Patient blev förgrymmad över extra medicin –
Knivmördade vårdare på S:ta Maria
Patienten säger att han ville hämnas därför att hans medicinering på fredagen (den 19 maj 1972, min anm.) hade ändrats. Så berättade helsingborgspolisen om den 32-åring, hemmahörande i ett samhälle utanför Helsingborg, men sedan 1959, dvs. i drygt 12 år, intagen på S:ta Maria sjukhus, som strax efter kl. 16 i går knivmördade en 30-årig vikarierande vårdare. 30-åringen, som var invandrare (född i Jugoslavien) och som efterlämnar hustru och ett 20 månader gammalt barn, föll offer för en serie knivhugg och när han i ambulans kom till kirurgintaget på Helsingborgs lasarett var han död eller döende. – När jag gick ronden i går fick jag veta att patienten verkat orolig. Därför ordinerade jag ett lugnande medel. I övrigt hade patientens medicinering inte ändrats, säger dr Lilly Földes-Solti till HD.
Dr Solti – som är överläkare på avdelning 33, där mordet skedde, besökte på fredagskvällen den mördades unga hustru.
- Jag befarade att hon var ensam i den här svåra situationen, men dessbättre befann sig släktingar hos henne, säger dr Solti och fortsätter:
- Det som hände kom synnerligen oväntat. 32-åringen har aldrig tidigare visat några våldstendenser. Han har hallucinerat, men aldrig företett tecken på aggressivitet mot personalen. Detta kom totalt chockartat.
Enligt en radiouppgift hade 32-åringen hotat med repressalier i och med att han ordinerats extra medicin. Detta har dr Solti dock ingen kännedom om.
Gärningen förövades inne i ett förrådsrum på avdelning 33, där 30-åringen arbetade. Kriminalpolisen var i går kväll återhållsam med detaljerna. Delvis förklarades detta med att endast ett s.k. 24:8 förhör – obligatoriskt anhållningsförhör – hållits med 32-åringen, vars psykiska tillstånd enligt läkare just nu inte tillåter något mera ingående samtal. Vilket slags kniv mannen använde och hur han kommit över vapnet är detaljer som polisen tills vidare inte släpper ut.
Mentalvårdaren har av allt att döma totalt överrumplats inne i linneförrådet. Patienten överföll honom med hugg i bröstkorgen, i ryggen och i ena låret. Två av avdelningens andra vårdare kom att bevittna slutskedet av överfallet men de hade ingen chans att hinna ingripa, säger man på kriminalpolisen.
Personer som haft med gärningsmannen att göra karakteriserar honom som i vanliga fall ”lugn och foglig”, och det lär också ha varit tal om att inom kort överföra honom till ett kronikerhem.
Kort tid
Mordet förövades alltså kort efter kl. 16. Ambulans kom snabbt till platsen och via radio anmodades lasarettspersonal att göra sig beredd på en blixtaktion. Den knivhuggne blödde när arbetskamrater kom till hans undsättning och det skulle snart visa sig att han var bortom all läkarhjälp.
Personal från kriminalpolisens vålds- och tekniska rotlar kom till sjukhuset strax före 16.30 och påbörjade utredningen. Mordet är det första i Helsingborg på flera år, det andra på sjukhuset inom loppet av knappt fyra år.
Den vikarierande vårdare som föll offer var bosatt på Tågaborg. Mannen hade enligt sjukhusets chefsläkare dr Sture Eklund arbetat på avdelningen endast kort tid. Han efterlämnar sannolikt anhöriga även i sitt hemland, anhöriga som ännu inte hunnit underrättats om tragedin.
Nyrenoverad
Endast manliga patienter vårdas på avdelning 33, som för övrigt är nyrenoverad – det arbetet var fullbordat strax efter påsk. Ett 20-tal manliga patienter vårdas på avdelningen. Den är sluten och låst. Vissa av de intagna har dock frigång. Efter vad som uppgavs i går kväll var så dock inte fallet med 32-åringen.
- På avdelningen vistas patienter som kan bli oroliga och där vårdas också en del nyintagna, berättar dr Eklund. Han fortsätter:
- Vi är givetvis allmänt bestörta över det som inträffat. Ännu har vi dock inte haft tid att diskutera knivdramat och de åtgärder som det eventuellt kan komma att föranleda.
Svårt skydda
Sjukvårdare Bengt Haggren är ordförande i S:ta Marias sjukvårdpersonals fackliga avdelning. Han säger till HD:
- Vi måste tyvärr vara beredda på att sådana här tragedier kan inträffa. Liknande händelser har för övrigt utspelats på andra sjukhus. Man får inte glömma att det rör sig om sjuka människor som ibland handlar impulsivt och i stark affekt. Det går inte att avvärja så plötsliga angrepp genom att utöka personalen. Det har endast effekt vid akuta oroligheter men inte när det här händer på några få ögonblick. Det är oftast oerhört svårt att förutse och förhindra ett sådant här utfall.
Dr Eklund instämmer: - I sådana här fall är det mycket svårt att skydda personalen.
Text: SVEN LARSSON
STEPHAN WAGNER
Fyra år sedan läkarmordet
Överläkare Thure Gyllerup vid S:ta Maria sjukhus sköts den 3 juli 1968 till döds av en 26-årig patient. Mannen förklarades av dåvarande Helsingborgs rådhusrätt säker till gärningen och påföljden blev sluten psykiatrisk vård. Ett år senare blev mördarens ungefär jämngamla hustru bragt om livet i sin bostad av den man i 40-årsåldern, som hon då sammanbodde med. 26-åringen satt då intagen för vård på ett sjukhus långt från hemorten.
Dr Gyllerup mördades med en kpist. Två salvor avlossades. De åstadkom fem skottsår, av vilka de dödande träffade läkarens hjärta och kroppspulsåder. Gärningen skedde utanför Gyllerups bostad inom sjukhusområdet. 26-åringen, som hade frigång, dök upp framför läkaren just då denne stigit av sin bil. Jag vill tala med doktorn, yttrade han. Läkaren svarade att han just då inte hade tid. I nästa ögonblick sköt 26-åringen.
De första dagarna efter mordet inträffade ett par utredningssensationer. Två andra patienter anhölls nämligen. De – speciellt den ene – var misstänkta för att ha deltagit i förberedelserna till gärningen. Chefsåklagaren Ankar åtalade också den mest misstänkte för anstiftan till mord, men rätten friade mannen.
Efter dådet flydde 26-åringen till sin lägenhet på Högaborg. Han greps efter blott några timmar. Det skedde helt odramatiskt – han gjorde inget motstånd.
I och med det som inträffade i går har alltså två av sjukhusets anställda bragts om livet av patienter inom en tidsrymd av mindre än fyra år.
VILL DU LÄSA OM RÄTTEGÅNG OCH DOM + MINA EGNA KOMMENTARER; LÄS BENGT SJÖSTRÖM: PANIK I PSYKIATRIN - EXEMPLET: RÄTTSPSYKIATRI, UTKOMMER I SLUTET AV APRIL 2009.
onsdag 11 mars 2009
måndag 9 mars 2009
Nosologi och fantasi
Om vi gör ett nosologiskt (sjukdomsklassificerande) schema över skalan frisk till psykos i den psykiatriska grammatiken, får vi följande indelning:
• frisk, normal eller vuxen
• neuros
• narcissistisk personlighetsstörning
• borderline personality state
• psykos
Denna indelning gör Almgren & Nordgren. De fyra variablerna de studerar är funktionsnivå, farosituation, försvarsmekanismer och terapi. När det gäller narcissisten fungerar han (det är oftast en han) efter lustprincipen, han ser en fara i att bli bestraffad (”kastrationsångest” enligt psykoanalytisk terminologi). Hans försvar är externalisering, dvs. han förlägger orsaken till sin tilltrasslade värld utanför sig själv; t.ex. ”samhällets fel”, psykiatrins fel etc. eller helt enkelt utagerar. Författarna föreslår som terapi desillusionering. Denna – tror jag – kan fungera på kort sikt. På längre sikt får man nog tänka sig en omgestaltning av personligheten, vilket i tid tar flera decennier (varför den oftast misslyckas).
Jag vill betona att ”borderline” är ett tillstånd mellan narcissism och psykos och inte mellan neuros och psykos som ofta anges i populariserade läroböcker i psykiatri,
En femte variabel skall här anföras. Det är vårt förhållande till fantasin. Den vuxne eller normale har inga som helst problem med att hålla isär verklighet och fantasi. Vi fantiserar och dagdrömmer (eskapism) alltid. Han eller hon kan tycka det är ganska trevligt att fantisera eller drömma. Det är emellertid ett otroligt avstånd mellan vad vi fantiserar om och tänker å ena sidan och vad vi egentligen säger och handlar å andra sidan. Tar vi den andra ytterligheten – psykotikern – är fantasin för honom eller henne lika med verkligheten. Fantasin är alltså lika med verkligheten. Det är därför psykotikerns upplevelser blir så bisarra. Fantiserar han om att en organisation förföljer honom är denna fantasi sann eller verklig. Om vi ”normala” skulle ge uttryck för vad vi tänker och fantiserar i uttalanden och handlingar, skulle vi snabbt bli fall för psykiatrin. Forskning har visat att mycket av vårt fantasiliv berör det sexuella, men de absolut flesta av oss kan hålla isär tankar och verbalt språk/handlingar. För de som inte kan hålla tillbaks tankarna, utan uttrycker obscent språk, har vi en diagnos: Tourettes syndrom.
Hos neurotikern är fantasin mera av farhågetyp; ”tänk om jag glömt stänga spisen”, ”tänk om det ligger ett barn bakom bilen nu när jag skall backa…”. Neurotikern kan gå ur bilen och konstatera att där inte finns något barn bakom bilen, men genast efter hon satt sig bakom ratten återkommer fantasin. Hon är ”slav” under sina ”tänk om …” fantasier. Hon vet därtill att dessa fantasier är orimliga, men hon kan inte frigöra sig från fantasin.
Så är det t.ex. med studenten som inte vill gå på föreläsningar vid universitetet pga. att han är rädd för att han skall resa sig upp och skrika ”bög” till föreläsaren. Den normale med liknande fantasi, skrattar åt sin fantasi och går på föreläsningarna. Men neurotikern är rädd för sina fantasier. Man kan alltså säga att neurotikern är ”slav” under sina fantasier. Hon måste tänka i speciella banor, annars händer det något (obsessioner) eller fantiserar hon om att hon måste utföra vissa ritualer för att det inte skall hända något hemskt (kompulsioner). Dessa kompulsiva-obsessiva neurotiker kännetecknas alltså för det första att de med sitt förstånd förstår att fantasierna styr deras handlande. För det andra föreligger ingen risk för impulsgenombrott (de skriker aldrig ”bög” åt föreläsaren, de släpper aldrig sitt barn eller skadar det på annat vis, etc.) Det är nämligen vanligt att nyförlösta under en initial trötthetsperiod fantiserar: ”tänk om jag släpper mitt spädbarn från balkongen”. Eller: ”tänk om jag skadar mitt barn med en vass kniv eller sax…”. Det senare tillståndet heter aichmofobi (ångest för vassa föremål) och brukar leda till att mamman låser in alla vassa föremål för att förhindra ett impulsgenombrott, som det dock inte är någon risk för. Den nyförlösta trötta mamman kanske har ett skrikigt barn, en man som inte engagerar sig, en generell trötthet och det hela leder till en medveten eller omedveten aggressivitet. Kulturen säger dock att en nyförlöst mamma skall vara glad och nöjd, varför mamman i det aktuella fallet objektsförskjuter (försvarsmekanism) aggressiviteten till vassa föremål. Det är knivar och saxar som är farliga – inte jag. Om denna mamma av en psykiater får höra om att fantasin är vanlig och att det inte föreligger någon risk för impulsgenombrott (dvs. att hon skadar sitt barn), tar det hela en gynnsam vändning och mamman slipper de besvärande farhågefantasierna.
Vi får här en demarkationslinje mellan psykos och neuros. Psykotikern fantiserar och denna fantasi är hans verklighet. Risk för impulsgenombrott föreligger. Neurotikern däremot vet att hennes fantasier är av farhågetyp. Det är emellertid just fantasier som gör henne till ”slav” under fantasierna (hon måste kontrollera och vidtaga försiktighetsåtgärder hur galna de än tycks vara). När jag var ung sjukskötare kom jag i kontakt med en kvinna som sökte akutmottagningen av det enkla skälet att hon kände behov (fantasier) av att knäa pensionärerna i ”häcken” i den lokala ICA-affären. Dynamiken var enkel: i den kvarterbutik på Fredriksdal i Helsingborg där hon brukade handla, låg också i närheten ett pensionärshem. Kvinnan retade helt enkelt sig på att pensionärerna tog lång tid på sig när de handlade och skulle betala. Hos denna neurotiska kvinna dök då upp en aggressiv fantasi om att hon ville ”knäa åldringarna i häcken” och genast förelåg farhågeneuros. Risk för impulsgenombrott förelåg inte.
Psykopaten ser verkligheten från en fantasinivå. Lustprincipen gör att han fantiserar för honom i just lustfantasier. Då det även föreligger stor risk för impulsgenombrott, kan svåra kriminella handlingar bli verklighet, såsom t.ex. en våldtäkt. Även mindre allvarliga kriminella handlingar hör till bilden, t.ex. drar sig inte psykopaten för att ta taxi utan att ha pengar. Psykopaten som styrs av sina lustfyllda fantasier, blir naturligtvis lätt antisocial – därav antisocial personlighet. Å andra sidan har han ångest för olust, t.ex. ”torska”, dvs. åka fast och institutionsbehandlas – därav den s.k. kastrationsångesten eller ångest för ett monotont liv innanför fyra väggar, dvs. bestraffning tål psykopaten minst av allt. Institutionslivet kan dock på kemisk väg göras relativt lustfyllt – man tar helt enkelt in narkotika på institutionen. Missbruk är överhuvudtaget överrepresenterat bland psykopater.
Slutligen borderline personligheten har helt enkelt sammanfattningsvis svårt att skilja på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Emellanåt fungerar borderline personligheten på en psykopatnivå och beter sig då med psykopatiska symptom. Vid andra tillfällen kan borderline personligheten försämras och fungerar då på en psykotisk nivå. Borderline personligheten är kanske psykiatrins mest problematiska uppgift att behandla.
Om vi gör ett nosologiskt (sjukdomsklassificerande) schema över skalan frisk till psykos i den psykiatriska grammatiken, får vi följande indelning:
• frisk, normal eller vuxen
• neuros
• narcissistisk personlighetsstörning
• borderline personality state
• psykos
Denna indelning gör Almgren & Nordgren. De fyra variablerna de studerar är funktionsnivå, farosituation, försvarsmekanismer och terapi. När det gäller narcissisten fungerar han (det är oftast en han) efter lustprincipen, han ser en fara i att bli bestraffad (”kastrationsångest” enligt psykoanalytisk terminologi). Hans försvar är externalisering, dvs. han förlägger orsaken till sin tilltrasslade värld utanför sig själv; t.ex. ”samhällets fel”, psykiatrins fel etc. eller helt enkelt utagerar. Författarna föreslår som terapi desillusionering. Denna – tror jag – kan fungera på kort sikt. På längre sikt får man nog tänka sig en omgestaltning av personligheten, vilket i tid tar flera decennier (varför den oftast misslyckas).
Jag vill betona att ”borderline” är ett tillstånd mellan narcissism och psykos och inte mellan neuros och psykos som ofta anges i populariserade läroböcker i psykiatri,
En femte variabel skall här anföras. Det är vårt förhållande till fantasin. Den vuxne eller normale har inga som helst problem med att hålla isär verklighet och fantasi. Vi fantiserar och dagdrömmer (eskapism) alltid. Han eller hon kan tycka det är ganska trevligt att fantisera eller drömma. Det är emellertid ett otroligt avstånd mellan vad vi fantiserar om och tänker å ena sidan och vad vi egentligen säger och handlar å andra sidan. Tar vi den andra ytterligheten – psykotikern – är fantasin för honom eller henne lika med verkligheten. Fantasin är alltså lika med verkligheten. Det är därför psykotikerns upplevelser blir så bisarra. Fantiserar han om att en organisation förföljer honom är denna fantasi sann eller verklig. Om vi ”normala” skulle ge uttryck för vad vi tänker och fantiserar i uttalanden och handlingar, skulle vi snabbt bli fall för psykiatrin. Forskning har visat att mycket av vårt fantasiliv berör det sexuella, men de absolut flesta av oss kan hålla isär tankar och verbalt språk/handlingar. För de som inte kan hålla tillbaks tankarna, utan uttrycker obscent språk, har vi en diagnos: Tourettes syndrom.
Hos neurotikern är fantasin mera av farhågetyp; ”tänk om jag glömt stänga spisen”, ”tänk om det ligger ett barn bakom bilen nu när jag skall backa…”. Neurotikern kan gå ur bilen och konstatera att där inte finns något barn bakom bilen, men genast efter hon satt sig bakom ratten återkommer fantasin. Hon är ”slav” under sina ”tänk om …” fantasier. Hon vet därtill att dessa fantasier är orimliga, men hon kan inte frigöra sig från fantasin.
Så är det t.ex. med studenten som inte vill gå på föreläsningar vid universitetet pga. att han är rädd för att han skall resa sig upp och skrika ”bög” till föreläsaren. Den normale med liknande fantasi, skrattar åt sin fantasi och går på föreläsningarna. Men neurotikern är rädd för sina fantasier. Man kan alltså säga att neurotikern är ”slav” under sina fantasier. Hon måste tänka i speciella banor, annars händer det något (obsessioner) eller fantiserar hon om att hon måste utföra vissa ritualer för att det inte skall hända något hemskt (kompulsioner). Dessa kompulsiva-obsessiva neurotiker kännetecknas alltså för det första att de med sitt förstånd förstår att fantasierna styr deras handlande. För det andra föreligger ingen risk för impulsgenombrott (de skriker aldrig ”bög” åt föreläsaren, de släpper aldrig sitt barn eller skadar det på annat vis, etc.) Det är nämligen vanligt att nyförlösta under en initial trötthetsperiod fantiserar: ”tänk om jag släpper mitt spädbarn från balkongen”. Eller: ”tänk om jag skadar mitt barn med en vass kniv eller sax…”. Det senare tillståndet heter aichmofobi (ångest för vassa föremål) och brukar leda till att mamman låser in alla vassa föremål för att förhindra ett impulsgenombrott, som det dock inte är någon risk för. Den nyförlösta trötta mamman kanske har ett skrikigt barn, en man som inte engagerar sig, en generell trötthet och det hela leder till en medveten eller omedveten aggressivitet. Kulturen säger dock att en nyförlöst mamma skall vara glad och nöjd, varför mamman i det aktuella fallet objektsförskjuter (försvarsmekanism) aggressiviteten till vassa föremål. Det är knivar och saxar som är farliga – inte jag. Om denna mamma av en psykiater får höra om att fantasin är vanlig och att det inte föreligger någon risk för impulsgenombrott (dvs. att hon skadar sitt barn), tar det hela en gynnsam vändning och mamman slipper de besvärande farhågefantasierna.
Vi får här en demarkationslinje mellan psykos och neuros. Psykotikern fantiserar och denna fantasi är hans verklighet. Risk för impulsgenombrott föreligger. Neurotikern däremot vet att hennes fantasier är av farhågetyp. Det är emellertid just fantasier som gör henne till ”slav” under fantasierna (hon måste kontrollera och vidtaga försiktighetsåtgärder hur galna de än tycks vara). När jag var ung sjukskötare kom jag i kontakt med en kvinna som sökte akutmottagningen av det enkla skälet att hon kände behov (fantasier) av att knäa pensionärerna i ”häcken” i den lokala ICA-affären. Dynamiken var enkel: i den kvarterbutik på Fredriksdal i Helsingborg där hon brukade handla, låg också i närheten ett pensionärshem. Kvinnan retade helt enkelt sig på att pensionärerna tog lång tid på sig när de handlade och skulle betala. Hos denna neurotiska kvinna dök då upp en aggressiv fantasi om att hon ville ”knäa åldringarna i häcken” och genast förelåg farhågeneuros. Risk för impulsgenombrott förelåg inte.
Psykopaten ser verkligheten från en fantasinivå. Lustprincipen gör att han fantiserar för honom i just lustfantasier. Då det även föreligger stor risk för impulsgenombrott, kan svåra kriminella handlingar bli verklighet, såsom t.ex. en våldtäkt. Även mindre allvarliga kriminella handlingar hör till bilden, t.ex. drar sig inte psykopaten för att ta taxi utan att ha pengar. Psykopaten som styrs av sina lustfyllda fantasier, blir naturligtvis lätt antisocial – därav antisocial personlighet. Å andra sidan har han ångest för olust, t.ex. ”torska”, dvs. åka fast och institutionsbehandlas – därav den s.k. kastrationsångesten eller ångest för ett monotont liv innanför fyra väggar, dvs. bestraffning tål psykopaten minst av allt. Institutionslivet kan dock på kemisk väg göras relativt lustfyllt – man tar helt enkelt in narkotika på institutionen. Missbruk är överhuvudtaget överrepresenterat bland psykopater.
Slutligen borderline personligheten har helt enkelt sammanfattningsvis svårt att skilja på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Emellanåt fungerar borderline personligheten på en psykopatnivå och beter sig då med psykopatiska symptom. Vid andra tillfällen kan borderline personligheten försämras och fungerar då på en psykotisk nivå. Borderline personligheten är kanske psykiatrins mest problematiska uppgift att behandla.
söndag 8 mars 2009
Fick lämna psyket – mördade sin mor
Så löd rubriken på första sidan i Helsingborgs Dagblad torsdagen den 5 mars 2009. Detta lockar ju till läsning och skrämmer samtidigt upp folk. Men allt är vilseledande. Bakom rubriken gömmer sig så ofantligt mycket tragik att inte en bokstav blir rätt i HD. Gärningsmannen var/är inte bara sinnessjuk utan även sinnesslö för att använda gammal terminologi. Det är en populär föreställning att vi först under modernismen lyckats differentiera sinnessjuka från sinnesslöa. Men detta är en myt. I alla tider har man lyckats hålla isär tillstånden. Till och med i bibeln håller man isär den fåvitske från den sinnessjuke. I Evangelium Markus 5:10-22 står att läsa hur Jesus drev ut de onda andarna ur några vansinniga män. De onda andarna lät Jesus fara in i en svinhjord om två tusen djur som i sin tur blev så vansinniga att de sprang utför en brant och stupade i havet. Denna exorcism är just bara en ”tale” vars värde är nihil.
Tillbaka till Helsingborgs Dagblad med sin skröna om sinnessjukas farlighet. Jag råkade arbeta på den avdelning där den tragiske mördaren vårdades. Den samlade bedömningen var att han betecknades som helt ofarlig. Om han skulle bedömas med de farlighetstest HD förespråkar med stöd av charlatanen och ”tyckiatriprofessorn” – Sten Levander – skulle den blivande mördaren ”scora” noll, dvs. ofarlig. Att Sten Levander som populistisk charlatan tar varje tillfälle i akt att utnyttja oseriösa tendentiösa artiklar i massmedia, är vi nu vana vid. På grund av sekretess kan jag inte rad för rad avfärda tidningsartikeln. Men jag kan säga så mycket att Yngsjömordet som begicks 28 mars 1889 i Yngsjö i östra Skåne också var ett tragiskt fall. Detta mord berodde inte på att mördaren genomgått farlighetstestet HCR 20 (Historic – Clinic – Risk med 20 items) eller på en dåligt fungerande psykiatri. Artikeln i HD är bara oinitierad trams – uppbackad av en populistisk charlatan. Helsingborgs Dagblad var en seriös nyhetstidning under 1960-1980-talen, men har de senaste decennierna imiterat Expressen och Aftonbladet + skvallerpress. Mitt upprop är: vägra prenumerera på smörjan – den mörklägger mer än kartlägger. Den enda del som är substansrik är Kulturbilagan. Den kan man emellertid inte prenumerera på enbart.
Bengt Sjöström
Så löd rubriken på första sidan i Helsingborgs Dagblad torsdagen den 5 mars 2009. Detta lockar ju till läsning och skrämmer samtidigt upp folk. Men allt är vilseledande. Bakom rubriken gömmer sig så ofantligt mycket tragik att inte en bokstav blir rätt i HD. Gärningsmannen var/är inte bara sinnessjuk utan även sinnesslö för att använda gammal terminologi. Det är en populär föreställning att vi först under modernismen lyckats differentiera sinnessjuka från sinnesslöa. Men detta är en myt. I alla tider har man lyckats hålla isär tillstånden. Till och med i bibeln håller man isär den fåvitske från den sinnessjuke. I Evangelium Markus 5:10-22 står att läsa hur Jesus drev ut de onda andarna ur några vansinniga män. De onda andarna lät Jesus fara in i en svinhjord om två tusen djur som i sin tur blev så vansinniga att de sprang utför en brant och stupade i havet. Denna exorcism är just bara en ”tale” vars värde är nihil.
Tillbaka till Helsingborgs Dagblad med sin skröna om sinnessjukas farlighet. Jag råkade arbeta på den avdelning där den tragiske mördaren vårdades. Den samlade bedömningen var att han betecknades som helt ofarlig. Om han skulle bedömas med de farlighetstest HD förespråkar med stöd av charlatanen och ”tyckiatriprofessorn” – Sten Levander – skulle den blivande mördaren ”scora” noll, dvs. ofarlig. Att Sten Levander som populistisk charlatan tar varje tillfälle i akt att utnyttja oseriösa tendentiösa artiklar i massmedia, är vi nu vana vid. På grund av sekretess kan jag inte rad för rad avfärda tidningsartikeln. Men jag kan säga så mycket att Yngsjömordet som begicks 28 mars 1889 i Yngsjö i östra Skåne också var ett tragiskt fall. Detta mord berodde inte på att mördaren genomgått farlighetstestet HCR 20 (Historic – Clinic – Risk med 20 items) eller på en dåligt fungerande psykiatri. Artikeln i HD är bara oinitierad trams – uppbackad av en populistisk charlatan. Helsingborgs Dagblad var en seriös nyhetstidning under 1960-1980-talen, men har de senaste decennierna imiterat Expressen och Aftonbladet + skvallerpress. Mitt upprop är: vägra prenumerera på smörjan – den mörklägger mer än kartlägger. Den enda del som är substansrik är Kulturbilagan. Den kan man emellertid inte prenumerera på enbart.
