal psykiskt sjuka avinstitutionaliserats sedan början av 1960-talet och fram till 2000-talet? Eller handlar det om en massmedial konstruktion? De massmediala rubrikerna som ”Psykvården är i kris” (Aftonbladet 2003-06-02:8-9), ”Våldsverkare nekas sjukvård” (Svenska Dagbladet 2003-09-16:6), ”Psykvårdens misslyckande” (Aftonbladet 2003-09-29:13) etc. bör matchas mot en vetenskaplig undersökning om psykiskt-sjuk-inducerad våld under tiden 1950-2010.
Det dödliga våldet har fördubblats sedan 1950 till mitten av 1970-talet. Därefter har antalet sådana brott legat kring 120-140 per år. Det föreligger omfattande statistik och källor om brottsutvecklingen i Sverige under 1900-talet (Brottsförebyggande rådet /BRÅ/ i Stockholm).[8] Naturligtvis måste skiftningar i lag- och regelsystem beaktas liksom tillämpning.
Grova våldsbrott är emellertid ovanliga (mord, dråp, misshandel med dödlig utgång samt övriga fall av grov misshandel och grov sexualförbrytelse). 1993 registrerades drygt 5 200 sådana brott. De utgör sålunda 4 procent av samtliga brott mot person eller 0,4 procent av alla polisanmälda brott.[9] En del – men långt ifrån alla – av dessa har blivit föremål för intensiv massmedial bevakning. Detta massmediala intresset är stort men bör matchas mot insamlad statistik.
Etiska överväganden
Patienter i den offentliga psykiatriska vården är ofta resursfattiga. Med resursfattiga eller resurssvaga patienter menar vi patienter som har mycket litet av (eller ingen) makt, pengar och utbildning; tre storheter som inbördes är utbytbara. Patienterna i den offentliga psykiatrin har en liten påtryckningsmöjlighet och driver, naturligt nog mot bakgrund av resursfattigdomen, inte just någon lobbyverksamhet för att hävda sina intressen. Fokuserar man sedan intresset i dessa avseenden vidare på rättspsykiatrin, så är det om möjligt än sämre ställt med möjligheter att hävda intressen. Därför ställs stora krav på etiskt försvarbart handlande när man i text diskuterar kända incidenter inom kriminalhistorien. Jag kommer dock i kommande kapitel att närmare studera ett rättspsykiatriskt fall från det s k Knutby-målet. Men Knutby är så kölhalat i massmedia, varför mitt bidrag inte kommer att väcka anstöt.
De senaste 20 åren har visat att psykiatrin nu har en elaborerad farmakologisk, psykoterapeutisk och socialpsykiatrisk teknik att ta sig an psykiskt handikappade. Samtidigt har det massmedialt uppmärksammats – efter avinstitutionaliseringen – att psykiskt instabila begått uppmärksammade brott. Härvid kan ett antal hypoteser anföras:
- Det kan vara som så att en resurssvag psykiatri kan förklara våldsbrotten, dvs. att massmedia har rätt.
- Det kan vara som så att den kausala (orsaks) förklaringen är felaktig och att det istället rör sig om en koincidens (slumpartat sammanfallande).
- Det kan vara som så att den relativa andelen våldsbrott – förorsakade av psykiskt sjuka – inte har ökat.
- Om det föreligger en faktisk ökning, kan kanske en annan variabel än avinstitutionaliseringen förklara ökningen.
Att finna svar på dessa hypoteser är föremål för diskussion i kommande avsnitt. Beroende på vilken hypotes som är riktig, kan man också tänka sig att sätta in riktade åtgärder. Forskningen blir i så fall underlag för politiska beslut och förhoppningsvis nyanserade reportage i massmedia (i synnerhet om den rådande massmediala återgivningen skulle visa sig felaktig).
Reflektioner kring ”den resursfattiga psykiatrin”
Om den tilltagande ökningen av inneliggande patienter i svensk psykiatri inträffade någon gång mellan 1962-1964, kan vi välja 1963 som medianår. Man kan då också hävda att jag ovan demonstrerat att med ett spridningsmått på plus/minus 10 år från detta medianvärde, inträffade åtminstone minst tre mord med S:ta Maria sjukhus som utgångspunkt mellan åren 1953-1972. Jag skall något mer ingående studera de riksomfattande psykiatriutlösta mord som ägde rum 2003 och som också kort ovan omnämnts. Massmedia (och professionella tyckare inom psykiatrin – främst Sten Levander) konstruerade slutsatser om detta. Jag kan redan här påpeka att minnet hos dessa konstruktörer är mycket kort. Man kommer helt enkelt inte ”ihåg” att psykiatriutlösta brott var minst lika vanliga när mentalsjukhusen var många och välfyllda. Vad som tillkommit under ”senmoderniteten” (och som sammanfaller med avhospitaliseringen) är att missbrukarnas beteende förändrats. Från renodlat missbruk, är missbrukarna nu till största delen blandmissbrukare. Det våld som följer i detta kölvatten, drabbar dock främst missbrukaregruppen som sådan, dvs. man har ihjäl varandra (vilket jag också konklusivt visade ovan). Mycket sällan drabbas tredje man (i synnerhet om man kan undvika bruk av rusmedel, krogar, pubar, diskotek, nattklubbar och är av manskön mellan 20-30 år). Därmed har jag inte sagt att jag avråder från sådant beteende och sådana miljöer, men vill man minimera riskerna håller man sig t.ex. borta från Stureplan under ”festtimmarna”.
