Löjtnant Julio i Chile och Argentina

Löjtnant Julio i Chile och Argentina

Den 14 oktober 1975 skulle bli hans sista dag i livet - prästsonen Svante Grände från Tvååker eller löjtnant Julio som han kom att heta bland de fattiga folken han solidariserade sig med i Chile och Argentina. Denna dag skulle Svante och en av hans militanta kamrater, Carigato, göra en nattvandring för att sammanföra kamrater från ett annat läger till ett möte. Men strax väster om Yacuchina i Argentina överraskades Svante och Carigato av juntans soldater och skottlossningen avslutade de bådas frihetskämparnas liv Först den 12 december blev det via nyhetsbyrån UPI känt att en svensk stupat i Argentina. Svante hade kämpat för MIR-gerillan i Chile och ERP i Argentina och UPI hade fått uppgiften om Julios död från en under­jordisk tidning. Svenskens död i Argentina väckte stor uppmärksamhet i massmedia. Några dagar senare kom en mera definitiv bekräftelse om att det rörde sig om Svante Grände, då den likaså dödade MIR-ledaren Miguel Enriquez´ hustru, Carmen Castillo, kom till Sverige och vidimerade Svantes död i kampen för folket och arbetarklassen i Chile och Argentina.
Om Svantes liv och kamp i Latinamerika kan man läsa i Per-Ulf Nilssons Löjtnant Julio - Svante Grände; Prästson i befrielse­kampen, UBV (Utbildning för biståndsverksamhet), 1989. En omläsning av denna bok, snart 35 år efter Svantes död, ger sannerligen perspektiv. Den 31 juli 1975 - 75 dagar före sin död - skriver Svante hem till sin familj i Tvååker: Kära allesammans! I dessa dagar är det redan ett år sedan vi träffades på nytt efter en lång tid. Jag vet att ni tänker och undrar mycket hur jag har det och hoppas ni förstår att om jag kunde skulle jag omedelbart upprätta en mera regelbunden kontakt. Hoppas att ni har fått de brev jag sänt under dessa månader, om än de har varit få har de i alla fall kunnat meddela er det viktigaste i min tillvaro. Som jag berättade i ett brev befinner jag mig i dessa berg och bland sockerplantagerna såsom medlem av den revolutionära folkarmén. Sedan februari har fienderna ockuperat denna provins och försöker desperat med alla de mest fruktansvärda medel kväsa den tucumanska arbetarklassen, men vår armé växer för varje dag och det är en mycket hoppingivande uppgift att stå i de främsta leden i kampen för rättvisa och mot utsugningen. Min vardag är fylld av händelser och inspirerande uppgifter, sedan en månad integrerar jag ledningen av en pluton och vår uppgift är att leda den väpnade kampen i en utbredd region. Vi har haft flera bataljer med fiendearmén och med mycket positiva resultat. Militärerna, som i början trodde att vi var få och svaga, har nu insett omöjligheten att stoppa en välorganiserad folkarmé som har stöd av hela folket här ...
Inte mycket har ändrats sedan Svante skrev brevet, men kampen fortgår om än rapporterna från befrielsekamperna även förflyttar sig i rummet. Det massmediala intresset har senast fokuserats kring miss­handlade och urfattiga indianer i södra Mexiko som gjort uppror som s k zapatister som en påminnelse om den mexikanske revolutionären och frihetskämpen Emiliano Zapata (1879?-1919).
1970 fick Svante se en annons i Dagens Nyheter där UBV sökte ungdomar för utbildning för biståndsverksamhet. I juli åker han till Sydamerika och tjänstgör först en kort tid i Colombia innan han arbetar i Chile (där han också ansluter sig till MIR-gerillan och flyr senare till Argentina när Allende-regimen faller). Men vad är det som gör att Svante inte nöjer sig med solidaritetsmanifestationer i sitt hemland, utan istället söker sig till aktivt deltagande på de fattigas sida?
Han är prästson, men inte vilken prästson som helst. Påfallande många barn till präster har valt en "revolutionär bana". Prästerskapet är ej heller en homogen grupp - här finns representanter från konservatism till just revolutionära präster. Kända företrädare för de senare är t ex den österrikefödde prästen Ivan Illich som vistades som katolsk präst i Puerto Rico och Mexiko och den likaså katolske prästen Paulo Freire som med en "verksamhets­pedagogik" lärde fattiga läsa i nordöstra Brasilien under tidigt 1960-tal.
Att Svante Grände blir något så remarkabelt osvenskt som gerilla­soldat i Sydamerika kan kanske spåras i att han är son till en präst som med ett patos deltager i samhällsfrågor - framför allt ungdomens utveckling under moderniteten -: Gustaf Grände. För något år sedan fann jag i dåvarande Lundgrens bokantikvariat i Helsingborg en av Gustaf Grändes polemiska böcker: Nöjesliv och ungdomsvård, C W K Gleerups Förlag, Lund, 1944. Här kritiseras modernitetens nöjesindustri i stort och framför allt dansbaneeländet (eller begreppet "jazzbanan" som Gustav Grände använder). Debatten om dansbaneeländet har av postmoderna etnologer tolkats som just ett exempel på hur äldre generationer tolkar ungdomens beteenden i apokalyptik eller eskatologiska modeller. Detta fenomen skulle vara något av en beteende-"lag", dvs att äldre generationer i ungdomen ser tecken på samhällets undergång - oavsett om vi talar om ungdomen under romartiden, Sturm und Drang-ungdomen, raggarna, modsen eller postmoderna ungdomsgrupperingar som punkare, depp-rockare etc. Alla ungdomsrörelser i alla tider har med stort tvivel betraktats av den åldrande generationen. Detta kan naturligtvis tolkas som en "inskränkthet" hos generationen som har att lämna över förvaltningen av hem och samhälle, men man förstår reaktionerna tydligast om de tolkas som att den åldrande generationen verkligen bryr sig. Att inte bry sig, uppgivenhet eller apati inför det allt snabbare föränderliga samhället är något mycket värre.
Svante och Gustaf Grände hade alltså något väsentligt gemensamt - båda kämpade för det goda samhället även om "fälten" eller scenerna var vitt skilda. Svante valde att kämpa för de förtryckta intill döden och utgör en total antipod till de ungdomar som idag oroar den äldre generationen: skinnhuvuden med fascistiska ideal. Men 1990-talet bär naturligtvis med sig en än större grupp ungdomar som utgör en förutsättning för ett bättre framtida samhälle. Framtidsforskaren Alvin Toffler har hävdat att vi just nu är inne i "tredje vågen" där ett helt nytt samhälle växer fram. Den första vågen inträffade för cirka nio tusen år sedan då människan - tack vare sitt digitala språk - kunde börja odla sin egen föda (vi är den enda djurart som gör så). Den andra vågen var den industriella revolutionen och nu är vi alltså i en tredje våg, då människan (framför allt ungdomar) för första gången tar hänsyn till att naturen är ändlig. Miljörörelser och ungdomar som ideologiskt och konkret tar upp kampen för att t ex stoppa atombombssprängningar, ungdomar som tar parti för samhällets resurssvaga, ungdomar som vänder sig mot våldet i samhället etc för tankarna till något så sällsynt som en svensk frihetskämpe bland de förtryckta i Sydamerika: Svante Grände (f 26 mars 1947 - † 14 oktober 1975).

Bengt Sjöström