Melankoli

Om melankoli
I en dikt – Elin i Hagen – från sin debutsamling – Gitarr och dragharmonika - fångar Gustaf Fröding melankolins ansikte i några strofer som endast diktare kan. Fröding skildrar Anders i Hagen som endast har en dotter – Elin – men att ”hon var den gladaste bland de glada, i lek och dans var hon alltid bäst, och flink i spisen och flink på logen – men ofta ser en, att det tar skada, som växer vackrast och lovar mest”.

Elin blir utomäktenskapligt gravid, föder barnet och ”vild och galen” dränker hon barnet;

Jag minns den stunden, då hon blev tagen,
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
— till fyra år blev hon dömd av lagen
— en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
— nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.

Från stolthet över sin dotter har nu Anders att kämpa mot stolthetens motsats – skam – i en krisreaktion. Frödings bild av Elin för tankarna till en melankolisk reaktiv psykos.

Anders’ sorgereaktion kännetecknas av isolering – skammen tillåter inte gemenskap, som ytterst är människans grundbehov. Ett annat grundbehov är att kunna socialt hävda sig – bli bekräftad – t. ex. genom att ha duktiga och skötsamma barn. Men även detta grundbehov av att känna sig stolt kränks av krisen. Ett tredje grundbehov är att livet skall kännas meningsfullt (eller att vi har en känsla av sammanhang som Antonovsky skulle uttrycka det). Istället känner Elin och Anders en meningslöshet med livet – de är per definition melankoliska.

När Fröding skriver sin dikt – Elin i Hagen – någon gång på 1880-talet är det fortfarande en skam eller illegitimt (eller t o m illegalt?) att föda barn utom äktenskap. Att leva med en risk – t ex att bli oönskat gravid – är ett exempel på existentiell ångest.

Vi kan känna ångest inför både framtiden som risk och inför framtiden som möjlighet. Vi skulle kunna kalla dessa bägge typer av ångest för riskångest och möjlighetsångest. Riskångesten känner vi nog alla till. Vi känner sådan inför reella hot i framtiden; risk för arbetslöshet, risk för ekonomisk ruin, risk för att barnen skall bli asociala, risk för en kärnkraftsolycka, risk för .... Upplevelsen av risk har ökat i det högmoderna samhället och därmed kan man också anta att riskångesten har ökat. Framtiden förefaller inte längre lika given som den tedde sig för bara hundra år sen. Och minskar upplevelsen av givenhet ökar också upplevelsen av risk.

Möjlighetsångesten är inte lika vardagligt tydlig. Den utlöses av vår upplevelse av att vi själva kan forma vår framtid; jag skulle kunna satsa på en annan framtid och därmed leva mitt liv på ett annat sätt. Det är alltså en ångest inför vår möjlighet att välja och därmed själv vara med om att forma vår framtid. Både upplevelsen av risk och upplevelsen av möjlighet ökar i det högmoderna samhället och därmed får folk i princip möjlighet att välja mellan två typer av existentiella strategier. Vi kan antingen satsa på att försöka inskränka möjlighetsångesten eller så kan vi satsa på att minska riskångesten. Möjlighetsångesten minskar vi genom att på olika sätt uppfatta framtiden som given; genom att kolonisera framtiden för att använda Giddens uttryck. Denna kolonisering av framtiden måste emellertid i allt högre grad bli en personlig konstruktion beroende på att den av det stora samhället givna framtidskoloniseringen minskar i betydelse. Det blir alltså allt svårare att hålla den existentiella möjlighetsångesten under mattan.

Om ångesten emellertid är en upplevelse, som uppväcks av osäkerhet inför framtiden, hur kan då människor drabbas av plötsliga, akuta ångestattacker. Det finns människor, som t ex kan drabbas av en akut ångestattack, när de kommer in på ett varuhus. För att förstå detta måste vi skilja på två former av ångest: nämligen mellan verklig ångest, som är inriktad på förhållandet till den osäkra framtiden, och vad man skulle kunna kalla neurotisk ångest. Den senare ångestformen är inte ångest inför framtiden utan ångest, som uppväcks av det förflutna. Neurotisk ångest är ett resultat av tidigare skydd mot ångest, framförallt i barndomen. Också i barndomen har vi upplevt verklig ångest men skyddade oss då mot denna genom olika försvarsmanövrar. Den akuta neurotiska ångestattacken påminner oss om att dessa försvarsmanövrar bara bevarat den ursprungliga ångestanledningen.

Om depressionens historia har Espen Hammer skrivit Melankoli – En filosofisk essä (Daidalos 2006, 158 sidor). Den medicinska termen depression är endast något över hundra år gammal, medan man från Hippokrates till Freud talade om melankoli. I dagens kliniska verksamhet reserveras dock melankoli för mycket svåra depressiva tillstånd.

Melankolin är förbunden med vår ändlighet – att vi alla ska dö, att vi är utlämnade åt tiden, och att det inte existerar något som vi någonsin kan stå i förhållande till som inte självt är timligt och därför förgängligt. Vi skulle kunna kalla detta för melankolins ruinmotiv. Tiden är irreversibel. Den ger oss aldrig någonting tillbaka. Den vältrar sig fram över oss och tillintetgör var och en av oss och allt som har någon betydelse. Med denna utgångspunkt kan melankolikern uppfattas som en nostalgiker som lider under tidens rörelse, och som oavbrutet försöker återfå imaginärt eller verkligt tillstånd som har gått förlorat.

Hammer anför exemplet Robert Burton. Burton själv kan ha varit melankoliker när han till synes för alltid var dömd att bearbeta det ofantliga verket The Anatomy of Melancholy som kom ut i sex versioner – den första utgåvan (1624) var på 1013 sidor och den sjätte med nästan det dubbla sidantalet. Robert Musil och Giacomo Leopardi är andra exempel på författare som brottades med melankoli när de skrev sina verk

Överhuvudtaget är melankoli varvat med kreativa perioder vanliga hos konstnärliga skapare. Robert Schumann, född 1810, kan utgöra ett av ofantligt många exempel på konstnärer som lider av affektiva stämningsvariationer. Han var den sanne romantikern - hans musik är som han själv var; livlig, nervös, mano-depressiv, sensibel och lyrisk. Han studerade först juridik men kände en dragning till litteratur och musik. Musiken vann denna dragkamp och han ville bli pianist. Han konstruerade en upphängningsanordning för att träna fingrarna - det skulle vara möjligt att öva upp varje finger för sig. Men drömmen om att bli en pianovirtuos grusades paradoxalt nog just av detta fingerträningsdon. Han blev förlamad i vissa fingrar och fick ge upp drömmen om att bli pianist. Hans hustru, Clara född Wieck, fick därmed en utomordentlig betydelse för sin make Roberts verk - både som framstående pianist och som utgivare av hans samlade kompositioner. Hon kom att överleva Robert med 40 år.

Schumanns mano-depressivitet kan spåras i hans produktion. År med imponerande produktion avlöses cykliskt med år där ingenting produceras. I Schumanns släkt finns det mycket mano-depressivitet och många i släkten har suiciderat. 1854 drabbas Schumann av ett melankoliskt skov som slutligen leder till hans för tidiga död. Han kastar sig detta år i Rhen, räddas och spärras slutligen in på ett mentalsjukhus i Bonn. Här svälter sig Robert Schumann bokstavligen till döds och han dör 1856 - endast 46 år gammal.

Hammer är emellertid sparsam med exempel från konstnärliga skapare; Fröding och Schumann omnämns inte. Däremot ägnas Freud ansenligt utrymme. Problemet med Freud och melankolin är väl närmast att hans teorier på detta fält är en tummelplats för icke falsifierbara teser och därför i en poppersk mening ovetenskapliga.

Pessimisten Schopenhauer omnämns dock liksom hans ”elev” Nietzsche. Schopenhauer hävdade att man utmålar livet som en gåva, fastän det ligger i öppen dag att om envar på förhand fått bese presenten, skulle han ha betackat sig för den.

En annan obesvarad fråga är om det är evolutionärt funktionellt att må dåligt. Blir man som människa mer konstruktiv om man lär sig tackla (cope with) lättare depressiva tillstånd? Är det fördelar med att ”må dåligt”? Jordevandringen innehåller en hel del bedrövelser, men dessa perioder av elände får ju oss att mogna och värdesätta livet på helt nya sätt. Eller finns det ingen vettig funktion med att känna sig nere? Om inte – då vill jag också ha Prozac eller Fontex!

Hammer anför dock förtjänstfullt Jean-Paul Sartres existentiella och intressanta perspektiv på varat och melankolin. Sartre hävdade i ”Varat och Intet” att människans strävan på förhand är dömd till nederlag. Man förnekar nuet och bekymrar sig över framtiden – oftast materiella bekymmer. Människan är längtan och begär. Detta är i grunden olyckligt, men människans ”mening” består till stora delar av dessa begär. Begäret är mest lockande så länge det är ”intet” – när de blir till ett ”vara” går dess aura förlorad. Tragiskt nog är begären outsläckliga. Vi ser prov på detta dagligen när finansvärldens eliter förhandlar sig till ständiga ofattbara löner och bonusavtal. Men detta är alltså en onyttig passion efter det materiella begäret – människan förblir av naturen olycklig enligt Sartre. Först när begäret blir till ett begär efter andras begär, dvs. att man vill bli omtyckt av andra, tänds ett hopp för varat. Kanske skall Bill Gates nyligen ändrade livsgärning förstås i detta Sartre perspektiv?

Bengt Sjöström