Massmedia och professionella tyckare med rättspsykiater Sten Levande i spetsen, blåste upp tragedierna 2003 och pekade ut psykiatrireformen 1995 som boven. ”jag har ingen som helst respekt för den där utredningen – den kunde ha blivit mycket bättre om riktiga experter hade fått vara med”[10] och Levander utser sig naturligtvis som riktig expert. Jag skulle vilja hävda att de som utser sig själva som riktiga experter, är diskvalificerade för tjänster och medlemmar i utredningar. Sakkunniga skall utse experter – det skall inte råda självutnämning.
I Åkeshov kände en 32 årig man sig förföljd av sin bror den 19 maj 2003 på grund av en skuld om 200 kronor. Poliser jagar honom också – inbillar han sig – och är ute för att döda honom. De som är ute efter honom är ”troll” i människogestalter. Han slog med ett järnrör (vissa källor anger armeringsjärn) urskillningslöst mot människor vid Åkeshovs tunnelbanestation. En man i 70 årsåldern dog. Gärningsmannen var känd som psykiskt sjuk – paranoid – och dömdes till rättspsykiatrisk vård. Före denna händelse har han ringt polisen och sagt att en polisman blivit skjuten. Polisen finner ingen man dödad och föreslår 32-åriengen psykiatrisk akutmottagning, men ha avböjer på grund av ”dåliga erfarenheter”. Transporten går istället till beroendemottagning. Helt generellt utgör psykiatriskt klientel med dubbeldiagnos (missbruk + psykos) ett stort samhälleligt problem, då de ofta i paranoida positioner kan bli mycket farliga. Polisen kan dock inte tvinga honom till S:ta Görans psykiatriska akutmottagning. 32-åringen lämnar beroendemottagningen under personalens löften om att det inte finns några troll. Men som sagt – paranoida psykoser kan bli livsfarliga i sina psykotiska vanföreställningar om omvärlden. En serie olyckliga omständigheter gör att man ”missar” denne psykotiske paranoide man och det hela slutar med flera skadade och en död.
I massmedia förvånar man sig över att polis och psykiatri inte kunnat förutsäga händelsen. Men varför kunde man inte förutsäga de dödliga utgångarna när mentalsjukhusen var välbelagda under 1960- och –70-talen? Svaret är helt enkelt att berusades och paranoida psykosers beteenden är oförutsägbara. Därtill kan det som sagt föreligga dubbeldiagnos och allt är inte förutsägbart. Vi har haft mord i psykiatrin (den slutna) av paranoida patienter och vi kommer nog aldrig att kunna sätta punkt för detta elände.
Bo Holmberg var ordförande i psykiatriutredningen som 1994 lade sitt förslag och som togs av riksdagen 1995. Avinstitutionaliseringen hade då till största del redan ägt rum, men man ålade kommunerna ett stort ansvar för att ta hand om dessa ofta hospitaliserade patienter med små resurser att klara sig ute i samhället. En del kommuner skötte detta exemplariskt, andra misskötte det totalt. Öronmärkta pengar för psykiatrireformen användes till helt andra ting (kanske bonussystem till socialchefer?). Under alla omständigheter rörde det sig om korruption när dessa öronmärkta pengar omdirigerades till annat.
Medierna och proffstyckarna tog en genväg och menade att nedläggningen av de stora mentalsjukhusen och psykiatriutredningen var en misslyckad kombination. Det förhöll sig emellertid på ett annat sätt; mentalsjukhusen avhospitaliserades främst under tiden 1965-1995. Därefter kom psykiatriutredningen. Man kan alltså hävda att mentalsjukhusens stängning och psykiatriutredningen inte sammanföll, utan tvärtom förelåg ett kausalt samband; först stängning av mentalsjukhus, sedan en psykiatriutredning.
Alla partier ställde sig bakom psykiatriutredningen; psykiskt sjuka skulle få boende, sysselsättning etc. 294 ledamoten i riksdagen röstade ”ja” till propositionen – endast 12 ledamoten var emot. Det är högst sällan man ser sådan samstämmig riksdag. Den 1 januari 1995 trädde psykiatrireformen i kraft och drygt 8 år senare skulle Bo Holmbergs fru Anna Lind mördas av en serb som tidigare haft kontakt med psykiatrin. Han dömdes – helt riktigt enligt min uppfattning – inte till rättspsykiatrisk vård. Det är min bestämde uppfattning att detta mord var politiskt. Jag tänker dock inte torgföra min argumentation härför, men det sönderfallande Jugoslavien med ett allt mer isolerat Serbien (och Anna Linds ställningstagande), borgade för ett olyckligt politiskt mord. Detta politiska mord har ingenting med psykiatriutredningen att göra.
Det är också en missuppfattning att tro att de 38.000 patienterna i mentalvården 1963 var psykiskt sjuka. När jag skrev min avhandling – och även när jag jobbade i psykiatrin under 1960- och –70-talen – fann jag att ca en tredjedel var inlagda på sociala indikationer. När en man från Ödåkra årligen lades in på S:ta Maria sjukhus för att socialvården skulle städa hans jordstampade hus, oväntat av avdelningsläkare Anders Varenius, vägrades inläggning en vecka sommaren 1977 på psyk. akut, reagerade socialvården i Helsingborg med förvåning. Det började bli ”nya tider” för social- och psykiatrivården.
Men Sten Levander förhöll sig kritisk till utvalda sakkunniga i psykiatriutredningen. I synnerhet var han skeptisk mot RSMH men även mot IFS (”som ändå är en mer sansad förening”) och såg sig tydligen själv förbigången. Ser man emellertid på utredningens sammansättning, är det en imponerande samling ”kunskap” (som Levander emellertid avfärdar som ”en romantisk idyllisk syn”). (ibid.)
