Universitetslektor
Bengt Sjöström
Bengt Langhs gata 6 C
254 33 Helsingborg
Tfn 042-14 49 67
Mobil tfn: 070-767 40 45 1995 01 18
Till HD:s Fri talan
Politiker, den frånvarande pappan och ungdomsvåldet
Alf Svensson (kds) är ett exempel på en politiker som går på röstfiske när han i Fri talan med tidstypisk populism gör sig till apologet för familjen - samhällets stöttepelare. Aktuella mord i Falun, Stockholm och Bjuv tas som tecken på att "det som förr tillhörde våldets science fiction tilldrar sig nu på skolgårdar och utanför festlokaler". Felet är föräldrarnas och en sviktande samhällsmoral. De enkla kausala sambanden känns igen - oavsett om det är svenska politiker, amerikanska fundamentalismen eller massmedia som står för analysen. Låt oss nagelfara de vanligaste påståendena.
Sverige skiljer sig inte från andra länder när det gäller skilsmässor och när det gäller ungdomskriminalitet och missbruk uppvisar Sverige en mer positiv bild än andra länder. Detta ignoreras i debatten. För något år sedan var det myten om "den goda modern" som bildade utgångspunkt för debatten och bildade förklaringen till det mesta som gått snett i samhället. Idag är det den "frånvarande pappan" som är orsaken till allt elände.
Det finns emellertid idag gott om undersökningar som visar att relationerna mellan generationerna är goda. SCB visar t ex i en nyligen genomförd undersökning (SOU 1994:73) om välfärd och värderingar att svenska ungdomar som helhet har goda relationer till sina föräldrar. Endast 17 % av 2900 undersökta ungdomar i åldern 16-29 år (stickprovet landsomfattande och gjordes 1993) hade upplevt "riktiga motsättningar med mor eller far under de senaste 2-3 åren". 42 % hade en gemensam hobby med föräldrarna och 71 % hade vuxit upp med båda föräldrarna. Ulf Hyvönen har i en studie av barns bild av den egna fadern fått fram en bild som Hyvönen gör följande konklusion av: Aldrig har så många barn haft så mycket pappa att relatera till.
Jag håller f n på att utvärdera en behandlingsform på den rättpsykiatriska Regionkliniken i Växjö. Det handlar om en liten avdelning med endast fem patienter, men det rör som om fem personer som begått mycket svår brott; mord, våldtäkter etc. Om vi först betraktar olika bakgrundsvariabler finner vi att det (naturligtvis) enbart handlar om män. Våldsbrotten begås när de är mellan 13-41 år. Samtliga fem har svenskt medborgarskap. Utbildningen är dålig och för fyra varierar grundskolebetygen mellan svaga till usla (en har 8-årig folkskola, en slutade grundskolan efter 8:an och två har mycket dåliga och ofullständiga betyg från 9:an); endast en har medelbetyg från grundskolan. Anpassningsproblem under skoltiden är också ett ledmotiv.
Splittrade hem och disharmonisk uppväxt hör också till bilden. Täta arbetsbyten och arbetslöshet är också typiska inslag. Tidig intervention av barnavårdsnämnd och barn- och ungdomspsykiatri har skett hos två av patienterna. Tre av de fem har vårdats i psykiatrin innan de dömts till rättspsykiatrisk vård. Osv.
Det lilla material jag har haft att göra med talar för att individerna har varit dåligt eller mycket dåligt socialt anpassade före brotten och dessa fynd stämmer mycket väl överens med andra undersökningar. Det handlar inte om barn från socialgrupp 3, utan jag skulle vilja hävda att det rör sig om barn från socialgrupp 47 - alltså långt utanför social anpassning. De har inte haft någon pappa att se upptill; de kommer från hem med en ordentlig överkonsumtion av alkohol, barnmisshandel är vanligt, suicidförsök är överrepresenterade, osv. Man kan mycket tidigt peka ut dessa barn men det handlar om en minoritet i samhället (som därtill inte röstar och är således ointressanta för Alf Svensson et al). Men som grupp är de intressanta för politiker: med den som utgångspunkt kan man hävda att samhället håller på att rasa samman, familjen upplöses och om vi bara får en "pappa-månad" så blir det inga mord på Stureplan i Stockholm (Leissner i Rapport TV 2, 95 01 17).
Våldsbrottslingarna är alltså ungdomar som går under i tysthet - de är ej intressanta för politiker. Men deras handlingar är alltså utgångspunkten för att piska upp diverse populistiska stämningar. Många (de flesta) har svåra psykiska problem. Några få av dem är riktiga "stökpellar" och dessa förorsakar ljudliga problem och svarta rubriker i tidningarna och åtföljande vulgärjournalistik. Den typiske brottslingen är en man, han är 14 år, 2:a generationens invandrare är överrepresenterade, han är redan känd hos sociala myndigheter eller polis, uppväxten har varit disharmonisk, båda föräldrarna har problem - de lider brist på utbildning, makt och pengar och kan kortfattat rubriceras som resurssvaga. Det sociala arvet är alltså påtagligt.
Hur är det då med det dödliga våldet som Alf Svensson åberopar? Det dödliga våldet har fördubblats sedan 1950 till mitten av 1970-talet. Därefter har antalet sådan brott legat kring 120-140 per år. En undersökning av det dödliga våldet i Stockholm 1951-1991 visar att fram till 1970-talets mitt ökade de fall där knivar använts och de fall där offret bragts om livet med handkraft. Från 1970-talets mitt fram till 1991 fortsatte antalet knivfall att öka, medan död till följd av handkraft minskade. Under perioden 1951-1991 har dödligt våld med skjutvapen och andra vapen än knivar legat på en relativt konstant nivå.