Bengt Sjöström
lördag 7 mars 2009
Retrospektiva och prospektiva tankar
Det retrospektiva tänkandet
I idrotten är det de s.k. små marginalerna som kan utgöra skillnaden mellan vinst och succé eller förlust och fiasko. Tennis kan utgöra en demonstration. Försommaren 1994 avgjordes enligt tradition Franska mästerskaparen på Roland Gaross i Paris. Onsdagen den 1 juni möter Magnus Larsson i detta inofficiella världsmästerskap på grus den 19-årige tysken Hendrik Dreekmann, 89:a på världsrankingen. Den 46-rankade Magnus Larsson blir "utspelad" och görs till statist av den, för den svenska publiken, tyske uppkomlingen de inledande tre seten. De två första seten går till 6-3 och 7-6 till Dreekmann.
7-6 i andra setet kan siffermässigt definieras som jämnt, men verkligheten är något annat; med stora svårigheter och marginalerna på sin sida lyckas Magnus Larsson nå 6 lika. Tiebreak och Dreekmann vinner detta - på franska - "jeu déficit" med betryggande 7-1.
Tredje set domineras också av Dreekmans svårstoppade "forehand" som han "skjuter från höften". Han går fram till 5-4 och har 40-15 i Larssons serve. Larsson utjämnar till 5-5, men i ledning 6-5 har Dreekmann fyra nya matchbollar. Larsson räddar sammanlagt sex matchbollar med just marginalerna på sin sida. Tredje set går till tiebreak och nu vinner Larsson med 7-3.
Nu är Dreekmann dömd att "mala" ett faktum i sitt huvud: han hade sex matchbollar. Set fyra vinner Magnus Larsson med 6-0 (Dreekmann vinner endast sex bollar i setet) och set fem vinner Larsson med 6-1 (i detta set vinner Dreekmann sammanlagt nio bollar). Matchen varar i tre timmar och tre minuter.
Två ansikten har matchen: ett före de sex matchbollarna och ett efter dessa. Magnus Larsson hade marginalerna med sig under de sex matchbollarna. Om marginaler kan man säga att förloraren har dem mot sig och att segraren har dem med sig. Men historien beskriver segraren på ett annat sätt: han utnyttjade marginalerna. Om Dreekmanns boll var "just ute", så var Magnus Larsson skicklig nog att placera bollen "på linjen".
Dreekmans fiende är att han kan tänka imperfektum. Hans motståndare efter 6-6 i tredje setet är inte Magnus Larsson, utan hans motståndare är hans "tänkande kring de sex matchbollarna". På en idrottsscen utspelas här ett drama kring något specifikt mänskligt: att tänka imperfektum. Inget annat djur gör så. Dreekmann blir nu utspelad i set fyra och fem - på ett mer "uttalat" sätt än vad Larsson blev i de två första seten. Alla åskådare på plats och TV-tittare förstår genomklappningen - Dreekmann kan inte "släppa tanken" på de förlorade matchbollarna. En åskådare som kom in i matchen under set fyra skulle tolka Larsson som överlägsen Dreekmann, men han skulle kanske även på Dreekmanns beteenden förstå att något hänt.
När Magnus Larsson vinner tolfte gamet i set tre och går fram till 6-6 är matchen slut trots att Dreekmann leder med 2-0 i set. Avslutningen på set tre och set fyra och fem är endast en formalitet. Dreekmann skall vandra av och an på baslinjen dömd att tänka retrospektivt och förlora poäng. Larsson kan styra sina tankar framåt - prospektivt - och vinner poäng och har en semifinal i Roland Gaross-turneringen i sikte.
Maria Gripe har i en ungdomsbok, Glasblåsarns barn, skildrat det retrospektiva och prospektiva tänkandet. Det handlar om Flaxa Mildväders korp Kloke:
"Sedan någon tid var Kloke enögd. Det gick märkliga rykten om att han skulle ha tappat ena ögat i vishetens brunn. Flaxa var bekymrad över saken; inte för att Kloke hade svårt att klara sig med bara ett öga. Det gick nog bra, men han hade förändrats till sinnelaget. Och detta ganska betänkligt - en korp bör ha två ögon, och i synnerhet en Korp som Kloke.
Ty hans båda ögon hade olika egenskaper.
Det ena var ett dagöga. Med det såg han solen och allt som får sin färg av solen. Han såg de ljusa och de varma färgerna. Han såg glädjen i livet, leendena och skratten, de muntra tankarna, det goda. Detta öga såg också långt in i framtiden, det såg vad som skulle ske.
Med det andra som var ett nattöga, såg han allting färgat av månen. De mörka och kalla färgerna. Skuggorna och sorgen såg han, de dystra tankarna, det fula och det onda. Och det ögat såg tillbaka i tiden, ända långt ner i urtiden nådde dess blick.
Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades. Och nog hade det förändrat honom. Han såg numera livet i rosenrött. Han kunde bara uppfatta det glada och goda. Och han kunde inte se en enda skugga längre. Inte ens sin egen skugga såg han. Frågan är om han ens en gång kunde se sig själv, svart som han var. Allt detta hade gjort honom en smula lättsinnig. Det var inte riktigt klädsamt, men han kunde naturligtvis inte rå för det. Det förstod Flaxa.
Och hon tyckte väl också att det var tur i oturen, att han inte hade tappat sitt goda öga. Då hade ju hela livet tett sig svart för honom. Men å andra sidan undrade hon om Kloke verkligen gjorde skäl för sitt namn nu.
Det är vackert att kunna se livets dagsidor, visst är det, men äkta vis är bara den som också ser skuggsidorna.
Och hon tyckte faktiskt, att Kloke hade blivit lite ytlig.[1]
Samtidigt inleder Gripe sin juniorbok med ett citat från Havamal:
---
Om man icke vet
sitt öde i förväg
kan man leva
med sorglöst sinne.
Mani och depression
Korpen Kloke med sitt borttappade retrospektiva sorgeöga lär oss bl. a följande: Att bara se glädjen eller att bara se sorgen är inget äkta liv utan ett patologiskt tillstånd. Tanken går till s.k. affektiva syndrom och då i första hand den mano-depressiva psykosen. Manikern ser livet i just rosenrött.
Upprymdheten och optimismen kan smitta. Men bäst mår individen och omgivningen om han eller hon förblir på en s.k. hypoman nivå. Den utvecklade manin slår nämligen lätt över i affektlabililtet med irritation och aggressivitet när han inte får gehör för sin vilja och idéer. Sällskapligheten går här även över i vad Ottosson benämner ändlösa konversationer, självkoncentration, påflugenhet och befängda hugskott.[2] Manikern kan bli vårdslös i sitt språk, flirtig, ekonomiskt lättsinnig eller överhuvudtaget expansiv. Expansiviteten mynnar inte i en produktivitet, utan i stället stannar det vid djärva idéer och oavslutade ansatser. Den hypomane kan däremot visa upp en ökad produktivitet med en rikedom av idéer (som kanske i och för sig behöver en s.k. sansad bedömning). Hypomanikern känner inte av sansens restriktioner, utan produktiviteten flödar utan några "sansens" hämningar.
Mot detta står depressionen. Den drabbade (det är oftast en kvinna) är sansad till en hämningsnivå. Hon har, i motsats till manikerns kolossala tro på sig själv, ett minimum av självförtroende. Hennes överjagsfunktion är förstärkt till ett mycket strängt samvete. Detta i sin tur leder till skuldkänslor över allt "syndigt" hon tidigare har gjort. Ofta rör det sig om bagateller, men som i den deprimerades retrospektiva självrannsakan blir till försyndelser - psykiatrin talar om just försyndelseidéer. När manikern är upptagen av framtida projekt (jämför projektil - att kasta framåt), är den deprimerade upptagen av förflutenheten (och drar då sig till minnes allt mörkt hon varit med om). Hennes argumentering för varför hon är en syndig människa är irrationell till bisarr och är inte korrigerbar, varför man i psykiatrin reserverat begreppet vanföreställning för dessa okorrigerbara föreställningar. För den deprimerade ter sig allt hopplöst och meningslöst och hon är inte bara motoriskt hämmad utan även kognitivt, emotionellt och konativt hämmad. Manikern är däremot tvärtom motoriskt överaktiv, tänker livligt och har ett överdrivet viljeliv.
I den biologiska psykiatrins forskning har man försökt bestämma den mano-depressiva psykosens hemvist till en defekt på den elfte kromosomens arm. Jag vill dock föreställa mig det finns en oändlig variation av grundstämningar från normala svängningar till s.k. patologiska mano-depressiva. Vi människor är normalfördelade vad det gäller känslor - precis som vi är normalfördelade när det gäller längd. Konstigare än så är det inte. Därpå skulle jag vilja hävda att s.k. psykisk ohälsa är nödvändig för ett riktigt bra kreativt skapande. Depressioner och manier i milda former är skapandets vagga. För mycket depression eller mani blir till en plåga. Under hypomanier, då den hypomane tänker och handlar snabbare, kan den hypomane ta till vara flödet av idéer och kanske under sansade former (depression?) sålla agnarna från vetet.
"Snille gränsar till vansinne" brukar det litet spekulativt heta. Men det mano-depressiva tillståndet kan ge fog för påståendet. I den västerländska populationen brukar prevalensen (dvs. andelen drabbade vid en bestämd tidpunkt) för manodepressiv psykos anges till 1 %, medan prevalensen hos litterära författare anges till 38 %. För att man skall bli en litterär gigant behövs det kanske att hjärnan skenar i hypomana skov. Bland konstnärer är det inte så sällan förekommande att man tillgriper olika former av stimulantia för att få kreativiteten att skena på kemisk väg, och jag tror att hypomani kan göra konstnären så genial att kokainhandlaren blir arbetslös.
Blues skulle jag vilja bestämma som en cyklotym musikform. Bluesmusikern eller bluessångaren framför inte blues, utan han eller hon är blues. Bluesen kan se retrospektivt på det mörka som har skett, men kan också sprudla och smitta av sin glädje på alla som lyssnar. Jag tror att bluesmusikern behöver den depressiva fasen för att "samla material" till sin musik, medan musiken skapas i den hypomana fasen. All musik fungerar i sin tur som en drog som påverkar vårt känsloliv positivt. Konst överhuvudtaget är centralstimulerande och det är av yttersta vikt att ett samhälle avsätter tillräckligt med resurser för detta nödvändiga livselixir. Om denna drog förbjuds, förbjuds även liv.
Robert Schumann
Jag skall nu anföra några konstnärer vars produktion otvetydigt är ett resultat av mano-depressivitet. Jag börjar med Robert Schumann.
Schumann, född 1810, var den sanne romantikern - hans musik är som han själv var; livlig, nervös, manodepressiv, sensibel och lyrisk. Han studerade först juridik men kände en dragning till litteratur och musik. Musiken vann denna dragkamp och han ville bli pianist. Han konstruerade en upphängningsanordning för att träna fingrarna - det skulle vara möjligt att öva upp varje finger för sig. Men drömmen om att bli en pianovirtuos grusades paradoxalt nog just av detta fingerträningsdon. Han blev förlamad i vissa fingrar och fick ge upp drömmen om att bli pianist. Hans hustru, Clara född Wieck, fick därmed en utomordentlig betydelse för sin make Roberts verk - både som framstående pianist och som utgivare av hans samlade kompositioner. Hon kom att överleva Robert med 40 år.
I Robert Schumanns stormiga liv ingår även dramat om hur han kom att gifta sig med Clara Wieck. Clara var dotter till Schumanns pianolärare och Schumann blev tvungen att vända sig till domstol och inleda en process för att få sin Clara.
Tillsammans med Mendelssohn startade Schumann konservatoriet i Leipzig. Sin litterära ådra fick Schumann nytta av som musikdebattör i tidskriften Neue Zeitschrift für Musik, som han var med om att grunda och som han var redaktör för under 10 år. Här skrev han bländande artiklar och recensioner. Det är Schumann som upptäcker Frédéric Chopin och Johannes Brahms.
Schumanns mano-depressivitet kan spåras i hans produktion. År med imponerande produktion avlöses cykliskt med år där ingenting produceras. I Schumanns släkt finns det mycket mano-depressivitet och många i släkten har suiciderat. 1854 drabbas Schumann av ett depressivt skov som slutligen leder till hans för tidiga död. Han kastar sig detta år i Rhen, räddas och spärras slutligen in på ett mentalsjukhus i Bonn. Här svälter sig Robert Schumann bokstavligen till döds och han dör 1856 - endast 46 år gammal.
Hans hustru Clara Wieck-Schumann, 1819-1896, blev en av tidens största pianister, internationellt berömd. Robert, som förälskade sig i sin pianolärares dotter, kunde inte förmå Claras fader att acceptera ett giftermål. Han inledde en process mot sin pianolärare och Claras fader - som ovan nämnts - och vann processen. 1840 kunde de gifta sig och det blev ett lyckligt giftermål. De fick 8 barn, men ett barn, Emil dog ett år gammal 1847. Robert avlider 1856 och 37 år gammal har Clara att försörja familjen genom sin solokarriär. Flera av barnen dör relativt unga och sonen Ludvig hamnar på mentalsjukhus. Clara själv lider de sista 10 åren av sitt liv av svag hörsel och blir därtill rullstolsbunden.
Ernest Hemingway
Författaren och nobelpristagaren Ernest Hemingways liv gestaltade sig på ett annat sätt och blev ett drygt 60 år långt drama. Ernest Miller Hemingway (1899-1961) föddes i Oak Park - en liten småborgerlig förstad till Chicago. Modern ville se Ernest religiöst fostrad och få honom att spela cello, men Ernest fick i stället en tillgiven relation till sin fader som lärde honom jakt och fiske eller överhuvudtaget att vistas i naturen bland djur och s.k. primitiva människor.
I skolan hävdade Ernest sig främst genom idrotten. Bl. a bröt han sin näsa första gången han prövade på boxning. Detta var inledningen till en rad olyckshändelser som följde honom genom livet. Bl. a kom Hemingway att skadas i de stora krigen under 1900-talets första hälft - såväl som stridande som korrespondent.
Hemingway gav sin kropp ofantligt med stryk under sin levnad. Den yttersta handlingen i denna misshandel blev självmordet när han den 2 juli 1961 sköt sig i huvudet. Men på vägen dit var Hemingway en otrolig konsument av alkohol. I synnerhet söp han hårt i depressiva faser. En kronisk frågeställning i psykiatrin är om alkoholistiskt beteende ger depression eller om det är depressiva stämningar som ger alkoholistiskt beteende. En fördel med alkohol är att man under ruset ej behöver bekymra sig över vad man gjort (alkoholen dövar det dåliga samvetet). Alkohol bryter för all del även ångest inför framtiden. Inget läkemedel är i dag så effektivt som alkohol när det gäller att lindra ångest. Detta är en sanning som med rätta förtigs i ett alkoholrestriktivt samhälle. Problemet med alkohol är nämligen den ofantliga mängd biverkningar som är förknippade med s.k. excessivt drickande. Hemingway fick dras med många av biverkningarna, bl. a högt blodtryck, åderförkalkning, förstörd lever, diabetes, hjärtbesvär, hudbesvär och så kanske depression med slutligen självmord. Eller var det så att han medicinerade sina depressioner med alkohol?
När det gäller alkohol och depression finns det en tes som säger att kvinnor har en primär depression och utvecklandet av alkoholism kommer därefter. Omvänt gäller för män: först alkoholism och sedan depression.[3] Men man bör då beakta Hemingways komplexa barndom. Modern ville fostra honom till något stillsamt och religiöst. Hon önskade att Ernest skulle ha varit en flicka och modern klädde Ernest som en flicka och gjorde honom så feminin som möjligt och kallade även Ernest för "Sommarflickan". Hos fadern kunde han finna ett helt annat identifikationsobjekt och Hemingway hanterade det hela genom att bli en riktig supermaskulin: en kvinnokarl, boxare, tjurfäktare, storviltjägare, drinkare etc. Han blev en machofigur med pistol och gevär. En manodepressiv som pendlade mellan hjälte och hjälplös. Han var modig och mörkrädd. Hemingway blev en myt och han skapade själv sin myt. Men naturligtvis blev myten omtvistad. Gertrude Stein hävdade att hans virilitet var ett komedispel och kritikern Max Eastman påstod att Hemingway hade löshår på bröstet. I vilket fall som helst pendlade Hemingway mellan livslust och dödsångest.
Genom beprövad erfarenhet lärde sig psykiatrin att litiumsalter kunde "kapa" de cykliska svängningarna i den manodepressiva psykosen. Jag ifrågasätter inte litiumsalternas användning i de mest maligna fallen, men min egen erfarenhet som verksam i psykiatrin är att det pågår en överförskrivning av litiumsalter. Litium tar död även på kreativiteten. Författare kan bli oförmögna att skriva, kompositörer oförmögna att komponera, målare oförmögna att måla etc. Schumann hade inte blivit Schumann om han medicinerats med litium. Hemingway, Chopin, Tolstoj etc. hade inte gått till historien.
Winston Churchill benämnde sitt svårmod eller depressivitet "min svarta hund". I sina hypomana faser var Churchill en obotlig optimist. Hans optimism smittade av sig, och man kan undra över hur andra världskriget förlöpt utan Churchills optimism, om han behandlats med litium.
Tankar och känslor
Man kan fråga sig vad tänkande är för något. Ett antagande är att känslor styr vårt tänkande - när vi är euforiska tänker vi på ett sätt och när vi är dysforiska tänker vi i andra banor. I detta perspektiv skulle det kunna vara så att det är en överdos av känslor - och inte det rena tänkandet som sådant - som styr utvecklingen.
Nu är det emellertid så att den nu mest gångbara hypotesen inom psykiatrin är att tankar styr känslor. Denna hypotes är grundsulan i den s.k. kognitiva terapin. Jag är dock delvis skeptisk till denna kognitiva terapeutiska "boom".
Till detta problem hör hypoteser om känslans ursprung. Att känslor har sin bas i kroppen är allmänt accepterat, men man har diskuterat om känslans kognitiva eller kroppsliga aspekt är mest grundläggande; känner man därför att kroppen först reagerar eller reagerar kroppen därför att man först upplever på ett visst sätt. Den förstnämnda uppfattningen lanserades ungefär samtidigt av den pragmatiske amerikanske filosofen William James och den danske läkaren Carl Georg Lange och har därför kallats James-Langes känsloteori. Denna uppfattning hävdar att vi inte gråter för att vi är ledsna, utan att vi bli ledsna därför att vi gråter. Ett sentida exempel på den motsatta uppfattningen - den kognitiva teorin - är Lazarus som i sin bok Emotion and Adaptation hävdar att vi känner på speciella sätt beroende på hur vi tänker, dvs. tänkandet styr känslorna. Detta sätt att resonera är också utgångspunkten i den kognitiva terapin.
[1] Gripe M: Glasblåsarns barn, 1964, sid. 17-18.
[2] Ottosson J-O: Psykiatri, tredje upplagan 1988, sid 60.
[3] Sedlacek D, Miller S A: Framework to Relating Alcoholism and Depression. The Journal of Family Practice. 14. sid 41-44, 1982. Se även i Goodwin D: Alcoholism and Affective Disorders. The Basic Questions, in Salomon I /ed/: Alcoholism and Clinical Psychiatry, Plenum Press, sid 87-95, 1981.
Det retrospektiva tänkandet
I idrotten är det de s.k. små marginalerna som kan utgöra skillnaden mellan vinst och succé eller förlust och fiasko. Tennis kan utgöra en demonstration. Försommaren 1994 avgjordes enligt tradition Franska mästerskaparen på Roland Gaross i Paris. Onsdagen den 1 juni möter Magnus Larsson i detta inofficiella världsmästerskap på grus den 19-årige tysken Hendrik Dreekmann, 89:a på världsrankingen. Den 46-rankade Magnus Larsson blir "utspelad" och görs till statist av den, för den svenska publiken, tyske uppkomlingen de inledande tre seten. De två första seten går till 6-3 och 7-6 till Dreekmann.
7-6 i andra setet kan siffermässigt definieras som jämnt, men verkligheten är något annat; med stora svårigheter och marginalerna på sin sida lyckas Magnus Larsson nå 6 lika. Tiebreak och Dreekmann vinner detta - på franska - "jeu déficit" med betryggande 7-1.
Tredje set domineras också av Dreekmans svårstoppade "forehand" som han "skjuter från höften". Han går fram till 5-4 och har 40-15 i Larssons serve. Larsson utjämnar till 5-5, men i ledning 6-5 har Dreekmann fyra nya matchbollar. Larsson räddar sammanlagt sex matchbollar med just marginalerna på sin sida. Tredje set går till tiebreak och nu vinner Larsson med 7-3.
Nu är Dreekmann dömd att "mala" ett faktum i sitt huvud: han hade sex matchbollar. Set fyra vinner Magnus Larsson med 6-0 (Dreekmann vinner endast sex bollar i setet) och set fem vinner Larsson med 6-1 (i detta set vinner Dreekmann sammanlagt nio bollar). Matchen varar i tre timmar och tre minuter.
Två ansikten har matchen: ett före de sex matchbollarna och ett efter dessa. Magnus Larsson hade marginalerna med sig under de sex matchbollarna. Om marginaler kan man säga att förloraren har dem mot sig och att segraren har dem med sig. Men historien beskriver segraren på ett annat sätt: han utnyttjade marginalerna. Om Dreekmanns boll var "just ute", så var Magnus Larsson skicklig nog att placera bollen "på linjen".
Dreekmans fiende är att han kan tänka imperfektum. Hans motståndare efter 6-6 i tredje setet är inte Magnus Larsson, utan hans motståndare är hans "tänkande kring de sex matchbollarna". På en idrottsscen utspelas här ett drama kring något specifikt mänskligt: att tänka imperfektum. Inget annat djur gör så. Dreekmann blir nu utspelad i set fyra och fem - på ett mer "uttalat" sätt än vad Larsson blev i de två första seten. Alla åskådare på plats och TV-tittare förstår genomklappningen - Dreekmann kan inte "släppa tanken" på de förlorade matchbollarna. En åskådare som kom in i matchen under set fyra skulle tolka Larsson som överlägsen Dreekmann, men han skulle kanske även på Dreekmanns beteenden förstå att något hänt.
När Magnus Larsson vinner tolfte gamet i set tre och går fram till 6-6 är matchen slut trots att Dreekmann leder med 2-0 i set. Avslutningen på set tre och set fyra och fem är endast en formalitet. Dreekmann skall vandra av och an på baslinjen dömd att tänka retrospektivt och förlora poäng. Larsson kan styra sina tankar framåt - prospektivt - och vinner poäng och har en semifinal i Roland Gaross-turneringen i sikte.
Maria Gripe har i en ungdomsbok, Glasblåsarns barn, skildrat det retrospektiva och prospektiva tänkandet. Det handlar om Flaxa Mildväders korp Kloke:
"Sedan någon tid var Kloke enögd. Det gick märkliga rykten om att han skulle ha tappat ena ögat i vishetens brunn. Flaxa var bekymrad över saken; inte för att Kloke hade svårt att klara sig med bara ett öga. Det gick nog bra, men han hade förändrats till sinnelaget. Och detta ganska betänkligt - en korp bör ha två ögon, och i synnerhet en Korp som Kloke.
Ty hans båda ögon hade olika egenskaper.
Det ena var ett dagöga. Med det såg han solen och allt som får sin färg av solen. Han såg de ljusa och de varma färgerna. Han såg glädjen i livet, leendena och skratten, de muntra tankarna, det goda. Detta öga såg också långt in i framtiden, det såg vad som skulle ske.
Med det andra som var ett nattöga, såg han allting färgat av månen. De mörka och kalla färgerna. Skuggorna och sorgen såg han, de dystra tankarna, det fula och det onda. Och det ögat såg tillbaka i tiden, ända långt ner i urtiden nådde dess blick.
Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades. Och nog hade det förändrat honom. Han såg numera livet i rosenrött. Han kunde bara uppfatta det glada och goda. Och han kunde inte se en enda skugga längre. Inte ens sin egen skugga såg han. Frågan är om han ens en gång kunde se sig själv, svart som han var. Allt detta hade gjort honom en smula lättsinnig. Det var inte riktigt klädsamt, men han kunde naturligtvis inte rå för det. Det förstod Flaxa.
Och hon tyckte väl också att det var tur i oturen, att han inte hade tappat sitt goda öga. Då hade ju hela livet tett sig svart för honom. Men å andra sidan undrade hon om Kloke verkligen gjorde skäl för sitt namn nu.
Det är vackert att kunna se livets dagsidor, visst är det, men äkta vis är bara den som också ser skuggsidorna.
Och hon tyckte faktiskt, att Kloke hade blivit lite ytlig.[1]
Samtidigt inleder Gripe sin juniorbok med ett citat från Havamal:
---
Om man icke vet
sitt öde i förväg
kan man leva
med sorglöst sinne.
Mani och depression
Korpen Kloke med sitt borttappade retrospektiva sorgeöga lär oss bl. a följande: Att bara se glädjen eller att bara se sorgen är inget äkta liv utan ett patologiskt tillstånd. Tanken går till s.k. affektiva syndrom och då i första hand den mano-depressiva psykosen. Manikern ser livet i just rosenrött.
Upprymdheten och optimismen kan smitta. Men bäst mår individen och omgivningen om han eller hon förblir på en s.k. hypoman nivå. Den utvecklade manin slår nämligen lätt över i affektlabililtet med irritation och aggressivitet när han inte får gehör för sin vilja och idéer. Sällskapligheten går här även över i vad Ottosson benämner ändlösa konversationer, självkoncentration, påflugenhet och befängda hugskott.[2] Manikern kan bli vårdslös i sitt språk, flirtig, ekonomiskt lättsinnig eller överhuvudtaget expansiv. Expansiviteten mynnar inte i en produktivitet, utan i stället stannar det vid djärva idéer och oavslutade ansatser. Den hypomane kan däremot visa upp en ökad produktivitet med en rikedom av idéer (som kanske i och för sig behöver en s.k. sansad bedömning). Hypomanikern känner inte av sansens restriktioner, utan produktiviteten flödar utan några "sansens" hämningar.