Den 31 maj 2003 körde en bil in på en gågata (Västerlånggatan) i Gamla stan i Stockholm. En dog och 18 skadades. I hög fart hade den ”radiostyrda bilen”, framförd av en paranoid psykotisk 50-åring, kört in på gågatan. Åter igen en beklagansvärd paranoid psykotisk man som vantolkar verkligheten. Hans fantasi om verkligheten är för honom verklig, vilket är så typiskt för psykotikern.
Dagen efter knivdådet på Anna Lind – 11 september 2003 – går en 23 årig man med inköpt kniv och dödar en 5-årig flicka på ett daghem som en tvångshandling. Patienten är intagen för vård och diagnostiserad som schizofren, men det rör sig istället om en patient tillhörande det autistiska spektra dit Aspergers syndrom hör. Mord kan smitta liksom pyromani, suicid etc. I detta fall rör det sig inte om en psykiatri med brist på platser, utan istället en psykiatri med bristfälliga kunskaper. Här är det utbildning som kan förebygga denna typ av dåd och inte fler platser.
Sammanfattningsvis kan sägas att paranoida psykoser och psykoser sekundära till missbruk utgör en särdeles hotbild i psykiatrisk vård och – naturligtvis också – i det samhälle där dessa vistas. Speciellt problematisk är missbrukare av amfetamin där nästan alltid paranoida psykoser ses som biverkan av missbruk. Excessivt missbruk av cannabis och/eller andra hallucinogener ger också svåra psykoser. Jag vet inte och har inga vetenskapliga belägg, men det kan vara som så att ökningen av psykiatriska dubbeldiagnoser har ökat i takt med stängningen av mentalsjukhus. Detta betyder inte att ett kausalt samband föreligger, utan det kan röra sig om en coincidens. Kausaliteten kan istället spåras i ett samhälle som sorterar ut ungdomar från skola och arbete under postmodernismen.
Slutligen kan sägas – när detta skrivs – att patienter i sin tur inte går helt säkra från personalen. Den 11 februari 2009 kan man således i Dagens eko höra att en skötare på psykjouren i Karlstad har delgivits misstanke om brott och stängts av från sitt arbete för sitt agerande då en 32-årig man dog inom psykiatrin i Karlstad. Ekots tidigare granskning av fallet visade att mannen använde ett farligt grepp när han höll fast 32-årigen. Jag har dock endast denna massmediala blänkare som informationskälla, varför jag avstår från vidare kommentar.
[1] Sjöström B (1992): Kliniken tar över dårskapen – Om den moderna svenska psykiatrins
framväxt, Göteborg: Daidalos
[2] Sinnessjukdomarnas tilltagande, Humanitet, nr 12/1913, sid. 99.
[3] Ibid.
[4] Folkmängdsuppgifterna är hämtade från Historisk statistik för Sverige. Del 1. Befolkningen, Andra upplagan 1720-1967, Statistiska centralbyrån, 1969. När det gäller patienter i sinnessjukvården, se Åman A (1976): Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning, sid. 180 och 306. I siffrorna för 1950 och 1960 ingår drygt 3.000 patienter som vårdades på vårdhem för lättskötta sinnessjuka - en vårdform som expanderade framför allt under 1940-talet. Antalet intagna per 100.000 invånare är egna beräkningar.
[5] Spri: Några fakta om den svenska hälso- och sjukvården 91/92, Spri tryck 215/1992.
[6] Ottosson J-O (1983): Psykiatri, Stockholm: A & W, sid. 545-546 och 1988, sid. 572.
[7] Se SOU 1948:37 Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården, sid. 13.
[8] Se t.ex. Belfrage H, Lidberg L: Den nya rättspsykiatriska lagstiftningen - Osäkra bedömningar och färre intagna?, Läkartidningen nr 3/1994 (91), sid. 141-2., Belfrage H, Nordenfelt L, Öjesjö L: Lagöverträdare med bedömningen "jämställd med sinnessjukdom" i praktisk rättstillämpning - En deskriptiv studie över det rättsliga förfaringssättet beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare inom Stockholmsområdet åren 1977-1980, Meddelande 1986:7, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, Linköpings universitet, 1986.
[9] Sjöström B: Ett fängslande och icke-fängslande alternativ – Om en rättspsykiatrisk försöksavdelning vid regionkliniken i Växjö, Vårdhögskolan i Växjö, Maj 1995.
[10] Sveriges Radio P3 Dokumentär: Vansinnesdåden 2003, 2008-12-23.
fokusering på psykiskt sjukas våldsbrott 1950-2010[1]
Bakgrund och tidigare resultat inom forskningsområdet
Min avhandling1 startade en gång med en undran. Jag undrade över varför antalet inskrivna patienter i den psykiatriska vården i Sverige under tiden 1860-1960 ökade från 971 till 33 752 intagna. Under denna tid fördubblades befolkningen i Sverige; från 3,8 millioner till 7,5 millioner.
Jag ville undersöka framväxten av modern svensk psykiatri. För att förstå denna framväxt gjorde jag i denna avhandling en deskriptiv analys som för det första bestod av en närbeskrivning av organisationens tillväxt. Denna närbeskrivning, som bl. a behandlar hospitalets rutiner, vårdansatser, behandlingar, effekter av vården etc., födde fler frågor och i avslutningskapitlet anförde jag ett nytt sätt att se och förstå expansionen och framväxten av modern svensk psykiatri. Jag anförde bl. a en patient som vårdats mer än 50 år genom att återge journalen i dess helhet. För det andra kompletterade jag "underifrånperspektivet" med ett "ovanifrånperspektiv", där jag deskriptivt studerade organisationen, t ex lagar och stadgor som styrt verksamheten. Jag anför ett antal olika perspektiv att förklara vansinne: För det första en magiskdemonologisk modell där den sjuke förstås som besatt av något för honom främmande.