Utvecklingen av det dödliga våldet på allmän plats karakteriseras av endast en svag ökning från 1950-talet och framåt. Vid dödligt våld i bostäder - utanför familjekretsen - är gärningsman och offer nästan alltid bekanta. Något förenklat menar BRÅ att risken att utsättas för våld starkt påverkas av (1) vilka människor man umgås med, (2) vilken typ av platser man vistas på och (3) vilka aktiviteter man deltar i. Risken för "den vanlige medborgaren" att bli utsatt för våld har inte ökat under den senaste 20-årsperioden, medan våld bland de socialt marginaliserade eller "de socialt utanför" har ökat markant. Gärningsmännen är vanligen tidigare kriminellt belastade och ofta missbrukare (och därtill oftast berusade även när brotten begås). Våldsbrott begås inte av "våldsbrottsspecialister", utan våldsbrottet råkar snarast vara ett inslag i en allmän brottslighet där tillgrepp dominerar (dvs tjuven blir under alkoholpåverkan tämligen plötsligt våldsbrottsling).
Om man som Alf Svensson inte umgås med kriminella, inte går på offentliga nöjesetablissemang (där kriminella faktiskt är överrepresenterade) och inte deltager i alkoholfester har man faktiskt mycket litet att frukta. Istället kan man ju försöka korrigera den massmediala bilden av våldsbrottet.
Massmedias motbild är nämligen kontrasterande; här skildras brotten som dels oförklarliga och dels mycket välplanerade. Brotten är grova och leder till allvarliga konsekvenser. Brottslingen skildras oftast som en förstagångsförbrytare (åtminstone i de inledande reportagen). Våldet riktar sig därtill mot oskyldiga, socialt välanpassade personer - allt enligt massmedia.
Risken att skadas av ett våldsbrott är emellertid vida mindre än risken att skadas av trafikolyckor, arbetsplatsolyckor och liknande. Cirka 700 personer dör årligen i trafiken och 1991 dog t ex 123 människor i arbetsplatsolyckor. P g a mord, dråp och grov misshandel dör mellan 120-170 personer varje år, men dessa dödsfall får en helt annan uppmärksamhet i massmedia. Ungefär lika många som dör i våldsbrott dör årligen i bränder eller drunknar. Men den totala "samhälleliga ångesten och rädslan" för dessa missöden är obetydlig, mycket tack vare den oproportionerliga rapporteringen och informationen i massmedia.
De båda pojkarna från Bjuv som mördade en kamrat skildrades just som förstagångförbrytare, i skolan duktiga etc. När bilden senare förändrades drogs den massmediala bevakningen av det "obegripliga brottet" ned och endast ett fåtal läsare lär väl blivit informerade om att det inte rörde sig om några förstagångsförbrytare.
Endast människan kan med hjälp av det digitala språket (verbala språket) tänka perfektum och futurum. I futurum kan vi förlägga en massa trevliga saker, tack vare att vi kan fantisera (det imaginära). De begärsformationer vi lägger i framtiden handlar (tyvärr) rätt mycket om prylbegäret och jag håller med om att det är ganska trevligt att drömma om en ny bil etc (även om det finns mer "konstruktiva" begär). Begärsforskningen har därtill visat att vi har det som trevligast när vi "begär" - när vi väl fått varan är det inte så hemskt roligt längre. Vi kan emellertid som normala människor hålla isär vad som är imaginärt (stora delar av svenska folket drömmer sannolikt varje veckoslut med bingolotten i sina händer) och vad som är verkligt. Det finns emellertid tillstånd (psykoser) där det imaginära eller fantasin är verkligheten. Det finns även gränstillstånd till psykos som har mycket svårt att hålla isär verklighet och fantasi. Utan att ha studerat de båda pojkarna i Bjuv är jag tämligen säker på att dessa båda är exempel på sådana gränspsykoser och det har sannerligen inte varit lätt för Sten Levander att ta ställning till om pojkarna skall överlämnas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård - i synnerhet som vi vet att ingen blir mentalt bättre av fängelsevård, men att rättspsykiatrisk vård ger betydligt bättre resultat (men är mer resurskrävande).
När normala människor ser våld på TV föreligger ingen som helst risk att de skall ta skada (de ser det helt enkelt som något imaginärt). Barn kan också mycket tidigt se denna skillnad. Problemet är att det finns barn och ungdomar, som är mentalt skadade och som oftast kommer från resurssvaga och disharmoniska miljöer, som har svårt att hålla isär fantasi och verklighet och dessa barn och ungdomar tar skada av att se våld på film (eller s k videovåld). Ett ytterligare problem är att de som sämst "tål" videovåld, ser mest på dessa våldsfilmer, medan de som bäst "tål" och inte tar skada av våldet på film, ser minst eller inte alls på skräpet. Ur denna aspekt borde väl den värsta vålden förbjudas (?). På samma sätt förhåller det sig med alkohol m m i samhället. Och om alkohol skall förbjudas har ju varit en följetong under långa tider.
När det gäller "rollspel" förhåller det sig på samma sätt: Rollspel är ofarligt och mycket kreativt för normala människor. Jag är därtill övertygad om att "rollspel" är ett verktyg som kommer att användas i morgondagens samhälle, t ex vid inlärning. För några få - "sjuka" eller "gränssjuka" - kan rollspel vara problematiskt - men skall vi för den skull förbjuda det? Vad som skrämmer mig mest är att dessa frågor skall avgöras av politiker.
Bengt Sjöström
Helsingborg
Till HD: Texten finns på dator om ni önskar "filen" på diskett.
Är ej hemma på torsdag, men väl på fredag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar