En kort psykiatrihistoria med fokusering på S:ta Maria Sjukhus, Helsingborg

Inte många vet att när de svenska hospitalen 1931 bytte namn från hospital till vanligtvis kanoniserade sjukhusnamn, föreslogs det nya namnet för det 1927 öppnade Hälsingborgs hospital bli S:t Clemens sjukhus. I knappt fyra år bar sinnessjukhuset i Helsingborg namnet Hälsingborgs hospital, men det nya namnet 1931 blev inte S:t Clemens sjukhus utan S.ta Maria. Efter protester där man menade att namnet S:t Clemens redan var ”inmutat”, då Giesela Trapp på Fredriksdal grundat en katolsk församling i Hälsingborg med detta namn.

Under tiden 1922-1943 togs nio nya sinnessjukhusanstalter i bruk i Sverige. Dessa nio anstalter var avsedda för sammanlagt 7500 platser men med överbeläggning kom de att få ta emot 9000 patienter. Ett av dessa sjukhus var alltså Hälsingborgs hospital.

Redan 1912 fanns planer på att bygga ett hospital i sydvästra Sverige. Detta år fick medicinalstyrelsen i uppdrag av Kungl Maj:t att tillsätta en kommission med uppdrag att finna ett lämpligt område att anlägga det nya hospitalet om 800 vårdplatser. Två år senare hade kommissionen funnit lämplig plats: Hälsingborg. I förhandlingar med staden hade kommissionen blivit erbjuden ett område om 92 hektar norr om Pålsjö skog i stadens norra utkant (varav ca 15 hektar skänktes av grevinnan Elisabeth Wachtmeister på Kulla Gunnarstorp). Hälsingborgs stad erbjöd sig att kostnadsfritt ombesörja alla lednings-dragningar fram till den aktuella tomtgränsen.

Den 13 januari och 14 april 1917 avlämnades propositioner där riksdagen föreslås besluta att ett nytt hospital byggs i Hälsingborg med plats för 1200 sinnessjuka och 200 svårskötta obildbara sinnesslöa. Tanken på ett hospital för 800 patienter hade övergivits - hospitalet skulle då bli för litet. Hospitalet skulle alltså placeras vid stadens norra gräns (Laröd nr 1 och 2) och arkitekt var Carl Westman, som 1916 utsetts till medicinalstyrelsens arkitekt. Den beräknade kostnaden var 9700000 kronor. I februari 1917 var Westman klar med ritningarna och byggnadsvolymen var väldig. Sjukhuset bestod av ett 30-tal byggnader: flera paviljonger för i första hand övervakningsvård (paviljongerna är byggda symmetriskt kring en fyrkantig borggård), administrationsbyggnad, kyrka, festsal, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus, ångcentral, garage, matsal, kök, tvätt, växthus, bageri, maskinhus, förråd, verkstäder, stall, vattenreningsverk, bostäder, portvaktstugor, begravningskapell med obduktionsbyggnad etc. Byggnaderna är uppförda i en stil som för tankarna till nyklassicismen (Westman hade vid denna tid avslutat sitt rådhusbygge i Stockholm i nationalromantisk stil, men Hälsingborgs hospital blev alltså uppfört i en mera nyklassicistisk stil med stramare uttrycksmedel som blev så typisk för byggnationen under 1920-talet).

Det blev intet av med den tilltänkta specialavdelningen för "svårskötta sinnesslöa". Man menade att det borde finnas någon lämplig kasern för dessa, varför några byggnader inte uppfördes inom området. Men med tiden skulle S:ta Maria tillsammans med Beckomberga i Stockholm som blev färdigt 1932 och - med Westman som arkitekt - är mycket likt S:ta Maria, utgöra de största sinnessjukhusen i Sverige när det gäller antalet vårdade patienter.

