Att reflektera kring dagens sjuksköterskeutbildning

I Omvårdaren nr 2/96 skriver Bendz/Holmberg en förtjänstfull sammanfattning om sjuksköterskeutbildningens postmodernistiska historia såsom den kan förstås utifrån ett ovanifrånperspektiv, dvs de stipuleringar i form av lagar, utredningar, betänkande etc som bildat ram för utbildningen/yrket. Därefter följer författarnas i högsta grad subjektiva uppfattningar om denna utbildning. Att så friskt blanda fakta och värderingar är kännetecknande för tidningarnas insändare och Bendz/Holmbergs artikel skall väl just uppfattas som en lång ”insändare”.

Inledningsvis hävdar Bendz/Holmberg att ”Patienter som vårdas en kort tid på sjukhus får kortare tid på sig att lära sig hantera sin sjukdom eftersom de i större utsträckning får sköta sig själva i hemmet.” Om man tar ut sentensen av detta får man följande: Patienter har numera kortare tid på sig att lära sig att sköta sig. Mera kärnfullt kan väl knappast vårdens didaktiska hållning till den infantile patienten uttryckas. Men följande invändningar/värderingar kan anföras:

1. Patienter är idag mera medvetna om sina kroppar, sina sjukdomar och hur dessa sjukdomar bäst behandlas. Objektivt är patienter idag mera organiserade - t ex i olika föreningar -, får mer information från press, radio och TV - t ex program som Medix, Ronden osv. -, är bättre ”pålästa” om sina sjukdomar etc. Behovet av ”nosokomial pedagogik” är därför sannolikt reducerat.

2. Medicinen som samhällslära är fortfarande viktig - men i avtagande. Folk tror fortfarande på ”sjukvård”, men litet till mans börja vi svikta i ”tron”. De som själva arbetar i sjukvården har en kritisk blick gentemot sjukvården och även de som är välutbildade är svagare i tron att sjukvården kan lösa allt mänskligt elände. Den medicinska vetenskapen har emellertid haft en oerhörd pedagogisk uppgift som moral- och samhällsfostrare (se t ex Eva Palmblad: Medicinen som samhällslära, Daidalos, 1990).

3. Kan patienterna få en fullgod vård i hemmet, vill de hellre vårdas hemma än på institution, t ex lasarett. Först när patienter blivit institutionsskadade i form av t ex hospitalisering, prefererar de institution före eget boende.

Efter det att Bendz/Holmberg rekapitulerat fakta förtjänstfullt följer värderingar som man (jag) kan förtjänstfullt invertera och därmed få en betydligt mer spännande artikel. Exempel: ”Idag prövas omvårdnadsämnets djup på de flesta vårdhögskolor och det är svårt att tro att detta djup saknas inom ramen för den tre-åriga utbildningen.” kan istället kontradiktoriskt formuleras enligt följande (min subjektiva ståndpunkt - men kanske sannare än Bendz/Holmbergs): Omvårdnadsämnet vid vårdhögskolorna saknar djup och kritisk granskning och detta kan förstås mot bakgrund av den kursplan som presenteras av Bendz/Holmberg i Omvårdaren 2/96. Denna kursplan synes mig vara en utmärkt utgångspunkt för återinförandet av med. kand-examen och varför inte med inriktning mot medicinsk molekylär-biologi och inte omvårdnad.

Bendz/Holmberg blir riktigt normativa när de hävdar att: ”Grundkursen i omvårdnad bör bygga på kunskaper i anatomi och fysiologi.” Kontradiktoriskt kan jag avslutningsvis hävda att omvårdnad inte bör ta sin utgångspunkt i topografisk anatomi, utan omvårdnad bör ”bygga på” teorier om människan som ett interaktivt subjekt, dvs interaktionistiska teorier. Däremot kan en mekanistisk molekylär biomedicin (som är en viktig vetenskap!) ta sin utgångspunkt i anatomi och fysiologi.


Bengt Sjöström