Mot detta står depressionen. Den drabbade (det är oftast en kvinna) är sansad till en hämningsnivå. Hon har, i motsats till manikerns kolossala tro på sig själv, ett minimum av självförtroende. Hennes överjagsfunktion är förstärkt till ett mycket strängt samvete. Detta i sin tur leder till skuldkänslor över allt "syndigt" hon tidigare har gjort. Ofta rör det sig om bagateller, men som i den deprimerades retrospektiva självrannsakan blir till försyndelser - psykiatrin talar om just försyndelseidéer. När manikern är upptagen av framtida projekt (jämför projektil - att kasta framåt), är den deprimerade upptagen av förflutenheten (och drar då sig till minnes allt mörkt hon varit med om). Hennes argumentering för varför hon är en syndig människa är irrationell till bisarr och är inte korrigerbar, varför man i psykiatrin reserverat begreppet vanföreställning för dessa okorrigerbara föreställningar. För den deprimerade ter sig allt hopplöst och meningslöst och hon är inte bara motoriskt hämmad utan även kognitivt, emotionellt och konativt hämmad. Manikern är däremot tvärtom motoriskt överaktiv, tänker livligt och har ett överdrivet viljeliv.
I den biologiska psykiatrins forskning har man försökt bestämma den mano-depressiva psykosens hemvist till en defekt på den elfte kromosomens arm. Jag vill dock föreställa mig det finns en oändlig variation av grundstämningar från normala svängningar till s.k. patologiska mano-depressiva. Vi människor är normalfördelade vad det gäller känslor - precis som vi är normalfördelade när det gäller längd. Konstigare än så är det inte. Därpå skulle jag vilja hävda att s.k. psykisk ohälsa är nödvändig för ett riktigt bra kreativt skapande. Depressioner och manier i milda former är skapandets vagga. För mycket depression eller mani blir till en plåga. Under hypomanier, då den hypomane tänker och handlar snabbare, kan den hypomane ta till vara flödet av idéer och kanske under sansade former (depression?) sålla agnarna från vetet.
"Snille gränsar till vansinne" brukar det litet spekulativt heta. Men det mano-depressiva tillståndet kan ge fog för påståendet. I den västerländska populationen brukar prevalensen (dvs. andelen drabbade vid en bestämd tidpunkt) för manodepressiv psykos anges till 1 %, medan prevalensen hos litterära författare anges till 38 %. För att man skall bli en litterär gigant behövs det kanske att hjärnan skenar i hypomana skov. Bland konstnärer är det inte så sällan förekommande att man tillgriper olika former av stimulantia för att få kreativiteten att skena på kemisk väg, och jag tror att hypomani kan göra konstnären så genial att kokainhandlaren blir arbetslös.
Blues skulle jag vilja bestämma som en cyklotym musikform. Bluesmusikern eller bluessångaren framför inte blues, utan han eller hon är blues. Bluesen kan se retrospektivt på det mörka som har skett, men kan också sprudla och smitta av sin glädje på alla som lyssnar. Jag tror att bluesmusikern behöver den depressiva fasen för att "samla material" till sin musik, medan musiken skapas i den hypomana fasen. All musik fungerar i sin tur som en drog som påverkar vårt känsloliv positivt. Konst överhuvudtaget är centralstimulerande och det är av yttersta vikt att ett samhälle avsätter tillräckligt med resurser för detta nödvändiga livselixir. Om denna drog förbjuds, förbjuds även liv.
Robert Schumann
Jag skall nu anföra några konstnärer vars produktion otvetydigt är ett resultat av mano-depressivitet. Jag börjar med Robert Schumann.
Schumann, född 1810, var den sanne romantikern - hans musik är som han själv var; livlig, nervös, manodepressiv, sensibel och lyrisk. Han studerade först juridik men kände en dragning till litteratur och musik. Musiken vann denna dragkamp och han ville bli pianist. Han konstruerade en upphängningsanordning för att träna fingrarna - det skulle vara möjligt att öva upp varje finger för sig. Men drömmen om att bli en pianovirtuos grusades paradoxalt nog just av detta fingerträningsdon. Han blev förlamad i vissa fingrar och fick ge upp drömmen om att bli pianist. Hans hustru, Clara född Wieck, fick därmed en utomordentlig betydelse för sin make Roberts verk - både som framstående pianist och som utgivare av hans samlade kompositioner. Hon kom att överleva Robert med 40 år.
I Robert Schumanns stormiga liv ingår även dramat om hur han kom att gifta sig med Clara Wieck. Clara var dotter till Schumanns pianolärare och Schumann blev tvungen att vända sig till domstol och inleda en process för att få sin Clara.
Tillsammans med Mendelssohn startade Schumann konservatoriet i Leipzig. Sin litterära ådra fick Schumann nytta av som musikdebattör i tidskriften Neue Zeitschrift für Musik, som han var med om att grunda och som han var redaktör för under 10 år. Här skrev han bländande artiklar och recensioner. Det är Schumann som upptäcker Frédéric Chopin och Johannes Brahms.
Schumanns mano-depressivitet kan spåras i hans produktion. År med imponerande produktion avlöses cykliskt med år där ingenting produceras. I Schumanns släkt finns det mycket mano-depressivitet och många i släkten har suiciderat. 1854 drabbas Schumann av ett depressivt skov som slutligen leder till hans för tidiga död. Han kastar sig detta år i Rhen, räddas och spärras slutligen in på ett mentalsjukhus i Bonn. Här svälter sig Robert Schumann bokstavligen till döds och han dör 1856 - endast 46 år gammal.
Hans hustru Clara Wieck-Schumann, 1819-1896, blev en av tidens största pianister, internationellt berömd. Robert, som förälskade sig i sin pianolärares dotter, kunde inte förmå Claras fader att acceptera ett giftermål. Han inledde en process mot sin pianolärare och Claras fader - som ovan nämnts - och vann processen. 1840 kunde de gifta sig och det blev ett lyckligt giftermål. De fick 8 barn, men ett barn, Emil dog ett år gammal 1847. Robert avlider 1856 och 37 år gammal har Clara att försörja familjen genom sin solokarriär. Flera av barnen dör relativt unga och sonen Ludvig hamnar på mentalsjukhus. Clara själv lider de sista 10 åren av sitt liv av svag hörsel och blir därtill rullstolsbunden.
Ernest Hemingway
Författaren och nobelpristagaren Ernest Hemingways liv gestaltade sig på ett annat sätt och blev ett drygt 60 år långt drama. Ernest Miller Hemingway (1899-1961) föddes i Oak Park - en liten småborgerlig förstad till Chicago. Modern ville se Ernest religiöst fostrad och få honom att spela cello, men Ernest fick i stället en tillgiven relation till sin fader som lärde honom jakt och fiske eller överhuvudtaget att vistas i naturen bland djur och s.k. primitiva människor.
I skolan hävdade Ernest sig främst genom idrotten. Bl. a bröt han sin näsa första gången han prövade på boxning. Detta var inledningen till en rad olyckshändelser som följde honom genom livet. Bl. a kom Hemingway att skadas i de stora krigen under 1900-talets första hälft - såväl som stridande som korrespondent.
Hemingway gav sin kropp ofantligt med stryk under sin levnad. Den yttersta handlingen i denna misshandel blev självmordet när han den 2 juli 1961 sköt sig i huvudet. Men på vägen dit var Hemingway en otrolig konsument av alkohol. I synnerhet söp han hårt i depressiva faser. En kronisk frågeställning i psykiatrin är om alkoholistiskt beteende ger depression eller om det är depressiva stämningar som ger alkoholistiskt beteende. En fördel med alkohol är att man under ruset ej behöver bekymra sig över vad man gjort (alkoholen dövar det dåliga samvetet). Alkohol bryter för all del även ångest inför framtiden. Inget läkemedel är i dag så effektivt som alkohol när det gäller att lindra ångest. Detta är en sanning som med rätta förtigs i ett alkoholrestriktivt samhälle. Problemet med alkohol är nämligen den ofantliga mängd biverkningar som är förknippade med s.k. excessivt drickande. Hemingway fick dras med många av biverkningarna, bl. a högt blodtryck, åderförkalkning, förstörd lever, diabetes, hjärtbesvär, hudbesvär och så kanske depression med slutligen självmord. Eller var det så att han medicinerade sina depressioner med alkohol?
När det gäller alkohol och depression finns det en tes som säger att kvinnor har en primär depression och utvecklandet av alkoholism kommer därefter. Omvänt gäller för män: först alkoholism och sedan depression.[3] Men man bör då beakta Hemingways komplexa barndom. Modern ville fostra honom till något stillsamt och religiöst. Hon önskade att Ernest skulle ha varit en flicka och modern klädde Ernest som en flicka och gjorde honom så feminin som möjligt och kallade även Ernest för "Sommarflickan". Hos fadern kunde han finna ett helt annat identifikationsobjekt och Hemingway hanterade det hela genom att bli en riktig supermaskulin: en kvinnokarl, boxare, tjurfäktare, storviltjägare, drinkare etc. Han blev en machofigur med pistol och gevär. En manodepressiv som pendlade mellan hjälte och hjälplös. Han var modig och mörkrädd. Hemingway blev en myt och han skapade själv sin myt. Men naturligtvis blev myten omtvistad. Gertrude Stein hävdade att hans virilitet var ett komedispel och kritikern Max Eastman påstod att Hemingway hade löshår på bröstet. I vilket fall som helst pendlade Hemingway mellan livslust och dödsångest.
Genom beprövad erfarenhet lärde sig psykiatrin att litiumsalter kunde "kapa" de cykliska svängningarna i den manodepressiva psykosen. Jag ifrågasätter inte litiumsalternas användning i de mest maligna fallen, men min egen erfarenhet som verksam i psykiatrin är att det pågår en överförskrivning av litiumsalter. Litium tar död även på kreativiteten. Författare kan bli oförmögna att skriva, kompositörer oförmögna att komponera, målare oförmögna att måla etc. Schumann hade inte blivit Schumann om han medicinerats med litium. Hemingway, Chopin, Tolstoj etc. hade inte gått till historien.
Winston Churchill benämnde sitt svårmod eller depressivitet "min svarta hund". I sina hypomana faser var Churchill en obotlig optimist. Hans optimism smittade av sig, och man kan undra över hur andra världskriget förlöpt utan Churchills optimism, om han behandlats med litium.
Tankar och känslor
Man kan fråga sig vad tänkande är för något. Ett antagande är att känslor styr vårt tänkande - när vi är euforiska tänker vi på ett sätt och när vi är dysforiska tänker vi i andra banor. I detta perspektiv skulle det kunna vara så att det är en överdos av känslor - och inte det rena tänkandet som sådant - som styr utvecklingen.
Nu är det emellertid så att den nu mest gångbara hypotesen inom psykiatrin är att tankar styr känslor. Denna hypotes är grundsulan i den s.k. kognitiva terapin. Jag är dock delvis skeptisk till denna kognitiva terapeutiska "boom".
Till detta problem hör hypoteser om känslans ursprung. Att känslor har sin bas i kroppen är allmänt accepterat, men man har diskuterat om känslans kognitiva eller kroppsliga aspekt är mest grundläggande; känner man därför att kroppen först reagerar eller reagerar kroppen därför att man först upplever på ett visst sätt. Den förstnämnda uppfattningen lanserades ungefär samtidigt av den pragmatiske amerikanske filosofen William James och den danske läkaren Carl Georg Lange och har därför kallats James-Langes känsloteori. Denna uppfattning hävdar att vi inte gråter för att vi är ledsna, utan att vi bli ledsna därför att vi gråter. Ett sentida exempel på den motsatta uppfattningen - den kognitiva teorin - är Lazarus som i sin bok Emotion and Adaptation hävdar att vi känner på speciella sätt beroende på hur vi tänker, dvs. tänkandet styr känslorna. Detta sätt att resonera är också utgångspunkten i den kognitiva terapin.
[1] Gripe M: Glasblåsarns barn, 1964, sid. 17-18.
[2] Ottosson J-O: Psykiatri, tredje upplagan 1988, sid 60.
[3] Sedlacek D, Miller S A: Framework to Relating Alcoholism and Depression. The Journal of Family Practice. 14. sid 41-44, 1982. Se även i Goodwin D: Alcoholism and Affective Disorders. The Basic Questions, in Salomon I /ed/: Alcoholism and Clinical Psychiatry, Plenum Press, sid 87-95, 1981.
fredag 6 mars 2009
Året var 1968 - datum: den 3 juli
Överläkare i Hälsingborg mördad[1]
En man gripen efter jättestort pådrag av polis
Överläkare Thure Gyllerup vid S:ta Maria Sjukhus i Hälsingborg blev kl. 20.55 på onsdagskvällen mördad av en av sjukhusets patienter, en 26 årig man som sedan en vecka varit på rymmen. Gärningsmannen greps två timmar senare, sedan ett jättelikt polisuppbåd satts in i spaningarna. Mordet är helt uppklarat. Mannen har erkänt att han sköt dr Gyllerup med en stulen kulsprutepistol. Han avlossade troligen fyra skott,
Det kusliga dramat utspelades omedelbart utanför dr Gyllerups bostad inom sjukhusområdet. Dr Gyllerup hade i sin vita personbil kört fram till bostadshuset och parkerat. Inne i bostaden fanns hans hustru. Hon hörde makens bil bromsa in nere på gårdsplanen. I nästa ögonblick föll tre skott – tre, enligt vad hon uppgett – och då hon störtade fram till fönstret fick hon se en Volkswagen med en rivstart lämna platsen. Kvar stod makens bil och själv låg han skjuten på marken. Han var död.
Larmet till polisen kom mycket snabbt och blev signalen till ett pådrag som förmodligen är enastående för Hälsingborg. Medan täta klungor av människor som antingen hört skotten – uppenbarligen hade många gjort det – eller på annat sätt fått veta vad som skett, stod i alléer och gångar på sjukhuset, anlände de ena radiobilen resp. civila bilen efter den andra fullastade med radiopoliser, kriminalmän, polishundar. Men dramats slutliga fas kom inte att utspelas på sjukhuset utan i en lägenhet på Högaborg som tillhörde mördaren – eller i vart fall disponerades av denne och där han utan motstånd lät sig gripas av utsända mannar från radio polisen och skyddssektionen.
Redan kl. 23 kunde spaningsledningen meddela de pressmän som befann sig på sjukhuset att mördaren var fast och att han erkänt. Ett beundransvärt polisjobb ligger bakom. Det fanns redan från början indicier som talade åt visst håll. För en vecka sedan avvek två patienter från sjukhuset. Den ene är tidigare gripen men kamraten var på fri fot. Det är han som är gärningsmannen. Att ytterligare två patienter rymde så sent som i går kväll var en förvillande omständighet i början av jakten.
Strax före 22 fick polisen också veta hur gärningsmannen skaffat sitt vapen. Det hade han stulit i ett hemvärnsförråd. Anmälan kom vid den tidpunkten.
Mördaren har alltså försvunnit från brottsplatsen i en bil men den hittades inte vid hans bostad. Polisen hade emellertid gott hopp om att finna även den under nattens lopp. Man hade den uppfattningen att 26-åringen varit så pass meddelsam under de allra först förhören att han knappast skulle hålla inne med den uppgiften heller.
Vapnet påträffades också. Det har enligt uppgift kastats bort i ett buskage inom sjukhuset. De första undersökningarna tydde på att fyra kulor avfyrats.
Rättsläkare
I natt väntades också rättsläkare från Lund till brottsplatsen, som omedelbart avspärrades och hölls under sträng bevakning. även sedan mordet klarats upp och det stora pådraget upplösts.
Motivet är ännu höjt i dunkel. Det finns anledning gissa på hämndsyfte av något slag. Polisen var ännu sent i natt inte beredd att uttala sig på den punkten. Inte heller var det då klart om mördaren suttit kvar i bilen eller lämnat den när han sköt dr. Gyllerup.
Alltsamman skedde under några kusliga och nästan ofattbara timmar.
HD kom som första tidning vid 21.20-tiden. Tydligen hade ryktet om den ohyggliga händelsen spritt sig och alléerna upp till sjukhusets administrationsbyggnad var fyllda av folk som stod i täta klungor och lågmält diskuterade dramat. Redan då hade åtskilliga radiobilar anlänt, men det skulle bli betydligt flera.
Den fastighet där dr Gyllerup bodde ligger omedelbart till vänster om de s.k. portvaktstugorna vid sista busshållplatsen före sjukhusområdet. Dr. Gyllerup hade dock inte kört bussens väg utan via en kiosk öster om det väldiga sjukhusområdet, en grusväg som löper till höger om ett stort antal personalbostäder.
Mördaren flydde snabbt – spårades till Högaborg!
Flykt på ”omväg”
Inte heller torde mördaren ha lämnat platsen via ”portvaktstugorna”. Han har i stället, av allt att döma, inlett sin flykt västerut och upp mot en annan av vårdavdelningarna. Sedan är det oklart. Och till sjukhusets skog gränsar Kungshult. På något sätt har han i alla fall tagit sig till Högaborg och gjort det snabbt.
Fru Gyllerup var alltså långt ifrån ensam om att höra skotten. En grupp ungdomar, varav en ung sköterska och flera pojkar – hade t.ex. gjort det. De berättade för HD om den tomatröda personbil – Volkswagen – de sett försvinna i vådlig fart. Flera andra upplysningar gick ut på att bilen var blå.
I ett hörn stod två pojkar i 22-årsåldern. Visst hörde vi skotten, sade de frankt. Fast vi trodde det var en smällare. Sedan hörde vi farbröderna prata om blod och sånt.
På administrationsbyggnaden träffade HD sjukhusets båda nattsköterskor och en av de jourhavande läkarna. Sköterskorna hade då blivit förbjudna att gå sina rundor via sjukhusets stora kulvert som förbinder samtliga byggnader.
Det är heller ingen tvekan om att denna kulvert erbjudit gärningsmannen alla möjligheter till gömställen. För att inte tala om alla skogsområdena, även det som är beläget mot Sofiero till. Men han valde alltså att fly mot staden.
Personalen uppskakad
Sköterskorna var vid denna tidpunkt alldeles ovetande om överläkarens död. De blev djupt uppskakade när de fått veta vad som hänt. Dr Gyllerup var mycket omtyckt bland sin personal.
Ur polisbilarna trängde ljudet från polisradion där det ena anropet avlöste det andra. Polisen säger att de hade 40 man engagerade i jakten, men vi fick känslan av att detta inte räcker. Poliskommissarie Anders Attner var en av de första som infann sig. Även poliskommissarie Arvid Lundgren, polismästare Göte Friberg, f.d. kriminalkommissarie Malte Persson och chefsåklagare Sven Ankar – som i dag är åklagare mot en annan livsfarlig brottsling, Tibor Kovacs – anlände inom kort..
En mängd kriminalare hade budats i all hast och inom det avspärrade området undersökte kriminalteknikerna – däribland Owe Eklinder, sektionschef – den döda kroppen i det svaga skenet från billyktor och lampor från husfasaden.
Från Lund, Billesholm, Höganäs från flera håll än så hade polispersonal hämtats. Man hade också hunnit organisera skallgångskedja med hundar för att genomsöka den vidsträckta terrängen, när meddelandet om gripandet lämnades.
Men medan allt detta pågick satt hundratals bingospelare i sjukhusets festsal, inrymd i administrationsbyggnaden. Troligen visste de inget när de kl. 22.45 i ett lämmeltåg av bilar evakuerade sjukhusparken.
Det var i samma veva som skyddssektionens chef Herrmann Thorén och ett flertal andra polismän sökte upp 26-åringen i en helt annan ända av staden.
Även våldsrotels chef, kriminalinspektör Granström, hade tillkallats. Han hade fått bryta sin semester.
Sjukhuschefen Sture Eklund uppgavs också befinna sig på området men var inte anträffbar.
En patient
Dr. Gyllerup var överläkare på avdelning M 1, där flera hundra patienter vårdas. De är alla män och hemmahörande i Hälsingborg med omnejd. Såvitt vi vet har 26-åringen varit en av Gyllerups patienter.
På sjukhuset cirkulerade också uppgifter om att en anställd utsatts för pistolhot helt nyligen. Det kunde i natt inte bekräftas.
Det var också till en början med oklart var vapnet återfunnits men redan kort efter upptäckten kunde polisen berätta att dr. Gyllerup dödats med ett automatvapen. Under kvällen inflöt så uppgifterna om inbrottet i förrådet, k-piststölden och andra detaljer som fick pusslet att gå ihop.
Men innan man kommit så långt hade de som följde polisens göranden och låtanden på platsen fått se dem iföra sig skottsäkra västar och överhuvudtaget agera på ett sätt som gjorde tydligt att ingen möda skulle lämnas osparad för att oskadliggöra mördaren.
Tre snabba skott
- Dr Gyllerup hittades vid sidan om trappan, berättade kommissarie Attner vid 22-tiden. Man hörde tre snabba skott. Vad vi nu sysslar med är att plocka fram ”ögonvittnen” och andra som kan ge oss användbara tips.
En timme senare kunde herrarna Friberg, Attner, Lundgren och Persson om att man fått ett prov på hur snabbt alla tillgängliga resurser kan mobiliseras.
På något sätt erfor man en spökstämning där man stod och väntade. Mängder av människor och bilar men en tystand som man kunde ta på. Alléträdens lövverk var alldeles stilla. Det tedde sig alldeles obegripligt att bingospel med glam och stoj kunde pågå bara en bit från brottsplatsen.
Strax efter kl. 23 tömdes området alltså på bilar och folk. Chefsåklagaren och kommissarie Attner m. fl. for till polisstationen. Förhören väntas helt klarlägga bakgrunden till onsdagskvällens hemska dåd.
Morddramat minut för minut
Efter knappt två timmars dramatiska spaningar lyckades polisen gripa dr Gyllerups mördare. Mordet förövades 20.55 och redan en kvart senare var ett stort polisuppbåd på jakt efter mördaren. Denne greps i sin bostad vid 23-tiden och erkände dådet. Här följer dramat minut för minut:
Klockan 21.10: Alla polisbilar uppmanas att spana efter en blå Volkswagen med ett så gott som okänt registreringsnummer. Föraren har skjutit en person i Hälsingborg med 3-4 skott. Han är beväpnad med ett automatvapen. Spaningarna leds från en polisbil av kommissarie Attner.
21.20: Kustbevakningen i Glumslöv meddelar att en bil svarande mot beskrivningen upptäcks på väg söderut på motorvägen. Bilen kollas av landskronapolisen, men har ingenting med mordet att göra.
21.45: Spaningsledningen rekvirerar mer folk. All tillgänglig personal sätts in – även polismän som för tillfället inte är i tjänst. Från Lund utgår en hundbuss för att delta i spaningarna.
21.50: En efterlysning från S:ta Maria sjukhus. Två patienter har avvikit – den ena klockan 20.30 och den andre klockan 21.00. Båda männen söks av spaningsuppbådet. Det visar sig senare att ingen av dem är inblandad i dramat.
21.53: Polisens reception får in en anmälan om att en kpist från ett vapenförråd i staden. Vapnet kan sättas i samband med mordet. En bestämd person misstänks för vapenstölden.
22.00: Man konstaterar att vapentjuven också lag beslag på nycklarna till vapenförrådet. En polispatrull måste dirigeras dit för att förhindra ytterligare stölder av vapen och ammunition.
22.25: En polispatrull får order att köra till den adress i staden där man misstänker att vapentjuven kan hålla till. På övriga platser fortsätter spaningarna med oförminskad aktivitet.
22.30: Fotografier av den misstänkte distribueras.
22.50: Den utsända polispatrullen griper den man som misstänks för vapenstölden. Han fanns i den aktuella lägenheten. Inga vapen påträffas vid en första besiktning. Övriga spaningar fortsätter med hjälp från flera håll; bl. a. har ljungbypolisen upprättat en vägspärr vid Markaryd. Den gripne nekar till att ha något med vapenstölden att göra.
23.02: Kpisten påträffas. Mannen erkänner dådet. Spaningarna avblåses.
SLON
Thure Gyllerup
Överläkare Thure Gyllerup var född 1908, den 26 december. Han avlade studentexamen i Lund 1927, blev medicine kandidat 1935 och med. lic. 1943. Han tjänstgjorde som extra läkare vid S:ta Maria sjukhus 1938-1941, var assisterande läkare vid Lunds lasaretts medicinska klinik 1942 och därefter extra läkare vid Umedalens sjukhus. Därpå återvände han till Lunds lasaretts medicinska avdelning 1943, varpå han de följande åren var dels knuten till Malmö centralfängelses sinnessjukavdelning, som biträdande läkare, dels underläkare vid Malmö allmänna sjukhus psykiatriska klinik. Under åren 1945-1950 var dr Gyllerup praktiserande läkare i Trelleborg, men blev de två senaste åren där, tillförordnad överläkare vid Malmö centralfängelses sinnessjukavdelning. 1950 tillträdde dr Gyllerup tjänsten som överläkare och chef vid Skarvik-Tallåsens skolhem och yrkesskola och denna befattning innehade han till 1951 då han blev förste läkare vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg intill 1954. Efter diverse tjänster som t.f. överläkare vid Västa Ny sjukhus och Salberga och Umedalens sjukhus tillträdde dr Gyllerup tjänsten som överläkare vid Sidsjöns sjukhus rättspsykiatriska avdelning, en befattning som han innehade till 1958 då han blev överläkare och sjuhuschef vid Västra Marks sjukhus. Denna tjänst innehade han tills han 1961 tillträdde en biträdande överläkartjänst vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg. 1964 förordnades dr Gyllerup till överläkare vid samma sjukhus.
Egen kommentar:
Den aktuella onsdagskvällen hade en kompis (Ahmed Lala) och jag efter – avslutat arbetspass kl. 18.00 – tagit en ”tura”, dvs. vi tog LB färjorna till Helsingör och åter. Jag drack en Tuborg. För att undvika ”ödet” körde vi på ”smågator” tillbaka till S:ta Maria sjukhus – bl.a. genom Pålsjö skog. När vi väl passerat krematoriet mötte vi det vi inte ville möta – en polisbil. Några hundra meter mötte vi ytterligare en polisbil! När vi slutligen körde mellan portvaktstugorna, körde vi in i ett ”hav” av polisbilar och poliser. Tanken om ”snutnoja” låg nära till hands, men en polisman informerade oss om att stanna i bilen, då någon med vapen kunde gå ”lös”. Vi såg intill Gyllerups trappa att man lagt ett lakan över en person. Snart nog fick vi veta att dr. Gyllerup blivit skjuten. Vi satt ca en timme i bilen, och hörde via polisradio att faran blåstes över vid 23.00-tiden. Reportaget från Helsingborgs Dagblad ovan kan således anses innehålla fullständig riktighet – dock behövs några kompletteringar. Jag följer därför upp reportagen i samma tidning fredagen den 5 juli 1968 i nästa kapitel, för att därefter citera dom.
Mördaren ville hämnas – hade ej fått permission[2]
Mördaren ville hämnas för att överläkaren vägrat honom begärd permission. Av allt att döma har han också fört en fullständig utskrivning på tal, men detta har läkaren långt mindre kunnat tillåta.[3] Här ligger motivet till dramat på S:ta Maria sjukhus. 26-årige förrymde patienten Nils Ove Gustavsson hade, säger chefsåklagare, Sven Ankar till HD, fattat antipati mot dr Gyllerup av dessa anledningar. Det sade han vid de första förhören och det höll han fast vid då de återupptogs på torsdagseftermiddagen, sedan 26-åringen fått vila till kl. 15. Chefsåklagaren har inträtt som förundersökningsledare och anhållit Gustavsson som misstänkt för mord. Mördaren är tidigare dömd bl. a. för inbrott i en vapenaffär, och polisen gjorde stora ansträngningar för att finna honom sedan sjukhuset slagit larm om rymningen för 10 dagar sedan.
Man sökte i den lägenhet vid Södra Stenbocksgatan, som Gustavsson bebott och där han slutligen hittades efter dådet. Där befann sig även hans hustru. Hon var påverkad av tabletter. Chefsåklagaren berättar att Gustavsson själv företedde påverkan av alkohol som av Librium, ett medel mot dåliga nerver.[4] Sprit hade han medfört hem.
Bevisningen mot gärningsmannen torde vara fullständig. Även om han mot förmodan återtar bekännelsen, har polisen bindande fakta i form av fingeravtryck på kpisten och i den stulna bilen.
Mannen var på torsdagsmorgonen inte i sådan kondition att förhören genast kunde sättas igång. Läkare ordinerade lugnande medel, och Gustavsson fick vila till kl. 15 då kriminalinspektör Erik Granström återupptog förhöret.
Mordvapnet hade Gustavsson anskaffat på så sätt att han lyckats stjäla nycklarna till en hemvärnsförrådsvaktmästares bostad i Hälsingborg. Han har själv varit hemvärnsman och kände väl den man han bestal.
Gustavsson hade på onsdagen letat sig till förrådet på Fredriksdal. Där gick hans gamla bekant och klippte gräs med kavajen avhängd i närheten. De båda kom i samspråk. Vaktmästaren hade då ingen aning om att 26-åringen var på rymmen från ett sjukhus.
Men när han efter samtalet vände ryggen till passade Gustavsson på att stjäla nyckelknippan i kavajen.
Gustavsson begav sig till hemvärnsmannens hem, låste upp och stal kpisten och 36 skott, en utrustning som varje hemvärnsman ska förvara. Dessförinnan hade han förövat inbrottet i det aktuella förrådet. Tillvägagångssättet: han borrade sig in i förrådets golv, åstadkom ett stort, rektangulärt hål och kröp in. Han har sedan även sågat sig vidare genom plåtbeslagen på en inre dörr. Här kom han sedan över den kpist utan pipa, som polisen fann på vinden i den fastighet där han bodde och där även mordvapnet anträffades i en väska på vinden.
Möjligen har han tagit sig in i hemvärnsmannens lägenhet enbart för att få tag i en pistolpipa, men utdelningen blev i så fall större än han väntat sig.
Tre ”heta” namn
Gustavsson var en av de tre rymmare som omedelbart efter mordlarmet i högsta grad tilldrog sig spaningsledningens intresse. De två övriga hade avvikit från sjukhuset samma kväll, Gustavsson 10 dagar tidigare i sällskap med en annan patient, vilken togs om hand av en vårdare efter 3 dagar.
– I samband med denna rymning antyddes att Gustavsson visat en pistol för en av sjukhusets sköterskor, berättar poliskommissarie Anders Attner. Det kunde vara en luftpistol eller en plastattrapp. Vi fick veta att de här två stått och samtalat med en flicka, då de av sköterskan blivit tillsagda att återgå till sina avdelningar. Hon uppgav för oss, att Gustavsson viftat med den här tingesten, samtidigt som han yttrat något skämtsamt om att hon själv skulle gå till sitt. Hon önskade dock inte göra en formell anmälan om händelsen.
– Men vi kände alltså väl till, att 26-åringen tillhört hemvärnet och överhuvudtaget visat intresse för vapen. Och inte minst; att han nyligen stod åtalad för flera brott, däribland inbrott i Sport- och vapenmagasinet. Då det förelåg anledning befara att han förfogade över vapen hemma, kollade vi självfallet på detta stadium bostaden, men han var inte där och inga vapen syntes till.
Utan körkort
– Med allt detta i minnet var det naturligt att Gustavssons namn kom i förgrunden, då vi inledde mordspaningarna. Så fick vi ett konfunderande besked. Ytterligare två hade rymt. Ingen av de här nämnda hade bil, och för Gustavssons del vidkommande saknade han dessutom körkort. Men han hade observerats köra någon gång i alla fall. Vi beslöt åka till bostaden på Högaborg. – Och just då nåddes vi av meddelandet att en k-pist stulits vid förrådet – som det då sades – varför aktiviteten blev än intensivare. En manstark styrka, väl rustad – tillgång fanns till kpist – deltog när vi sökte upp Gustavssons bostad.
(I förbigående sagt: De korrigerar sin uppgift om att denna styrka enbart bestod av ordningspolis och skyddssektionsfolk. Två från kriminalen medverkade, och det i hög grad.)
Luftpistolen vi nyss nämnde återfanns i lägenheten med de verkliga vapnen – som sagt på vinden.
Även den blå Volkswagen, som Gustavsson samma dag tillgripit vid Pärlan, anträffades på en gata nära ”hans egen”.
Rivstarten
Dr Gyllerup hade, när han mördades, i 20 minuter varit ute ett ärende vid sjukhusets kiosk. Tre vittnen har sett mördarens bil följa efter Gyllerups mot dennes bostad. Läkarens hustru Greta hörde bilmotorn slås ifrån och gick för att möta sin man. Innan hon hann ut small några skott i tät följd, varefter hon fick höra en bil rivstarta. Men den var försvunnen då hon kom ut. Först nere på gårdsplanen upptäckte hon mannens kropp intill trappan, skymd av ett räcke.
Brottsplatsundersökningen visade att fem skott avfyrats ur k-pisten, varav fyra träffat offret. Minst två därav – ett i hjärtat -, var omedelbart dödande. Gustavsson hade lämnat bilen och gått ett femtontal meter mot läkaren, som just då stigit ur.
Innan någon hunnit ingripa var folkvagnen borta. Ett halvt dussin tomhylsor låg på marken nära brottsplatsen.
Inte våld, men …
Ove Gustavsson var inte beryktad för våldstendenser. Men han betecknades som en avancerad egendomsförbrytare. I början av maj dömde Hälsingborgs rådhusrätt honom för delaktighet i inbrott bl. a. i Sport och vapenmagasinet samt Wigart & Co. Domslutet blev – efter läkarundersökning – sluten psykiatrisk vård. Mannen intogs på S:ta Maria sjukhus, där dr Gyllerup blev hans läkare och enligt uppgift också tog sig an Gustavssons fall med stor omsorg.
Ändå kom hälsingborgaren, som kallade sig TV-tekniker men gick arbetslös, vid tiden för de förra brotten, på kant med sin läkare och började hysa agg mot denne – som fann hans permissionsbegäran alltför tidig – när han inte fick som han ville. 26-åringen har ansetts rätt sansad i normala fall, men med en tydlig benägenhet att tappa omdömet, när han förtärt sprit eller knark.
Så iscensattes rymningen. Vad man vet har Gustavsson och medrymmaren inte tidigare haft något samröre. Vid ett tillfälle misstänkte man att rymmarna låg och tryckte i en gammal lada, och spaningarna bedrevs även där.
Häktningsframställning väntas inlämnad till rådhusrätten på måndag.
SLON
[1] Helsingborgs Dagblad Torsdagen den 4 juli 1968
[2] Helsingborgs Dagblad den 5 juli 1968
[3] Med facit i hand kan permission/utskrivning ha ansetts olämplig. Pat var de facto direkt farlig (min kommentar). Om vi inte haft de stora institutionerna, hade kanske förloppet blivit något helt annorlunda.
[4] En bensodiazepin som inte längre saluförs. En tid påstods det att Librium skulle göra speciellt psykopater mindre aggressiva. Några styrkta vetenskapliga belägg fanns dock inte. Min kommentar.
HUR GICK DET SEDAN? RÄTTEGÅNGARNA? HUR FÖLL DOMARNA? GÄRNINGSMÄNNENS ÖDEN? LÄS BENGT SJÖSTRÖM: PANIK I PSYKIATRIN - EXEMPLET: RÄTTSPSYKIATRI, UTKOMMER SOM BOK I SLUTET AV APRIL 2009!
Överläkare i Hälsingborg mördad[1]
En man gripen efter jättestort pådrag av polis
Överläkare Thure Gyllerup vid S:ta Maria Sjukhus i Hälsingborg blev kl. 20.55 på onsdagskvällen mördad av en av sjukhusets patienter, en 26 årig man som sedan en vecka varit på rymmen. Gärningsmannen greps två timmar senare, sedan ett jättelikt polisuppbåd satts in i spaningarna. Mordet är helt uppklarat. Mannen har erkänt att han sköt dr Gyllerup med en stulen kulsprutepistol. Han avlossade troligen fyra skott,
Det kusliga dramat utspelades omedelbart utanför dr Gyllerups bostad inom sjukhusområdet. Dr Gyllerup hade i sin vita personbil kört fram till bostadshuset och parkerat. Inne i bostaden fanns hans hustru. Hon hörde makens bil bromsa in nere på gårdsplanen. I nästa ögonblick föll tre skott – tre, enligt vad hon uppgett – och då hon störtade fram till fönstret fick hon se en Volkswagen med en rivstart lämna platsen. Kvar stod makens bil och själv låg han skjuten på marken. Han var död.
Larmet till polisen kom mycket snabbt och blev signalen till ett pådrag som förmodligen är enastående för Hälsingborg. Medan täta klungor av människor som antingen hört skotten – uppenbarligen hade många gjort det – eller på annat sätt fått veta vad som skett, stod i alléer och gångar på sjukhuset, anlände de ena radiobilen resp. civila bilen efter den andra fullastade med radiopoliser, kriminalmän, polishundar. Men dramats slutliga fas kom inte att utspelas på sjukhuset utan i en lägenhet på Högaborg som tillhörde mördaren – eller i vart fall disponerades av denne och där han utan motstånd lät sig gripas av utsända mannar från radio polisen och skyddssektionen.
Redan kl. 23 kunde spaningsledningen meddela de pressmän som befann sig på sjukhuset att mördaren var fast och att han erkänt. Ett beundransvärt polisjobb ligger bakom. Det fanns redan från början indicier som talade åt visst håll. För en vecka sedan avvek två patienter från sjukhuset. Den ene är tidigare gripen men kamraten var på fri fot. Det är han som är gärningsmannen. Att ytterligare två patienter rymde så sent som i går kväll var en förvillande omständighet i början av jakten.
Strax före 22 fick polisen också veta hur gärningsmannen skaffat sitt vapen. Det hade han stulit i ett hemvärnsförråd. Anmälan kom vid den tidpunkten.
Mördaren har alltså försvunnit från brottsplatsen i en bil men den hittades inte vid hans bostad. Polisen hade emellertid gott hopp om att finna även den under nattens lopp. Man hade den uppfattningen att 26-åringen varit så pass meddelsam under de allra först förhören att han knappast skulle hålla inne med den uppgiften heller.
Vapnet påträffades också. Det har enligt uppgift kastats bort i ett buskage inom sjukhuset. De första undersökningarna tydde på att fyra kulor avfyrats.
Rättsläkare
I natt väntades också rättsläkare från Lund till brottsplatsen, som omedelbart avspärrades och hölls under sträng bevakning. även sedan mordet klarats upp och det stora pådraget upplösts.
Motivet är ännu höjt i dunkel. Det finns anledning gissa på hämndsyfte av något slag. Polisen var ännu sent i natt inte beredd att uttala sig på den punkten. Inte heller var det då klart om mördaren suttit kvar i bilen eller lämnat den när han sköt dr. Gyllerup.
Alltsamman skedde under några kusliga och nästan ofattbara timmar.
HD kom som första tidning vid 21.20-tiden. Tydligen hade ryktet om den ohyggliga händelsen spritt sig och alléerna upp till sjukhusets administrationsbyggnad var fyllda av folk som stod i täta klungor och lågmält diskuterade dramat. Redan då hade åtskilliga radiobilar anlänt, men det skulle bli betydligt flera.
Den fastighet där dr Gyllerup bodde ligger omedelbart till vänster om de s.k. portvaktstugorna vid sista busshållplatsen före sjukhusområdet. Dr. Gyllerup hade dock inte kört bussens väg utan via en kiosk öster om det väldiga sjukhusområdet, en grusväg som löper till höger om ett stort antal personalbostäder.
Mördaren flydde snabbt – spårades till Högaborg!
Flykt på ”omväg”
Inte heller torde mördaren ha lämnat platsen via ”portvaktstugorna”. Han har i stället, av allt att döma, inlett sin flykt västerut och upp mot en annan av vårdavdelningarna. Sedan är det oklart. Och till sjukhusets skog gränsar Kungshult. På något sätt har han i alla fall tagit sig till Högaborg och gjort det snabbt.
Fru Gyllerup var alltså långt ifrån ensam om att höra skotten. En grupp ungdomar, varav en ung sköterska och flera pojkar – hade t.ex. gjort det. De berättade för HD om den tomatröda personbil – Volkswagen – de sett försvinna i vådlig fart. Flera andra upplysningar gick ut på att bilen var blå.
I ett hörn stod två pojkar i 22-årsåldern. Visst hörde vi skotten, sade de frankt. Fast vi trodde det var en smällare. Sedan hörde vi farbröderna prata om blod och sånt.
På administrationsbyggnaden träffade HD sjukhusets båda nattsköterskor och en av de jourhavande läkarna. Sköterskorna hade då blivit förbjudna att gå sina rundor via sjukhusets stora kulvert som förbinder samtliga byggnader.
Det är heller ingen tvekan om att denna kulvert erbjudit gärningsmannen alla möjligheter till gömställen. För att inte tala om alla skogsområdena, även det som är beläget mot Sofiero till. Men han valde alltså att fly mot staden.
Personalen uppskakad
Sköterskorna var vid denna tidpunkt alldeles ovetande om överläkarens död. De blev djupt uppskakade när de fått veta vad som hänt. Dr Gyllerup var mycket omtyckt bland sin personal.
Ur polisbilarna trängde ljudet från polisradion där det ena anropet avlöste det andra. Polisen säger att de hade 40 man engagerade i jakten, men vi fick känslan av att detta inte räcker. Poliskommissarie Anders Attner var en av de första som infann sig. Även poliskommissarie Arvid Lundgren, polismästare Göte Friberg, f.d. kriminalkommissarie Malte Persson och chefsåklagare Sven Ankar – som i dag är åklagare mot en annan livsfarlig brottsling, Tibor Kovacs – anlände inom kort..
En mängd kriminalare hade budats i all hast och inom det avspärrade området undersökte kriminalteknikerna – däribland Owe Eklinder, sektionschef – den döda kroppen i det svaga skenet från billyktor och lampor från husfasaden.
Från Lund, Billesholm, Höganäs från flera håll än så hade polispersonal hämtats. Man hade också hunnit organisera skallgångskedja med hundar för att genomsöka den vidsträckta terrängen, när meddelandet om gripandet lämnades.
Men medan allt detta pågick satt hundratals bingospelare i sjukhusets festsal, inrymd i administrationsbyggnaden. Troligen visste de inget när de kl. 22.45 i ett lämmeltåg av bilar evakuerade sjukhusparken.
Det var i samma veva som skyddssektionens chef Herrmann Thorén och ett flertal andra polismän sökte upp 26-åringen i en helt annan ända av staden.
Även våldsrotels chef, kriminalinspektör Granström, hade tillkallats. Han hade fått bryta sin semester.
Sjukhuschefen Sture Eklund uppgavs också befinna sig på området men var inte anträffbar.
En patient
Dr. Gyllerup var överläkare på avdelning M 1, där flera hundra patienter vårdas. De är alla män och hemmahörande i Hälsingborg med omnejd. Såvitt vi vet har 26-åringen varit en av Gyllerups patienter.
På sjukhuset cirkulerade också uppgifter om att en anställd utsatts för pistolhot helt nyligen. Det kunde i natt inte bekräftas.
Det var också till en början med oklart var vapnet återfunnits men redan kort efter upptäckten kunde polisen berätta att dr. Gyllerup dödats med ett automatvapen. Under kvällen inflöt så uppgifterna om inbrottet i förrådet, k-piststölden och andra detaljer som fick pusslet att gå ihop.
Men innan man kommit så långt hade de som följde polisens göranden och låtanden på platsen fått se dem iföra sig skottsäkra västar och överhuvudtaget agera på ett sätt som gjorde tydligt att ingen möda skulle lämnas osparad för att oskadliggöra mördaren.
Tre snabba skott
- Dr Gyllerup hittades vid sidan om trappan, berättade kommissarie Attner vid 22-tiden. Man hörde tre snabba skott. Vad vi nu sysslar med är att plocka fram ”ögonvittnen” och andra som kan ge oss användbara tips.
En timme senare kunde herrarna Friberg, Attner, Lundgren och Persson om att man fått ett prov på hur snabbt alla tillgängliga resurser kan mobiliseras.
På något sätt erfor man en spökstämning där man stod och väntade. Mängder av människor och bilar men en tystand som man kunde ta på. Alléträdens lövverk var alldeles stilla. Det tedde sig alldeles obegripligt att bingospel med glam och stoj kunde pågå bara en bit från brottsplatsen.
Strax efter kl. 23 tömdes området alltså på bilar och folk. Chefsåklagaren och kommissarie Attner m. fl. for till polisstationen. Förhören väntas helt klarlägga bakgrunden till onsdagskvällens hemska dåd.
Morddramat minut för minut
Efter knappt två timmars dramatiska spaningar lyckades polisen gripa dr Gyllerups mördare. Mordet förövades 20.55 och redan en kvart senare var ett stort polisuppbåd på jakt efter mördaren. Denne greps i sin bostad vid 23-tiden och erkände dådet. Här följer dramat minut för minut:
Klockan 21.10: Alla polisbilar uppmanas att spana efter en blå Volkswagen med ett så gott som okänt registreringsnummer. Föraren har skjutit en person i Hälsingborg med 3-4 skott. Han är beväpnad med ett automatvapen. Spaningarna leds från en polisbil av kommissarie Attner.
21.20: Kustbevakningen i Glumslöv meddelar att en bil svarande mot beskrivningen upptäcks på väg söderut på motorvägen. Bilen kollas av landskronapolisen, men har ingenting med mordet att göra.
21.45: Spaningsledningen rekvirerar mer folk. All tillgänglig personal sätts in – även polismän som för tillfället inte är i tjänst. Från Lund utgår en hundbuss för att delta i spaningarna.
21.50: En efterlysning från S:ta Maria sjukhus. Två patienter har avvikit – den ena klockan 20.30 och den andre klockan 21.00. Båda männen söks av spaningsuppbådet. Det visar sig senare att ingen av dem är inblandad i dramat.
21.53: Polisens reception får in en anmälan om att en kpist från ett vapenförråd i staden. Vapnet kan sättas i samband med mordet. En bestämd person misstänks för vapenstölden.
22.00: Man konstaterar att vapentjuven också lag beslag på nycklarna till vapenförrådet. En polispatrull måste dirigeras dit för att förhindra ytterligare stölder av vapen och ammunition.
22.25: En polispatrull får order att köra till den adress i staden där man misstänker att vapentjuven kan hålla till. På övriga platser fortsätter spaningarna med oförminskad aktivitet.
22.30: Fotografier av den misstänkte distribueras.
22.50: Den utsända polispatrullen griper den man som misstänks för vapenstölden. Han fanns i den aktuella lägenheten. Inga vapen påträffas vid en första besiktning. Övriga spaningar fortsätter med hjälp från flera håll; bl. a. har ljungbypolisen upprättat en vägspärr vid Markaryd. Den gripne nekar till att ha något med vapenstölden att göra.
23.02: Kpisten påträffas. Mannen erkänner dådet. Spaningarna avblåses.
SLON
Thure Gyllerup
Överläkare Thure Gyllerup var född 1908, den 26 december. Han avlade studentexamen i Lund 1927, blev medicine kandidat 1935 och med. lic. 1943. Han tjänstgjorde som extra läkare vid S:ta Maria sjukhus 1938-1941, var assisterande läkare vid Lunds lasaretts medicinska klinik 1942 och därefter extra läkare vid Umedalens sjukhus. Därpå återvände han till Lunds lasaretts medicinska avdelning 1943, varpå han de följande åren var dels knuten till Malmö centralfängelses sinnessjukavdelning, som biträdande läkare, dels underläkare vid Malmö allmänna sjukhus psykiatriska klinik. Under åren 1945-1950 var dr Gyllerup praktiserande läkare i Trelleborg, men blev de två senaste åren där, tillförordnad överläkare vid Malmö centralfängelses sinnessjukavdelning. 1950 tillträdde dr Gyllerup tjänsten som överläkare och chef vid Skarvik-Tallåsens skolhem och yrkesskola och denna befattning innehade han till 1951 då han blev förste läkare vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg intill 1954. Efter diverse tjänster som t.f. överläkare vid Västa Ny sjukhus och Salberga och Umedalens sjukhus tillträdde dr Gyllerup tjänsten som överläkare vid Sidsjöns sjukhus rättspsykiatriska avdelning, en befattning som han innehade till 1958 då han blev överläkare och sjuhuschef vid Västra Marks sjukhus. Denna tjänst innehade han tills han 1961 tillträdde en biträdande överläkartjänst vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg. 1964 förordnades dr Gyllerup till överläkare vid samma sjukhus.
Egen kommentar:
Den aktuella onsdagskvällen hade en kompis (Ahmed Lala) och jag efter – avslutat arbetspass kl. 18.00 – tagit en ”tura”, dvs. vi tog LB färjorna till Helsingör och åter. Jag drack en Tuborg. För att undvika ”ödet” körde vi på ”smågator” tillbaka till S:ta Maria sjukhus – bl.a. genom Pålsjö skog. När vi väl passerat krematoriet mötte vi det vi inte ville möta – en polisbil. Några hundra meter mötte vi ytterligare en polisbil! När vi slutligen körde mellan portvaktstugorna, körde vi in i ett ”hav” av polisbilar och poliser. Tanken om ”snutnoja” låg nära till hands, men en polisman informerade oss om att stanna i bilen, då någon med vapen kunde gå ”lös”. Vi såg intill Gyllerups trappa att man lagt ett lakan över en person. Snart nog fick vi veta att dr. Gyllerup blivit skjuten. Vi satt ca en timme i bilen, och hörde via polisradio att faran blåstes över vid 23.00-tiden. Reportaget från Helsingborgs Dagblad ovan kan således anses innehålla fullständig riktighet – dock behövs några kompletteringar. Jag följer därför upp reportagen i samma tidning fredagen den 5 juli 1968 i nästa kapitel, för att därefter citera dom.
Mördaren ville hämnas – hade ej fått permission[2]
Mördaren ville hämnas för att överläkaren vägrat honom begärd permission. Av allt att döma har han också fört en fullständig utskrivning på tal, men detta har läkaren långt mindre kunnat tillåta.[3] Här ligger motivet till dramat på S:ta Maria sjukhus. 26-årige förrymde patienten Nils Ove Gustavsson hade, säger chefsåklagare, Sven Ankar till HD, fattat antipati mot dr Gyllerup av dessa anledningar. Det sade han vid de första förhören och det höll han fast vid då de återupptogs på torsdagseftermiddagen, sedan 26-åringen fått vila till kl. 15. Chefsåklagaren har inträtt som förundersökningsledare och anhållit Gustavsson som misstänkt för mord. Mördaren är tidigare dömd bl. a. för inbrott i en vapenaffär, och polisen gjorde stora ansträngningar för att finna honom sedan sjukhuset slagit larm om rymningen för 10 dagar sedan.
Man sökte i den lägenhet vid Södra Stenbocksgatan, som Gustavsson bebott och där han slutligen hittades efter dådet. Där befann sig även hans hustru. Hon var påverkad av tabletter. Chefsåklagaren berättar att Gustavsson själv företedde påverkan av alkohol som av Librium, ett medel mot dåliga nerver.[4] Sprit hade han medfört hem.
Bevisningen mot gärningsmannen torde vara fullständig. Även om han mot förmodan återtar bekännelsen, har polisen bindande fakta i form av fingeravtryck på kpisten och i den stulna bilen.
Mannen var på torsdagsmorgonen inte i sådan kondition att förhören genast kunde sättas igång. Läkare ordinerade lugnande medel, och Gustavsson fick vila till kl. 15 då kriminalinspektör Erik Granström återupptog förhöret.
Mordvapnet hade Gustavsson anskaffat på så sätt att han lyckats stjäla nycklarna till en hemvärnsförrådsvaktmästares bostad i Hälsingborg. Han har själv varit hemvärnsman och kände väl den man han bestal.
