Svensk psykiatris utveckling 1860-2010

Svensk psykiatris utveckling 1860-2010 med särskild
fokusering på psykiskt sjukas våldsbrott 1950-2010[1]

Bakgrund och tidigare resultat inom forskningsområdet
Min avhandling1 startade en gång med en undran. Jag undrade över varför antalet inskrivna patienter i den psykiatriska vården i Sverige under tiden 1860-1960 ökade från 971 till 33 752 intagna. Under denna tid fördubblades befolkningen i Sverige; från 3,8 millioner till 7,5 millioner.

Jag ville undersöka framväxten av modern svensk psykiatri. För att förstå denna framväxt gjorde jag i denna avhandling en deskriptiv analys som för det första bestod av en närbeskrivning av organisationens tillväxt. Denna närbeskrivning, som bl. a behandlar hospitalets rutiner, vårdansatser, behandlingar, effekter av vården etc., födde fler frågor och i avslutningskapitlet anförde jag ett nytt sätt att se och förstå expansionen och framväxten av modern svensk psykiatri. Jag anförde bl. a en patient som vårdats mer än 50 år genom att återge journalen i dess helhet. För det andra kompletterade jag "underifrånperspektivet" med ett "ovanifrånperspektiv", där jag deskriptivt studerade organisationen, t ex lagar och stadgor som styrt verksamheten. Jag anför ett antal olika perspektiv att förklara vansinne: För det första en magiskdemonologisk modell där den sjuke förstås som besatt av något för honom främmande.

För det andra kan vansinne förklaras i ett medicinskt-biologiskt perspektiv där kropp och själrelationen är problematisk. Efter Descartes skapas emellertid förutsättningar för en renodlad mekanisk-materialistisk syn på sjukdom. I såväl den magiskdemonologiska som det medicinsk-biologiska perspektivet är den galne oskyldig till sin sjukdom. I det tredje perspektivet, där den vansinnige anses ha begått ett moraliskt brott mot gudomen, är alltså den sjuke ansvarig för sitt tillstånd. Det fjärde perspektivet jag anför, anknyter till det tredje, men här anses vansinne bero på ett moraliskt brott mot den förnuftsgrundade ordningen. Platon utgör en utgångspunkt för mig när detta perspektiv beskrivs. Perspektivet sätts i relation till en i tid och rum avgränsad sjukdom, Predikosjukan i Småland 1841-42.

När jag påbörjade avhandlingsarbetet omfattades jag av en teoretisk förförståelse; jag menade att psykiatrins expansion kunde förklaras med att fattiga utslagna kontrollerades på hospital. Detta i sin tur berodde på de omställningar samhället genomgick i och med övergången från agrar till industriell ekonomi. Datan jag insamlat talade dock emot dessa teorier. Jag fick överge dessa teorier och även andra förklaringar, såsom t ex inommedicinska förklaringar (dvs. att medicinska upptäckter kunde förklara expansionen), filantropiska och humanitära motiv (dvs. att ökningen av patienter kunde förklaras av medicinens barmhärtighetsmotiv), professionaliseringstesen (dvs. att tillkomsten av nya professioner skulle förklara expansionen), psykiatrisk intervention för att göra sinnessjuka arbetsföra etc. Istället fann jag ett antal "motkrafter" som talade mot en expansion; t ex räckte byggnader och organisationen ej till, beslut fattades om neddragning av antalet platser, alla patienter lades in mot sin vilja fram till 1931, disciplinen psykiatri var impopulär inom medicinen, det fanns en opinion mot sinnessjukvården från en skeptisk allmänhet etc.

Jag måste alltså försöka finna en annan förklaring. En viktig iakttagelse var därvid det faktum att expansionen började samtidigt som medicinen (psykiatrin) definitivt "tar över" vården av dårar kring 1850. Intagningarna och behandlingarna på hospitalen sker nu med en medicinsk legitimitet. Efter revolutionen 1789 skapades förutsättningar för Philippe Pinel (som symbolfigur) att förklara dårarna som sjuka och påbörja behandling. Vid sekelskiftet 1800 förstås dårarna ej längre som djuriska utan istället sjuka pga. att de ej kunde handskas med sina passioner ("moraliskt passionsbrott"). Man såg optimistiskt på behandlingen "moral treatment", en blandning av fostran och vänlighet och som liknar 1960-talets miljöterapi. Först vid 1850-talet blir dårarna sjuka i modern mening (ett brott som Foucault tenderar att förbise i Vansinnets historia).

För att kunna förklara expansionen har jag använt mig av ett etnometodologiskt perspektiv. Obegripliga regelbrott i vardagens mikrosociala processer börjar med den nya tidens inbrott förstås som sjukt vansinne. De rationaliserande eliterna (dvs. de välutbildade eliterna) är de initiala bärarna av denna, kulturellt bestämda, kunskap. Detta systematiska skriftbaserade vetande raderar successivt ut det folkliga övernaturliga, icke skriftbaserade, tolkningsarbetet. Den skriftbaserade medicinska vetenskapen inmutar och definierar successivt vansinnet och skapar även ett "behov" av medicinska förklaringar. Hospitalen blev en tragisk självgenererande verksamhet med fler och fler offer som anpassade sig till den moraliska fostrande disciplineringen som ägde rum på hospitalen under medicinsk legitimitet. Medan de olika medicinska terapierna misslyckades, så lyckades man faktiskt med den moraliska fostran (som var något helt annat än "moral treatment" som praktiserades under tidigt 1800-tal då patienterna vårdades med en moralisk legitimitet). I predikosjukan, som anförts i avhandlingen, markeras tydligt hur de folkliga övernaturliga förklaringarna ersätts av medicinska vetenskapliga förklaringar. Prästen Johan Pontén gav symboliskt nog ut en skrift där han tolkar predikoattackerna som uttryck för psykisk sjukdom. Det irrationella eller egendomliga beteendet kunde således tolkas ur ett systematiskt skriftbaserat vetande. Folket försökte naturligtvis förstå predikoattackerna med hjälp av den etablerade religiösa kunskapen. Man kan säga att folket försökte tackla den kognitiva dissonansen, som uppstod när personer i omgivningen uppträdde egen–domligt, i ett religiöst perspektiv. Prästen Pontén tolkade emellertid de obegripliga predikoattackerna medicinskt.

Man kan således tala om den abdikerande prästen och att den moderna vetenskapen intar, i det framväxande moderna samhället, religionens plats. Oro hystes då och då för det tilltagande insjuknandet i sinnessjukdomar, även om jag inte funnit problemet särskilt ofta ventilerat. År 1913 hölls emellertid en internationell läkarkongress i London. Från denna kongress, där sinnessjukdomarnas tilltagande spridning diskuterades, rapporteras följande:

"I sitt inledningsföredrag i sektionen för psykiatri gjorde presidenten, den engelske läkarveteranen Sir J. Crichton Browne denna företeelse (sinnessjukdomarnas tilltagande, min anmärkning) till föremål för en omfattande utredning. Han framhöll, att i så gott som alla länder, varifrån pålitliga statistiska uppgifter kunde erhållas, ökades de sinnessjukas antal i oroväckande grad. I England uppgick denna ökning sedan 1859 till 276 procent, medan folkmängden ökats med endast 87 proc."[2]

Det spekuleras i orsaker till denna ökning. Man tror att den kan förklaras av att registreringen har blivit tillförlitligare under början av 1900-talet. Särdeles märkvärdigt tycker man emellertid att det är, då "de tidigare dominerande orsakerna till sinnessjukdomar i många riktningar försvagats", såsom exempelvis bättre folkupplysning, bättre hygien, medicinens framsteg och den överhuvudtaget bättre behandlingen. Likaså hade dryckenskapen minskat, folkets allmänna levnadsvillkor hade förbättrats, dödsprocenten fallit betydligt, framgångsrikare behandling av tuberkulos, syfilis etc. Trots detta ökar sinnessjukdomarna och man drar därför slutsatsen att nya sjukdomsorsaker måste ha tillkommit. Då tendensen är likartad i alla utvecklade länder antas orsakerna vara "allvarliga sociala rubbningar" och internationellt forskningssamarbete föreslås.[3]

I en tabellform ser psykiatrins utveckling ut enligt följande:

År Antal innelig. Folkmängd i Antalet innelig.
på hospital Sverige per 100 000 inv.

1840 1016 3 138 887 32.4
1850 1018 3 482 541 29.2
1860 971 3 859 728 25.2
1870 1247 4 168 525 29.9
1880 1821 4 565 668 39.9
1890 2604 4 787 981 54.4
1900 4602 5 136 441 89.6
1910 7806 5 522 403 141.7
1920 10700 5 904 489 181.2
1930 15861 6 142 191 258.2
1940 26105 6 371 432 409.7
1950 32821 7 041 829 466.1
1960 33752 7 497 967 450.0

Tabell 1: Antalet patienter på hospitalen, sinnessjukhusen och mentalsjukhusen och folkmängden i Sverige den 31 december olika år.[4]


1962-1964 nås ett maximum med 37.500 inneliggande patienter (487.3 per 100.000 invånare). Därefter inträder en avhospitalisering - först i ett långsamt tempo, men i slutet av 1970 talet accelererar avhospitaliseringen. 1980 finns det således "bara" 28.900 platser till psykiatrins förfogande och 1990 är antalet vårdplatser 14.533.[5] I skrivande stund (februari 2009) är platsantalet i psykiatrin ca 4500, varav en tredjedel (1500 platser) är reserverade för rättspsykiatrisk vård. Detta motsvarar antalet platser år 1900.

Omsättningen av patienter i den slutna vården fortsätter emellertid att öka under 1960- och 1970-talen och når ett maximum kring 1977. En slutsats av att antalet vårdplatser minskar under 1960- och 70-talen samtidigt som intagningar och utskrivningar (omsättningen) ökar, tyder på förkortade vårdtider. I mitten på 1980-talet låg vårdtidsmedianen på ca 14 dagar. Omsättningsökningen betingas av fler nyintagningar och återintagningar. I snitt har varje patient knappt två vårdtillfällen per år.[6]

Under den tid då den slutna psykiatriska vården expanderade planerades ständigt för en bantning av antalet vårdplatser. I takt med att moderna behandlingsmetoder utvecklades tänkte man sig ett minskat behov av slutna vårdplatser. Så planerade man t ex 1945 i en 10-årsplan att det 1955 endast skulle behövas 25.000 bäddar, men med facit i hand hade man 1955 tillgång till nära 35.000 platser.[7] På samma sätt kom inte den psykofarmakologiska behandlingsinnovationen i början av 1950-talet att minska antalet patienter på mentalsjukhusen. Först ca 10 år efter den moderna psykofarmakologins intåg såg man kulmen på antalet slutenvårdspatienter i psykiatrin. Trots förväntade minskningar och nedskärningsplaner ökade alltså antalet patienter i mentalsjukvården och utbyggnad förslog inte, utan fram till 1970-talet blev lösningen överbeläggning av samtliga mentalsjukhus. Behandlingsoptimismen under 1940- och 1950-talen utmynnade i en besvikelse vad det gäller antalet patienter i sluten vård. Minskningen av patienter i den slutna mentalsjukvården under 1970-talet (och som fortgår) måste tillskrivas politiska beslut. Jag tror samtidigt att antipsykiatrivågen under 1960-talet breddade vägen för de politiska besluten. Men därmed inte sagt att dessa beslut var en effekt av humana ideologier, utan snarare var det ekonomiska motiv som låg till grund för beslut om avhospitalisering. I landtingskommunerna hade man helt enkelt inte råd med dyr institutionsvård. Sedan är det en helt annan sak att politiker använde sig just av de humana aspekterna när de argumenterade för nedläggning av mentalsjukhusen, bl. a i debatter med oroliga fackliga organisationer. Att vårdhumana aspekter måste gå före sysselsättningspolitiska är ju en bra legitimeringsgrund för nedläggning av mentalsjukhus.

När psykiatrin från tiden 1960- -70-talen formar sig till en rationell modern vetenskap, inleds alltså en markant avinstitutionalisering eller avhospitalisering. Detta betyder att psykiatrin till sitt förfogande i dag endast har cirka en tiondel av den ”peak” av vårdplatser som fanns i början av 1960-talet. Särskilt i tiden efter 1970-talet – den s.k. postmodernismen – har psykiatrins nosologi och terapeutiska tekniker utvecklats och förfinats.

