Vad är sorg?

I Gripen nr 6/1992 skriver sjukhuspräst Christer Kyreus under rubriken Vad är sorg? bl a följande:
"Sorg är ett pris
Priset för kärlek. Ju mera vi fäster oss vid någon/något desto större sorg vid förlusten. Logiskt kanske, men lätt att glömma."

Tyvärr är logikens lagar om människan ej så enkla. Låt mig mycket kort försöka framställa min erfarenhet av sorg och sörjande människor:
Den anförda logiken stämmer när vi talar om att sörja "något". Det gäller ting med högt affektionsvärde - ju mer vi är fästa vid detta ting, desto större sorg vid förlusten. När Karl-Oskar och Kristina inför utvandringen tillvaratar ett par skor, som tillhört ett barn de mist, är detta just exempel på ett föremål eller objekt som som har och får ett högt affektionsvärde. Likaledes får det planterade astrakan-äppleträdet ett viktigt värde för Kristina. Etc.
När det gäller förlusten av "någon" blir det hela än mera problematiskt. När det gäller relationen mellan subjekt, rör det sig just om relationer och inte ägandeförhållande (jag bortser här från slavägandet - som faktiskt kan upphävas just med känslorelationer, vilket många romaner har vittnat om). En god relation mellan två människor kan inte kvantifieras (även om tappra försök har gjorts inom bl a medicinsk forskning). Den kan ej heller kvantifieras i tid. Uttrycket "lyckligt förhållande" godkänner jag, men ej uttrycket "långt och lyckligt liv". God vänskap har inget med tid att göra.
Här föreligger nu en skenbar paradox: Vid ena partens frånfälle från en känslosam och god relation blir vanligtvis sorgen lättare att hantera än om relationen vacklat och sviktat (eller t o m innehållit ångerfulla inslag: min erfarenhet från 25 års sjuksköterskepraktik i psykiatri är att man i just den senare situationen kan se oönskade sorgereaktioner). Det blir ingen paradox om man för in begreppet skuldkänslor. En relation fri från skuldkänslor kännetecknas oftast av mera "normala" sorgereaktioner, medan man vid relationer med skuldkänslor oftast ser "oönskade" reaktioner eller "större sorg". Om detta mitt resonemang (och erfarenheter) stämmer, borde kanske Kyreus’ logik ovan inverteras (och genom att föra in skuldkänslor i diskussionen blir en inverterad logik inte paradoxal). Tyvärr är subjektens interaktion än mera komplex än vad jag velat göra gällande (t ex kan man inte "helt ut" älska sin nästa - det finns alltid "hatkomponenter", om än små och svåra att "erkänna") och några "lagar" i beteendeforskning kommer vi aldrig att kunna gestalta (även om det inom psykiatrin och laboratoriepsykologin pågår forskning i denna riktning - viss terräng kommer att vinnas, men själens irrationalitet kommer - gudskelov - aldrig att biokemiskt kunna lagbindas).
Mitt ovan förda resonemang utvecklar jag i två böcker: Helhetsperspektiv och människosyn (1990-92) och Kris och möjlighet (1988, medförfattare: Per-Olof Olofsson). Här finns även referenser.
Men avslutningsvis vill jag anföra en "kritik" av "ekvationens första led": "Sorg är ett pris - priset för kärlek". Jag menar att priset för kärlek är betydligt trevligare: priset är glädje. Först när jag inte får möjlighet att utveckla min agape-relation (den redan utvecklade kan omöjligen dö bort) infinner sig en sorg i betydelsen saknad. Men denna saknad, längtan och tomhetskänsla kan även ha en nostalgisk dimension. Och nu tror jag att jag kan få ihop ekvationen: just en god och kärleksfull relation borgar för en god sorg och förutsättningar för nya, innehållsrika relationer. En kärleks­full och (därmed) glädjerik relation, kan, som jag ser det, endast resultera i en ljus längtansfull saknad/sorg (när den ena parten dör) över att kärleken och glädjen inte kan fortgå. Denna sorg har emellertid alla möjligheter att ta "goda" vändningar. Det stora problemet är emellertid att förmågan till agape grundläggs under den primära socialisationen eller den mycket tidiga barndomen - och en "miss" här låter sig svårligen repareras senare i livet.
Min omformulering av det inledande citatet blir således något i denna stil:
Priset för kärlek är glädje. Ju mer av denna kärlek och glädje vi investerar i våra nära och vänner desto mera lättbearbetad saknad och sorg vid förlust av en relation. Kanske ologiskt, men begripligt.
När jag här talar om "investering" åsyftas inte "ädelhet" som guldarmbandsgåvan, utan det är i de vardagliga mikrosociala processerna i form av delad lycka, bekymmer, humor, tystnad, ömsesidig förtrolighet etc som kärlek och glädje konstitueras. En vänskapsrelation som inga professionella terapeuter kan ersätta (George Orwell uttryckte det väl drastiskt när han påstod att alla professionella människovänner var hycklare). Men i brist på vänner eller "socialt nätverk" gör väl vi professionella någon nytta. Och vår främsta uppgift är kanske att försöka hjälpa till med konstruktion eller rekonstruktion av socialt nätverk.



Bengt Sjöström
Fil dr, leg sjuksköt
Psyk klin Hbg las