Gustavsson hade på onsdagen letat sig till förrådet på Fredriksdal. Där gick hans gamla bekant och klippte gräs med kavajen avhängd i närheten. De båda kom i samspråk. Vaktmästaren hade då ingen aning om att 26-åringen var på rymmen från ett sjukhus.
Men när han efter samtalet vände ryggen till passade Gustavsson på att stjäla nyckelknippan i kavajen.
Gustavsson begav sig till hemvärnsmannens hem, låste upp och stal kpisten och 36 skott, en utrustning som varje hemvärnsman ska förvara. Dessförinnan hade han förövat inbrottet i det aktuella förrådet. Tillvägagångssättet: han borrade sig in i förrådets golv, åstadkom ett stort, rektangulärt hål och kröp in. Han har sedan även sågat sig vidare genom plåtbeslagen på en inre dörr. Här kom han sedan över den kpist utan pipa, som polisen fann på vinden i den fastighet där han bodde och där även mordvapnet anträffades i en väska på vinden.
Möjligen har han tagit sig in i hemvärnsmannens lägenhet enbart för att få tag i en pistolpipa, men utdelningen blev i så fall större än han väntat sig.
Tre ”heta” namn
Gustavsson var en av de tre rymmare som omedelbart efter mordlarmet i högsta grad tilldrog sig spaningsledningens intresse. De två övriga hade avvikit från sjukhuset samma kväll, Gustavsson 10 dagar tidigare i sällskap med en annan patient, vilken togs om hand av en vårdare efter 3 dagar.
– I samband med denna rymning antyddes att Gustavsson visat en pistol för en av sjukhusets sköterskor, berättar poliskommissarie Anders Attner. Det kunde vara en luftpistol eller en plastattrapp. Vi fick veta att de här två stått och samtalat med en flicka, då de av sköterskan blivit tillsagda att återgå till sina avdelningar. Hon uppgav för oss, att Gustavsson viftat med den här tingesten, samtidigt som han yttrat något skämtsamt om att hon själv skulle gå till sitt. Hon önskade dock inte göra en formell anmälan om händelsen.
– Men vi kände alltså väl till, att 26-åringen tillhört hemvärnet och överhuvudtaget visat intresse för vapen. Och inte minst; att han nyligen stod åtalad för flera brott, däribland inbrott i Sport- och vapenmagasinet. Då det förelåg anledning befara att han förfogade över vapen hemma, kollade vi självfallet på detta stadium bostaden, men han var inte där och inga vapen syntes till.
Utan körkort
– Med allt detta i minnet var det naturligt att Gustavssons namn kom i förgrunden, då vi inledde mordspaningarna. Så fick vi ett konfunderande besked. Ytterligare två hade rymt. Ingen av de här nämnda hade bil, och för Gustavssons del vidkommande saknade han dessutom körkort. Men han hade observerats köra någon gång i alla fall. Vi beslöt åka till bostaden på Högaborg. – Och just då nåddes vi av meddelandet att en k-pist stulits vid förrådet – som det då sades – varför aktiviteten blev än intensivare. En manstark styrka, väl rustad – tillgång fanns till kpist – deltog när vi sökte upp Gustavssons bostad.
(I förbigående sagt: De korrigerar sin uppgift om att denna styrka enbart bestod av ordningspolis och skyddssektionsfolk. Två från kriminalen medverkade, och det i hög grad.)
Luftpistolen vi nyss nämnde återfanns i lägenheten med de verkliga vapnen – som sagt på vinden.
Även den blå Volkswagen, som Gustavsson samma dag tillgripit vid Pärlan, anträffades på en gata nära ”hans egen”.
Rivstarten
Dr Gyllerup hade, när han mördades, i 20 minuter varit ute ett ärende vid sjukhusets kiosk. Tre vittnen har sett mördarens bil följa efter Gyllerups mot dennes bostad. Läkarens hustru Greta hörde bilmotorn slås ifrån och gick för att möta sin man. Innan hon hann ut small några skott i tät följd, varefter hon fick höra en bil rivstarta. Men den var försvunnen då hon kom ut. Först nere på gårdsplanen upptäckte hon mannens kropp intill trappan, skymd av ett räcke.
Brottsplatsundersökningen visade att fem skott avfyrats ur k-pisten, varav fyra träffat offret. Minst två därav – ett i hjärtat -, var omedelbart dödande. Gustavsson hade lämnat bilen och gått ett femtontal meter mot läkaren, som just då stigit ur.
Innan någon hunnit ingripa var folkvagnen borta. Ett halvt dussin tomhylsor låg på marken nära brottsplatsen.
Inte våld, men …
Ove Gustavsson var inte beryktad för våldstendenser. Men han betecknades som en avancerad egendomsförbrytare. I början av maj dömde Hälsingborgs rådhusrätt honom för delaktighet i inbrott bl. a. i Sport och vapenmagasinet samt Wigart & Co. Domslutet blev – efter läkarundersökning – sluten psykiatrisk vård. Mannen intogs på S:ta Maria sjukhus, där dr Gyllerup blev hans läkare och enligt uppgift också tog sig an Gustavssons fall med stor omsorg.
Ändå kom hälsingborgaren, som kallade sig TV-tekniker men gick arbetslös, vid tiden för de förra brotten, på kant med sin läkare och började hysa agg mot denne – som fann hans permissionsbegäran alltför tidig – när han inte fick som han ville. 26-åringen har ansetts rätt sansad i normala fall, men med en tydlig benägenhet att tappa omdömet, när han förtärt sprit eller knark.
Så iscensattes rymningen. Vad man vet har Gustavsson och medrymmaren inte tidigare haft något samröre. Vid ett tillfälle misstänkte man att rymmarna låg och tryckte i en gammal lada, och spaningarna bedrevs även där.
Häktningsframställning väntas inlämnad till rådhusrätten på måndag.
SLON
[1] Helsingborgs Dagblad Torsdagen den 4 juli 1968
[2] Helsingborgs Dagblad den 5 juli 1968
[3] Med facit i hand kan permission/utskrivning ha ansetts olämplig. Pat var de facto direkt farlig (min kommentar). Om vi inte haft de stora institutionerna, hade kanske förloppet blivit något helt annorlunda.
[4] En bensodiazepin som inte längre saluförs. En tid påstods det att Librium skulle göra speciellt psykopater mindre aggressiva. Några styrkta vetenskapliga belägg fanns dock inte. Min kommentar.
HUR GICK DET SEDAN? RÄTTEGÅNGARNA? HUR FÖLL DOMARNA? GÄRNINGSMÄNNENS ÖDEN? LÄS BENGT SJÖSTRÖM: PANIK I PSYKIATRIN - EXEMPLET: RÄTTSPSYKIATRI, UTKOMMER SOM BOK I SLUTET AV APRIL 2009!
tisdag 3 mars 2009
Den skötsamme medborgaren
För att bli en fullvärdig samhällsmedborgare måste man tillägna sig vissa grundläggande förhållningssätt. Dessa grundläggande krav på oss kan man sammanfatta genom att påstå att vi alla måste tillägna oss en gemensam samhällsroll. Denna grundläggande samhällsroll innefattar i stora drag:
1. Att man skall sköta ett jobb, så att man kan försörja sig.
2. Att sköta en familj så att det kan uppstå nya medlemmar i samhället.
3. Att man skall följa samhällets grundläggande regler i form av lagar och andra normer.
4. Att tillägna sig det självklara och därmed omedvetna kulturspecifika sättet att uppfatta och konstruera den sociala världen. Detta kulturspecifika sätt är skiktat i flera olika lager. Det finns kulturspecifika aspekter som är gemensamma för hela "västerlandet" och det finns de som är speciella för t ex oss svenskar. Det finns emellertid också kulturspecifika skillnader mellan olika sociala grupper beroende på t ex klassmässiga uppdelningar och tillhörighet till mindre kulturella gemenskaper. Dessa sistnämnda typer av skillnader ingår naturligtvis inte i den grundläggande samhällsrollen och därmed ingår det inte heller i det nationella ansvaret att se till att vi tillägnar oss dessa speciella förhållningssätt. Tvärtom är det en ständigt öppen fråga hur stora skillnader som skall tolereras inom ramen för den gemensamma nationella samhällsrollen.
I princip måste alla människor i samhället uppfylla dessa krav. Detta sker inte av sig självt. Vi måste uppfostras till att inta vår grundläggande samhällsroll. Denna process brukar inom sociologin kallas för socialisation. I socialisationsforskningen studerar man alltså, hur människan blir en del av det existerande samhället och också hur olika avvikelser i förhållande till detta mål uppkommer.
Socialisationen börjar i familjen. Föräldrarna är vanligtvis medvetna om samhällets grundläggande krav och tar hänsyn till dessa i sin uppfostran. I familjen sker alltså den grundläggande socialisationen. Men nationen Sverige tar också ett direkt ansvar för denna, framförallt genom skolan. Dessutom har det nationella ansvaret i ökande utsträckning visats genom att representanter för nationen i form av socialtjänst och barnavårdscentraler kontrollerar att familjen sköter uppgiften att förvandla sina barn till goda svenskar. Om det finns anledning att misstänka att en familj missköter denna socialisationsuppgift ingriper vanligtvis samhället.
Vi socialiseras alltså till att bli kompetenta utövare av en gemensam samhällsroll som omfattar de fyra områden jag tidigare pekat på. Men uppgifterna att sköta ett arbete och att sköta familjen har åtminstone tidigare tenderat att delas upp på män och kvinnor. Vi har haft en manlig samhällsroll, vars huvuduppgift har varit att genom ett arbete få in de inkomster som familjen behöver, och vi har haft en kvinnlig samhällsroll, vars huvuduppgift har varit att ta hand om barnen och sköta hemmet.
Under de senaste decennierna har dessa könsligt bestämda samhällsroller genomgått en stor förändring. Vi tenderar nu att få en gemensam samhällsroll för både män och kvinnor. Man ska sköta både arbetet och hemmet. Detta har lett till att samhället fått ta över en del av hemmets uppgifter, främst i form av barnomsorg. Denna omställning är en stor förändring, som på ett avgörande sätt ingripit i människors personliga och sociala liv. Detta visas inte minst av den ganska inflammerade könsrollsdebatten. På det personliga planet har denna förändring ingripit i människors möjligheter att bli bekräftade som män och kvinnor och därmed påverkat självkänslan. Den manliga självkänslan har bitvis verkat vara ganska hotad av denna förändring.
Avvikelser
Men alla kan inte anpassa sig till denna samhällsroll (vare sig de är män eller kvinnor). För att samhället skall fungera måste det också finnas plats för avvikelser från denna grundläggande samhällsroll. Vi har först de tillåtna avvikelserna. Den absolut viktigaste gruppen av tillåtna avvikelser är sjuka och handikappade. Eftersom det är tillåtet att inte "sköta" sig, när man är sjuk, är det naturligtvis av avgörande betydelse för samhället att ha en grupp personer, som avgör vilka som är sjuka. Och detta är läkarnas uppgift. Utifrån denna infallsvinkel utför läkarna en kontrollfunktion åt samhället. En sjukskrivning exemplifierar direkt detta resonemang. Ett läkarintyg innebär att jag blivit godkänd som sjuk. Jag slipper att jobba. Man kan också utifrån läkarundersökningar bli klassad som arbetsoförmögen för resten av livet, dvs. förtidspensionerad (numera: sjukersättning). Det finns också andra tillåtna avvikelser, t ex att studera eller att leva på kapital, men jag skall inte gå in på dem i detta sammanhang.
Vi skall istället titta på de avvikelser som inte lika klart tillåts att avvika från samhällsrollen. En klart otillåten grupp är lagöverträdarna. En del är tillfälliga sådana - man betalar böter eller sitter ett tag i fängelse - och övergår sedan till en accepterad samhällsroll. Men det finns också en tung kärna inom kriminalvården, om vilka man kan påstå att de intagit en definitiv avvikarroll, nämligen återfallsförbrytarna. Det är till största delen dessa, som återfinns på våra fängelser. De sitter inne ett tag på något fängelse och blir så småningom frisläppta men återkommer igen. De har anpassat sitt liv till att växla mellan att sitta i fängelse och att komma ut och göra nya lagöverträdelser. Denna avvikarroll är svår att förändra trots all kriminalvård. Många sociologer hävdar istället att kriminalvården befäster denna roll.
Förbrytarna är lätta att klassificera. Men det finns svårare grupper. T ex de som inte vägrar att ha ett arbete men på olika sätt beter sig "egendomligt". Deras "egendomlighet" gör det svårt att använda dem i ett arbete bl a beroende på att de oroar sina arbetskamrater. De vägrar inte att sköta ett hem men sköter det på ett sätt, som medför att det inte fungerar för de övriga familjemedlemmarna. De överträder inte direkt lagar men däremot ständigt en massa av de småregler, som reglerar umgänget människor emellan. Före 1800-talet behandlade man dessa "egendomliga" människor på i stort sett samma sätt som förbrytarna. De sågs som moraliska överträdare av samhällets regler, som man antingen straffade eller försökte att omuppfostra.
Vid mitten av 1800-talet skapas det emellertid ett nytt sätt att handskas med dessa "egendomliga" människor. Läkarna tar över ansvaret för denna grupp genom att det beroende på läkarvetenskapens utveckling blivit möjligt att klassificera dem som "psykiskt sjuka". Läkarvetenskapen börjar alltså studera och försöka behandla dessa "egendomliga" personer; företrädesvis genom att låsa in dem på sinnessjukhus. Psykiatrin uppstår som en del av läkarvetenskapen, vilket gör det möjligt att avgränsa de "egendomliga" från bl. a. förbrytare och normala samhällsmedlemmar genom att klassificera dem som psykiskt sjuka. Det är enligt den medicinska vetenskapen ingen principiell skillnad mellan psykisk sjukdom och andra sjukdomar. Men i praktiken existerar det ändå en avgörande skillnad. Som fysiskt sjuk brukar man själv uppsöka läkare för att bli sjukförklarad. För de psykiskt sjuka är det däremot oftast andra som uppsöker läkaren och läkaren kan förklara den psykiskt sjuke som sjuk mot dennes vilja.
Det enklaste sättet att klara av jämställningen med fysiska sjukdomar var givetvis att se orsakerna till de psykiska sjukdomarna som beroende på olika organiska fel, företrädesvis i nervsystemet. Här kom Freud och trasslade till ritningarna. Han höll med om att man inte kunde behandla de psykiskt sjuka som medvetet brytande av moraliska regler. Han hävdade istället, att psykiska sjukdomar var ett uttryck för omedvetna psykiska impulser. Således uppstod två sätt att se på psykiska sjukdomar; som uttryck för organiska fel och som uttryck för omedvetna psykiska impulser.
Problemet med Freuds revolutionerande sätt att förstå "egendomligt" beteende är att det blir svårt att jämställa "egendomligt" beteende med andra sjukdomar. Det blir också svårt att dra en klar gräns i förhållande till normaliteten eftersom alla människor enligt Freud har en problematisk relation till det omedvetna själslivet. Men genom att hävda en kombination av omedvetna impulser och organiska fel som en orsak till psykisk sjukdom blev det möjligt för den traditionella psykiatrin att införliva en del freudianskt influerade tänkesätt. Man kunde också dra en gräns mellan den psykiskt sjuke och den normale genom att hävda att hos den normale dominerade det realistiska tänkandet över de omedvetna impulserna.
En viktig gränsdragning blev skillnaden mellan psykoser och neuroser. Enligt den etablerade psykiatrin kännetecknas psykotikern av att de omedvetna impulserna dominerar det medvetna tänkandet och därmed förvandlar detta till ett förvrängt och orealistiskt tänkande. Neurotikern däremot karakteriseras av att vissa omedvetna psykiska impulser på ett ångestladdat sätt bryter igenom och stör det medvetna tänkande som dock fortsätter att dominera i det stora hela. Neurotikern har tillräckligt med "vett" för att erkänna att han är psykiskt sjuk. Detta "vett" är emellertid psykotikern i avsaknad av eftersom han inte erkänner att han är sjuk, varför han kan bli föremål för tvångsingripanden. Enligt denna doktrin kännetecknas den normala människan av att det medvetna och realistiska tänkandet har i stort sett fullständig kontroll över det omedvetna själslivet.
Vi har alltså sjuka, förbrytare och psykiskt sjuka som tre typer av avvikardefinitioner, men de täcker inte in alla avvikelser. Vi har också det oklara område, som handhas av socialtjänsten. Tills vidare kan vi helt enkelt påstå att denna tar hand om "socialfall". Vad är då ett "socialfall"? Till att börja med kan vi karakterisera ett "socialfall" på ett negativt sätt. Ett "socialfall" är en person som inte kan arbeta och/eller sköta sin familj och/eller underordna sig övergripande normer och kulturella regler. Men man kan inte sätta honom i fängelse, eftersom han inte överträder några lagar och man kan inte ta hand om honom inom den psykiatriska vården eftersom han inte beter sig "egendomligt". Ett "socialfall" skulle alltså vara en avvikare, som varken platsar som brottsling eller psykiskt sjuk.
Det är kanske bara på detta negativa sätt som man kan fånga in "socialfallet". Troligtvis påverkar denna oklarhet socialtjänstens arbete och man arbetar också för att hitta en positiv definition. De existerande försöken till positiva definitioner pendlar mellan att denna typ av avvikelse är ett uttryck för moraliska ofullkomligheter och att den är ett uttryck för psykiska störningar med sina rötter i barndomen. Problemet med dessa bägge sätt att definiera "socialfallet" är bl. a att dessa definitioner är beroende av hur de bägge andra avvikargrupperna definieras. De kriminella är ju tydliga moraliska avvikare, som kan betraktas som ansvariga för sina felsteg, och därför utdöms det i förhållande till dessa rättmätigt förtjänade straff. Men problemet med "socialfallen" är både att de oftast inte kan dömas med hjälp av den juridiska rättvisan och att det inte är ändamålsenligt att bestraffa dem. Snarare behöver man hjälpa dem att leva det normala liv de inte tycks klara av. Om man skulle definiera "socialfallen" som psykiskt sjuka, blir de fall – felaktigt? – för den psykiatriska sjukvården.
Den antisociala personligheten var/är ett fall för såväl psykiatri som kriminalvård och socialvård. Dessa patienter var vanliga i 1960-talets psykiatri. Som nämndes i kapitlet om förförståelse, försökte man renodla en avdelning – 37:an – på S:ta Maria Sjukhus för psykopater. Psykopater är emellertid i den nuvarande och aktuella psykiatrin sällan rättspsykiatrins ”bord”. Rättspsykiatrin handlägger numera patienter som företrädesvis är psykotiska och är avvikare på alla fyra parametrar. När det gäller jag-starka psykopater är som regel socialvården bortkopplad och ekonomisk brottslighet brukar nästan alltid vara en ingrediens. Kända affärsmän och politiker kan emellertid då och då bli nyhetsstoff när de hotat eller misshandlat sin hustru etc.
Om psykopaten var den farlige patienten i psykiatrin på 1960-talet, återfinns denna kategori på 2000-talet i kriminalvården. De farliga patienterna i dagens rättspsykiatri är förutom psykiskt sjuka (psykoser) även kriminellt belastade samt är fall för socialvård och den somatiska vården. Således kan ett typfall i dagens rättspsykiatri vara av utländsk börd, och ha en dubbeldiagnos (blandmissbruk med sekundär psykos.). Han (det är en han) har som kriminell belastning kanske slagit till och/eller hotat en tjänsteman i socialvården. Bland patientens somatiska åkommor märks med all säkerhet B- och/eller C-hepatit.
För att ge en mera konkret bild av den farlige psykopaten och den farlige psykotiske patienten, kommer jag – efter metodredovisning – i ett kapitel anföra två mord som ägt rum under min tid på S:ta Maria Sjukhus – under den tid då avhospitaliseringen ännu inte fått fart.
För att bli en fullvärdig samhällsmedborgare måste man tillägna sig vissa grundläggande förhållningssätt. Dessa grundläggande krav på oss kan man sammanfatta genom att påstå att vi alla måste tillägna oss en gemensam samhällsroll. Denna grundläggande samhällsroll innefattar i stora drag:
1. Att man skall sköta ett jobb, så att man kan försörja sig.
2. Att sköta en familj så att det kan uppstå nya medlemmar i samhället.
3. Att man skall följa samhällets grundläggande regler i form av lagar och andra normer.
4. Att tillägna sig det självklara och därmed omedvetna kulturspecifika sättet att uppfatta och konstruera den sociala världen. Detta kulturspecifika sätt är skiktat i flera olika lager. Det finns kulturspecifika aspekter som är gemensamma för hela "västerlandet" och det finns de som är speciella för t ex oss svenskar. Det finns emellertid också kulturspecifika skillnader mellan olika sociala grupper beroende på t ex klassmässiga uppdelningar och tillhörighet till mindre kulturella gemenskaper. Dessa sistnämnda typer av skillnader ingår naturligtvis inte i den grundläggande samhällsrollen och därmed ingår det inte heller i det nationella ansvaret att se till att vi tillägnar oss dessa speciella förhållningssätt. Tvärtom är det en ständigt öppen fråga hur stora skillnader som skall tolereras inom ramen för den gemensamma nationella samhällsrollen.
I princip måste alla människor i samhället uppfylla dessa krav. Detta sker inte av sig självt. Vi måste uppfostras till att inta vår grundläggande samhällsroll. Denna process brukar inom sociologin kallas för socialisation. I socialisationsforskningen studerar man alltså, hur människan blir en del av det existerande samhället och också hur olika avvikelser i förhållande till detta mål uppkommer.
Socialisationen börjar i familjen. Föräldrarna är vanligtvis medvetna om samhällets grundläggande krav och tar hänsyn till dessa i sin uppfostran. I familjen sker alltså den grundläggande socialisationen. Men nationen Sverige tar också ett direkt ansvar för denna, framförallt genom skolan. Dessutom har det nationella ansvaret i ökande utsträckning visats genom att representanter för nationen i form av socialtjänst och barnavårdscentraler kontrollerar att familjen sköter uppgiften att förvandla sina barn till goda svenskar. Om det finns anledning att misstänka att en familj missköter denna socialisationsuppgift ingriper vanligtvis samhället.
Vi socialiseras alltså till att bli kompetenta utövare av en gemensam samhällsroll som omfattar de fyra områden jag tidigare pekat på. Men uppgifterna att sköta ett arbete och att sköta familjen har åtminstone tidigare tenderat att delas upp på män och kvinnor. Vi har haft en manlig samhällsroll, vars huvuduppgift har varit att genom ett arbete få in de inkomster som familjen behöver, och vi har haft en kvinnlig samhällsroll, vars huvuduppgift har varit att ta hand om barnen och sköta hemmet.
Under de senaste decennierna har dessa könsligt bestämda samhällsroller genomgått en stor förändring. Vi tenderar nu att få en gemensam samhällsroll för både män och kvinnor. Man ska sköta både arbetet och hemmet. Detta har lett till att samhället fått ta över en del av hemmets uppgifter, främst i form av barnomsorg. Denna omställning är en stor förändring, som på ett avgörande sätt ingripit i människors personliga och sociala liv. Detta visas inte minst av den ganska inflammerade könsrollsdebatten. På det personliga planet har denna förändring ingripit i människors möjligheter att bli bekräftade som män och kvinnor och därmed påverkat självkänslan. Den manliga självkänslan har bitvis verkat vara ganska hotad av denna förändring.
Avvikelser
Men alla kan inte anpassa sig till denna samhällsroll (vare sig de är män eller kvinnor). För att samhället skall fungera måste det också finnas plats för avvikelser från denna grundläggande samhällsroll. Vi har först de tillåtna avvikelserna. Den absolut viktigaste gruppen av tillåtna avvikelser är sjuka och handikappade. Eftersom det är tillåtet att inte "sköta" sig, när man är sjuk, är det naturligtvis av avgörande betydelse för samhället att ha en grupp personer, som avgör vilka som är sjuka. Och detta är läkarnas uppgift. Utifrån denna infallsvinkel utför läkarna en kontrollfunktion åt samhället. En sjukskrivning exemplifierar direkt detta resonemang. Ett läkarintyg innebär att jag blivit godkänd som sjuk. Jag slipper att jobba. Man kan också utifrån läkarundersökningar bli klassad som arbetsoförmögen för resten av livet, dvs. förtidspensionerad (numera: sjukersättning). Det finns också andra tillåtna avvikelser, t ex att studera eller att leva på kapital, men jag skall inte gå in på dem i detta sammanhang.
Vi skall istället titta på de avvikelser som inte lika klart tillåts att avvika från samhällsrollen. En klart otillåten grupp är lagöverträdarna. En del är tillfälliga sådana - man betalar böter eller sitter ett tag i fängelse - och övergår sedan till en accepterad samhällsroll. Men det finns också en tung kärna inom kriminalvården, om vilka man kan påstå att de intagit en definitiv avvikarroll, nämligen återfallsförbrytarna. Det är till största delen dessa, som återfinns på våra fängelser. De sitter inne ett tag på något fängelse och blir så småningom frisläppta men återkommer igen. De har anpassat sitt liv till att växla mellan att sitta i fängelse och att komma ut och göra nya lagöverträdelser. Denna avvikarroll är svår att förändra trots all kriminalvård. Många sociologer hävdar istället att kriminalvården befäster denna roll.
Förbrytarna är lätta att klassificera. Men det finns svårare grupper. T ex de som inte vägrar att ha ett arbete men på olika sätt beter sig "egendomligt". Deras "egendomlighet" gör det svårt att använda dem i ett arbete bl a beroende på att de oroar sina arbetskamrater. De vägrar inte att sköta ett hem men sköter det på ett sätt, som medför att det inte fungerar för de övriga familjemedlemmarna. De överträder inte direkt lagar men däremot ständigt en massa av de småregler, som reglerar umgänget människor emellan. Före 1800-talet behandlade man dessa "egendomliga" människor på i stort sett samma sätt som förbrytarna. De sågs som moraliska överträdare av samhällets regler, som man antingen straffade eller försökte att omuppfostra.
