Om utbrändhet och depression

Sanningen om utbrändhet – Hur jobbet förorsakar personlig stress och vad man kan göra åt det. Författare: Christina Maslach, Michael P. Leiter, 234 sidor, Natur och Kultur, Stockholm 1999.

Utbrändhet blev ett allmänt begrepp under 1980-talet. Plötsligt fanns ett tillstånd som var legitimt att hänföra sig till; om man var utbränd hade man ju gett allt. Begrepp som neurasteni, SVB (sveda-, värk-, bränningar-”kärring”) eller TPL (tomtar på loftet) var inget att stoltsera med, men utbränd kunde t o m ge status. I en personaltidning – i det landsting jag under 1980-talet arbetade - trädde läkare, sjuksköterskor och biträden fram i ett temanummer om utbrändhet och vittnade om hur dåligt man mådde. Jag var då kritisk till Maslach och det nya begreppet som gav legitimitet åt trötthet. I stort anslöt jag mig till Johan Asplunds kritik av Maslach och utbrändhet (såsom den framförs i Det sociala livets elementära former) och menade att ett samhälle (och organisationer) som är öppet för bekräftelser, dvs. då man är och betyder något, skapar förutsättningar för att ”utbrändhet” inte skall behöva upplevas. I socialpsykologi och pedagogisk forskning har upprepade försök visat att beröm och bekräftelse skapar välmående och produktiva/kreativa medlemmar i en organisation. Sämre är det med negativ kritik och värst av alls är ignorans eller nonchalans från ledningens sida.

När organisationernas ledningar allt mera isolerar sig och på en hög ”utvecklingsnivå” (läs: organisationens dekadenta fas) tenderar organisationens maktutövare att identifiera sig med organisationens eller institutionens egendom (kanske behöver Göran Persson en ”mes” som finansminister för att själv kunna förvalta sin egendom som dock per definition är folkets; kanske institutionens prefekt ser institutionens budgeterade pengar som sina egna osv). Det kan t o m gå så långt att ledningen eller fåtalsväldet totalt identifierar sig med organisationens egendom och medarbetarna längre ner i hierarkin börjar framstå som fiender och parasiter som inte arbetar billigt nog eller tillräckligt mycket inom ramen för tjänsterna.

Tendensen att allt flera känner utanförskap i institutionsarbetet eller i organisationen är Maslach inte den förste att påvisa; Robert Michels skrev om samma problem i organisationer redan 1911 (i varje organisation utkristalliseras ett fåtalsvälde). På vårdinstitutioner är det inte sällsynt att just en man blir organisationens formelle eller informelle ledare (trots att fältet är kvinnodominerat) och han kan därtill bli något av en tupp i hönsgården och kontrollerar allt och alla.

Jag är nu mycket mer sympatiskt inställd till Maslach; i en ny bok – författad tillsammans med M P Leiter – Sanningen om utbrändhet – ges begreppet utbrändhet ett mera precist innehåll

I våra postmoderna tider ser vi tilltagande utbrändhet hos allt fler medan fåtalet skor sig och mår utmärkt. Värderingskonflikter är vanliga samtidigt som vi deltager i en global konkurrens, teknologiska innovationer (som alltid har en baksida), stramare kontroll och orättvis lönesättning. Gud som trosföreställning är passerad, tekniken likaså och kvar finns just ingenting att tro på längre. Tid är en bristvara och typiskt i postmoderna organisationer är att man inte ens har tid att träffas (”Trevlig sammankomst du inbjuder till, men jag har tyvärr inte tid just den dagen …”).

Nedskärningar och kostnadsjakt är de nya gudarna. Resurserna minskas och problemen skickas nedåt i organisationerna, men när problemen vandrar neråt genom organisationernas hierarkier, finner många medarbetare lösningar i form av sjukskrivning och förtida pensions­uttag.

Boken Sanningen om utbrändhet träffar dagens organisationsproblem så perfekt, att jag önskar att den ingick i kurslitteraturen på många (alla?) högskoleutbildningar. Dagens högskolestudenter är om några år själva organisatörer och bör således redan i utbildningen konfronteras med denna träffsäkra bok. På sjuksköterskeprogrammen har den nya boken om det senmoderna fenomenet utbrändhet en given plats i organisationsavsnitten. Redan under utbildningen bör dagens högskole- och universitetsstudenter reflektera och försöka finna strategier för att kunna betvinga några av vår tids mest avancerade galenskaper.

Bengt Sjöström
Universitetslektor



Depression och skapande – Hur själen kan läkas genom kreativitet. Författare: David H. Rosen, 356 sidor, Natur och Kultur, Stockholm 1999.

Självmordet har särskilt i kristen kultur belagts med skam. Livet har setts som en gåva från Gud och att inte förvalta denna gåva har ansetts skamligt. Att förstöra gåvan genom självmord har tidigare ansetts så skamligt och kränkande att självmördaren vägrades begravning i vigd jord.

Detta moraliska arv och synsätt på suicid lever fortfarande kvar hos oss. Därtill är det för sjukvårdspersonal konfliktladdat att arbeta bland patienter – t ex på intensivvårds­avdelningar – där den ena patienten kämpar för att överleva, medan kanske patienten i sängen bredvid har gjort upprepade suicidförsök.

I boken Depression och skapande tar David Rosen sin utgångspunkt i självmordsnära människor som överlevt suicidförsök. Rosens utgångspunkt är att ingen vill dö helt och hållet, utan endast en ”sårad del” av psyket vill dö. Rosen benämner detta fenomen egocid, dvs behovet av att döda den depressiva fokusen av psyket för att kunna gå vidare till ett nytt och gott liv. Jag är inte helt nöjd med begreppet ”egocid” när Rosen åsyftar behovet att tillintetgöra eländets epicentrum, dvs. när vi mår dåligt har vi behov av att på något sätt ”döda” eller tillintetgöra fokus för den upplevda tråkigheten (eller som Rosen uttrycker det: ersätta Dåliga nyheter med Goda nyheter).

Genom att människor som försökt suicidera – och överlevt – får berätta om sina upplevelser före och efter den suicidala gesten, skapar Rosen en fenomenologisk databas för dessa upplevelser och känslor. Eftersom upplevelser inte kan klassas som sanna eller falska, utan är just varje människas upplevelse, blir intervjuerna intressanta fenomenologiska data som ligger till grund för bokens fortsatta framställning.

Personer som överlevt suicidförsök kan ofta känna sig betydligt bättre efter suicidförsöket. Detta fenomen har jag iakttagit vid några tillfällen när patienter gjort suicidförsök. En kvinna i 50-års åldern försökte vid ett obevakat tillfälle hänga sig i klädkrok på en toalett på en psykiatrisk vårdavdelning. Kvinnan var mutistisk av depressionen. När en skötare fann patienten liggande på toalettgolvet, blödande från pannan, hade hon undsluppit döden pga att scarfen som hon försökt hänga sig i brustit. Pannan hade slagit i tvättfatet, varvid ett sår uppstod som behövde sutureras. Efter denna dramatik, började patienten åter tala och kunde verbalisera sina bekymmer, kom snabbt ur sin depression och jag såg aldrig mer patienten på psykiatrisk klinik.

Genom att bl a intervjua personer som överlevt hopp från Golden Gate-bron vid Frisco Bay, får Rosen data som ger stöd för en tes om fenomenet ”egocid”, som motsvarar det kreativa förlopp genom vilket en individ symboliskt ställs inför och förintar en negativ, livshotande identitet, så att en mer positiv, livsbejakande identitet kan framträda. Nu behövs givetvis inte suicidförsök för att förinta negativa tillstånd (egocid), utan psykoterapi kan effektivt hjälpa en människa att övervinna sådana demoraliserade tillstånd som inlärd hjälplöshet (M P Seligman), existentiell förtvivlan och hopplöshet.

Rosen är jungian och tolkningen av de olika fallen i boken sker alltså från analytisk psykologi, men detta gör inte boken mindre spännande. Ett rikligt bildmaterial bestående av teckningar och målningar – av främst deprimerade - kompletterar denna bok som särskilt måste intressera personer i vårdkollektivet som finner resan från hopplöshet och depression till kreativitet fängslande och engagerande. Rosen anför exemplet Elvis Presley som närmast gjorde en omvänd resa och lyckades inte ta död på kraven att vara ”kungen”.

Bengt Sjöström, Universitetslektor