För det andra kan vansinne förklaras i ett medicinskt-biologiskt perspektiv där kropp och själrelationen är problematisk. Efter Descartes skapas emellertid förutsättningar för en renodlad mekanisk-materialistisk syn på sjukdom. I såväl den magiskdemonologiska som det medicinsk-biologiska perspektivet är den galne oskyldig till sin sjukdom. I det tredje perspektivet, där den vansinnige anses ha begått ett moraliskt brott mot gudomen, är alltså den sjuke ansvarig för sitt tillstånd. Det fjärde perspektivet jag anför, anknyter till det tredje, men här anses vansinne bero på ett moraliskt brott mot den förnuftsgrundade ordningen. Platon utgör en utgångspunkt för mig när detta perspektiv beskrivs. Perspektivet sätts i relation till en i tid och rum avgränsad sjukdom, Predikosjukan i Småland 1841-42.
När jag påbörjade avhandlingsarbetet omfattades jag av en teoretisk förförståelse; jag menade att psykiatrins expansion kunde förklaras med att fattiga utslagna kontrollerades på hospital. Detta i sin tur berodde på de omställningar samhället genomgick i och med övergången från agrar till industriell ekonomi. Datan jag insamlat talade dock emot dessa teorier. Jag fick överge dessa teorier och även andra förklaringar, såsom t ex inommedicinska förklaringar (dvs. att medicinska upptäckter kunde förklara expansionen), filantropiska och humanitära motiv (dvs. att ökningen av patienter kunde förklaras av medicinens barmhärtighetsmotiv), professionaliseringstesen (dvs. att tillkomsten av nya professioner skulle förklara expansionen), psykiatrisk intervention för att göra sinnessjuka arbetsföra etc. Istället fann jag ett antal "motkrafter" som talade mot en expansion; t ex räckte byggnader och organisationen ej till, beslut fattades om neddragning av antalet platser, alla patienter lades in mot sin vilja fram till 1931, disciplinen psykiatri var impopulär inom medicinen, det fanns en opinion mot sinnessjukvården från en skeptisk allmänhet etc.
Jag måste alltså försöka finna en annan förklaring. En viktig iakttagelse var därvid det faktum att expansionen började samtidigt som medicinen (psykiatrin) definitivt "tar över" vården av dårar kring 1850. Intagningarna och behandlingarna på hospitalen sker nu med en medicinsk legitimitet. Efter revolutionen 1789 skapades förutsättningar för Philippe Pinel (som symbolfigur) att förklara dårarna som sjuka och påbörja behandling. Vid sekelskiftet 1800 förstås dårarna ej längre som djuriska utan istället sjuka pga. att de ej kunde handskas med sina passioner ("moraliskt passionsbrott"). Man såg optimistiskt på behandlingen "moral treatment", en blandning av fostran och vänlighet och som liknar 1960-talets miljöterapi. Först vid 1850-talet blir dårarna sjuka i modern mening (ett brott som Foucault tenderar att förbise i Vansinnets historia).
För att kunna förklara expansionen har jag använt mig av ett etnometodologiskt perspektiv. Obegripliga regelbrott i vardagens mikrosociala processer börjar med den nya tidens inbrott förstås som sjukt vansinne. De rationaliserande eliterna (dvs. de välutbildade eliterna) är de initiala bärarna av denna, kulturellt bestämda, kunskap. Detta systematiska skriftbaserade vetande raderar successivt ut det folkliga övernaturliga, icke skriftbaserade, tolkningsarbetet. Den skriftbaserade medicinska vetenskapen inmutar och definierar successivt vansinnet och skapar även ett "behov" av medicinska förklaringar. Hospitalen blev en tragisk självgenererande verksamhet med fler och fler offer som anpassade sig till den moraliska fostrande disciplineringen som ägde rum på hospitalen under medicinsk legitimitet. Medan de olika medicinska terapierna misslyckades, så lyckades man faktiskt med den moraliska fostran (som var något helt annat än "moral treatment" som praktiserades under tidigt 1800-tal då patienterna vårdades med en moralisk legitimitet). I predikosjukan, som anförts i avhandlingen, markeras tydligt hur de folkliga övernaturliga förklaringarna ersätts av medicinska vetenskapliga förklaringar. Prästen Johan Pontén gav symboliskt nog ut en skrift där han tolkar predikoattackerna som uttryck för psykisk sjukdom. Det irrationella eller egendomliga beteendet kunde således tolkas ur ett systematiskt skriftbaserat vetande. Folket försökte naturligtvis förstå predikoattackerna med hjälp av den etablerade religiösa kunskapen. Man kan säga att folket försökte tackla den kognitiva dissonansen, som uppstod när personer i omgivningen uppträdde egen–domligt, i ett religiöst perspektiv. Prästen Pontén tolkade emellertid de obegripliga predikoattackerna medicinskt.