Vid mitten av 1800-talet skapas det emellertid ett nytt sätt att handskas med dessa "egendomliga" människor. Läkarna tar över ansvaret för denna grupp genom att det beroende på läkarvetenskapens utveckling blivit möjligt att klassificera dem som "psykiskt sjuka". Läkarvetenskapen börjar alltså studera och försöka behandla dessa "egendomliga" personer; företrädesvis genom att låsa in dem på sinnessjukhus. Psykiatrin uppstår som en del av läkarvetenskapen, vilket gör det möjligt att avgränsa de "egendomliga" från bl. a. förbrytare och normala samhällsmedlemmar genom att klassificera dem som psykiskt sjuka. Det är enligt den medicinska vetenskapen ingen principiell skillnad mellan psykisk sjukdom och andra sjukdomar. Men i praktiken existerar det ändå en avgörande skillnad. Som fysiskt sjuk brukar man själv uppsöka läkare för att bli sjukförklarad. För de psykiskt sjuka är det däremot oftast andra som uppsöker läkaren och läkaren kan förklara den psykiskt sjuke som sjuk mot dennes vilja.
Det enklaste sättet att klara av jämställningen med fysiska sjukdomar var givetvis att se orsakerna till de psykiska sjukdomarna som beroende på olika organiska fel, företrädesvis i nervsystemet. Här kom Freud och trasslade till ritningarna. Han höll med om att man inte kunde behandla de psykiskt sjuka som medvetet brytande av moraliska regler. Han hävdade istället, att psykiska sjukdomar var ett uttryck för omedvetna psykiska impulser. Således uppstod två sätt att se på psykiska sjukdomar; som uttryck för organiska fel och som uttryck för omedvetna psykiska impulser.
Problemet med Freuds revolutionerande sätt att förstå "egendomligt" beteende är att det blir svårt att jämställa "egendomligt" beteende med andra sjukdomar. Det blir också svårt att dra en klar gräns i förhållande till normaliteten eftersom alla människor enligt Freud har en problematisk relation till det omedvetna själslivet. Men genom att hävda en kombination av omedvetna impulser och organiska fel som en orsak till psykisk sjukdom blev det möjligt för den traditionella psykiatrin att införliva en del freudianskt influerade tänkesätt. Man kunde också dra en gräns mellan den psykiskt sjuke och den normale genom att hävda att hos den normale dominerade det realistiska tänkandet över de omedvetna impulserna.
En viktig gränsdragning blev skillnaden mellan psykoser och neuroser. Enligt den etablerade psykiatrin kännetecknas psykotikern av att de omedvetna impulserna dominerar det medvetna tänkandet och därmed förvandlar detta till ett förvrängt och orealistiskt tänkande. Neurotikern däremot karakteriseras av att vissa omedvetna psykiska impulser på ett ångestladdat sätt bryter igenom och stör det medvetna tänkande som dock fortsätter att dominera i det stora hela. Neurotikern har tillräckligt med "vett" för att erkänna att han är psykiskt sjuk. Detta "vett" är emellertid psykotikern i avsaknad av eftersom han inte erkänner att han är sjuk, varför han kan bli föremål för tvångsingripanden. Enligt denna doktrin kännetecknas den normala människan av att det medvetna och realistiska tänkandet har i stort sett fullständig kontroll över det omedvetna själslivet.
Vi har alltså sjuka, förbrytare och psykiskt sjuka som tre typer av avvikardefinitioner, men de täcker inte in alla avvikelser. Vi har också det oklara område, som handhas av socialtjänsten. Tills vidare kan vi helt enkelt påstå att denna tar hand om "socialfall". Vad är då ett "socialfall"? Till att börja med kan vi karakterisera ett "socialfall" på ett negativt sätt. Ett "socialfall" är en person som inte kan arbeta och/eller sköta sin familj och/eller underordna sig övergripande normer och kulturella regler. Men man kan inte sätta honom i fängelse, eftersom han inte överträder några lagar och man kan inte ta hand om honom inom den psykiatriska vården eftersom han inte beter sig "egendomligt". Ett "socialfall" skulle alltså vara en avvikare, som varken platsar som brottsling eller psykiskt sjuk.
Det är kanske bara på detta negativa sätt som man kan fånga in "socialfallet". Troligtvis påverkar denna oklarhet socialtjänstens arbete och man arbetar också för att hitta en positiv definition. De existerande försöken till positiva definitioner pendlar mellan att denna typ av avvikelse är ett uttryck för moraliska ofullkomligheter och att den är ett uttryck för psykiska störningar med sina rötter i barndomen. Problemet med dessa bägge sätt att definiera "socialfallet" är bl. a att dessa definitioner är beroende av hur de bägge andra avvikargrupperna definieras. De kriminella är ju tydliga moraliska avvikare, som kan betraktas som ansvariga för sina felsteg, och därför utdöms det i förhållande till dessa rättmätigt förtjänade straff. Men problemet med "socialfallen" är både att de oftast inte kan dömas med hjälp av den juridiska rättvisan och att det inte är ändamålsenligt att bestraffa dem. Snarare behöver man hjälpa dem att leva det normala liv de inte tycks klara av. Om man skulle definiera "socialfallen" som psykiskt sjuka, blir de fall – felaktigt? – för den psykiatriska sjukvården.
Den antisociala personligheten var/är ett fall för såväl psykiatri som kriminalvård och socialvård. Dessa patienter var vanliga i 1960-talets psykiatri. Som nämndes i kapitlet om förförståelse, försökte man renodla en avdelning – 37:an – på S:ta Maria Sjukhus för psykopater. Psykopater är emellertid i den nuvarande och aktuella psykiatrin sällan rättspsykiatrins ”bord”. Rättspsykiatrin handlägger numera patienter som företrädesvis är psykotiska och är avvikare på alla fyra parametrar. När det gäller jag-starka psykopater är som regel socialvården bortkopplad och ekonomisk brottslighet brukar nästan alltid vara en ingrediens. Kända affärsmän och politiker kan emellertid då och då bli nyhetsstoff när de hotat eller misshandlat sin hustru etc.
Om psykopaten var den farlige patienten i psykiatrin på 1960-talet, återfinns denna kategori på 2000-talet i kriminalvården. De farliga patienterna i dagens rättspsykiatri är förutom psykiskt sjuka (psykoser) även kriminellt belastade samt är fall för socialvård och den somatiska vården. Således kan ett typfall i dagens rättspsykiatri vara av utländsk börd, och ha en dubbeldiagnos (blandmissbruk med sekundär psykos.). Han (det är en han) har som kriminell belastning kanske slagit till och/eller hotat en tjänsteman i socialvården. Bland patientens somatiska åkommor märks med all säkerhet B- och/eller C-hepatit.
För att ge en mera konkret bild av den farlige psykopaten och den farlige psykotiske patienten, kommer jag – efter metodredovisning – i ett kapitel anföra två mord som ägt rum under min tid på S:ta Maria Sjukhus – under den tid då avhospitaliseringen ännu inte fått fart.
onsdag 25 februari 2009
Min entré på hispan
Min entré på hispan
Den 10 juni 1967 anlände jag till S:ta Maria Sjukhus i Helsingborg för ett sommarvikariat, dvs. - när detta skrivs - för ca 42 år sedan. Hösten 1997 fyllde sjukhuset - efter den officiella invigningen - 70 år. 70 år efter invigningen stängdes de sista avdelningarna. Av de 70 verksamma åren har jag haft en direkt eller indirekt kontakt med sjukhuset i 30 år – sommarvikariatet blev av en slump ett varaktigt engagemang. Det är inget unikt att ett tänkt kort gästspel blir till något beständigt när det gäller psykiatrisk personal. Under min tid som lärare har jag roat mig med att fråga samtliga sjuksköterskor som genomgått specialistutbildning i psykiatri om de som 15-16 åringar (dvs. när de gick ut grundskolan) hade planer på att jobba inom psykiatrin. Under alla år har endast en (1) haft sådana planer (hans föräldrar hade jobbat som skötare i psykiatrin ). I stort har alltså alla (sjuksköterskor) mera av en slump hamnat i psykiatrin. När jag på motsvarande sätt ställt frågan till allmänsjuksköterskor har relativt sett många av dessa (25-50 %) redan i tonåren funderat eller t o m bestämt sig för att bli sjuksköterskor. ”Urvalet” av psykiatrisjuksköterskor dvs. man prövar först på jobbet innan man bestämmer sig - är sannolikt sundare, men jag utvecklar inte denna diskussion här.
Själv hade jag som sommarvikarierande skötare och blivande sjuksköterska något så ovanligt som en akademisk utbildning i företagsekonomi. Studiekamrater hade sagt mig att ”jobba på S:ta Maria är skitkul - man skurar toaletter på dan och åker färjor på kvällen”. Med mycket stor tvekan anlände jag till S:ta Maria Sjukhus den 10 juni 1967, blev mycket väl mottagen och fick lakan och handdukar av personalassistent Bernhard Larsson, anvisades ett rum och inbjöds till en 3 dagars introduktionskurs. Av denna kurs minns jag att chefsöverläkare Sture Eklund lärde oss att Hibernal var bra mot psykoser och Tofranil mot depression. Sjukvårdsföreståndare Stina Sjöholm lärde att Sumax var mycket bra i skurvattnet, men det krävdes skicklighet att dosera Sumax rätt (till en spann vatten skulle Sumax-flaskan vändas upp och ner och i ett bestämt tempo skulle man räkna till tio = rätt dos). Äldre skötare använde inte begreppet Sumax om skurvattnets nymodighet, utan använde det äldre märkesnamnet Tepol och kunde därmed markera att man varit med länge i hospitalsvården. Andra sätt att markera erfarenhet var att beteckna avdelning 35 som 6:an D1, vilket ställde nykomlingarna ”off side”, dvs. de tillhörde inte ”de etablerade”.
Men i övrigt kännetecknades arbetet av en utomordentlig gemenskap vilket naturligtvis är trivselns förutsättning. Min första arbetsuppgift på avdelning 25 var att bistå en patient - B G - med morgonhygien. Patienten låg fastspänd i bälte och efter att jag placerat en tvättskål framför honom, menade han sig kunna klara sig bra själv - bara jag öppnade ett fönster pga. den fruktansvärda sommarvärmen. Jag gjorde så, lämnade patienten i fred och när jag återkom efter fem minuter fann jag patienten borta och tvättskålen orörd. Jag hade under introduktionskursen fått lära att ”trekants-nyckeln” endast skulle användas till speciella fönster och en liten broschyr lärde att om skötare förorsakade rymning kunde detta leda till löneavdrag. Här infann sig nu kognitiva dissonanser: För det första blev jag inte bannad, utan min försummelse ursäktades. En trygg skötare - Lars Christofferson - sade mig att patienten var en ”vagabond” som åkte direkt ned till färjestationen och satte sig där. Mycket riktigt återkom polisen med patienten efter några timmar – man hade tagit honom på just färjestationen. Dissonans nummer två: Är vagabonder fall för mentalsjukhus? Man förklarade för mig att patienten var ”asocial” och icke skötsam. När jag senare i min forskning historiskt studerade bl. a ”icke skötsamma medborgare (se kommande kapitel) fann jag att dessa kunde bestämmas till tre grupper: kriminella, socialfall och i vissa fall psykiskt sjuka. Somatisk sjukdom har emellertid under modernismen ansetts som en legitim orsak till att uppbära samhällets stöd, att bli fri från arbete etc. Mitt första problem och ”icke begripliga fall” visade sig senare både teoretiskt och praktiskt som mycket svårlöst. Kan man låta en person sitta på färjestationen (eller idag: Knutpunkten) och tigga pengar, dricka öl etc.? Eller skall samhället städa bort asocialiteten? Vem skall städa: polis, socialvård eller psykiatri? Kan man fostra de asociala till skötsamma medborgare på institutioner? Etc.
Överhuvudtaget gav mig mentalsjukhuset mycket att fundera kring. Det är omöjligt att nu i efterhand försöka förstå detta avskilda samhälle i sin helhet. Ett exempel kan toalettsystemen utgöra på de flesta avdelningarna. Man levde kvar i en gammal agrar arkitektonisk lösning: toaletterna utgjorde ett kollektivt rum - precis som på landsbygden förr. Ett torrdass på landet före modernismen kunde innehålla t ex fyra sitsar. Man kunde alltså gå på toaletten kollektivt, man kunde samspråka, fundera, diskutera samtidigt som tömningsbehoven tillfredsställdes. Med modernismen och postmodernismen har toaletten allt mer blivit ett ”hemlighus”. Lukter, ljud etc. har privatiserats och om möjligt eliminerats (för en tid sedan hörde jag om japanska toaletter som spelade musik just i syfte att eliminera ”toalettljud”). På S:ta Maria levde dock den agrara lösningen kvar. Patienterna satt på toaletten gemensamt – ibland mitt emot varandra. Naturligtvis kunde man - med modernistiska mått - förfäras över dessa gamla lösningar som hängde med in i 1970-talet. Men med gamla agrara mått fanns det ingen anledning till bestörtning. Bengt Westerberg hann emellertid proklamera idén om enkelrum åt envar på långvården innan ”enkelrums-toaletten” hade blivit verklighet på de gamla hospitalen.
Vikarie skötare 1967
När jag började på S:ta Maria Sjukhus i början på juni 1967 såg klinikindelningen ut enligt följande:
Klinik Vårdplatser Överläkare
M 1 352 Överläkare Ture Gyllerup
M 2 335 Överläkare Lilly Földes-Solti
K 1 254 Överläkare Axel Varenius
K 2 389 Överläkare Sture Eklund
Internmedicinsk vård - Överläkare C-B Gadd
Hjälpverksamhet - Överläkare Bengt Franzén
Summa 1.330
M betydde naturligtvis män och K kvinnor. Klinikerna 1 tog emot patienter från Helsingborg med omnejd och klinikerna 2 företrädesvis ”utomlänspatienter”.
På dessa 1330 platser fanns med överbeläggningar drygt 1500 patienter, landets näst största mentalsjukhus – endast Beckomberga i Stockholm hade fler patienter. Medelkostnad per dygn var ca 65 kronor per patient. I nejderna runt Mentalsjukhusen låg Mentalsjukhem. I Höganäs låg t.ex. ett sådant mentalsjukhem med drygt 80 vårdplatser (läkare P. A. Norberg och med husmor Eva Holm-Olsson) och här var dygnskostnaden per patient under 50 kronor.
Det kan sägas om Carl-Benedictus Gadds internmedicin att han skötte den somatiska vården av samtliga 1500 patienter. Även personalstaben om ca 1000 anställda fick sina somatikbesvär behandlade av C-B Gadd. Därtill kanske drygt 500 pensionärer som tidigare hade jobbat vid mentalsjukhuset hade Gadd som husläkare. I verkligheten var han sannolikt – pga. erfarenhet – den reellt bäst fungerande ”psykiatern” på sjukhuset. Överhuvudtaget var Gadds effektivitet av den dimension att flera distriktsläkare behövdes för att ersätta honom när han successivt efter pension drog ner på sin verksamhet.
Om Lilly Földes-Soltis verksamhet kan sägas att hon föraktade patienter, manipulerade journaler och orsakade indirekt ett mord på en vikarie skötare. Det senare har jag noggranna anteckningar om och möjligen återkommer jag till denna incidens nedan.
Med få undantag kan sägas att läkarna utgjorde mist en lika lustig skara som egendomliga patienter. Eller uttryckt på ett annat sätt: Läkarna syntes lustigare i sina beteenden än patientkollektivet. Nämnde internist – C-B Gadd – uttryckte det som så när han kom till S:ta Maria på 1940-talet:
En färgstark karaktär som inte har lika mycket positivt att säga om psykiatrerna är Carl-Benedict Gadd.
Han kom till S:ta Maria som företagsläkare och "kroppsläkare" på 40-talet.
— Det var en otroligt jobbig tid i början. Jag tyckte att de flesta av psykiatrerna själva borde ha varit patienter, suckar han.
— I flera fall var det en kroppslig sjukdom som hade orsakat de mentala besvären hos de intagna, till exempel vid problem med ämnesomsättningen. Men de var sällan intresserade av sånt.
Carl-Benedict Gadd är dock mycket noga med att påpeka hur bra personalen togs om hand.
— Det var en fantastisk arbetsplats. Det fanns inte en enda dag som jag inte gick till jobbet med glädje.
1967 tog landstinget över ansvaret från staten och 70-talet blev ett omtumlande årtionde för psykiatrin i allmänhet och sjukhuset i synnerhet.
Hjälpverksamheten var en liten men gryende verksamhet som skulle leda till öppenvårdspsykiatri i takt med mentalsjukhusen ”avhospitaliserades”.
Dygnskostnaden å 60 kronor per patient motsvarar i dagens penningvärde (2009) 475 kronor. Dagens dygnskostnad på klinik ligger dock kring 3-4000 kronor beroende på typ av klinik. Dock har vårdtiderna förkortats från livslångt vårdande (läs: inlåsning) till betydligt kortare inneliggande vårdtider. Fortfarande är det emellertid vanligt med livslånga kontakter med psykiatrin. Många – eller de flesta – blir aldrig friska, utan den psykiatriska behandlingen är endast symptomatisk och vanligen med psykofarmaka.
Min lön sommaren 1967 var första månaden 1145 kronor + 77 kronor för tjänstgöring å obekväm arbetstid. Lönen följde löneklass KA6:6. Skatt drogs med 375 kronor och för möblerad rumshyra (delade rum med Kjell Gunnarsson) betalade jag 45 kronor per månad. Om jag skulle ha behållit lönen till dagens penningvärde, skulle jag tjäna 9000 kronor. Nu tjänar jag ca 40000, litet beroende på hur mycket jag har lust/behöver arbeta. Hyran – 45 kronor/månad – skulle i dagens penningvärde vara 355 kronor. Istället är vår (2 personer) hyra 8000/månad. Min fru och jag bor ungefär på samma ställe som 1967, men betydligt bekvämare och 8 gånger större yta. Men ändå: boendekostnaden som relativ andel av lönen har ökat mer än såväl brutto- som nettolön. Lönen hämtade vi anställda ut som ”cash” på posten och vi var verkligen ”kungar för en dag”. Nu existerar inga postkontor längre (och även ”cash” har sett sina bästa dagar).
Jag fick böter för fortkörning (150 kronor) som student. Jag förhandlade mig till en avbetalningsplan med 5 kronor per månad i 30 månader. En irriterande utgift, men dock gnagde den låga inflationen något på boten.
Vidare hade jag sparsamt med fria arbetskläder. Skötarrocken hann bli riktigt smutsig innan den skickades till fri tvätt. Som vikarie skötare fick man tilldelat sig 4 skötarrockar – ordinarie skötare fick 6 rockar. Jag köpte några rockar privat, med de godkändes inte pga. ”slejf” bak på rocken. ”Slejfade” rockar var läkarattribut och kunde således inte användas av vikarie skötare.
Vidare hade jag 24 semesterdagar per år och eftersom jag var vikarie skulle jag först tjäna in semester ett år, innan jag kunde ta ut dem påföljande år. Dock förlades inte semester för vikarie skötare till sommaren, utan syster Maj, personalansvarig för hela sjukhuset, kunde med kort varsel i november eller början på december säga att ”nu får Du ta semester”.
Jag debuterade som vikarie skötare på en intagningsavdelning för alkoholister, men klientelet var inte så renodlat utan i verkligheten var avdelning 25 ett konglomerat av patienter. Som vikarie skötare tilldelades man ofta den mindre populära köksturen. Man lärde sig dock snabbt att man kunde ta hjälp av någon alkoholist som var på bättringsvägen. Genom att sticka till alkoholisten en ask cigaretter, som man inhandlat på någon färja för 1,25 kronor, gjorde detta köksturen till en enkel syssla. Hade man dagrumsturen, städades dagrummet på morgonen, varpå man kunde spela kort med patienterna. Städturen innehöll både städning och sortering av tvätt nere i en kulvert.
På avdelningen fanns en översköterska och andre + tredje man. Oftast hade alla tre 1:e skötare utbildning, vilket innebar 6 månaders påspädning av skötareutbildning (som var 20,5 månader lång). Var tredje man i personalkollektivets avdelningshierarki inte 1:e skötare, kunde en vanlig skötare ”rycka upp” som tredje man. I denna position kunde ingå förtroendet att gå och hämta post i en korg. Att ”hämta post” innebar ett rum för social samvaro med personal från andra avdelningar. Här kunde utbytas nyheter om vem som ”ryckt upp” som andre eller tredje man, vem som varit onykter i tjänst, senaste nytt i vem som kommit med i skötareutbildningen, vem som skulle gå i pension, vilken patient som rymt etc. etc. Överhuvudtaget innebar korgen och postrundan ett forum för kollektiv samvaro med nyhetsutbyte. Samtidigt innebar rätten att gå med korgen en icke ringa statusposition. Det hände t o m att en skötareelev fick äran att gå postrundan och då blev detta en diskussion i sig.
En särdeles spännande dag var ”kassationsdagen”. Denna dag skulle experter bedöma om avdelningsinventarier verkligen var föremål för kassation. Detta var en riktig dramadag som hade sina regisseringsrötter i de gamla hospitalen. Nytt kunde införskaffas till en avdelning enbart om något begagnat kunde anses förbrukat. Någon skötare med status på avdelningen gick med olika ”prylar” från avdelningen och fick dem bedömda av snickare, sömmerska, tapetserare etc. som hålslog varan om den kunde anses förbrukad. Var det en reva i ett lakan, gjorde 3:e sköterskan Tea revan än större för att skapa garanti om att lakanet skulle dömas ut. Vid ett tillfälle fick jag i uppdrag att gå med inventarier (som var märkta med avdelningens nummer) till olika stationer för bedömning. Jag lyckades att få allt kasserat, gick till förrådet och bytte till nytt och i den allmänna glädjen på avdelningen över det lyckade utfallet, bjöd översköterskan på tårta. Kassationsdagen var således en spännande dag och utvecklade sig till ett riktigt sociodrama på hospitalet och ett diskussionsämne vid ”postrundan”.
Det fanns naturligtvis en rangordning bland avdelningarna. Högst status hade de avdelningar, vars patienter ”skötte sig själva”. I verkligheten påminde dessa avdelningar mest om vilohem, där patienterna diagnostiserades som neurasteniker. Detta kunde betyda att disken därhemma växt sig för hög på diskbänken alternativt att kassan inte räckte till en Mallorca resa. Dessa patienter benämndes även ”nervklena” och piggnade till efter ett par veckors vila på avdelning 3 eller 16 (kvinnoavdelningar). Extra trevligt blev det när det ordnades dans på avdelning 40 (manlig avdelning för ”konjaksalkoholister”). Efter dessa avdelningar som vårdade mellanskiktet i samhället, följde de proletära avdelningarna där intagningsavdelningar stod högst i kurs. Lägst status hade avdelningar för vård av senil dementa. Proletära avdelningar är kanske inte en rättvis beteckning – riktigare är nog att hävda att det rörde sig om avdelningar för trasproletärer.
Av de 1500 platserna på S:ta Maria var det omsättning endast på 10 % av platserna. Varje klinik hade ca 40 platser med patientomsättning, övriga platser var avsedda för ”långliggare” eller – med esoteriskt språkbruk – ”kroniker” som inväntade att livet skulle avslutas på ”hispan”.
De avdelningar med patientrotation benämndes naturligtvis intagningsavdelning och det fanns 1-2 av denna typ av avdelning på vardera av de fyra klinikerna. Intagningen följde vissa ritualer. Patienten följdes vid ankomst till avdelningens badrum av minst två skötare. Där fick patienten klä av sig och skötarna gick noggrant igenom varje persedel. Gemensamt med rutinerna på somatiska vårdavdelningar ingick ett ”intagningsbad” där patienten skrubbades ren. Därpå fick patienten sin vita nattskjorta och hade att gå till sängs. Först när läkare – kanske efter några dagar – gav klartecken för ”uppegående”, fick patienten sjukhuskostymering. Detta innebar ofta illa tillpassade kläder – för män en grå fiskbensrandig uniformering som gjorde att man inte kunde missta sig på att det rörde sig om en intagen.
Avdelning 37, avsedd för psykopater, är värd några noteringar eftersom denna avdelning kom att utgöra fundamentet för den kommande rättspsykiatriska organisationen i Helsingborg. Denna organisation kommer att matchas mot mera övergripande nationella (och även internationella) frågor om rättspsykiatrins legitimitet. 37:an var helt enkelt ett begrepp på S:ta Maria Sjukhus regionalt (37:an i nationell betydelse var något helt annat; det var lika med metaforen ”en halvböj” på Systembolaget). 37:ans psykopater ansågs särskilt vårdkrävande och därför hade avdelningen en relativ hög bemanning. Översköterskan var kvinna, men i övrigt – vad jag kan minnas – på 1960-talet förekom endast män i personalkollektivet. En och annan ”farlig” schizofren kunde förekomma på 37:an men i övrigt var avdelningen renodlad för antisociala patienter med jagsvag psykopat-diagnos. Jag jobbade endast extrapass på denna avdelning, men mins väl att jag hade respekt för det farliga klientelet.
37:an blev jämnad med marken och klientelet flyttades till 26:an och efter ytterligare några flyttningar på grund av ombyggnader/moderniseringar, hamnade avdelningen på Pålsjöområdet i Helsingborg. När jag periodvis jobbade på avdelning under en femårs period mellan hösten 2003-hösten 2008, hade sannerligen klientelet förändrats. Nu fanns endast en eller ett par psykopater ”instuckna” bland ett klientel bestående av psykoser med kriminalitet i ”bagaget”.
Patienterna på avdelning 26 – Rättspsykiatriska kliniken – var dock inte bara samhälleliga avvikare i form av psykiskt sjuka och lagöverträdare. De var/är oftast även somatiskt sjuka och har därtill nästan undantagslöst en stark knytning till socialförvaltning.
Jag vill således avsluta denna förförståelse med att poängtera att dagens rättspsykiatriska klientel är samhälleliga avvikare i samtliga fyra kända avvikarroller. De är således
• Somatiskt sjuka
• Psykiskt sjuka
• ”Socialfall”
• Kriminella/lagöverträdare
Även om jag i annat sammanhang diskuterat dessa samhälleliga avvikelser, kommer jag i nästa kapitel kort föra en sammanfattning kring de fyra existerande formerna av samhälleliga avvikelser.
