Social fobi

Social fobi – Att känna sig granskad och bortgjord, 176 sidor. Författare: Anna Kåver, Stockholm: Cura Bokförlag, 1999.

Man skulle kunna hävda att vi människor drivs av social samvaro. Växter brukar sägas vara fototropa, dvs ljus är vad växter strävar efter. Analogt kan man hävda att människor är sociotropa, dvs vi människor strävar efter social samvaro - gemenskap är en drivkraft hos människan (eller - litet slarvigt uttryckt - ett "behov" hos människan).

Vårt människoblivande sker alltså tillsammans med andra människor. Människan är med all tydlighet en gemenskapsvarelse. Det lilla barnet skulle inte överleva, om inte vuxna tog hand om det. Och detta inte bara därför att de vuxna ger barnet mat och skydd. Barn, som bara får de fysiologiska behoven tillfredsställda och inte får någon kärlek, minskar överhuvudtaget sina chanser att överleva.

Vi behöver tillfredsställa vårt behov av gemenskap på olika sätt under olika skeden i livet. Spädbarnet lever i en total gemenskap med sin vårdnadshavare, där det inte kan skilja på sig själv och den andre. Så småningom börjar det bryta sig loss från denna gemenskap genom att skilja mellan sig själv och den andre. Utifrån denna upplevelse av sär-skildhet formar barnet en ny gemenskap med föräldrarna, men fortfarande som den beroende parten. Uppgörelsen med detta beroende sker i tonåren. Den ursprungliga familjen lämnas och tonåringen ger sig ut i världen för att forma nya gemenskaper med någon av det andra könet, med sina egna barn, med kamrater. Hos den mogne vuxne kan gemenskapen utsträckas till att omfatta allt vidare kretsar av människor. Vanligt är dock att man gör halt vid den egna socialgruppen eller den egna nationen. Men ytterst borde gemenskapen kunna omfatta alla människor på vår jord.

Detta är den ena sidan av social samvaro, dvs. den är livsnödvändig. Men social samvaro kan också vara kvävande. Det blir den när vi av någon anledning inte vill delta i gemenskap. Detta fenomen torde i stort sett alla ha upplevt, dvs. när social samvaro blir ”klibbig” för att använda Sartres begrepp.

För en del människor blir i stort sett all social samvaro en pina. Detta kan tyckas vara paradoxalt när människan är en social varelse och social gemenskap är livsnödvändig. När ångest uppträder vid social samvaro, talar vi om social fobi och detta ämne har behandlats av leg. psykolog och terapeut Anna Kåver i en bok som torde tilltala framförallt vårdpersonal som kommer i kontakt med sociala fobiker (prevalenstalet anges av Kåver till 13 % i västvärlden, varför tillståndet är vanligt).

Begreppen klaustrofobi och agorafobi kan anses flyta samman, om man med agorafobi avser rädsla för torg i betydelsen ”torgdag” = folksamling. Att känna sig instängd i en folksamling på ett torg är således ekvivalent med begreppet klaustrofobi. Den vanligaste formen – såsom jag föreställer mig – av agorafobi är i våra dagar rädsla/ångest för ”stormarknader”, affärer, postköer etc. Jag vill dock minnas att när jag började studera psykiatri i mitten av 1960-talet, återfann jag en betydelse av agorafobi med att höga hus runt torget skulle utgöra en fantiserad fara. En sådan patient har jag dock aldrig träffat, men obehag av att känna sig ”uttittad” eller studerad när man går över öppna torg eller estrader är ett vanligt fenomen.

Kåver nämner på några ställen i sin bok att ”det är t. ex. lätt att blanda ihop diagnosen panikångest med agorafobi med diagnosen social fobi”, men man väntar förgäves på en ordentlig differentialdiagnostisk diskussion. I och för sig hyllar jag inte psykiatriska differentialdiagnostiska diskurser, eftersom patienterna är oförskämda nog att inte bete sig såsom läroböckerna säger. Men kanske vi just därför bör upprätthålla en viss akademisk diskussion om hur idealtypiska sjukdomsbeteenden borde se ut.

Därpå kan man ju diskutera om social fobi är sjukdom. I stort sett har alla någon gång lidit av denna sjukdom. I ett samhälle som kännetecknas av en oändlig massa kontakter i en växande servicesektor, lider dock så många av social fobi att det är försvarligt att konstruera fenomenet som sjukdom

Kåver har skrivit en trevlig och didaktisk bok om sociala fobier. Behandlingsideologiskt ansluter hon sig till kognitiva terapier (dvs. med kognitiva adaptioner skall man ”lära sig” att social gemenskap är trevligt och inte ”farligt”) och hon anför också intressant kasuistik. Sokrates´ förnuftsförlösande kognitiva terapi – majeutik – benämner Kåver ”sokratisk bearbetning”, men när hon hävdar att Sokrates dömdes till döden och tvingades tömma en giftbägare, gör hon ett kognitivt övertramp. Den dömde och konstruerade brottslingen Sokrates var klokare än sina domare; han valde själv (tvingades ej!) att tömma giftbägaren med en hundkäxliknande umbellat. Han hävdade att han inte var rädd för döden – att vara rädd för döden är att tro sig veta mer än vad man vet (analogt med vad den sociale fobikern tror sig veta!). Sokrates till athenarna: ”Och nu skiljs våra vägar: jag går till döden, ni till livet. Vem som går till det bättre vet blott gud.” Sokrates ansåg sig vis och hans visdom bestod i att han ensam av alla människor, visste att han ingenting visste. Kåvers intressanta bok lämpar sig emellertid väl i olika psykologi- och psykiatrikurser vid vårdinstitutioner.

Bengt Sjöström
Universitetslektor
Högskolan i Kristianstad