Man kan således tala om den abdikerande prästen och att den moderna vetenskapen intar, i det framväxande moderna samhället, religionens plats. Oro hystes då och då för det tilltagande insjuknandet i sinnessjukdomar, även om jag inte funnit problemet särskilt ofta ventilerat. År 1913 hölls emellertid en internationell läkarkongress i London. Från denna kongress, där sinnessjukdomarnas tilltagande spridning diskuterades, rapporteras följande:
"I sitt inledningsföredrag i sektionen för psykiatri gjorde presidenten, den engelske läkarveteranen Sir J. Crichton Browne denna företeelse (sinnessjukdomarnas tilltagande, min anmärkning) till föremål för en omfattande utredning. Han framhöll, att i så gott som alla länder, varifrån pålitliga statistiska uppgifter kunde erhållas, ökades de sinnessjukas antal i oroväckande grad. I England uppgick denna ökning sedan 1859 till 276 procent, medan folkmängden ökats med endast 87 proc."[2]
Det spekuleras i orsaker till denna ökning. Man tror att den kan förklaras av att registreringen har blivit tillförlitligare under början av 1900-talet. Särdeles märkvärdigt tycker man emellertid att det är, då "de tidigare dominerande orsakerna till sinnessjukdomar i många riktningar försvagats", såsom exempelvis bättre folkupplysning, bättre hygien, medicinens framsteg och den överhuvudtaget bättre behandlingen. Likaså hade dryckenskapen minskat, folkets allmänna levnadsvillkor hade förbättrats, dödsprocenten fallit betydligt, framgångsrikare behandling av tuberkulos, syfilis etc. Trots detta ökar sinnessjukdomarna och man drar därför slutsatsen att nya sjukdomsorsaker måste ha tillkommit. Då tendensen är likartad i alla utvecklade länder antas orsakerna vara "allvarliga sociala rubbningar" och internationellt forskningssamarbete föreslås.[3]
I en tabellform ser psykiatrins utveckling ut enligt följande:
År Antal innelig. Folkmängd i Antalet innelig.
på hospital Sverige per 100 000 inv.
1840 1016 3 138 887 32.4
1850 1018 3 482 541 29.2
1860 971 3 859 728 25.2
1870 1247 4 168 525 29.9
1880 1821 4 565 668 39.9
1890 2604 4 787 981 54.4
1900 4602 5 136 441 89.6
1910 7806 5 522 403 141.7
1920 10700 5 904 489 181.2
1930 15861 6 142 191 258.2
1940 26105 6 371 432 409.7
1950 32821 7 041 829 466.1
1960 33752 7 497 967 450.0
Tabell 1: Antalet patienter på hospitalen, sinnessjukhusen och mentalsjukhusen och folkmängden i Sverige den 31 december olika år.[4]
1962-1964 nås ett maximum med 37.500 inneliggande patienter (487.3 per 100.000 invånare). Därefter inträder en avhospitalisering - först i ett långsamt tempo, men i slutet av 1970 talet accelererar avhospitaliseringen. 1980 finns det således "bara" 28.900 platser till psykiatrins förfogande och 1990 är antalet vårdplatser 14.533.[5] I skrivande stund (februari 2009) är platsantalet i psykiatrin ca 4500, varav en tredjedel (1500 platser) är reserverade för rättspsykiatrisk vård. Detta motsvarar antalet platser år 1900.
Omsättningen av patienter i den slutna vården fortsätter emellertid att öka under 1960- och 1970-talen och når ett maximum kring 1977. En slutsats av att antalet vårdplatser minskar under 1960- och 70-talen samtidigt som intagningar och utskrivningar (omsättningen) ökar, tyder på förkortade vårdtider. I mitten på 1980-talet låg vårdtidsmedianen på ca 14 dagar. Omsättningsökningen betingas av fler nyintagningar och återintagningar. I snitt har varje patient knappt två vårdtillfällen per år.[6]
Under den tid då den slutna psykiatriska vården expanderade planerades ständigt för en bantning av antalet vårdplatser. I takt med att moderna behandlingsmetoder utvecklades tänkte man sig ett minskat behov av slutna vårdplatser. Så planerade man t ex 1945 i en 10-årsplan att det 1955 endast skulle behövas 25.000 bäddar, men med facit i hand hade man 1955 tillgång till nära 35.000 platser.[7] På samma sätt kom inte den psykofarmakologiska behandlingsinnovationen i början av 1950-talet att minska antalet patienter på mentalsjukhusen. Först ca 10 år efter den moderna psykofarmakologins intåg såg man kulmen på antalet slutenvårdspatienter i psykiatrin. Trots förväntade minskningar och nedskärningsplaner ökade alltså antalet patienter i mentalsjukvården och utbyggnad förslog inte, utan fram till 1970-talet blev lösningen överbeläggning av samtliga mentalsjukhus. Behandlingsoptimismen under 1940- och 1950-talen utmynnade i en besvikelse vad det gäller antalet patienter i sluten vård. Minskningen av patienter i den slutna mentalsjukvården under 1970-talet (och som fortgår) måste tillskrivas politiska beslut. Jag tror samtidigt att antipsykiatrivågen under 1960-talet breddade vägen för de politiska besluten. Men därmed inte sagt att dessa beslut var en effekt av humana ideologier, utan snarare var det ekonomiska motiv som låg till grund för beslut om avhospitalisering. I landtingskommunerna hade man helt enkelt inte råd med dyr institutionsvård. Sedan är det en helt annan sak att politiker använde sig just av de humana aspekterna när de argumenterade för nedläggning av mentalsjukhusen, bl. a i debatter med oroliga fackliga organisationer. Att vårdhumana aspekter måste gå före sysselsättningspolitiska är ju en bra legitimeringsgrund för nedläggning av mentalsjukhus.
När psykiatrin från tiden 1960- -70-talen formar sig till en rationell modern vetenskap, inleds alltså en markant avinstitutionalisering eller avhospitalisering. Detta betyder att psykiatrin till sitt förfogande i dag endast har cirka en tiondel av den ”peak” av vårdplatser som fanns i början av 1960-talet. Särskilt i tiden efter 1970-talet – den s.k. postmodernismen – har psykiatrins nosologi och terapeutiska tekniker utvecklats och förfinats.