Inför detta kommande kapitel, bör jag göra en kalendarisk resumé över min psykiatriska karriär:
1967-1973: sommarvikarie samt grundutbildning till leg. sjuksköt. + specialistutbildning i psykiatri.
1973-1982: lärare vid vårdskolan i Helsingborg parallellt med ”inhopp” som sjukskötare på Psykiatriska kliniken i Helsingborg – särskilt under somrarna och helger.
1982-ff: universitetsadjunkt och universitetslektor vid Vårdhögskolan Lund-Helsingborg, Vårdhögskolan i Växjö, Högskolan i Kristianstad. Under denna tid vidareutbilda jag mig med en disputation i medicinsk sociologi som slutmål. Jag har dock under alla år – sedan 1967 – haft minst två månaders kliniskt arbete i psykiatri. Under det senaste decenniet har jag – utöver forskning – prioriterat klinisk verksamhet före undervisning. Min undervisning har utöver psykiatri rört vetenskapsteori och metod, beteendevetenskapliga ämnen inom vårdområdet, socialmedicin, organisation och ledarskap, medicinsk etik m.m. Jag har även under 6-7 år periodvis arbetat på ett privat sjukhem för psykiskt sjuka i Vittsjö. Jag fann här att man samlat ett antal patienter – kroniskt sjuka – som andra avdelningar ville ”bli av med”. Man skulle därför kunna hävda att detta vårdhem – med särdeles dåligt rykte – vårdade nära 60 patienter som kan benämnas ”svarte pettrar”.
Den 10 juni 1967 anlände jag till S:ta Maria Sjukhus i Helsingborg för ett sommarvikariat, dvs. - när detta skrivs - för ca 42 år sedan. Hösten 1997 fyllde sjukhuset - efter den officiella invigningen - 70 år. 70 år efter invigningen stängdes de sista avdelningarna. Av de 70 verksamma åren har jag haft en direkt eller indirekt kontakt med sjukhuset i 30 år – sommarvikariatet blev av en slump ett varaktigt engagemang. Det är inget unikt att ett tänkt kort gästspel blir till något beständigt när det gäller psykiatrisk personal. Under min tid som lärare har jag roat mig med att fråga samtliga sjuksköterskor som genomgått specialistutbildning i psykiatri om de som 15-16 åringar (dvs. när de gick ut grundskolan) hade planer på att jobba inom psykiatrin. Under alla år har endast en (1) haft sådana planer (hans föräldrar hade jobbat som skötare i psykiatrin ). I stort har alltså alla (sjuksköterskor) mera av en slump hamnat i psykiatrin. När jag på motsvarande sätt ställt frågan till allmänsjuksköterskor har relativt sett många av dessa (25-50 %) redan i tonåren funderat eller t o m bestämt sig för att bli sjuksköterskor. ”Urvalet” av psykiatrisjuksköterskor dvs. man prövar först på jobbet innan man bestämmer sig - är sannolikt sundare, men jag utvecklar inte denna diskussion här.
Själv hade jag som sommarvikarierande skötare och blivande sjuksköterska något så ovanligt som en akademisk utbildning i företagsekonomi. Studiekamrater hade sagt mig att ”jobba på S:ta Maria är skitkul - man skurar toaletter på dan och åker färjor på kvällen”. Med mycket stor tvekan anlände jag till S:ta Maria Sjukhus den 10 juni 1967, blev mycket väl mottagen och fick lakan och handdukar av personalassistent Bernhard Larsson, anvisades ett rum och inbjöds till en 3 dagars introduktionskurs. Av denna kurs minns jag att chefsöverläkare Sture Eklund lärde oss att Hibernal var bra mot psykoser och Tofranil mot depression. Sjukvårdsföreståndare Stina Sjöholm lärde att Sumax var mycket bra i skurvattnet, men det krävdes skicklighet att dosera Sumax rätt (till en spann vatten skulle Sumax-flaskan vändas upp och ner och i ett bestämt tempo skulle man räkna till tio = rätt dos). Äldre skötare använde inte begreppet Sumax om skurvattnets nymodighet, utan använde det äldre märkesnamnet Tepol och kunde därmed markera att man varit med länge i hospitalsvården. Andra sätt att markera erfarenhet var att beteckna avdelning 35 som 6:an D1, vilket ställde nykomlingarna ”off side”, dvs. de tillhörde inte ”de etablerade”.
Men i övrigt kännetecknades arbetet av en utomordentlig gemenskap vilket naturligtvis är trivselns förutsättning. Min första arbetsuppgift på avdelning 25 var att bistå en patient - B G - med morgonhygien. Patienten låg fastspänd i bälte och efter att jag placerat en tvättskål framför honom, menade han sig kunna klara sig bra själv - bara jag öppnade ett fönster pga. den fruktansvärda sommarvärmen. Jag gjorde så, lämnade patienten i fred och när jag återkom efter fem minuter fann jag patienten borta och tvättskålen orörd. Jag hade under introduktionskursen fått lära att ”trekants-nyckeln” endast skulle användas till speciella fönster och en liten broschyr lärde att om skötare förorsakade rymning kunde detta leda till löneavdrag. Här infann sig nu kognitiva dissonanser: För det första blev jag inte bannad, utan min försummelse ursäktades. En trygg skötare - Lars Christofferson - sade mig att patienten var en ”vagabond” som åkte direkt ned till färjestationen och satte sig där. Mycket riktigt återkom polisen med patienten efter några timmar – man hade tagit honom på just färjestationen. Dissonans nummer två: Är vagabonder fall för mentalsjukhus? Man förklarade för mig att patienten var ”asocial” och icke skötsam. När jag senare i min forskning historiskt studerade bl. a ”icke skötsamma medborgare (se kommande kapitel) fann jag att dessa kunde bestämmas till tre grupper: kriminella, socialfall och i vissa fall psykiskt sjuka. Somatisk sjukdom har emellertid under modernismen ansetts som en legitim orsak till att uppbära samhällets stöd, att bli fri från arbete etc. Mitt första problem och ”icke begripliga fall” visade sig senare både teoretiskt och praktiskt som mycket svårlöst. Kan man låta en person sitta på färjestationen (eller idag: Knutpunkten) och tigga pengar, dricka öl etc.? Eller skall samhället städa bort asocialiteten? Vem skall städa: polis, socialvård eller psykiatri? Kan man fostra de asociala till skötsamma medborgare på institutioner? Etc.
Överhuvudtaget gav mig mentalsjukhuset mycket att fundera kring. Det är omöjligt att nu i efterhand försöka förstå detta avskilda samhälle i sin helhet. Ett exempel kan toalettsystemen utgöra på de flesta avdelningarna. Man levde kvar i en gammal agrar arkitektonisk lösning: toaletterna utgjorde ett kollektivt rum - precis som på landsbygden förr. Ett torrdass på landet före modernismen kunde innehålla t ex fyra sitsar. Man kunde alltså gå på toaletten kollektivt, man kunde samspråka, fundera, diskutera samtidigt som tömningsbehoven tillfredsställdes. Med modernismen och postmodernismen har toaletten allt mer blivit ett ”hemlighus”. Lukter, ljud etc. har privatiserats och om möjligt eliminerats (för en tid sedan hörde jag om japanska toaletter som spelade musik just i syfte att eliminera ”toalettljud”). På S:ta Maria levde dock den agrara lösningen kvar. Patienterna satt på toaletten gemensamt – ibland mitt emot varandra. Naturligtvis kunde man - med modernistiska mått - förfäras över dessa gamla lösningar som hängde med in i 1970-talet. Men med gamla agrara mått fanns det ingen anledning till bestörtning. Bengt Westerberg hann emellertid proklamera idén om enkelrum åt envar på långvården innan ”enkelrums-toaletten” hade blivit verklighet på de gamla hospitalen.
Vikarie skötare 1967
När jag började på S:ta Maria Sjukhus i början på juni 1967 såg klinikindelningen ut enligt följande:
Klinik Vårdplatser Överläkare
M 1 352 Överläkare Ture Gyllerup
M 2 335 Överläkare Lilly Földes-Solti
K 1 254 Överläkare Axel Varenius
K 2 389 Överläkare Sture Eklund
Internmedicinsk vård - Överläkare C-B Gadd
Hjälpverksamhet - Överläkare Bengt Franzén
Summa 1.330
M betydde naturligtvis män och K kvinnor. Klinikerna 1 tog emot patienter från Helsingborg med omnejd och klinikerna 2 företrädesvis ”utomlänspatienter”.
På dessa 1330 platser fanns med överbeläggningar drygt 1500 patienter, landets näst största mentalsjukhus – endast Beckomberga i Stockholm hade fler patienter. Medelkostnad per dygn var ca 65 kronor per patient. I nejderna runt Mentalsjukhusen låg Mentalsjukhem. I Höganäs låg t.ex. ett sådant mentalsjukhem med drygt 80 vårdplatser (läkare P. A. Norberg och med husmor Eva Holm-Olsson) och här var dygnskostnaden per patient under 50 kronor.
Det kan sägas om Carl-Benedictus Gadds internmedicin att han skötte den somatiska vården av samtliga 1500 patienter. Även personalstaben om ca 1000 anställda fick sina somatikbesvär behandlade av C-B Gadd. Därtill kanske drygt 500 pensionärer som tidigare hade jobbat vid mentalsjukhuset hade Gadd som husläkare. I verkligheten var han sannolikt – pga. erfarenhet – den reellt bäst fungerande ”psykiatern” på sjukhuset. Överhuvudtaget var Gadds effektivitet av den dimension att flera distriktsläkare behövdes för att ersätta honom när han successivt efter pension drog ner på sin verksamhet.
Om Lilly Földes-Soltis verksamhet kan sägas att hon föraktade patienter, manipulerade journaler och orsakade indirekt ett mord på en vikarie skötare. Det senare har jag noggranna anteckningar om och möjligen återkommer jag till denna incidens nedan.
Med få undantag kan sägas att läkarna utgjorde mist en lika lustig skara som egendomliga patienter. Eller uttryckt på ett annat sätt: Läkarna syntes lustigare i sina beteenden än patientkollektivet. Nämnde internist – C-B Gadd – uttryckte det som så när han kom till S:ta Maria på 1940-talet:
En färgstark karaktär som inte har lika mycket positivt att säga om psykiatrerna är Carl-Benedict Gadd.
Han kom till S:ta Maria som företagsläkare och "kroppsläkare" på 40-talet.
— Det var en otroligt jobbig tid i början. Jag tyckte att de flesta av psykiatrerna själva borde ha varit patienter, suckar han.
— I flera fall var det en kroppslig sjukdom som hade orsakat de mentala besvären hos de intagna, till exempel vid problem med ämnesomsättningen. Men de var sällan intresserade av sånt.
Carl-Benedict Gadd är dock mycket noga med att påpeka hur bra personalen togs om hand.
— Det var en fantastisk arbetsplats. Det fanns inte en enda dag som jag inte gick till jobbet med glädje.
1967 tog landstinget över ansvaret från staten och 70-talet blev ett omtumlande årtionde för psykiatrin i allmänhet och sjukhuset i synnerhet.
Hjälpverksamheten var en liten men gryende verksamhet som skulle leda till öppenvårdspsykiatri i takt med mentalsjukhusen ”avhospitaliserades”.
Dygnskostnaden å 60 kronor per patient motsvarar i dagens penningvärde (2009) 475 kronor. Dagens dygnskostnad på klinik ligger dock kring 3-4000 kronor beroende på typ av klinik. Dock har vårdtiderna förkortats från livslångt vårdande (läs: inlåsning) till betydligt kortare inneliggande vårdtider. Fortfarande är det emellertid vanligt med livslånga kontakter med psykiatrin. Många – eller de flesta – blir aldrig friska, utan den psykiatriska behandlingen är endast symptomatisk och vanligen med psykofarmaka.
Min lön sommaren 1967 var första månaden 1145 kronor + 77 kronor för tjänstgöring å obekväm arbetstid. Lönen följde löneklass KA6:6. Skatt drogs med 375 kronor och för möblerad rumshyra (delade rum med Kjell Gunnarsson) betalade jag 45 kronor per månad. Om jag skulle ha behållit lönen till dagens penningvärde, skulle jag tjäna 9000 kronor. Nu tjänar jag ca 40000, litet beroende på hur mycket jag har lust/behöver arbeta. Hyran – 45 kronor/månad – skulle i dagens penningvärde vara 355 kronor. Istället är vår (2 personer) hyra 8000/månad. Min fru och jag bor ungefär på samma ställe som 1967, men betydligt bekvämare och 8 gånger större yta. Men ändå: boendekostnaden som relativ andel av lönen har ökat mer än såväl brutto- som nettolön. Lönen hämtade vi anställda ut som ”cash” på posten och vi var verkligen ”kungar för en dag”. Nu existerar inga postkontor längre (och även ”cash” har sett sina bästa dagar).
Jag fick böter för fortkörning (150 kronor) som student. Jag förhandlade mig till en avbetalningsplan med 5 kronor per månad i 30 månader. En irriterande utgift, men dock gnagde den låga inflationen något på boten.
Vidare hade jag sparsamt med fria arbetskläder. Skötarrocken hann bli riktigt smutsig innan den skickades till fri tvätt. Som vikarie skötare fick man tilldelat sig 4 skötarrockar – ordinarie skötare fick 6 rockar. Jag köpte några rockar privat, med de godkändes inte pga. ”slejf” bak på rocken. ”Slejfade” rockar var läkarattribut och kunde således inte användas av vikarie skötare.
Vidare hade jag 24 semesterdagar per år och eftersom jag var vikarie skulle jag först tjäna in semester ett år, innan jag kunde ta ut dem påföljande år. Dock förlades inte semester för vikarie skötare till sommaren, utan syster Maj, personalansvarig för hela sjukhuset, kunde med kort varsel i november eller början på december säga att ”nu får Du ta semester”.
Jag debuterade som vikarie skötare på en intagningsavdelning för alkoholister, men klientelet var inte så renodlat utan i verkligheten var avdelning 25 ett konglomerat av patienter. Som vikarie skötare tilldelades man ofta den mindre populära köksturen. Man lärde sig dock snabbt att man kunde ta hjälp av någon alkoholist som var på bättringsvägen. Genom att sticka till alkoholisten en ask cigaretter, som man inhandlat på någon färja för 1,25 kronor, gjorde detta köksturen till en enkel syssla. Hade man dagrumsturen, städades dagrummet på morgonen, varpå man kunde spela kort med patienterna. Städturen innehöll både städning och sortering av tvätt nere i en kulvert.
På avdelningen fanns en översköterska och andre + tredje man. Oftast hade alla tre 1:e skötare utbildning, vilket innebar 6 månaders påspädning av skötareutbildning (som var 20,5 månader lång). Var tredje man i personalkollektivets avdelningshierarki inte 1:e skötare, kunde en vanlig skötare ”rycka upp” som tredje man. I denna position kunde ingå förtroendet att gå och hämta post i en korg. Att ”hämta post” innebar ett rum för social samvaro med personal från andra avdelningar. Här kunde utbytas nyheter om vem som ”ryckt upp” som andre eller tredje man, vem som varit onykter i tjänst, senaste nytt i vem som kommit med i skötareutbildningen, vem som skulle gå i pension, vilken patient som rymt etc. etc. Överhuvudtaget innebar korgen och postrundan ett forum för kollektiv samvaro med nyhetsutbyte. Samtidigt innebar rätten att gå med korgen en icke ringa statusposition. Det hände t o m att en skötareelev fick äran att gå postrundan och då blev detta en diskussion i sig.
En särdeles spännande dag var ”kassationsdagen”. Denna dag skulle experter bedöma om avdelningsinventarier verkligen var föremål för kassation. Detta var en riktig dramadag som hade sina regisseringsrötter i de gamla hospitalen. Nytt kunde införskaffas till en avdelning enbart om något begagnat kunde anses förbrukat. Någon skötare med status på avdelningen gick med olika ”prylar” från avdelningen och fick dem bedömda av snickare, sömmerska, tapetserare etc. som hålslog varan om den kunde anses förbrukad. Var det en reva i ett lakan, gjorde 3:e sköterskan Tea revan än större för att skapa garanti om att lakanet skulle dömas ut. Vid ett tillfälle fick jag i uppdrag att gå med inventarier (som var märkta med avdelningens nummer) till olika stationer för bedömning. Jag lyckades att få allt kasserat, gick till förrådet och bytte till nytt och i den allmänna glädjen på avdelningen över det lyckade utfallet, bjöd översköterskan på tårta. Kassationsdagen var således en spännande dag och utvecklade sig till ett riktigt sociodrama på hospitalet och ett diskussionsämne vid ”postrundan”.
Det fanns naturligtvis en rangordning bland avdelningarna. Högst status hade de avdelningar, vars patienter ”skötte sig själva”. I verkligheten påminde dessa avdelningar mest om vilohem, där patienterna diagnostiserades som neurasteniker. Detta kunde betyda att disken därhemma växt sig för hög på diskbänken alternativt att kassan inte räckte till en Mallorca resa. Dessa patienter benämndes även ”nervklena” och piggnade till efter ett par veckors vila på avdelning 3 eller 16 (kvinnoavdelningar). Extra trevligt blev det när det ordnades dans på avdelning 40 (manlig avdelning för ”konjaksalkoholister”). Efter dessa avdelningar som vårdade mellanskiktet i samhället, följde de proletära avdelningarna där intagningsavdelningar stod högst i kurs. Lägst status hade avdelningar för vård av senil dementa. Proletära avdelningar är kanske inte en rättvis beteckning – riktigare är nog att hävda att det rörde sig om avdelningar för trasproletärer.
Av de 1500 platserna på S:ta Maria var det omsättning endast på 10 % av platserna. Varje klinik hade ca 40 platser med patientomsättning, övriga platser var avsedda för ”långliggare” eller – med esoteriskt språkbruk – ”kroniker” som inväntade att livet skulle avslutas på ”hispan”.
De avdelningar med patientrotation benämndes naturligtvis intagningsavdelning och det fanns 1-2 av denna typ av avdelning på vardera av de fyra klinikerna. Intagningen följde vissa ritualer. Patienten följdes vid ankomst till avdelningens badrum av minst två skötare. Där fick patienten klä av sig och skötarna gick noggrant igenom varje persedel. Gemensamt med rutinerna på somatiska vårdavdelningar ingick ett ”intagningsbad” där patienten skrubbades ren. Därpå fick patienten sin vita nattskjorta och hade att gå till sängs. Först när läkare – kanske efter några dagar – gav klartecken för ”uppegående”, fick patienten sjukhuskostymering. Detta innebar ofta illa tillpassade kläder – för män en grå fiskbensrandig uniformering som gjorde att man inte kunde missta sig på att det rörde sig om en intagen.
Avdelning 37, avsedd för psykopater, är värd några noteringar eftersom denna avdelning kom att utgöra fundamentet för den kommande rättspsykiatriska organisationen i Helsingborg. Denna organisation kommer att matchas mot mera övergripande nationella (och även internationella) frågor om rättspsykiatrins legitimitet. 37:an var helt enkelt ett begrepp på S:ta Maria Sjukhus regionalt (37:an i nationell betydelse var något helt annat; det var lika med metaforen ”en halvböj” på Systembolaget). 37:ans psykopater ansågs särskilt vårdkrävande och därför hade avdelningen en relativ hög bemanning. Översköterskan var kvinna, men i övrigt – vad jag kan minnas – på 1960-talet förekom endast män i personalkollektivet. En och annan ”farlig” schizofren kunde förekomma på 37:an men i övrigt var avdelningen renodlad för antisociala patienter med jagsvag psykopat-diagnos. Jag jobbade endast extrapass på denna avdelning, men mins väl att jag hade respekt för det farliga klientelet.
37:an blev jämnad med marken och klientelet flyttades till 26:an och efter ytterligare några flyttningar på grund av ombyggnader/moderniseringar, hamnade avdelningen på Pålsjöområdet i Helsingborg. När jag periodvis jobbade på avdelning under en femårs period mellan hösten 2003-hösten 2008, hade sannerligen klientelet förändrats. Nu fanns endast en eller ett par psykopater ”instuckna” bland ett klientel bestående av psykoser med kriminalitet i ”bagaget”.
Patienterna på avdelning 26 – Rättspsykiatriska kliniken – var dock inte bara samhälleliga avvikare i form av psykiskt sjuka och lagöverträdare. De var/är oftast även somatiskt sjuka och har därtill nästan undantagslöst en stark knytning till socialförvaltning.
Jag vill således avsluta denna förförståelse med att poängtera att dagens rättspsykiatriska klientel är samhälleliga avvikare i samtliga fyra kända avvikarroller. De är således
• Somatiskt sjuka
• Psykiskt sjuka
• ”Socialfall”
• Kriminella/lagöverträdare
Även om jag i annat sammanhang diskuterat dessa samhälleliga avvikelser, kommer jag i nästa kapitel kort föra en sammanfattning kring de fyra existerande formerna av samhälleliga avvikelser.
Inför detta kommande kapitel, bör jag göra en kalendarisk resumé över min psykiatriska karriär:
1967-1973: sommarvikarie samt grundutbildning till leg. sjuksköt. + specialistutbildning i psykiatri.
1973-1982: lärare vid vårdskolan i Helsingborg parallellt med ”inhopp” som sjukskötare på Psykiatriska kliniken i Helsingborg – särskilt under somrarna och helger.
1982-ff: universitetsadjunkt och universitetslektor vid Vårdhögskolan Lund-Helsingborg, Vårdhögskolan i Växjö, Högskolan i Kristianstad. Under denna tid vidareutbilda jag mig med en disputation i medicinsk sociologi som slutmål. Jag har dock under alla år – sedan 1967 – haft minst två månaders kliniskt arbete i psykiatri. Under det senaste decenniet har jag – utöver forskning – prioriterat klinisk verksamhet före undervisning. Min undervisning har utöver psykiatri rört vetenskapsteori och metod, beteendevetenskapliga ämnen inom vårdområdet, socialmedicin, organisation och ledarskap, medicinsk etik m.m. Jag har även under 6-7 år periodvis arbetat på ett privat sjukhem för psykiskt sjuka i Vittsjö. Jag fann här att man samlat ett antal patienter – kroniskt sjuka – som andra avdelningar ville ”bli av med”. Man skulle därför kunna hävda att detta vårdhem – med särdeles dåligt rykte – vårdade nära 60 patienter som kan benämnas ”svarte pettrar”.
En kort psykiatrihistoria med fokusering på S:ta Maria Sjukhus, Helsingborg
Inte många vet att när de svenska hospitalen 1931 bytte namn från hospital till vanligtvis kanoniserade sjukhusnamn, föreslogs det nya namnet för det 1927 öppnade Hälsingborgs hospital bli S:t Clemens sjukhus. I knappt fyra år bar sinnessjukhuset i Helsingborg namnet Hälsingborgs hospital, men det nya namnet 1931 blev inte S:t Clemens sjukhus utan S.ta Maria. Efter protester där man menade att namnet S:t Clemens redan var ”inmutat”, då Giesela Trapp på Fredriksdal grundat en katolsk församling i Hälsingborg med detta namn.
Under tiden 1922-1943 togs nio nya sinnessjukhusanstalter i bruk i Sverige. Dessa nio anstalter var avsedda för sammanlagt 7500 platser men med överbeläggning kom de att få ta emot 9000 patienter. Ett av dessa sjukhus var alltså Hälsingborgs hospital.
Redan 1912 fanns planer på att bygga ett hospital i sydvästra Sverige. Detta år fick medicinalstyrelsen i uppdrag av Kungl Maj:t att tillsätta en kommission med uppdrag att finna ett lämpligt område att anlägga det nya hospitalet om 800 vårdplatser. Två år senare hade kommissionen funnit lämplig plats: Hälsingborg. I förhandlingar med staden hade kommissionen blivit erbjuden ett område om 92 hektar norr om Pålsjö skog i stadens norra utkant (varav ca 15 hektar skänktes av grevinnan Elisabeth Wachtmeister på Kulla Gunnarstorp). Hälsingborgs stad erbjöd sig att kostnadsfritt ombesörja alla lednings-dragningar fram till den aktuella tomtgränsen.
Den 13 januari och 14 april 1917 avlämnades propositioner där riksdagen föreslås besluta att ett nytt hospital byggs i Hälsingborg med plats för 1200 sinnessjuka och 200 svårskötta obildbara sinnesslöa. Tanken på ett hospital för 800 patienter hade övergivits - hospitalet skulle då bli för litet. Hospitalet skulle alltså placeras vid stadens norra gräns (Laröd nr 1 och 2) och arkitekt var Carl Westman, som 1916 utsetts till medicinalstyrelsens arkitekt. Den beräknade kostnaden var 9700000 kronor. I februari 1917 var Westman klar med ritningarna och byggnadsvolymen var väldig. Sjukhuset bestod av ett 30-tal byggnader: flera paviljonger för i första hand övervakningsvård (paviljongerna är byggda symmetriskt kring en fyrkantig borggård), administrationsbyggnad, kyrka, festsal, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus, ångcentral, garage, matsal, kök, tvätt, växthus, bageri, maskinhus, förråd, verkstäder, stall, vattenreningsverk, bostäder, portvaktstugor, begravningskapell med obduktionsbyggnad etc. Byggnaderna är uppförda i en stil som för tankarna till nyklassicismen (Westman hade vid denna tid avslutat sitt rådhusbygge i Stockholm i nationalromantisk stil, men Hälsingborgs hospital blev alltså uppfört i en mera nyklassicistisk stil med stramare uttrycksmedel som blev så typisk för byggnationen under 1920-talet).
Det blev intet av med den tilltänkta specialavdelningen för "svårskötta sinnesslöa". Man menade att det borde finnas någon lämplig kasern för dessa, varför några byggnader inte uppfördes inom området. Men med tiden skulle S:ta Maria tillsammans med Beckomberga i Stockholm som blev färdigt 1932 och - med Westman som arkitekt - är mycket likt S:ta Maria, utgöra de största sinnessjukhusen i Sverige när det gäller antalet vårdade patienter.
Hälsingborgsanstalten öppnades 1927 med invigning den 24 september. Patienter hade man tagit emot sedan mars 1927. Det var ordnat även för personal som insjuknade: "å vardera könssidan finnes en lasarettsavdelning med vardera 8 sängar". Byggstarten hade skett cirka ett decennium tidigare och hospitalet var inte klart 1927 - en hel del återstod att färdigställa (bl. a invigdes kyrkan ett drygt år senare: 7 december 1928). Den ogifta personalen hade rum, enkelrum och dubbelrum, delvis inne på avdelningarna, men de flesta rum fanns på våningar ovanför avdelningarna. Något mer avsides, på sjukhusområdets södra del, fanns lägenheter om 2 rum och kök avsedda för den gifta personalen.
Hälsingborgs hospital var naturligtvis ett för sin tid mycket modernt och stort sjukhus. Upptagningsområdet omfattade delar av Jönköpings län, Kronobergs län, Älvsborgs län, Hallands län, Kristianstads län och Malmöhus län. Särdeles många kvinnor var anställda på Hälsingborgs hospital vilket var ett tecken i tiden, då bl. a medicinalstyrelsen m fl. läkare pläderade för att kvinnor var bättre lämpade för vård av sjuka. Möjligen kan det vara så att inte enbart humanitära aspekter styrde medicinalstyrelsens idé om att preferera kvinnor i stället för män, utan även ekonomiska aspekter kan ha styrt: lönekostnaderna blev 30-40% lägre om kvinnor anställdes istället för män. Ett brev tillställdes skötarepersonalens fackorgan Humanitet i frågan om kvinnor eller män som vårdare:
"Det är inte ofta det förekommer något i tidningen från 'mönster-anstalten' i Hälsingborg. Orsaken härtill är ingalunda brist på material, utan har tydligen sin grund i det kaos, som här råder. Man vet inte var man skall börja, allting flyter. In i det längsta hade man ju hoppats, att det skulle bli någon ordning på förhållandena, men sådant är tydligen lönlöst. Därtill fordras säkerligen kraftigare viljor än de som nu bestämma, från högste och långt ner.
Här har man som bekant sökt realisera förre generaldirektörens program med huvudsakligen kvinnlig personal på både mans- och kvinnoavdelningarna och så naturligtvis 'skolade' sköterskor i största möjliga utsträckning. Och det skall alla veta, att det verkligen är ett kjortelregemente, som här föres. På sina håll ett veritabelt sladdersystem, där det gäller för viss personal att vara mjuk i ryggen och snabb i vändningarna, om framtiden skall bli någorlunda lovande."
Brevskrivaren är arg på den kvinnliga dominansen och i synnerhet på "skolade" sköterskor (= lasarettsutbildade sköterskor). Senare i brevet pekar han (?, skriver under signaturen Y) ut en bestämd avdelning och förestånderskan där får mottaga kritik. Denna avdelning jämförs med en annan avdelning där ledningen lovordas och man kan ju anta att denna avdelnings ledning består av en man eller män.
Vid starten hade Hälsingborgs hospital nio läkartjänster. Överläkare och sjukhuschef var Frans Velander. Såsom hospitalsläkare av l:a grad tjänstgjorde bl. a doktor Peder Björck som senare blev medicinalråd. Förutom en överläkare och två hospitalsläkare av 1:a grad tjänstgjorde sex läkare på de olika avdelningarna. Syssloman var Anders Dahlin. Vidare fanns kassörska, bokhållare, två kameralbiträden, två skrivbiträden, förestånderskor, uppsyningsman, översköterskor och överskötare, osv. nedåt i hierarkin.
En föreståndarinna, Anna Hjelm, började på det nyöppnade Hälsingborgs hospital och hon var "skolad" sköterska som gått tre månader som översköterskeelev då hon saknade sinnessjukvård i sin sköterskeexamen. Hon hade erfarenheter som översköterska från Långbro sjukhus och Stockholms hospital, där hon tjänstgjort under professor Bror Gadelius och överläkare Viktor Wigert. Hon var 33 år när hon 1927 kom till Hälsingborgs hospital för att börja som översköterska och senare förestånderska. Hon var mycket imponerad av det moderna sjukhuset, framför allt av arkitektur och den "dyrbara och smakfulla" inredningen.
Anna Hjelm skriver om arbetet vid hospitalets öppnande och de aktuella behandlingsmetoderna:
"Stora transporter kom och patienterna skulle placeras ut på olika avdelningar, alla efter sitt sinnestillstånd. Doktor Björck var fordrande men ändå mycket avhållen. Namn, nummer och hemort på varje patient skulle man kunna om man också hade över 60 patienter. Arbetsterapin var högsta mod. Man talade om dr Simons lyckade resultat från Gütersloh. På vävsalen på manliga sidan sysselsattes dagligen cirka 70 patienter, och där tjänstgjorde endast befattningshavare från sjukvården. /.../
På S:ta Maria sjukhus förekom också på den tiden långbad och många olika behandlingsmetoder prövades. Till slangmat pressades saften ur citroner, ibland ordinerades råriven lever, som minsann ej var lätt att få ner i tratten, likaså passerad färsk spenat. Promenader ordinerades och var mycket omtyckta."
Promenadgårdarna vid de lugna avdelningarna var öppna, men vid de mera oroliga fanns i anslutning till avdelningarna rastgårdar försedda med höga staket.
Tillgången på skolade sjuksköterskor var god när Hälsingborgs hospital öppnades. Med en beläggning på 1300 patienter tillsattes sjuksköterskor på alla avdelningar utom tre manliga avdelningar. Även en stor del av de nästansvariga sjuksköterskorna var utbildade vid lasarett. Patienterna bjöds även på underhållning: var fjortonde dag förlade Hälsingborgs stads orkesterförening sin generalrepetition till S:ta Maria. De andra veckorna visades film i festsalen.
Vården av de sinnessjuka synes ha fortsatt utan några större förändringar fram till slutet av andra världskriget, då Anna Hjelm tycker sig se en förändring:
"Under andra världskriget var S:ta Maria en mycket utsatt plats genom sitt läge vid Sundet. Sedan började även där den stora oron, med jäkt och brådska. Dels på grund av den ökade patientom-sättningen (cirka 2 per dag) dels på grund av mycket stor överbeläggning och personalbrist. Omsättningen är naturligtvis en glädjande företeelse och är sammanhängande med de nya effektiva behand-lings-metoderna: elektrochock och insulin."
Personalbristen börjar alltså bli påtaglig efter andra världskrigets slut. Denna brist är som värst under 1960-talet men kvarstår fram till 1980-talet. P g a denna brist på utbildad personal (gäller all personal från skötare till läkare) anställs många outbildade eller ofullständigt utbildade. Bristen på utbildad personal ökar även omsättning på personal. Detta i kombination med psykiatrins expansion gör att många kommer i kontakt med psykiatrin som vårdare, om än i många fall mycket kortvarigt.
Den lägre personalen eller ”betjäningen” vid hospitalen arbetade under svåra villkor och den organiserade sig relativt sent. Det är naturligtvis frestande att tänka sig att fackföreningar bildades bland de arbetare som hade det sämst vid sent 1800-tal och början av 1900-talet. Så var det emellertid inte. Istället var det arbetare med låg utbytbarhet som organiserade sig först och lättare än arbetare med hög utbytbarhet.
Vi har nu (2009) en beläggning i psykiatrin som liknar situationen före år 1900 (dvs. ca 4000 slutenvårdsplatser) även om koncentrationen av platser före 1900 var betydligt mera centrerad till ett antal hospital än vad situationen är nu ca 110 år senare då slutenvårdsplatserna är mera ”utlokaliserade”. Antalet platser i mentalvården byggdes emellertid ut i en remarkabel omfattning varför antalet slutenvårdsplatser drygt 60 år efter 1900 var nästan nio gånger fler (1962 huserade mentalsjukvården nära 38.000 patienter). Avhospitaliseringen har varit än mera remarkabel då antalet vårdplatser har minskat åter till en niondel från 1964, dvs. på ca 45 år har åtta niondelar av platserna försvunnit - samtidigt som befolkningen ökat med drygt två miljoner under denna tid. Dock har psykiatrins öppnare vårdformer utvecklats sedan 1970- talet, samtidigt som vården av framför allt åldringar och senildementa primärkommunaliserats.
Ännu vid sekelskiftet 1900 omfattades många i samhället av en socialliberal idé om att man skulle komma till rätta med fattiga, tiggare, sinnessjuka, lättingar, libertiner etc. Metoden hette fostran genom arbete. Under 1800-talet hade man experimenterat med tvångsarbete och tjänstetvång för obesuttna (s.k. försvars-lösa) och man hade också lärt sig att institutionslösningar ofta blev dyra. Under 1800-talet fanns för ”arbetsskygga” många typer av arbetsinstitutioner som t ex korrektionsinrättningar, länsarbetshus, arbetskompanier m fl. Det blev därför naturligt att lantbruket blev ett centralt inslag som behandlingsmetod vid hospitalen som byggdes kring sekelskiftet 1900, eftersom arbete inom agrar näring fortfarande var den viktigaste och vanligaste sysselsättning för folket.
Med tiden tilltog emellertid oron för det ökade antalet sinnessjuka och identifierade sinnesslöa. När antalet sjuka ständigt ökade från mitten på 1800-talet hystes farhågor för människomaterialet på bl. a läkarkonferenser. I apokalyptiska tongångar trodde man på människoartens degeneration och det var nu viktigt för vetenskapen att rädda rasen. I Sverige var man tidigt igång genom att världens första statliga rasinstitut inrättades 1922. Det svenska rasbiologiska institutet var faktiskt verksamt ända till 1959. Behandlings-optimismen var nu i avtagande, men i ett rashygieniskt perspektiv kunde man ju skilja ut och låsa in egendomliga människor. I det rashygieniska perspektivet ingick även ett steriliseringsprogram av framför allt psykiskt efterblivna.
Man kan faktiskt studera ett samhälles historia genom att iaktta när nya ord får en känd förekomst. Nya ord på 1930-talet var bl. a arvsanlag, människo-material, rashets etc. Vid sekelskiftet 1900 var brännboll, cykelställ, motor-cyklist, samlingsregering osv. nya ord. Människan konstruerar sin egen kultur och dessa sociala konstruktioner kan bl. a studeras i ordens historia. Elektro-chock och insulincoma kom in i svenska språket mera allmänt i början av 1940-talet och dessa psykiatriska behandlingar hade effekter i vissa fall. Först i mitten av 1950-talet fick psykofarmakologin sitt genombrott och en optimism började åter spira. Men antalet intagna patienter fortsatte alltså att öka till en ”peak” 1962-1964.
En kritik av den institutionella psykiatrin och överförskrivningen av psykofarmaka formulerades av en antipsykiatrisk gruppering under 1960- och 1970-talen (i England var de mest framträdande kritikerna Ronald Laing och David Cooper och i USA Erving Goffman och Thomas Szasz). Samtidigt började den psykiatriska vården närma sig den somatiska vården kostnads-mässigt. Dessa två händelser kunde utnyttjas av sjukvårdens ekonomer: genom att referera till ”humana vinster” kunde mycket pengar sparas genom att helt enkelt skriva ut hospitalsklientelet. Antipsykiatrins kritik blev således en legitimeringsgrund när politikers och tjänstemäns avsikter var att reducera de offentliga utgifterna. Effekterna av avhospitaliseringen är nu ett nytt forskningsfält.
Inte många vet att när de svenska hospitalen 1931 bytte namn från hospital till vanligtvis kanoniserade sjukhusnamn, föreslogs det nya namnet för det 1927 öppnade Hälsingborgs hospital bli S:t Clemens sjukhus. I knappt fyra år bar sinnessjukhuset i Helsingborg namnet Hälsingborgs hospital, men det nya namnet 1931 blev inte S:t Clemens sjukhus utan S.ta Maria. Efter protester där man menade att namnet S:t Clemens redan var ”inmutat”, då Giesela Trapp på Fredriksdal grundat en katolsk församling i Hälsingborg med detta namn.
Under tiden 1922-1943 togs nio nya sinnessjukhusanstalter i bruk i Sverige. Dessa nio anstalter var avsedda för sammanlagt 7500 platser men med överbeläggning kom de att få ta emot 9000 patienter. Ett av dessa sjukhus var alltså Hälsingborgs hospital.
Redan 1912 fanns planer på att bygga ett hospital i sydvästra Sverige. Detta år fick medicinalstyrelsen i uppdrag av Kungl Maj:t att tillsätta en kommission med uppdrag att finna ett lämpligt område att anlägga det nya hospitalet om 800 vårdplatser. Två år senare hade kommissionen funnit lämplig plats: Hälsingborg. I förhandlingar med staden hade kommissionen blivit erbjuden ett område om 92 hektar norr om Pålsjö skog i stadens norra utkant (varav ca 15 hektar skänktes av grevinnan Elisabeth Wachtmeister på Kulla Gunnarstorp). Hälsingborgs stad erbjöd sig att kostnadsfritt ombesörja alla lednings-dragningar fram till den aktuella tomtgränsen.
Den 13 januari och 14 april 1917 avlämnades propositioner där riksdagen föreslås besluta att ett nytt hospital byggs i Hälsingborg med plats för 1200 sinnessjuka och 200 svårskötta obildbara sinnesslöa. Tanken på ett hospital för 800 patienter hade övergivits - hospitalet skulle då bli för litet. Hospitalet skulle alltså placeras vid stadens norra gräns (Laröd nr 1 och 2) och arkitekt var Carl Westman, som 1916 utsetts till medicinalstyrelsens arkitekt. Den beräknade kostnaden var 9700000 kronor. I februari 1917 var Westman klar med ritningarna och byggnadsvolymen var väldig. Sjukhuset bestod av ett 30-tal byggnader: flera paviljonger för i första hand övervakningsvård (paviljongerna är byggda symmetriskt kring en fyrkantig borggård), administrationsbyggnad, kyrka, festsal, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus, ångcentral, garage, matsal, kök, tvätt, växthus, bageri, maskinhus, förråd, verkstäder, stall, vattenreningsverk, bostäder, portvaktstugor, begravningskapell med obduktionsbyggnad etc. Byggnaderna är uppförda i en stil som för tankarna till nyklassicismen (Westman hade vid denna tid avslutat sitt rådhusbygge i Stockholm i nationalromantisk stil, men Hälsingborgs hospital blev alltså uppfört i en mera nyklassicistisk stil med stramare uttrycksmedel som blev så typisk för byggnationen under 1920-talet).
Det blev intet av med den tilltänkta specialavdelningen för "svårskötta sinnesslöa". Man menade att det borde finnas någon lämplig kasern för dessa, varför några byggnader inte uppfördes inom området. Men med tiden skulle S:ta Maria tillsammans med Beckomberga i Stockholm som blev färdigt 1932 och - med Westman som arkitekt - är mycket likt S:ta Maria, utgöra de största sinnessjukhusen i Sverige när det gäller antalet vårdade patienter.
Hälsingborgsanstalten öppnades 1927 med invigning den 24 september. Patienter hade man tagit emot sedan mars 1927. Det var ordnat även för personal som insjuknade: "å vardera könssidan finnes en lasarettsavdelning med vardera 8 sängar". Byggstarten hade skett cirka ett decennium tidigare och hospitalet var inte klart 1927 - en hel del återstod att färdigställa (bl. a invigdes kyrkan ett drygt år senare: 7 december 1928). Den ogifta personalen hade rum, enkelrum och dubbelrum, delvis inne på avdelningarna, men de flesta rum fanns på våningar ovanför avdelningarna. Något mer avsides, på sjukhusområdets södra del, fanns lägenheter om 2 rum och kök avsedda för den gifta personalen.
Hälsingborgs hospital var naturligtvis ett för sin tid mycket modernt och stort sjukhus. Upptagningsområdet omfattade delar av Jönköpings län, Kronobergs län, Älvsborgs län, Hallands län, Kristianstads län och Malmöhus län. Särdeles många kvinnor var anställda på Hälsingborgs hospital vilket var ett tecken i tiden, då bl. a medicinalstyrelsen m fl. läkare pläderade för att kvinnor var bättre lämpade för vård av sjuka. Möjligen kan det vara så att inte enbart humanitära aspekter styrde medicinalstyrelsens idé om att preferera kvinnor i stället för män, utan även ekonomiska aspekter kan ha styrt: lönekostnaderna blev 30-40% lägre om kvinnor anställdes istället för män. Ett brev tillställdes skötarepersonalens fackorgan Humanitet i frågan om kvinnor eller män som vårdare:
"Det är inte ofta det förekommer något i tidningen från 'mönster-anstalten' i Hälsingborg. Orsaken härtill är ingalunda brist på material, utan har tydligen sin grund i det kaos, som här råder. Man vet inte var man skall börja, allting flyter. In i det längsta hade man ju hoppats, att det skulle bli någon ordning på förhållandena, men sådant är tydligen lönlöst. Därtill fordras säkerligen kraftigare viljor än de som nu bestämma, från högste och långt ner.
Här har man som bekant sökt realisera förre generaldirektörens program med huvudsakligen kvinnlig personal på både mans- och kvinnoavdelningarna och så naturligtvis 'skolade' sköterskor i största möjliga utsträckning. Och det skall alla veta, att det verkligen är ett kjortelregemente, som här föres. På sina håll ett veritabelt sladdersystem, där det gäller för viss personal att vara mjuk i ryggen och snabb i vändningarna, om framtiden skall bli någorlunda lovande."
Brevskrivaren är arg på den kvinnliga dominansen och i synnerhet på "skolade" sköterskor (= lasarettsutbildade sköterskor). Senare i brevet pekar han (?, skriver under signaturen Y) ut en bestämd avdelning och förestånderskan där får mottaga kritik. Denna avdelning jämförs med en annan avdelning där ledningen lovordas och man kan ju anta att denna avdelnings ledning består av en man eller män.
Vid starten hade Hälsingborgs hospital nio läkartjänster. Överläkare och sjukhuschef var Frans Velander. Såsom hospitalsläkare av l:a grad tjänstgjorde bl. a doktor Peder Björck som senare blev medicinalråd. Förutom en överläkare och två hospitalsläkare av 1:a grad tjänstgjorde sex läkare på de olika avdelningarna. Syssloman var Anders Dahlin. Vidare fanns kassörska, bokhållare, två kameralbiträden, två skrivbiträden, förestånderskor, uppsyningsman, översköterskor och överskötare, osv. nedåt i hierarkin.
En föreståndarinna, Anna Hjelm, började på det nyöppnade Hälsingborgs hospital och hon var "skolad" sköterska som gått tre månader som översköterskeelev då hon saknade sinnessjukvård i sin sköterskeexamen. Hon hade erfarenheter som översköterska från Långbro sjukhus och Stockholms hospital, där hon tjänstgjort under professor Bror Gadelius och överläkare Viktor Wigert. Hon var 33 år när hon 1927 kom till Hälsingborgs hospital för att börja som översköterska och senare förestånderska. Hon var mycket imponerad av det moderna sjukhuset, framför allt av arkitektur och den "dyrbara och smakfulla" inredningen.
Anna Hjelm skriver om arbetet vid hospitalets öppnande och de aktuella behandlingsmetoderna:
"Stora transporter kom och patienterna skulle placeras ut på olika avdelningar, alla efter sitt sinnestillstånd. Doktor Björck var fordrande men ändå mycket avhållen. Namn, nummer och hemort på varje patient skulle man kunna om man också hade över 60 patienter. Arbetsterapin var högsta mod. Man talade om dr Simons lyckade resultat från Gütersloh. På vävsalen på manliga sidan sysselsattes dagligen cirka 70 patienter, och där tjänstgjorde endast befattningshavare från sjukvården. /.../
På S:ta Maria sjukhus förekom också på den tiden långbad och många olika behandlingsmetoder prövades. Till slangmat pressades saften ur citroner, ibland ordinerades råriven lever, som minsann ej var lätt att få ner i tratten, likaså passerad färsk spenat. Promenader ordinerades och var mycket omtyckta."
Promenadgårdarna vid de lugna avdelningarna var öppna, men vid de mera oroliga fanns i anslutning till avdelningarna rastgårdar försedda med höga staket.
Tillgången på skolade sjuksköterskor var god när Hälsingborgs hospital öppnades. Med en beläggning på 1300 patienter tillsattes sjuksköterskor på alla avdelningar utom tre manliga avdelningar. Även en stor del av de nästansvariga sjuksköterskorna var utbildade vid lasarett. Patienterna bjöds även på underhållning: var fjortonde dag förlade Hälsingborgs stads orkesterförening sin generalrepetition till S:ta Maria. De andra veckorna visades film i festsalen.
Vården av de sinnessjuka synes ha fortsatt utan några större förändringar fram till slutet av andra världskriget, då Anna Hjelm tycker sig se en förändring:
"Under andra världskriget var S:ta Maria en mycket utsatt plats genom sitt läge vid Sundet. Sedan började även där den stora oron, med jäkt och brådska. Dels på grund av den ökade patientom-sättningen (cirka 2 per dag) dels på grund av mycket stor överbeläggning och personalbrist. Omsättningen är naturligtvis en glädjande företeelse och är sammanhängande med de nya effektiva behand-lings-metoderna: elektrochock och insulin."
Personalbristen börjar alltså bli påtaglig efter andra världskrigets slut. Denna brist är som värst under 1960-talet men kvarstår fram till 1980-talet. P g a denna brist på utbildad personal (gäller all personal från skötare till läkare) anställs många outbildade eller ofullständigt utbildade. Bristen på utbildad personal ökar även omsättning på personal. Detta i kombination med psykiatrins expansion gör att många kommer i kontakt med psykiatrin som vårdare, om än i många fall mycket kortvarigt.
Den lägre personalen eller ”betjäningen” vid hospitalen arbetade under svåra villkor och den organiserade sig relativt sent. Det är naturligtvis frestande att tänka sig att fackföreningar bildades bland de arbetare som hade det sämst vid sent 1800-tal och början av 1900-talet. Så var det emellertid inte. Istället var det arbetare med låg utbytbarhet som organiserade sig först och lättare än arbetare med hög utbytbarhet.
Vi har nu (2009) en beläggning i psykiatrin som liknar situationen före år 1900 (dvs. ca 4000 slutenvårdsplatser) även om koncentrationen av platser före 1900 var betydligt mera centrerad till ett antal hospital än vad situationen är nu ca 110 år senare då slutenvårdsplatserna är mera ”utlokaliserade”. Antalet platser i mentalvården byggdes emellertid ut i en remarkabel omfattning varför antalet slutenvårdsplatser drygt 60 år efter 1900 var nästan nio gånger fler (1962 huserade mentalsjukvården nära 38.000 patienter). Avhospitaliseringen har varit än mera remarkabel då antalet vårdplatser har minskat åter till en niondel från 1964, dvs. på ca 45 år har åtta niondelar av platserna försvunnit - samtidigt som befolkningen ökat med drygt två miljoner under denna tid. Dock har psykiatrins öppnare vårdformer utvecklats sedan 1970- talet, samtidigt som vården av framför allt åldringar och senildementa primärkommunaliserats.
Ännu vid sekelskiftet 1900 omfattades många i samhället av en socialliberal idé om att man skulle komma till rätta med fattiga, tiggare, sinnessjuka, lättingar, libertiner etc. Metoden hette fostran genom arbete. Under 1800-talet hade man experimenterat med tvångsarbete och tjänstetvång för obesuttna (s.k. försvars-lösa) och man hade också lärt sig att institutionslösningar ofta blev dyra. Under 1800-talet fanns för ”arbetsskygga” många typer av arbetsinstitutioner som t ex korrektionsinrättningar, länsarbetshus, arbetskompanier m fl. Det blev därför naturligt att lantbruket blev ett centralt inslag som behandlingsmetod vid hospitalen som byggdes kring sekelskiftet 1900, eftersom arbete inom agrar näring fortfarande var den viktigaste och vanligaste sysselsättning för folket.
Med tiden tilltog emellertid oron för det ökade antalet sinnessjuka och identifierade sinnesslöa. När antalet sjuka ständigt ökade från mitten på 1800-talet hystes farhågor för människomaterialet på bl. a läkarkonferenser. I apokalyptiska tongångar trodde man på människoartens degeneration och det var nu viktigt för vetenskapen att rädda rasen. I Sverige var man tidigt igång genom att världens första statliga rasinstitut inrättades 1922. Det svenska rasbiologiska institutet var faktiskt verksamt ända till 1959. Behandlings-optimismen var nu i avtagande, men i ett rashygieniskt perspektiv kunde man ju skilja ut och låsa in egendomliga människor. I det rashygieniska perspektivet ingick även ett steriliseringsprogram av framför allt psykiskt efterblivna.
Man kan faktiskt studera ett samhälles historia genom att iaktta när nya ord får en känd förekomst. Nya ord på 1930-talet var bl. a arvsanlag, människo-material, rashets etc. Vid sekelskiftet 1900 var brännboll, cykelställ, motor-cyklist, samlingsregering osv. nya ord. Människan konstruerar sin egen kultur och dessa sociala konstruktioner kan bl. a studeras i ordens historia. Elektro-chock och insulincoma kom in i svenska språket mera allmänt i början av 1940-talet och dessa psykiatriska behandlingar hade effekter i vissa fall. Först i mitten av 1950-talet fick psykofarmakologin sitt genombrott och en optimism började åter spira. Men antalet intagna patienter fortsatte alltså att öka till en ”peak” 1962-1964.
En kritik av den institutionella psykiatrin och överförskrivningen av psykofarmaka formulerades av en antipsykiatrisk gruppering under 1960- och 1970-talen (i England var de mest framträdande kritikerna Ronald Laing och David Cooper och i USA Erving Goffman och Thomas Szasz). Samtidigt började den psykiatriska vården närma sig den somatiska vården kostnads-mässigt. Dessa två händelser kunde utnyttjas av sjukvårdens ekonomer: genom att referera till ”humana vinster” kunde mycket pengar sparas genom att helt enkelt skriva ut hospitalsklientelet. Antipsykiatrins kritik blev således en legitimeringsgrund när politikers och tjänstemäns avsikter var att reducera de offentliga utgifterna. Effekterna av avhospitaliseringen är nu ett nytt forskningsfält.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
