Pygmalion och missbruk

Pygmalion in Treatment of Addictions – The Role of Expectations in Therapeutic Transaction
Författare: Håkan Jenner, 140 sidor , Stockholm Institute of Education Press, Stockholm 1998.

När behandlare och patient möts kommer behandlingseffekten till stora delar att bestämmas av de förväntningar behandlaren har på patienten. Denna förväntningseffekt diskuterade av framförallt Robert Rosenthal på 1960-talet då han i ett flertal experiment kunde visa att såväl djur som människor påverkas av försöksledarens förväntningar. Fenomenet är emellertid känt sedan lång tid och spelar t. ex en stor roll vid s k placeboeffekt eller när behandlaren försäkrar patienten om att allt kommer att bli bra … En häst i Berlin - kloke Hans – ansågs kunna räkna då han stampade med hoven ett visst antal gånger som svar på de räkneuppgifter han fick. Psykologen Pfungst lyckades dock bevisa att hästen endast behövde notera åskådarnas kroppshållning och minspel just när han skulle sätta frambenet i marken för det rätta talet = sista stampet.

Robert Merton anförde begreppet självuppfyllande profetia i en artikel från 1948. Härvid spelar självbilden en central roll. Självbilden består av tolkningar av erfarenheter vi gjort kring oss själva. Dessa tolkningar har vi systematiserat för att ge oss sammanhang och mening. Men varken erfarenheterna eller tolkningarna sker förutsättningslöst. I och med att vi har en självbild, så kommer den att börja styra både de erfarenheter vi skaffar oss och tolkningarna av dessa erfarenheter. Självbilden blir en självuppfyllande profetia. (Med detta menas, att det blir sant för att vi tror att det är sant.) En person anser t ex, att han är opraktisk. Detta kommer troligtvis att leda till att han undviker att göra praktiska saker. På detta sätt blir ju chansen att få erfarenheter av att vara praktisk ganska liten. Om personen någon gång gör något praktiskt, så förutsätter han att det inte skall gå så bra och så gör det naturligtvis inte det heller och möjligheten att vara praktisk blir ännu mindre. Om han händelsevis skulle lyckas bra med något, som de flesta människor skulle tyda som att han var praktisk, så kommer han troligtvis att tolka detta på något annat sätt. T ex att det bara var en tillfällighet eller att det inte var uttryck för något praktiskt.

Robert Rosenthal använde begreppet Pygmalioneffekten på förväntningars uppfyllande och prövade effekterna i bl. a. pedagogiska sammanhang. 20 år tidigare – på 1940-talet – hade emellertid Fritz Heider i fenomenologiska studier funnit via den s. k. attributionsteorin att vi förstår våt omvärld till stor del med hjälp av attribut. Hela nationers folk kan ibland tolkas med hjälp av attribut; de tråkiga svenskarna, de ”röriga” italienarna osv. (det sägs ju att i helvetet står italienarna för organisationen och svenskarna för underhållningen…).

Håkan Jenner har emellertid mera ingående studerat Pygmalioneffekten i missbruksvård. Alla som arbetar med missbrukare bör naturligtvis läsa denna bok och försöka medvetandegöra hur man attributerar eller ”ser på” missbrukare. En optimistisk syn på möjligheten att t. ex. ”sluta dricka” skapar faktiskt en bättre förutsättning för ett lyckat utfall än om behandlaren går in en relation med pessimism. Boken som nu finns på engelska har sin utgångspunkt i forskning, rapporter och tidigare böcker (framför allt Jenner H: Pygmalion i missbrukarvården, Studentlitteratur, Lund.

Om jag t. ex. talar om ett ”bastubadande, vodkadrickande och knivkastande folk” vet väl alla vad som åsyftas. ”Die dumme Schweden” lär vara en tysk attribution av svenskarna med avseende på välståndsorganisationen. Tysken är i sin tur ”snål” när svensken skall attributera tysk egenskap. Till dagens middag drack jag en dansk öl: Harboe - inköpt i godkänd EU-kvantitet på färjelinjen Rødby-Puttgarden - som förutom dansk text också innehåller engelsk text (Danish Quality) och en tysk attributionstext om dansken: Der freundliche Däne.

Det är ett oerhört viktigt fenomen som Jenner behandlar – Pygmalioneffekten i vården tangerar allt ifrån suggestion till ”labeling-theories”. Jag skall avsluta med en intressant undersökning som emellertid inte anförs i Jenners bok. På 1960- och 70-talen observerades vilken otrolig effekt s. k. ”labeling” hade, dvs. etikettering av patienter. När David Rosenhan 1973 publicerade sin nu klasiska artikel: On being sane in insane places (finns nu i flera böcker: Mental Health Matters, 1996, Labelling Madness , 1975 osv.) Projektet/försöket leddes av psykologiprofessorn David Rosenhan. Åtta personer valdes ut att bli pseudopatienter. Yngst var en psykologistuderande i 20-års åldern. Övriga sju var äldre och etablerade: tre psykologer, en pediatriker, en psykiater, en målare och en hemmafru. Tre av pseudopatienterna var kvinnor och fem män. Tolv mentalsjukhus valdes ut: några var gamla och sjabbiga medan andra var nybyggen. Sjukhusen var lokaliserade i fem olika stater på öst- och västkusten. Pseudopatienterna klagade vid ankomsten till olika mottagningar över att de hörde röster. Ingenting ändrades i pseudopatienternas livshistoria förutom de aktuella hörselhallucinationerna och visst nervöst beteende (namn och yrke ändrades också). Allt i pseudopatienternas tidigare liv återgavs så exakt som möjligt. Men så for som pseudopatienterna blivit intagna slutade de att simulera några som helst symptom. De deltog i alla avdelningsaktiviteterna. Samtliga, utom i ett fall, fick diagnosen (och stämplingen) schizofreni ”in remission”.

Pseudopatienterna skrev emellertid hela tiden anteckningar – till en början mer i smyg men sedan allt mera öppet. Skrivandet tolkades emellertid som en del av ett tokigt beteende (i det avseendet är undertecknad inte så litet tokig!). Vårdtiderna varierade mellan 7-52 dagar med en medelvårdtid på 19 dagar. Totalt utdelades över 2100 tabletter till pseudopatienterna. Det intressanta är att medan de riktiga patienterna avslöjade pseudopatienterna (”You’re not crazy. You’re a journalist, or a professor /referring to the continual note-taking/. You’re checking up on the hospital.”), så hade personalen inga som helst misstankar.

Rosenhan: ”Having once been labeled schizophrenic, there is nothing the pseudopatient can do to overcome the tag. The tag profoundly colors others’ perceptions of him and his behavior.”

Så går det när personal på en avdelning förväntar sig schizofrent beteende!

Bengt Sjöström
universitetslektor