Om det massmedialt under 1960-talet fanns en antipsykiatrisk kritik, har denna massmediala kritik under postmodernismen vänts till en kritik av en alltför forcerad avinstitutionalisering. Den massmediala kritiken mot den resursfattiga psykiatrin fick en accentuering i början av 2000-talet. Grovt våld förklarades med en accelererande resursfattig psykiatri som inte tog sig an psykiskt insufficienta. Exemplen var många och särskilt år 2003 inträffade en serie våldshandlingar som fick stort massmedialt utrymme och där en icke fungerande psykiatri förklarades som den fundamentala orsaken. I maj 2003 går en 32-årig man i Åkeshov bärsärkargång med ett järnspett i tron att han är jagad av demoner. En man dödas och flera skadas. 32-åringen – med känd dubbeldiagnos – hade sökt vård samma dag, men nekats. I samma månad 2003 kör en 50-årig man rakt in i en folkmassa på gågata (Västerlånggatan) i Gamla stan, Stockholm. Han tror att bilen är radiostyrd – en dödas och flera skadas. Båda dessa män döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I september samma år dödas utrikesminister Anna Lind av en man med serbiskt ursprung och som också har kontakt med psykiatrin. Som en direkt följd av Anna Lind mordet mördar en 25-årig psykiskt sjuk man, under en permission från psykiatrisk klinik i Arvika, en 5-årig flicka på ett daghem. 25-åringen hävdar att han är påverkad av mordet på Anna Lind. Listan kan göras oändligt längre.

Frågeställningen siktar in sig på om det faktiskt skett en ökning av grov brottslighet i Sverige sedan 1950 talet. Och kan denna brottslighet förklaras med ett ökat antal psykiskt sjuka avinstitutionaliserats sedan början av 1960-talet och fram till 2000-talet? Eller handlar det om en massmedial konstruktion? De massmediala rubrikerna som ”Psykvården är i kris” (Aftonbladet 2003-06-02:8-9), ”Våldsverkare nekas sjukvård” (Svenska Dagbladet 2003-09-16:6), ”Psykvårdens misslyckande” (Aftonbladet 2003-09-29:13) etc. bör matchas mot en vetenskaplig undersökning om psykiskt-sjuk-inducerad våld under tiden 1950-2010.

Det dödliga våldet har fördubblats sedan 1950 till mitten av 1970-talet. Därefter har antalet sådana brott legat kring 120-140 per år. Det föreligger omfattande statistik och källor om brottsutvecklingen i Sverige under 1900-talet (Brottsförebyggande rådet /BRÅ/ i Stockholm).[8] Naturligtvis måste skiftningar i lag- och regelsystem beaktas liksom tillämpning.

Grova våldsbrott är emellertid ovanliga (mord, dråp, misshandel med dödlig utgång samt övriga fall av grov misshandel och grov sexualförbrytelse). 1993 registrerades drygt 5 200 sådana brott. De utgör sålunda 4 procent av samtliga brott mot person eller 0,4 procent av alla polisanmälda brott.[9] En del – men långt ifrån alla – av dessa har blivit föremål för intensiv massmedial bevakning. Detta massmediala intresset är stort men bör matchas mot insamlad statistik.

Etiska överväganden
Patienter i den offentliga psykiatriska vården är ofta resursfattiga. Med resursfattiga eller resurssvaga patienter menar vi patienter som har mycket litet av (eller ingen) makt, pengar och utbildning; tre storheter som inbördes är utbytbara. Patienterna i den offentliga psykiatrin har en liten påtryckningsmöjlighet och driver, naturligt nog mot bakgrund av resursfattigdomen, inte just någon lobbyverksamhet för att hävda sina intressen. Fokuserar man sedan intresset i dessa avseenden vidare på rättspsykiatrin, så är det om möjligt än sämre ställt med möjligheter att hävda intressen. Därför ställs stora krav på etiskt försvarbart handlande när man i text diskuterar kända incidenter inom kriminalhistorien. Jag kommer dock i kommande kapitel att närmare studera ett rättspsykiatriskt fall från det s k Knutby-målet. Men Knutby är så kölhalat i massmedia, varför mitt bidrag inte kommer att väcka anstöt.

