Ö-isolering som lösning på problemet ”egendomliga”
”Egen-domliga” är ett bra namn på människor som av samhället ”döms” som ”egna”, dvs en form av ”icke skötsamma medborgare”. Skötsamma medborgare är emellertid en social eller kulturell konstruktion liksom ”icke skötsamma”. Den uppblossande steriliseringsdebatten i Sverige - och även internationellt - anför en kritik mot en kultur som strävade mot en samhällskonstruktion där allt icke önskvärt på något sätt eliminerades. När det gäller människor var metoden eugenik. Med positiv eugenik tänkte man sig odla fram en ren ras genom att A-människor reproducerade sig utan inslag av B-människor. Den negativa eugeniken hade som målsättning att på olika sätt undanröja B-människor. Här förekom i västvärlden allt ifrån steriliseringar till mord på ”mindervärdiga”. För att utsortera mindervärdiga vetenskapligt spelade medicinen och de rasbiologiska institutionerna (med Sverige som föregångsland) en betydande roll. Politiskt möjliggjordes detta bl a av Hitler i Tyskland och i Sverige kan främst Bondeförbundet sägas ha haft en ideologi som värnade om den ”svenska rena (lant)-rasen”. Denna historia är välkänd och ett intressant fenomen är väl närmast varför denna ”historia” just nu blivit så intressant - både nationellt och internationellt.
Den kolossala institutionaliseringen av avvikande eller egendomliga under 1900-talets första hälft är än mera häpnadsväckande än tvångssteriliseringarna. Utbyggnaden av institutioner under denna tid var enorm. Härtill kommer att bristen på platser hade gjort att sinnessjuk- och sinnesslövårdsfrågans lösning hade fått ett samband med försvarsfrågan. Ett antal kaserner blev lediga i samband med omorganisationen av försvaret 1925. Försvaret hade överblivna kaserner, medan sinnessjukvården hade platsbrist. Den rationella lösningen blev då att ledigblivna kaserner blev anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa. Ryhovs sjukhus i Jönköping (togs i bruk 1934) och Källshagens sjukhus i Vänersborg (togs i bruk 1930) är exempel på kaserner som blev sinnessjukhus. Detsamma gällde Salberga sjukhus i Sala och Västra Marks sjukhus i Örebro; sjukhus som användes för vuxna sinnesslöa. Staten blev huvudman för "vuxna asociala" och "svårskötta obildbara sinnesslöa" och de anstalter som ställdes till förfogande för denna vård hade både till utseende och organisation en slående likhet med de stora sinnessjukhusen. I vissa fall blev sjukhusen integrerade anstalter där såväl sinnessjuka som sinnesslöa vårdades (t ex Källshagens sjukhus i Vänersborg, medan S:ta Maria i Hälsingborg (läggs ner i år efter 70 års verksamhet) endast planerades som ett integrerat sjukhus; de 200 platserna för sinnesslöa togs aldrig i bruk p g a massiva protester från hospitalets läkare). Vipeholms sjukhus i Lund togs aldrig i bruk som militärkasern utan användes direkt som sjukhus för sinnesslöa (1935). Överinspektören för sinnessjukvården, Alfred Petrén, beklagade att sinnessjukvårdsfrågans lösning skulle hänga samman med försvarsfrågans lösning. De gamla kasernerna förslog emellertid inte. Nya anstalter måste uppföras och befintliga hospital utvidgas för att tillmötesgå det ökade platsbehovet för sinnessjuka och "asociala sinnesslöa".
En intressant ”total lösning” förelåg emellertid i en statlig utredning. 1912 togs en anstalt för sinnesslöa män med asocialt beteende i bruk på en ö i Limfjorden i Danmark: Livø. Bakgrunden till denna danska ö-anstalt hade samma orsaker som behovet av specialanstalter i Sverige, dvs från sekelskiftet hade behovet växt fram av att utdifferentiera asociala sinnesslöa för att skapa "lag och ordning" i samhället. Tanken på att isolera abnorma på t ex en ö tog därför fart. De sinnesslöa som då ansågs utgöra en samhällsfara "oskadliggjordes" genom att isoleras på en ö. Denna tanke fick även näring i Sverige och den danska ön Livø utgjorde mönstret. Sinnesslösakkunniga arbetade med olika idéer och skisser (se bl a SOU 1927:18) och följande krav på en dylik ö fastställdes: "Ön bör inte vara större än att där bara bor anstaltsfolk (elever och personal). Den bör samtidigt inte vara så liten att där inte finns utrymme för bedrivande av jordbruk, och inte så liten att de sinnesslöas vagabonderingsbehov inte kan tillfredsställas. Bostäderna på ön bör ligga koncentrerat i vacker natur och avståndet till fastlandet bör vara sådant att rymning omöjliggöres. Rymningsrisken gör också att det kringliggande vattnet ej får frysa till is vintertid." Två konkreta alternativ till ö-anstalter presenterades: Balgö utanför Halland tänktes som lämplig anstaltsö för kvinnor, medan Stora Röken i Vättern föreslogs som anstaltsö för män. Ö-anstaltstanken hölls aktuell under hela 1930-talet.
Bengt Sjöström
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar