Patientkultur på sjukhus

Album D: Patientkultur på sjukhus, Studentlitteratur, Lund 1997.

Har vi inte redan varit patienter på sjukhus är sannolikheten stor att vi någon gång i framtiden hamnar i denna roll. Och när vi väl är på sjukhus kommer vi att dela rum och tid med människor som vi i regel inte känner sedan tidigare och vi kommer att leva ”tätt inpå” dessa människor. Patienternas liv och interaktion på sjukhus behandlar den norske sociologen Dag Album i en bok: Patientkultur på sjukhus, som översatts till svenska av Karin Larsson Wentz.

Denna bok är inte bara en sociologisk avhandling, utan även - vill jag hävda - ett betydelsefullt dokument om omvårdnad. Det är inte så att boken behandlar direkta problem kring vårdgivare-vårdtagare-relationer, men indirekt får man kunskap om dessa relationer när författaren studerar patientkulturen eller m a o patienternas inbördes relationer.

Människor som blir patienter tillsammans på sjukhus kommer mycket nära inpå varandra. De flesta delar rum med andra patienter. Enskilt rum anses vara till för svårt sjuka patienter och patienter med smittsamma sjukdomar.

Varje patients privata sfär utgörs av en säng och ett sängbord - möjligen även en stol och ett klädskåp. Det är till denna sfär patienten kan dra sig undan när han eller hon vill vara för sig själv. Somliga patienter är bundna till sängen - andra är s k ”uppegående”. Oavsett vilket är det sängen som utgör ”basen”. Det är här patienten ”bor” under vistelsen på sjukhuset. Sängen är m a o det närmaste patienten kommer ett eget territorium. Hur tätt patienter är knutna till sina sängplatser framgår också av personalens språkbruk: ”Patienten på trean två” eller kort och gott ”trean två” refererar till den patient som ligger i säng nummer två - räknat från vänster - på sal 3.

Sängen är emellertid inte helt och hållet patientens egen och den är långtifrån en helt säker plats att dra sig undan till. Personalen kan när som helst göra ett ”territoriellt intrång”, vilket de har all rätt att göra. Detta utgör inget problem, då patienterna inte tycker att personalen kommer in på salen för ofta - snarare tycker de tvärtom.

Mellan sängarna är det dock inte mycket mer än en dryg meter när de står bredvid varandra. På ”fyra-manna-salar” står sängarna på båda sidor av rummet. När sängarna står så här tätt på en sal, betyder det att alla kan se alla de andra när de vill. Det är t o m svårt att undvika att se sina medpatienter såvida man inte blundar eller tittar på annat håll. Det finns emellertid inte så många andra ”håll” att titta på. Populära är fönsterplatser då man från denna position kan låta blicken lämna salen. På vissa sjukhus har man med fönster­plats även kontroll över vädring.

Skärmar och förhängen kan på salen förhindra insyn, men dessa används främst under speciella omständigheter. Men i stort sker allt öppet. Man kan undvika att titta om det som pågår kan upplevas som pinsamt. Men det är sällan möjligt att känna sig säker på att man är osedd. Det är åskådaren, eller den potentielle åskådaren, som bestämmer. Den som blir, eller kan bli, sedd har ingen möjlighet att behärska den andres blickar.

Patienter på samma sal hör också varandra. Det är faktiskt svårare att undvika att höra än att se. Öronen kan inte riktas åt något annat håll för att undgå att höra. På salen hör man allt ifrån de andras andetag till snarkningar. Man hör hur de som har ont stönar och kvider. Man hör andra röra sig i sina sängar, dricka vatten, stiga upp, gå ut i korridoren och komma tillbaka. Man hör att någon står vid tvättstället och borstar tänder, att en annan läser en tidning etc. Man vet att de andra också hör en själv.

På salen luktar det också. Först och främst handlar det om vanliga kroppsodörer som alltid uppstår i ett rum där flera personer befinner sig. Patienter på bäcken bidrar också till lukten. Vissa sjukdomar medför emellertid speciella lukter. Långt framskriden cancer kan ge upphov till lukt. Likaså kan inflammationer, förruttnelser, orena operationssår och utsöndringar lukta. Lukt kan vittna om svåra sjukdomstillstånd. För patienterna är det svårt att undvika att känna lukt från medpatienterna, samtidigt som det är svårt för den enskilde patienten att undvika att själv avge lukt.

Förutom synintrycken, ljuden och lukterna på sjukrummet tillkommer också orden. Bortsett från det patienter säger till varandra, förekommer det en hel del prat i ett patientrum. Medpatienter talar med sina anhöriga. Det är svårt att undvika att höra och se dem och det är svårt för dem som samtalar att undvika att bli hörda och sedda.

Det som sägs i samtal mellan personal och patienter brukar emellertid var avslöjande. När personalen vid ronder och andra besök i rummet undersöker och talar med patienten, hör de andra patienterna vad som sägs. De kan titta bort, men de kan knappast undgå att höra. Och det är som regel inte bagateller som avhandlas. Läkare och sjuksköterskor informerar patienten om hans eller hennes sjukdom, om prognos och behandlingar som planeras. De andra patienterna får veta lika mycket som den berörde patienten. Det är t o m så att medpatienterna ibland uppfattar mer än det tilltalade, stressade patienten. Ofta går patientkollektivet på salen igenom vad som sades på ronden, när ronden väl lämnat rummet. På så sätt kan patienterna fylla i det som medpatienten inte uppfattade (”Du skall ju hem på torsdag - det sa´ doktorn ...”).

Kanske är det så att det är personalens sätt att se patienter på sjukhus som ”en och en” som gör att det inte betraktas som brott mot tystnadsplikten att låta medpatienterna höra vad som sägs. Patienten kan under ronden t ex informeras om att det inte blir ”hemgång som planerat” eftersom en del prover är ”oklara”, att det blir nödvändigt med stomioperation etc.

Album tar inte upp dessa exempel för att kritisera personalens sätt att informera. För många patienter är det tydligen som så att det är viktigare att få vara tillsammans med andra och bearbeta informationen än att strikt följa sekretesslagen. Vissa patienter finner lukt, ljud och synintryck på salen obehagliga, men flertalet patienter anser dessa intryck normala på sjukhus.

Att dela rum är ett tecken på intimitet i det s k civiliserade samhället. Man delar helst rum endast med personer man väl känner eller tycker om att vara tillsammans med. Men i vissa situationer tvingas vi dela rum med ”främlingar”. Så är fallet vid sjukhusvistelser, men även t ex militärlivet kan innebära ”tvång” att dela rum med andra. Frågan är dock om man inte är mer ”avklädd” i både bokstavlig och bildlig bemärkelse när man vårdas på sjukhuset.

Sjukhuset är emellertid inte bara ett ”pensionat” med gäster och personal. Patienterna är alltså inte bara inlagda - de är sjuka också. Sjukdomen i sig betyder psykisk och social påfrestning och den ”för bort” den sjuke från sina normala roller. Självet blir bräckligt dels p g a sjukdomen i sig och dels p g a att patienten placeras i ett rum bland ”främlingar” som också är sjuka och där relationerna bestäms utifrån ”sjukhusets kultur”.

Denna kultur och relationerna patienterna emellan utvecklas vidare från olika infallsvinklar av Dag Album. Boken kan läsas på flera sätt. Avhandlingens empiri är träffande och bara den värd en reflexiv läsning. Den teoretiska tillämpningen - från en durkheimsk tolkning av Erving Goffman till etnometodologin - ger en konkretisering av dessa interaktionistiska teoribildningar.

På flera ställen i boken framskymtar det att det blir ”tyst på salen” när personal gör entré. Personalen tycks därmed göra ett felaktigt antagande om att det alltid är tyst på salen även när man inte är närvarande. Det förhåller sig tvärtom. Det försiggår interaktioner mellan patienter som följer ”mönster”.
Det framgår vidare av författarens material att det ur flera synpunkter är ”hårt” att vara patient, men att patienterna på specifika sätt tacklar denna utsatthet genom att bl a ”dra nytta av” varandras sårbara och prekära läge och de erfarenheter var och en har av att vara sjuk på sjukhus. I många avseenden får patienterna mer information av varandra än i relationen vårdgivare-patient. Patienterna blir/är varandras hjälpare och bevakar varandras intressen. Det är därför jag menar att denna avhandling är en så viktig läsning för inte bara patienter utan för vårdkollektivet som helhet. Vårdkollektivet tolkar vanligen patienternas versioner och uppfattningar om undersökningar och behandlingar - och utbytet av dessa ”teorier” patienterna emellan - som skadligt, men Album ger en helt annan tolkning av patienternas tydningar och förklaringar.

Metoden som Album använder, när han undersöker patientkulturen på sjukhus, är deltagande observation - en metod som vanligen ger sociologin ett högt attraktions- och läsvärde. Det är väl i sig osannolikt att boken skall bli en klassiker likt Erving Goffmans Totala institutioner, där han använder sig av samma metod, men jag önskar denna avhandling ett liknande öde.