Om det massmedialt under 1960-talet fanns en antipsykiatrisk kritik, har denna massmediala kritik under postmodernismen vänts till en kritik av en alltför forcerad avinstitutionalisering. Den massmediala kritiken mot den resursfattiga psykiatrin fick en accentuering i början av 2000-talet. Grovt våld förklarades med en accelererande resursfattig psykiatri som inte tog sig an psykiskt insufficienta. Exemplen var många och särskilt år 2003 inträffade en serie våldshandlingar som fick stort massmedialt utrymme och där en icke fungerande psykiatri förklarades som den fundamentala orsaken. I maj 2003 går en 32-årig man i Åkeshov bärsärkargång med ett järnspett i tron att han är jagad av demoner. En man dödas och flera skadas. 32-åringen – med känd dubbeldiagnos – hade sökt vård samma dag, men nekats. I samma månad 2003 kör en 50-årig man rakt in i en folkmassa på gågata (Västerlånggatan) i Gamla stan, Stockholm. Han tror att bilen är radiostyrd – en dödas och flera skadas. Båda dessa män döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I september samma år dödas utrikesminister Anna Lind av en man med serbiskt ursprung och som också har kontakt med psykiatrin. Som en direkt följd av Anna Lind mordet mördar en 25-årig psykiskt sjuk man, under en permission från psykiatrisk klinik i Arvika, en 5-årig flicka på ett daghem. 25-åringen hävdar att han är påverkad av mordet på Anna Lind. Listan kan göras oändligt längre.
Frågeställningen siktar in sig på om det faktiskt skett en ökning av grov brottslighet i Sverige sedan 1950 talet. Och kan denna brottslighet förklaras med ett ökat antal psykiskt sjuka avinstitutionaliserats sedan början av 1960-talet och fram till 2000-talet? Eller handlar det om en massmedial konstruktion? De massmediala rubrikerna som ”Psykvården är i kris” (Aftonbladet 2003-06-02:8-9), ”Våldsverkare nekas sjukvård” (Svenska Dagbladet 2003-09-16:6), ”Psykvårdens misslyckande” (Aftonbladet 2003-09-29:13) etc. bör matchas mot en vetenskaplig undersökning om psykiskt-sjuk-inducerad våld under tiden 1950-2010.
Det dödliga våldet har fördubblats sedan 1950 till mitten av 1970-talet. Därefter har antalet sådana brott legat kring 120-140 per år. Det föreligger omfattande statistik och källor om brottsutvecklingen i Sverige under 1900-talet (Brottsförebyggande rådet /BRÅ/ i Stockholm).[8] Naturligtvis måste skiftningar i lag- och regelsystem beaktas liksom tillämpning.
Grova våldsbrott är emellertid ovanliga (mord, dråp, misshandel med dödlig utgång samt övriga fall av grov misshandel och grov sexualförbrytelse). 1993 registrerades drygt 5 200 sådana brott. De utgör sålunda 4 procent av samtliga brott mot person eller 0,4 procent av alla polisanmälda brott.[9] En del – men långt ifrån alla – av dessa har blivit föremål för intensiv massmedial bevakning. Detta massmediala intresset är stort men bör matchas mot insamlad statistik.
Etiska överväganden
Patienter i den offentliga psykiatriska vården är ofta resursfattiga. Med resursfattiga eller resurssvaga patienter menar vi patienter som har mycket litet av (eller ingen) makt, pengar och utbildning; tre storheter som inbördes är utbytbara. Patienterna i den offentliga psykiatrin har en liten påtryckningsmöjlighet och driver, naturligt nog mot bakgrund av resursfattigdomen, inte just någon lobbyverksamhet för att hävda sina intressen. Fokuserar man sedan intresset i dessa avseenden vidare på rättspsykiatrin, så är det om möjligt än sämre ställt med möjligheter att hävda intressen. Därför ställs stora krav på etiskt försvarbart handlande när man i text diskuterar kända incidenter inom kriminalhistorien. Jag kommer dock i kommande kapitel att närmare studera ett rättspsykiatriskt fall från det s k Knutby-målet. Men Knutby är så kölhalat i massmedia, varför mitt bidrag inte kommer att väcka anstöt.
De senaste 20 åren har visat att psykiatrin nu har en elaborerad farmakologisk, psykoterapeutisk och socialpsykiatrisk teknik att ta sig an psykiskt handikappade. Samtidigt har det massmedialt uppmärksammats – efter avinstitutionaliseringen – att psykiskt instabila begått uppmärksammade brott. Härvid kan ett antal hypoteser anföras:
- Det kan vara som så att en resurssvag psykiatri kan förklara våldsbrotten, dvs. att massmedia har rätt.
- Det kan vara som så att den kausala (orsaks) förklaringen är felaktig och att det istället rör sig om en koincidens (slumpartat sammanfallande).
- Det kan vara som så att den relativa andelen våldsbrott – förorsakade av psykiskt sjuka – inte har ökat.
- Om det föreligger en faktisk ökning, kan kanske en annan variabel än avinstitutionaliseringen förklara ökningen.
Att finna svar på dessa hypoteser är föremål för diskussion i kommande avsnitt. Beroende på vilken hypotes som är riktig, kan man också tänka sig att sätta in riktade åtgärder. Forskningen blir i så fall underlag för politiska beslut och förhoppningsvis nyanserade reportage i massmedia (i synnerhet om den rådande massmediala återgivningen skulle visa sig felaktig).
Reflektioner kring ”den resursfattiga psykiatrin”
Om den tilltagande ökningen av inneliggande patienter i svensk psykiatri inträffade någon gång mellan 1962-1964, kan vi välja 1963 som medianår. Man kan då också hävda att jag ovan demonstrerat att med ett spridningsmått på plus/minus 10 år från detta medianvärde, inträffade åtminstone minst tre mord med S:ta Maria sjukhus som utgångspunkt mellan åren 1953-1972. Jag skall något mer ingående studera de riksomfattande psykiatriutlösta mord som ägde rum 2003 och som också kort ovan omnämnts. Massmedia (och professionella tyckare inom psykiatrin – främst Sten Levander) konstruerade slutsatser om detta. Jag kan redan här påpeka att minnet hos dessa konstruktörer är mycket kort. Man kommer helt enkelt inte ”ihåg” att psykiatriutlösta brott var minst lika vanliga när mentalsjukhusen var många och välfyllda. Vad som tillkommit under ”senmoderniteten” (och som sammanfaller med avhospitaliseringen) är att missbrukarnas beteende förändrats. Från renodlat missbruk, är missbrukarna nu till största delen blandmissbrukare. Det våld som följer i detta kölvatten, drabbar dock främst missbrukaregruppen som sådan, dvs. man har ihjäl varandra (vilket jag också konklusivt visade ovan). Mycket sällan drabbas tredje man (i synnerhet om man kan undvika bruk av rusmedel, krogar, pubar, diskotek, nattklubbar och är av manskön mellan 20-30 år). Därmed har jag inte sagt att jag avråder från sådant beteende och sådana miljöer, men vill man minimera riskerna håller man sig t.ex. borta från Stureplan under ”festtimmarna”.
Massmedia och professionella tyckare med rättspsykiater Sten Levande i spetsen, blåste upp tragedierna 2003 och pekade ut psykiatrireformen 1995 som boven. ”jag har ingen som helst respekt för den där utredningen – den kunde ha blivit mycket bättre om riktiga experter hade fått vara med”[10] och Levander utser sig naturligtvis som riktig expert. Jag skulle vilja hävda att de som utser sig själva som riktiga experter, är diskvalificerade för tjänster och medlemmar i utredningar. Sakkunniga skall utse experter – det skall inte råda självutnämning.
I Åkeshov kände en 32 årig man sig förföljd av sin bror den 19 maj 2003 på grund av en skuld om 200 kronor. Poliser jagar honom också – inbillar han sig – och är ute för att döda honom. De som är ute efter honom är ”troll” i människogestalter. Han slog med ett järnrör (vissa källor anger armeringsjärn) urskillningslöst mot människor vid Åkeshovs tunnelbanestation. En man i 70 årsåldern dog. Gärningsmannen var känd som psykiskt sjuk – paranoid – och dömdes till rättspsykiatrisk vård. Före denna händelse har han ringt polisen och sagt att en polisman blivit skjuten. Polisen finner ingen man dödad och föreslår 32-åriengen psykiatrisk akutmottagning, men ha avböjer på grund av ”dåliga erfarenheter”. Transporten går istället till beroendemottagning. Helt generellt utgör psykiatriskt klientel med dubbeldiagnos (missbruk + psykos) ett stort samhälleligt problem, då de ofta i paranoida positioner kan bli mycket farliga. Polisen kan dock inte tvinga honom till S:ta Görans psykiatriska akutmottagning. 32-åringen lämnar beroendemottagningen under personalens löften om att det inte finns några troll. Men som sagt – paranoida psykoser kan bli livsfarliga i sina psykotiska vanföreställningar om omvärlden. En serie olyckliga omständigheter gör att man ”missar” denne psykotiske paranoide man och det hela slutar med flera skadade och en död.
I massmedia förvånar man sig över att polis och psykiatri inte kunnat förutsäga händelsen. Men varför kunde man inte förutsäga de dödliga utgångarna när mentalsjukhusen var välbelagda under 1960- och –70-talen? Svaret är helt enkelt att berusades och paranoida psykosers beteenden är oförutsägbara. Därtill kan det som sagt föreligga dubbeldiagnos och allt är inte förutsägbart. Vi har haft mord i psykiatrin (den slutna) av paranoida patienter och vi kommer nog aldrig att kunna sätta punkt för detta elände.
Bo Holmberg var ordförande i psykiatriutredningen som 1994 lade sitt förslag och som togs av riksdagen 1995. Avinstitutionaliseringen hade då till största del redan ägt rum, men man ålade kommunerna ett stort ansvar för att ta hand om dessa ofta hospitaliserade patienter med små resurser att klara sig ute i samhället. En del kommuner skötte detta exemplariskt, andra misskötte det totalt. Öronmärkta pengar för psykiatrireformen användes till helt andra ting (kanske bonussystem till socialchefer?). Under alla omständigheter rörde det sig om korruption när dessa öronmärkta pengar omdirigerades till annat.
Medierna och proffstyckarna tog en genväg och menade att nedläggningen av de stora mentalsjukhusen och psykiatriutredningen var en misslyckad kombination. Det förhöll sig emellertid på ett annat sätt; mentalsjukhusen avhospitaliserades främst under tiden 1965-1995. Därefter kom psykiatriutredningen. Man kan alltså hävda att mentalsjukhusens stängning och psykiatriutredningen inte sammanföll, utan tvärtom förelåg ett kausalt samband; först stängning av mentalsjukhus, sedan en psykiatriutredning.
Alla partier ställde sig bakom psykiatriutredningen; psykiskt sjuka skulle få boende, sysselsättning etc. 294 ledamoten i riksdagen röstade ”ja” till propositionen – endast 12 ledamoten var emot. Det är högst sällan man ser sådan samstämmig riksdag. Den 1 januari 1995 trädde psykiatrireformen i kraft och drygt 8 år senare skulle Bo Holmbergs fru Anna Lind mördas av en serb som tidigare haft kontakt med psykiatrin. Han dömdes – helt riktigt enligt min uppfattning – inte till rättspsykiatrisk vård. Det är min bestämde uppfattning att detta mord var politiskt. Jag tänker dock inte torgföra min argumentation härför, men det sönderfallande Jugoslavien med ett allt mer isolerat Serbien (och Anna Linds ställningstagande), borgade för ett olyckligt politiskt mord. Detta politiska mord har ingenting med psykiatriutredningen att göra.
Det är också en missuppfattning att tro att de 38.000 patienterna i mentalvården 1963 var psykiskt sjuka. När jag skrev min avhandling – och även när jag jobbade i psykiatrin under 1960- och –70-talen – fann jag att ca en tredjedel var inlagda på sociala indikationer. När en man från Ödåkra årligen lades in på S:ta Maria sjukhus för att socialvården skulle städa hans jordstampade hus, oväntat av avdelningsläkare Anders Varenius, vägrades inläggning en vecka sommaren 1977 på psyk. akut, reagerade socialvården i Helsingborg med förvåning. Det började bli ”nya tider” för social- och psykiatrivården.
Men Sten Levander förhöll sig kritisk till utvalda sakkunniga i psykiatriutredningen. I synnerhet var han skeptisk mot RSMH men även mot IFS (”som ändå är en mer sansad förening”) och såg sig tydligen själv förbigången. Ser man emellertid på utredningens sammansättning, är det en imponerande samling ”kunskap” (som Levander emellertid avfärdar som ”en romantisk idyllisk syn”). (ibid.)
Den 31 maj 2003 körde en bil in på en gågata (Västerlånggatan) i Gamla stan i Stockholm. En dog och 18 skadades. I hög fart hade den ”radiostyrda bilen”, framförd av en paranoid psykotisk 50-åring, kört in på gågatan. Åter igen en beklagansvärd paranoid psykotisk man som vantolkar verkligheten. Hans fantasi om verkligheten är för honom verklig, vilket är så typiskt för psykotikern.
Dagen efter knivdådet på Anna Lind – 11 september 2003 – går en 23 årig man med inköpt kniv och dödar en 5-årig flicka på ett daghem som en tvångshandling. Patienten är intagen för vård och diagnostiserad som schizofren, men det rör sig istället om en patient tillhörande det autistiska spektra dit Aspergers syndrom hör. Mord kan smitta liksom pyromani, suicid etc. I detta fall rör det sig inte om en psykiatri med brist på platser, utan istället en psykiatri med bristfälliga kunskaper. Här är det utbildning som kan förebygga denna typ av dåd och inte fler platser.
Sammanfattningsvis kan sägas att paranoida psykoser och psykoser sekundära till missbruk utgör en särdeles hotbild i psykiatrisk vård och – naturligtvis också – i det samhälle där dessa vistas. Speciellt problematisk är missbrukare av amfetamin där nästan alltid paranoida psykoser ses som biverkan av missbruk. Excessivt missbruk av cannabis och/eller andra hallucinogener ger också svåra psykoser. Jag vet inte och har inga vetenskapliga belägg, men det kan vara som så att ökningen av psykiatriska dubbeldiagnoser har ökat i takt med stängningen av mentalsjukhus. Detta betyder inte att ett kausalt samband föreligger, utan det kan röra sig om en coincidens. Kausaliteten kan istället spåras i ett samhälle som sorterar ut ungdomar från skola och arbete under postmodernismen.
Slutligen kan sägas – när detta skrivs – att patienter i sin tur inte går helt säkra från personalen. Den 11 februari 2009 kan man således i Dagens eko höra att en skötare på psykjouren i Karlstad har delgivits misstanke om brott och stängts av från sitt arbete för sitt agerande då en 32-årig man dog inom psykiatrin i Karlstad. Ekots tidigare granskning av fallet visade att mannen använde ett farligt grepp när han höll fast 32-årigen. Jag har dock endast denna massmediala blänkare som informationskälla, varför jag avstår från vidare kommentar.
[1] Sjöström B (1992): Kliniken tar över dårskapen – Om den moderna svenska psykiatrins
framväxt, Göteborg: Daidalos
[2] Sinnessjukdomarnas tilltagande, Humanitet, nr 12/1913, sid. 99.
[3] Ibid.
[4] Folkmängdsuppgifterna är hämtade från Historisk statistik för Sverige. Del 1. Befolkningen, Andra upplagan 1720-1967, Statistiska centralbyrån, 1969. När det gäller patienter i sinnessjukvården, se Åman A (1976): Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning, sid. 180 och 306. I siffrorna för 1950 och 1960 ingår drygt 3.000 patienter som vårdades på vårdhem för lättskötta sinnessjuka - en vårdform som expanderade framför allt under 1940-talet. Antalet intagna per 100.000 invånare är egna beräkningar.
[5] Spri: Några fakta om den svenska hälso- och sjukvården 91/92, Spri tryck 215/1992.
[6] Ottosson J-O (1983): Psykiatri, Stockholm: A & W, sid. 545-546 och 1988, sid. 572.
[7] Se SOU 1948:37 Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården, sid. 13.
[8] Se t.ex. Belfrage H, Lidberg L: Den nya rättspsykiatriska lagstiftningen - Osäkra bedömningar och färre intagna?, Läkartidningen nr 3/1994 (91), sid. 141-2., Belfrage H, Nordenfelt L, Öjesjö L: Lagöverträdare med bedömningen "jämställd med sinnessjukdom" i praktisk rättstillämpning - En deskriptiv studie över det rättsliga förfaringssättet beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare inom Stockholmsområdet åren 1977-1980, Meddelande 1986:7, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, Linköpings universitet, 1986.
[9] Sjöström B: Ett fängslande och icke-fängslande alternativ – Om en rättspsykiatrisk försöksavdelning vid regionkliniken i Växjö, Vårdhögskolan i Växjö, Maj 1995.
[10] Sveriges Radio P3 Dokumentär: Vansinnesdåden 2003, 2008-12-23.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