Hälsingborgsanstalten öppnades 1927 med invigning den 24 september. Patienter hade man tagit emot sedan mars 1927. Det var ordnat även för personal som insjuknade: "å vardera könssidan finnes en lasarettsavdelning med vardera 8 sängar". Byggstarten hade skett cirka ett decennium tidigare och hospitalet var inte klart 1927 - en hel del återstod att färdigställa (bl. a invigdes kyrkan ett drygt år senare: 7 december 1928). Den ogifta personalen hade rum, enkelrum och dubbelrum, delvis inne på avdelningarna, men de flesta rum fanns på våningar ovanför avdelningarna. Något mer avsides, på sjukhusområdets södra del, fanns lägenheter om 2 rum och kök avsedda för den gifta personalen.

Hälsingborgs hospital var naturligtvis ett för sin tid mycket modernt och stort sjukhus. Upptagningsområdet omfattade delar av Jönköpings län, Kronobergs län, Älvsborgs län, Hallands län, Kristianstads län och Malmöhus län. Särdeles många kvinnor var anställda på Hälsingborgs hospital vilket var ett tecken i tiden, då bl. a medicinalstyrelsen m fl. läkare pläderade för att kvinnor var bättre lämpade för vård av sjuka. Möjligen kan det vara så att inte enbart humanitära aspekter styrde medicinalstyrelsens idé om att preferera kvinnor i stället för män, utan även ekonomiska aspekter kan ha styrt: lönekostnaderna blev 30-40% lägre om kvinnor anställdes istället för män. Ett brev tillställdes skötarepersonalens fackorgan Humanitet i frågan om kvinnor eller män som vårdare:

"Det är inte ofta det förekommer något i tidningen från 'mönster-anstalten' i Hälsingborg. Orsaken härtill är ingalunda brist på material, utan har tydligen sin grund i det kaos, som här råder. Man vet inte var man skall börja, allting flyter. In i det längsta hade man ju hoppats, att det skulle bli någon ordning på förhållandena, men sådant är tydligen lönlöst. Därtill fordras säkerligen kraftigare viljor än de som nu bestämma, från högste och långt ner.

Här har man som bekant sökt realisera förre generaldirektörens program med huvudsakligen kvinnlig personal på både mans- och kvinnoavdelningarna och så naturligtvis 'skolade' sköterskor i största möjliga utsträckning. Och det skall alla veta, att det verkligen är ett kjortelregemente, som här föres. På sina håll ett veritabelt sladdersystem, där det gäller för viss personal att vara mjuk i ryggen och snabb i vändningarna, om framtiden skall bli någorlunda lovande."

Brevskrivaren är arg på den kvinnliga dominansen och i synnerhet på "skolade" sköterskor (= lasarettsutbildade sköterskor). Senare i brevet pekar han (?, skriver under signaturen Y) ut en bestämd avdelning och förestånderskan där får mottaga kritik. Denna avdelning jämförs med en annan avdelning där ledningen lovordas och man kan ju anta att denna avdelnings ledning består av en man eller män.

Vid starten hade Hälsingborgs hospital nio läkartjänster. Överläkare och sjukhuschef var Frans Velander. Såsom hospitalsläkare av l:a grad tjänstgjorde bl. a doktor Peder Björck som senare blev medicinalråd. Förutom en överläkare och två hospitalsläkare av 1:a grad tjänstgjorde sex läkare på de olika avdelningarna. Syssloman var Anders Dahlin. Vidare fanns kassörska, bokhållare, två kameralbiträden, två skrivbiträden, förestånderskor, uppsyningsman, översköterskor och överskötare, osv. nedåt i hierarkin.

En föreståndarinna, Anna Hjelm, började på det nyöppnade Hälsingborgs hospital och hon var "skolad" sköterska som gått tre månader som översköterskeelev då hon saknade sinnessjukvård i sin sköterskeexamen. Hon hade erfarenheter som översköterska från Långbro sjukhus och Stockholms hospital, där hon tjänstgjort under professor Bror Gadelius och överläkare Viktor Wigert. Hon var 33 år när hon 1927 kom till Hälsingborgs hospital för att börja som översköterska och senare förestånderska. Hon var mycket imponerad av det moderna sjukhuset, framför allt av arkitektur och den "dyrbara och smakfulla" inredningen.

Anna Hjelm skriver om arbetet vid hospitalets öppnande och de aktuella behandlingsmetoderna:

"Stora transporter kom och patienterna skulle placeras ut på olika avdelningar, alla efter sitt sinnestillstånd. Doktor Björck var fordrande men ändå mycket avhållen. Namn, nummer och hemort på varje patient skulle man kunna om man också hade över 60 patienter. Arbetsterapin var högsta mod. Man talade om dr Simons lyckade resultat från Gütersloh. På vävsalen på manliga sidan sysselsattes dagligen cirka 70 patienter, och där tjänstgjorde endast befattningshavare från sjukvården. /.../

På S:ta Maria sjukhus förekom också på den tiden långbad och många olika behandlingsmetoder prövades. Till slangmat pressades saften ur citroner, ibland ordinerades råriven lever, som minsann ej var lätt att få ner i tratten, likaså passerad färsk spenat. Promenader ordinerades och var mycket omtyckta."

Promenadgårdarna vid de lugna avdelningarna var öppna, men vid de mera oroliga fanns i anslutning till avdelningarna rastgårdar försedda med höga staket.

Tillgången på skolade sjuksköterskor var god när Hälsingborgs hospital öppnades. Med en beläggning på 1300 patienter tillsattes sjuksköterskor på alla avdelningar utom tre manliga avdelningar. Även en stor del av de nästansvariga sjuksköterskorna var utbildade vid lasarett. Patienterna bjöds även på underhållning: var fjortonde dag förlade Hälsingborgs stads orkesterförening sin generalrepetition till S:ta Maria. De andra veckorna visades film i festsalen.

Vården av de sinnessjuka synes ha fortsatt utan några större förändringar fram till slutet av andra världskriget, då Anna Hjelm tycker sig se en förändring:

"Under andra världskriget var S:ta Maria en mycket utsatt plats genom sitt läge vid Sundet. Sedan började även där den stora oron, med jäkt och brådska. Dels på grund av den ökade patientom-sättningen (cirka 2 per dag) dels på grund av mycket stor överbeläggning och personalbrist. Omsättningen är naturligtvis en glädjande företeelse och är sammanhängande med de nya effektiva behand-lings-metoderna: elektrochock och insulin."

Personalbristen börjar alltså bli påtaglig efter andra världskrigets slut. Denna brist är som värst under 1960-talet men kvarstår fram till 1980-talet. P g a denna brist på utbildad personal (gäller all personal från skötare till läkare) anställs många outbildade eller ofullständigt utbildade. Bristen på utbildad personal ökar även omsättning på personal. Detta i kombination med psykiatrins expansion gör att många kommer i kontakt med psykiatrin som vårdare, om än i många fall mycket kortvarigt.

Den lägre personalen eller ”betjäningen” vid hospitalen arbetade under svåra villkor och den organiserade sig relativt sent. Det är naturligtvis frestande att tänka sig att fackföreningar bildades bland de arbetare som hade det sämst vid sent 1800-tal och början av 1900-talet. Så var det emellertid inte. Istället var det arbetare med låg utbytbarhet som organiserade sig först och lättare än arbetare med hög utbytbarhet.

Vi har nu (2009) en beläggning i psykiatrin som liknar situationen före år 1900 (dvs. ca 4000 slutenvårdsplatser) även om koncentrationen av platser före 1900 var betydligt mera centrerad till ett antal hospital än vad situationen är nu ca 110 år senare då slutenvårdsplatserna är mera ”utlokaliserade”. Antalet platser i mentalvården byggdes emellertid ut i en remarkabel omfattning varför antalet slutenvårdsplatser drygt 60 år efter 1900 var nästan nio gånger fler (1962 huserade mentalsjukvården nära 38.000 patienter). Avhospitaliseringen har varit än mera remarkabel då antalet vårdplatser har minskat åter till en niondel från 1964, dvs. på ca 45 år har åtta niondelar av platserna försvunnit - samtidigt som befolkningen ökat med drygt två miljoner under denna tid. Dock har psykiatrins öppnare vårdformer utvecklats sedan 1970- talet, samtidigt som vården av framför allt åldringar och senildementa primärkommunaliserats.

Ännu vid sekelskiftet 1900 omfattades många i samhället av en socialliberal idé om att man skulle komma till rätta med fattiga, tiggare, sinnessjuka, lättingar, libertiner etc. Metoden hette fostran genom arbete. Under 1800-talet hade man experimenterat med tvångsarbete och tjänstetvång för obesuttna (s.k. försvars-lösa) och man hade också lärt sig att institutionslösningar ofta blev dyra. Under 1800-talet fanns för ”arbetsskygga” många typer av arbetsinstitutioner som t ex korrektionsinrättningar, länsarbetshus, arbetskompanier m fl. Det blev därför naturligt att lantbruket blev ett centralt inslag som behandlingsmetod vid hospitalen som byggdes kring sekelskiftet 1900, eftersom arbete inom agrar näring fortfarande var den viktigaste och vanligaste sysselsättning för folket.

Med tiden tilltog emellertid oron för det ökade antalet sinnessjuka och identifierade sinnesslöa. När antalet sjuka ständigt ökade från mitten på 1800-talet hystes farhågor för människomaterialet på bl. a läkarkonferenser. I apokalyptiska tongångar trodde man på människoartens degeneration och det var nu viktigt för vetenskapen att rädda rasen. I Sverige var man tidigt igång genom att världens första statliga rasinstitut inrättades 1922. Det svenska rasbiologiska institutet var faktiskt verksamt ända till 1959. Behandlings-optimismen var nu i avtagande, men i ett rashygieniskt perspektiv kunde man ju skilja ut och låsa in egendomliga människor. I det rashygieniska perspektivet ingick även ett steriliseringsprogram av framför allt psykiskt efterblivna.

Man kan faktiskt studera ett samhälles historia genom att iaktta när nya ord får en känd förekomst. Nya ord på 1930-talet var bl. a arvsanlag, människo-material, rashets etc. Vid sekelskiftet 1900 var brännboll, cykelställ, motor-cyklist, samlingsregering osv. nya ord. Människan konstruerar sin egen kultur och dessa sociala konstruktioner kan bl. a studeras i ordens historia. Elektro-chock och insulincoma kom in i svenska språket mera allmänt i början av 1940-talet och dessa psykiatriska behandlingar hade effekter i vissa fall. Först i mitten av 1950-talet fick psykofarmakologin sitt genombrott och en optimism började åter spira. Men antalet intagna patienter fortsatte alltså att öka till en ”peak” 1962-1964.

En kritik av den institutionella psykiatrin och överförskrivningen av psykofarmaka formulerades av en antipsykiatrisk gruppering under 1960- och 1970-talen (i England var de mest framträdande kritikerna Ronald Laing och David Cooper och i USA Erving Goffman och Thomas Szasz). Samtidigt började den psykiatriska vården närma sig den somatiska vården kostnads-mässigt. Dessa två händelser kunde utnyttjas av sjukvårdens ekonomer: genom att referera till ”humana vinster” kunde mycket pengar sparas genom att helt enkelt skriva ut hospitalsklientelet. Antipsykiatrins kritik blev således en legitimeringsgrund när politikers och tjänstemäns avsikter var att reducera de offentliga utgifterna. Effekterna av avhospitaliseringen är nu ett nytt forskningsfält.