De senaste 20 åren har visat att psykiatrin nu har en elaborerad farmakologisk, psykoterapeutisk och socialpsykiatrisk teknik att ta sig an psykiskt handikappade. Samtidigt har det massmedialt uppmärksammats – efter avinstitutionaliseringen – att psykiskt instabila begått uppmärksammade brott. Härvid kan ett antal hypoteser anföras:

- Det kan vara som så att en resurssvag psykiatri kan förklara våldsbrotten, dvs. att massmedia har rätt.
- Det kan vara som så att den kausala (orsaks) förklaringen är felaktig och att det istället rör sig om en koincidens (slumpartat sammanfallande).
- Det kan vara som så att den relativa andelen våldsbrott – förorsakade av psykiskt sjuka – inte har ökat.
- Om det föreligger en faktisk ökning, kan kanske en annan variabel än avinstitutionaliseringen förklara ökningen.

Att finna svar på dessa hypoteser är föremål för diskussion i kommande avsnitt. Beroende på vilken hypotes som är riktig, kan man också tänka sig att sätta in riktade åtgärder. Forskningen blir i så fall underlag för politiska beslut och förhoppningsvis nyanserade reportage i massmedia (i synnerhet om den rådande massmediala återgivningen skulle visa sig felaktig).

Reflektioner kring ”den resursfattiga psykiatrin”
Om den tilltagande ökningen av inneliggande patienter i svensk psykiatri inträffade någon gång mellan 1962-1964, kan vi välja 1963 som medianår. Man kan då också hävda att jag ovan demonstrerat att med ett spridningsmått på plus/minus 10 år från detta medianvärde, inträffade åtminstone minst tre mord med S:ta Maria sjukhus som utgångspunkt mellan åren 1953-1972. Jag skall något mer ingående studera de riksomfattande psykiatriutlösta mord som ägde rum 2003 och som också kort ovan omnämnts. Massmedia (och professionella tyckare inom psykiatrin – främst Sten Levander) konstruerade slutsatser om detta. Jag kan redan här påpeka att minnet hos dessa konstruktörer är mycket kort. Man kommer helt enkelt inte ”ihåg” att psykiatriutlösta brott var minst lika vanliga när mentalsjukhusen var många och välfyllda. Vad som tillkommit under ”senmoderniteten” (och som sammanfaller med avhospitaliseringen) är att missbrukarnas beteende förändrats. Från renodlat missbruk, är missbrukarna nu till största delen blandmissbrukare. Det våld som följer i detta kölvatten, drabbar dock främst missbrukaregruppen som sådan, dvs. man har ihjäl varandra (vilket jag också konklusivt visade ovan). Mycket sällan drabbas tredje man (i synnerhet om man kan undvika bruk av rusmedel, krogar, pubar, diskotek, nattklubbar och är av manskön mellan 20-30 år). Därmed har jag inte sagt att jag avråder från sådant beteende och sådana miljöer, men vill man minimera riskerna håller man sig t.ex. borta från Stureplan under ”festtimmarna”.

Massmedia och professionella tyckare med rättspsykiater Sten Levande i spetsen, blåste upp tragedierna 2003 och pekade ut psykiatrireformen 1995 som boven. ”jag har ingen som helst respekt för den där utredningen – den kunde ha blivit mycket bättre om riktiga experter hade fått vara med”[10] och Levander utser sig naturligtvis som riktig expert. Jag skulle vilja hävda att de som utser sig själva som riktiga experter, är diskvalificerade för tjänster och medlemmar i utredningar. Sakkunniga skall utse experter – det skall inte råda självutnämning.

I Åkeshov kände en 32 årig man sig förföljd av sin bror den 19 maj 2003 på grund av en skuld om 200 kronor. Poliser jagar honom också – inbillar han sig – och är ute för att döda honom. De som är ute efter honom är ”troll” i människogestalter. Han slog med ett järnrör (vissa källor anger armeringsjärn) urskillningslöst mot människor vid Åkeshovs tunnelbanestation. En man i 70 årsåldern dog. Gärningsmannen var känd som psykiskt sjuk – paranoid – och dömdes till rättspsykiatrisk vård. Före denna händelse har han ringt polisen och sagt att en polisman blivit skjuten. Polisen finner ingen man dödad och föreslår 32-åriengen psykiatrisk akutmottagning, men ha avböjer på grund av ”dåliga erfarenheter”. Transporten går istället till beroendemottagning. Helt generellt utgör psykiatriskt klientel med dubbeldiagnos (missbruk + psykos) ett stort samhälleligt problem, då de ofta i paranoida positioner kan bli mycket farliga. Polisen kan dock inte tvinga honom till S:ta Görans psykiatriska akutmottagning. 32-åringen lämnar beroendemottagningen under personalens löften om att det inte finns några troll. Men som sagt – paranoida psykoser kan bli livsfarliga i sina psykotiska vanföreställningar om omvärlden. En serie olyckliga omständigheter gör att man ”missar” denne psykotiske paranoide man och det hela slutar med flera skadade och en död.

I massmedia förvånar man sig över att polis och psykiatri inte kunnat förutsäga händelsen. Men varför kunde man inte förutsäga de dödliga utgångarna när mentalsjukhusen var välbelagda under 1960- och –70-talen? Svaret är helt enkelt att berusades och paranoida psykosers beteenden är oförutsägbara. Därtill kan det som sagt föreligga dubbeldiagnos och allt är inte förutsägbart. Vi har haft mord i psykiatrin (den slutna) av paranoida patienter och vi kommer nog aldrig att kunna sätta punkt för detta elände.

Bo Holmberg var ordförande i psykiatriutredningen som 1994 lade sitt förslag och som togs av riksdagen 1995. Avinstitutionaliseringen hade då till största del redan ägt rum, men man ålade kommunerna ett stort ansvar för att ta hand om dessa ofta hospitaliserade patienter med små resurser att klara sig ute i samhället. En del kommuner skötte detta exemplariskt, andra misskötte det totalt. Öronmärkta pengar för psykiatrireformen användes till helt andra ting (kanske bonussystem till socialchefer?). Under alla omständigheter rörde det sig om korruption när dessa öronmärkta pengar omdirigerades till annat.

Medierna och proffstyckarna tog en genväg och menade att nedläggningen av de stora mentalsjukhusen och psykiatriutredningen var en misslyckad kombination. Det förhöll sig emellertid på ett annat sätt; mentalsjukhusen avhospitaliserades främst under tiden 1965-1995. Därefter kom psykiatriutredningen. Man kan alltså hävda att mentalsjukhusens stängning och psykiatriutredningen inte sammanföll, utan tvärtom förelåg ett kausalt samband; först stängning av mentalsjukhus, sedan en psykiatriutredning.

Alla partier ställde sig bakom psykiatriutredningen; psykiskt sjuka skulle få boende, sysselsättning etc. 294 ledamoten i riksdagen röstade ”ja” till propositionen – endast 12 ledamoten var emot. Det är högst sällan man ser sådan samstämmig riksdag. Den 1 januari 1995 trädde psykiatrireformen i kraft och drygt 8 år senare skulle Bo Holmbergs fru Anna Lind mördas av en serb som tidigare haft kontakt med psykiatrin. Han dömdes – helt riktigt enligt min uppfattning – inte till rättspsykiatrisk vård. Det är min bestämde uppfattning att detta mord var politiskt. Jag tänker dock inte torgföra min argumentation härför, men det sönderfallande Jugoslavien med ett allt mer isolerat Serbien (och Anna Linds ställningstagande), borgade för ett olyckligt politiskt mord. Detta politiska mord har ingenting med psykiatriutredningen att göra.

Det är också en missuppfattning att tro att de 38.000 patienterna i mentalvården 1963 var psykiskt sjuka. När jag skrev min avhandling – och även när jag jobbade i psykiatrin under 1960- och –70-talen – fann jag att ca en tredjedel var inlagda på sociala indikationer. När en man från Ödåkra årligen lades in på S:ta Maria sjukhus för att socialvården skulle städa hans jordstampade hus, oväntat av avdelningsläkare Anders Varenius, vägrades inläggning en vecka sommaren 1977 på psyk. akut, reagerade socialvården i Helsingborg med förvåning. Det började bli ”nya tider” för social- och psykiatrivården.

Men Sten Levander förhöll sig kritisk till utvalda sakkunniga i psykiatriutredningen. I synnerhet var han skeptisk mot RSMH men även mot IFS (”som ändå är en mer sansad förening”) och såg sig tydligen själv förbigången. Ser man emellertid på utredningens sammansättning, är det en imponerande samling ”kunskap” (som Levander emellertid avfärdar som ”en romantisk idyllisk syn”). (ibid.)

Den 31 maj 2003 körde en bil in på en gågata (Västerlånggatan) i Gamla stan i Stockholm. En dog och 18 skadades. I hög fart hade den ”radiostyrda bilen”, framförd av en paranoid psykotisk 50-åring, kört in på gågatan. Åter igen en beklagansvärd paranoid psykotisk man som vantolkar verkligheten. Hans fantasi om verkligheten är för honom verklig, vilket är så typiskt för psykotikern.

Dagen efter knivdådet på Anna Lind – 11 september 2003 – går en 23 årig man med inköpt kniv och dödar en 5-årig flicka på ett daghem som en tvångshandling. Patienten är intagen för vård och diagnostiserad som schizofren, men det rör sig istället om en patient tillhörande det autistiska spektra dit Aspergers syndrom hör. Mord kan smitta liksom pyromani, suicid etc. I detta fall rör det sig inte om en psykiatri med brist på platser, utan istället en psykiatri med bristfälliga kunskaper. Här är det utbildning som kan förebygga denna typ av dåd och inte fler platser.

Sammanfattningsvis kan sägas att paranoida psykoser och psykoser sekundära till missbruk utgör en särdeles hotbild i psykiatrisk vård och – naturligtvis också – i det samhälle där dessa vistas. Speciellt problematisk är missbrukare av amfetamin där nästan alltid paranoida psykoser ses som biverkan av missbruk. Excessivt missbruk av cannabis och/eller andra hallucinogener ger också svåra psykoser. Jag vet inte och har inga vetenskapliga belägg, men det kan vara som så att ökningen av psykiatriska dubbeldiagnoser har ökat i takt med stängningen av mentalsjukhus. Detta betyder inte att ett kausalt samband föreligger, utan det kan röra sig om en coincidens. Kausaliteten kan istället spåras i ett samhälle som sorterar ut ungdomar från skola och arbete under postmodernismen.

Slutligen kan sägas – när detta skrivs – att patienter i sin tur inte går helt säkra från personalen. Den 11 februari 2009 kan man således i Dagens eko höra att en skötare på psykjouren i Karlstad har delgivits misstanke om brott och stängts av från sitt arbete för sitt agerande då en 32-årig man dog inom psykiatrin i Karlstad. Ekots tidigare granskning av fallet visade att mannen använde ett farligt grepp när han höll fast 32-årigen. Jag har dock endast denna massmediala blänkare som informationskälla, varför jag avstår från vidare kommentar.
[1] Sjöström B (1992): Kliniken tar över dårskapen – Om den moderna svenska psykiatrins
framväxt, Göteborg: Daidalos
[2] Sinnessjukdomarnas tilltagande, Humanitet, nr 12/1913, sid. 99.
[3] Ibid.
[4] Folkmängdsuppgifterna är hämtade från Historisk statistik för Sverige. Del 1. Befolkningen, Andra upplagan 1720-1967, Statistiska centralbyrån, 1969. När det gäller patienter i sinnessjukvården, se Åman A (1976): Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning, sid. 180 och 306. I siffrorna för 1950 och 1960 ingår drygt 3.000 patienter som vårdades på vårdhem för lättskötta sinnessjuka - en vårdform som expanderade framför allt under 1940-talet. Antalet intagna per 100.000 invånare är egna beräkningar.
[5] Spri: Några fakta om den svenska hälso- och sjukvården 91/92, Spri tryck 215/1992.
[6] Ottosson J-O (1983): Psykiatri, Stockholm: A & W, sid. 545-546 och 1988, sid. 572.
[7] Se SOU 1948:37 Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården, sid. 13.
[8] Se t.ex. Belfrage H, Lidberg L: Den nya rättspsykiatriska lagstiftningen - Osäkra bedömningar och färre intagna?, Läkartidningen nr 3/1994 (91), sid. 141-2., Belfrage H, Nordenfelt L, Öjesjö L: Lagöverträdare med bedömningen "jämställd med sinnessjukdom" i praktisk rättstillämpning - En deskriptiv studie över det rättsliga förfaringssättet beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare inom Stockholmsområdet åren 1977-1980, Meddelande 1986:7, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, Linköpings universitet, 1986.
[9] Sjöström B: Ett fängslande och icke-fängslande alternativ – Om en rättspsykiatrisk försöksavdelning vid regionkliniken i Växjö, Vårdhögskolan i Växjö, Maj 1995.
[10] Sveriges Radio P3 Dokumentär: Vansinnesdåden 2003, 2008-12-23.