Begär, lidande och sorg

Begär, lidande och sorg

Jag skall i detta avsnitt diskutera kring människan som begärsvarelse och försöka koppla detta resonemang till den lidande människan eller m a o patienten. Jag kommer i avsnittets avslutande del framför allt att knyta an till sorge- och krisreaktionen.
Man kan tolka Jean-Paul Sartres Being and Nothingness eller Varat och intet - finns bara i en förkortad svensk översättning - enligt följande: I varat (eller nuet där vi befinner oss) är människan en begärsvarelse. Men det människan begär är ju intet, dvs det vi begär finns bara i fantasin eller i det imaginära. Om jag t ex drömmer om - eller begär - att bli doktor så är denna doktorsexamen som begärsformation intet. Om jag når fram till denna examen är den för mig ett faktum och inte längre intet, utan den är (här har vi förklaringen på Sartres titel på boken - Being and Nothingness). Drömmer jag om en bil är denna bil intet så länge jag inte har den - och när jag skaffat den är den för mig. Sartre och (den andre teoretikern jag tänker använda mig av) Per-Olof Olofsson (Den avklädda människan, 1991) hävdar nu att människan är en begärsvarelse (och att det faktiskt är väldigt trevligt att drömma och begära; det är t o m så - enligt Olofsson - att det är som trevligast så länge vi begär - när vi väl fått examen eller bilen - dvs när intet upphävts - infinner sig nya begär, dvs våra begär är omättliga).[1]
För att kunna begära (drömma om framtiden - det imaginära) måste emellertid människan besitta ett symbolspråk, dvs ett digital språk. Med djuren har vi det gemensamt att vi har ett analogt språk, dvs ett kroppsspråk, men människan har därtill förmåga att lämna nuet i tankar och t ex fantisera. Det imaginära och begäret är alltså specifikt för människan. Människan överdriver därtill betydelsen av det hon åtrår. Innan man uppnått det man längtar efter eller kämpar för att uppnå, kan man inbilla sig att det eftersträvansvärda skall "smaka betydligt bättre" än vad det gör när man väl fått chansen att "äta på riktigt" (gräset är ju som bekant alltid grönare på andra sidan hagen ...).
Att skriva t ex en avhandling är för en del ett realistiskt mål. Men så länge som jag inte är färdig med avhandlingen är den "overklig" (intet) och denna overklighet kan driva mig att uppnå målet. Under tiden jag skriver på min avhandling kan jag överdriva betydelsen av att bli färdig doktor. När jag så en dag disputerar, kan en tid senare infinna sig en "tomhetskänsla", dvs upplevelsen av att vara färdig med en examen är inte fullt så glamouröst som jag föreställde mig under den tid examen var intet, dvs då jag åtrådde examen som en begärsformation.
Om människan före upplysningen och det moderna upplevde himmelriket som begärsformation, så upplever vi under den profana moderniteten och postmoderniteten framförallt varan som begärsformation, dvs konsumtion är vad västerlänningen åtrår. Enligt legenden förhandlade Faust t ex bort sin själ till djävulen Mefistofeles för att - enligt kontraktet - kunna njuta 24 år av livets goda här på jorden (vilket han bitter ångrade ...). Begäret efter rikedomar är i regel hos människan obegränsat, eftersom rikedom är ett relativt begrepp. Yuppien som "tjänat" en miljard, begär naturligtvis nästa miljard. Han överdriver betydelsen av ytterligare en miljard. Vi gör alltid sådana här subjektiva överdrifter av begäret oavsett om det är julklappen, lottomiljonen eller "klippet" på börsen vi begär. Tyvärr har vi svårt att stilla våra begär eller genomskåda de subjektiva överdrifterna vi lägger i det vi åtrår. Detta är enligt Sartre en ond tro. Men kan vi uppnå en mening med livet när vi genomskådat vår onda tro, dvs kan vi leva vidare i en god tro utan alltför mycket förtvivlan när vi inser att "livets mening" enbart bygger på lögner om det vi begär? Vissa religioner - t ex buddismen - ser begärets omintetgörande som ett mål och personlig växt
Varubegäret är alltså bedrägligt, men vi mår ändå relativt bra i vår onda tro. Det finns emellertid mera konstruktiva begärsformationer. Ett sådant är att begära andras begär, dvs att bli omtyckt av andra. Som sjuksköterska kan jag t ex ha som begärsformation att jag vill bli omtyckt av patienterna (dvs jag begär att patienterna skall begära mig ...). Likaså kan jag som lektor sträva efter att studenterna skall begära mig som lärare och handledare, dvs jag begär andras begär. Detta är en betydligt mera konstruktiv begärsformation än varubegäret. Jag kan t ex som forskare vilja producera bra vetenskapliga produkter, skriva bra artiklar eller överhuvudtaget sträva efter prestige eller ryktbarhet (Machiavelli talade om virtu eller just ryktbarhet som en stor mänsklig förtjänst).
Om jag är frisk så är ju denna ”friskhet” ej något intet som jag begär. Först när jag blir sjuk, blir frisk intet och en begärsformation. Den friske skänker således sin hälsa sällan en tanke, utan det är först som sjuk man begär hälsa. Dock kan jag tänka mig att de som dagligen ser sjukdomar mera uppskattar att de är friska, än de som aldrig konfronteras med sjukdom. Att se människor i kris eller själv uppleva en kris kan alltså i vissa betydelser ge livet en högre kvalitet. Thomas Fogdö hade säker en ny världscup-seger som begärsformation när han skadade sin rygg i samband med ett fall under träningsåk. Plötsligt får han sannolikt en helt annan begärsformation: att överhuvudtaget kunna stå på benen igen.
Jag vill hävda att man efter en krisreaktion sällan eller aldrig någonsin kan acceptera det inträffade. Själv har jag drabbats av ett par trauman som inneburit handikapp och rörelseinskräkning. Jag förbannar för evigt dessa öden. Däremot vill jag komplettera kristeorin genom att definiera nyorienteringsfasen med ett stadium där mina tankar inte längre är ockuperade av traumat, utan jag kan istället tänka framåt med nya begärsformationer som mål. För att återigen knyta an till Thomas Fogdö, så menar jag att han når en nyorientering i livet när han börjar drömma om nya mål. Däremot kommer han sannolikt för alltid att förbanna ödet att inte kunna gå, åka skidor etc. Med detta resonemang vill jag hävda att en hållbar definition av nyorienteringsfasen i krisreaktionen har uppnåtts. När det gäller Posttraumatiska stressyndrom (Post traumatic stress disorder = PTSD), som jag tidigare bedrivit forskning kring vid Psykiatriska flyktingprojektet i Landskrona, vill jag mena att de terapeutiska vinsterna nås när dessa patienter/flyktingar konstellerar nya begärsformationer och inte i huvudsak tänker retrospektivt på trauman.
[1] Olofsson P-O: Den avklädda människan - Om samhälle, begär och existentialistisk moral, 1991.