Den skötsamme medborgaren

För att bli en fullvärdig samhällsmedborgare måste man tillägna sig vissa grundläggande förhållningssätt. Dessa grundläggande krav på oss kan man sammanfatta genom att påstå att vi alla måste tillägna oss en gemensam samhällsroll. Denna grundläggande samhällsroll innefattar i stora drag:

1. Att man skall sköta ett jobb, så att man kan försörja sig.

2. Att sköta en familj så att det kan uppstå nya medlemmar i samhället.

3. Att man skall följa samhällets grundläggande regler i form av lagar och andra normer.

4. Att tillägna sig det självklara och därmed omedvetna kulturspecifika sättet att uppfatta och konstruera den sociala världen. Detta kulturspecifika sätt är skiktat i flera olika lager. Det finns kulturspecifika aspekter som är gemensamma för hela "västerlandet" och det finns de som är speciella för t ex oss svenskar. Det finns emellertid också kulturspecifika skillnader mellan olika sociala grupper beroende på t ex klassmässiga uppdelningar och tillhörighet till mindre kulturella gemenskaper. Dessa sistnämnda typer av skillnader ingår naturligtvis inte i den grundläggande samhällsrollen och därmed ingår det inte heller i det nationella ansvaret att se till att vi tillägnar oss dessa speciella förhållningssätt. Tvärtom är det en ständigt öppen fråga hur stora skillnader som skall tolereras inom ramen för den gemensamma nationella samhällsrollen.

I princip måste alla människor i samhället uppfylla dessa krav. Detta sker inte av sig självt. Vi måste uppfostras till att inta vår grundläggande samhällsroll. Denna process brukar inom sociologin kallas för socialisation. I socialisationsforskningen studerar man alltså, hur människan blir en del av det existerande samhället och också hur olika avvikelser i förhållande till detta mål uppkommer.

Socialisationen börjar i familjen. Föräldrarna är vanligtvis medvetna om samhällets grundläggande krav och tar hänsyn till dessa i sin uppfostran. I familjen sker alltså den grundläggande socialisationen. Men nationen Sverige tar också ett direkt ansvar för denna, framförallt genom skolan. Dessutom har det nationella ansvaret i ökande utsträckning visats genom att representanter för nationen i form av socialtjänst och barnavårdscentraler kontrollerar att familjen sköter uppgiften att förvandla sina barn till goda svenskar. Om det finns anledning att misstänka att en familj missköter denna socialisationsuppgift ingriper vanligtvis samhället.

Vi socialiseras alltså till att bli kompetenta utövare av en gemensam samhällsroll som omfattar de fyra områden jag tidigare pekat på. Men uppgifterna att sköta ett arbete och att sköta familjen har åtminstone tidigare tenderat att delas upp på män och kvinnor. Vi har haft en manlig samhällsroll, vars huvuduppgift har varit att genom ett arbete få in de inkomster som familjen behöver, och vi har haft en kvinnlig samhällsroll, vars huvuduppgift har varit att ta hand om barnen och sköta hemmet.

Under de senaste decennierna har dessa könsligt bestämda samhällsroller genomgått en stor förändring. Vi tenderar nu att få en gemensam samhällsroll för både män och kvinnor. Man ska sköta både arbetet och hemmet. Detta har lett till att samhället fått ta över en del av hemmets uppgifter, främst i form av barnomsorg. Denna omställning är en stor förändring, som på ett avgörande sätt ingripit i människors personliga och sociala liv. Detta visas inte minst av den ganska inflammerade könsrollsdebatten. På det personliga planet har denna förändring ingripit i människors möjligheter att bli bekräftade som män och kvinnor och därmed påverkat självkänslan. Den manliga självkänslan har bitvis verkat vara ganska hotad av denna förändring.

Avvikelser

Men alla kan inte anpassa sig till denna samhällsroll (vare sig de är män eller kvinnor). För att samhället skall fungera måste det också finnas plats för avvikelser från denna grundläggande samhällsroll. Vi har först de tillåtna avvikelserna. Den absolut viktigaste gruppen av tillåtna avvikelser är sjuka och handikappade. Eftersom det är tillåtet att inte "sköta" sig, när man är sjuk, är det naturligtvis av avgörande betydelse för samhället att ha en grupp personer, som avgör vilka som är sjuka. Och detta är läkarnas uppgift. Utifrån denna infallsvinkel utför läkarna en kontrollfunktion åt samhället. En sjukskrivning exemplifierar direkt detta resonemang. Ett läkarintyg innebär att jag blivit godkänd som sjuk. Jag slipper att jobba. Man kan också utifrån läkarundersökningar bli klassad som arbetsoförmögen för resten av livet, dvs. förtidspensionerad (numera: sjukersättning). Det finns också andra tillåtna avvikelser, t ex att studera eller att leva på kapital, men jag skall inte gå in på dem i detta sammanhang.

Vi skall istället titta på de avvikelser som inte lika klart tillåts att avvika från samhällsrollen. En klart otillåten grupp är lagöverträdarna. En del är tillfälliga sådana - man betalar böter eller sitter ett tag i fängelse - och övergår sedan till en accepterad samhällsroll. Men det finns också en tung kärna inom kriminalvården, om vilka man kan påstå att de intagit en definitiv avvikarroll, nämligen återfallsförbrytarna. Det är till största delen dessa, som återfinns på våra fängelser. De sitter inne ett tag på något fängelse och blir så småningom frisläppta men återkommer igen. De har anpassat sitt liv till att växla mellan att sitta i fängelse och att komma ut och göra nya lagöverträdelser. Denna avvikarroll är svår att förändra trots all kriminalvård. Många sociologer hävdar istället att kriminalvården befäster denna roll.

Förbrytarna är lätta att klassificera. Men det finns svårare grupper. T ex de som inte vägrar att ha ett arbete men på olika sätt beter sig "egendomligt". Deras "egendomlighet" gör det svårt att använda dem i ett arbete bl a beroende på att de oroar sina arbetskamrater. De vägrar inte att sköta ett hem men sköter det på ett sätt, som medför att det inte fungerar för de övriga familjemedlemmarna. De överträder inte direkt lagar men däremot ständigt en massa av de småregler, som reglerar umgänget människor emellan. Före 1800-talet behandlade man dessa "egendomliga" människor på i stort sett samma sätt som förbrytarna. De sågs som moraliska överträdare av samhällets regler, som man antingen straffade eller försökte att omuppfostra.

Vid mitten av 1800-talet skapas det emellertid ett nytt sätt att handskas med dessa "egendomliga" människor. Läkarna tar över ansvaret för denna grupp genom att det beroende på läkarvetenskapens utveckling blivit möjligt att klassificera dem som "psykiskt sjuka". Läkarvetenskapen börjar alltså studera och försöka behandla dessa "egendomliga" personer; företrädesvis genom att låsa in dem på sinnessjukhus. Psykiatrin uppstår som en del av läkarvetenskapen, vilket gör det möjligt att avgränsa de "egendomliga" från bl. a. förbrytare och normala samhällsmedlemmar genom att klassificera dem som psykiskt sjuka. Det är enligt den medicinska vetenskapen ingen principiell skillnad mellan psykisk sjukdom och andra sjukdomar. Men i praktiken existerar det ändå en avgörande skillnad. Som fysiskt sjuk brukar man själv uppsöka läkare för att bli sjukförklarad. För de psykiskt sjuka är det däremot oftast andra som uppsöker läkaren och läkaren kan förklara den psykiskt sjuke som sjuk mot dennes vilja.

Det enklaste sättet att klara av jämställningen med fysiska sjukdomar var givetvis att se orsakerna till de psykiska sjukdomarna som beroende på olika organiska fel, företrädesvis i nervsystemet. Här kom Freud och trasslade till ritningarna. Han höll med om att man inte kunde behandla de psykiskt sjuka som medvetet brytande av moraliska regler. Han hävdade istället, att psykiska sjukdomar var ett uttryck för omedvetna psykiska impulser. Således uppstod två sätt att se på psykiska sjukdomar; som uttryck för organiska fel och som uttryck för omedvetna psykiska impulser.

Problemet med Freuds revolutionerande sätt att förstå "egendomligt" beteende är att det blir svårt att jämställa "egendomligt" beteende med andra sjukdomar. Det blir också svårt att dra en klar gräns i förhållande till normaliteten eftersom alla människor enligt Freud har en problematisk relation till det omedvetna själslivet. Men genom att hävda en kombination av omedvetna impulser och organiska fel som en orsak till psykisk sjukdom blev det möjligt för den traditionella psykiatrin att införliva en del freudianskt influerade tänkesätt. Man kunde också dra en gräns mellan den psykiskt sjuke och den normale genom att hävda att hos den normale dominerade det realistiska tänkandet över de omedvetna impulserna.

En viktig gränsdragning blev skillnaden mellan psykoser och neuroser. Enligt den etablerade psykiatrin kännetecknas psykotikern av att de omedvetna impulserna dominerar det medvetna tänkandet och därmed förvandlar detta till ett förvrängt och orealistiskt tänkande. Neurotikern däremot karakteriseras av att vissa omedvetna psykiska impulser på ett ångestladdat sätt bryter igenom och stör det medvetna tänkande som dock fortsätter att dominera i det stora hela. Neurotikern har tillräckligt med "vett" för att erkänna att han är psykiskt sjuk. Detta "vett" är emellertid psykotikern i avsaknad av eftersom han inte erkänner att han är sjuk, varför han kan bli föremål för tvångsingripanden. Enligt denna doktrin kännetecknas den normala människan av att det medvetna och realistiska tänkandet har i stort sett fullständig kontroll över det omedvetna själslivet.

Vi har alltså sjuka, förbrytare och psykiskt sjuka som tre typer av avvikardefinitioner, men de täcker inte in alla avvikelser. Vi har också det oklara område, som handhas av socialtjänsten. Tills vidare kan vi helt enkelt påstå att denna tar hand om "socialfall". Vad är då ett "socialfall"? Till att börja med kan vi karakterisera ett "socialfall" på ett negativt sätt. Ett "socialfall" är en person som inte kan arbeta och/eller sköta sin familj och/eller underordna sig övergripande normer och kulturella regler. Men man kan inte sätta honom i fängelse, eftersom han inte överträder några lagar och man kan inte ta hand om honom inom den psykiatriska vården eftersom han inte beter sig "egendomligt". Ett "socialfall" skulle alltså vara en avvikare, som varken platsar som brottsling eller psykiskt sjuk.

Det är kanske bara på detta negativa sätt som man kan fånga in "socialfallet". Troligtvis påverkar denna oklarhet socialtjänstens arbete och man arbetar också för att hitta en positiv definition. De existerande försöken till positiva definitioner pendlar mellan att denna typ av avvikelse är ett uttryck för moraliska ofullkomligheter och att den är ett uttryck för psykiska störningar med sina rötter i barndomen. Problemet med dessa bägge sätt att definiera "socialfallet" är bl. a att dessa definitioner är beroende av hur de bägge andra avvikargrupperna definieras. De kriminella är ju tydliga moraliska avvikare, som kan betraktas som ansvariga för sina felsteg, och därför utdöms det i förhållande till dessa rättmätigt förtjänade straff. Men problemet med "socialfallen" är både att de oftast inte kan dömas med hjälp av den juridiska rättvisan och att det inte är ändamålsenligt att bestraffa dem. Snarare behöver man hjälpa dem att leva det normala liv de inte tycks klara av. Om man skulle definiera "socialfallen" som psykiskt sjuka, blir de fall – felaktigt? – för den psykiatriska sjukvården.

Den antisociala personligheten var/är ett fall för såväl psykiatri som kriminalvård och socialvård. Dessa patienter var vanliga i 1960-talets psykiatri. Som nämndes i kapitlet om förförståelse, försökte man renodla en avdelning – 37:an – på S:ta Maria Sjukhus för psykopater. Psykopater är emellertid i den nuvarande och aktuella psykiatrin sällan rättspsykiatrins ”bord”. Rättspsykiatrin handlägger numera patienter som företrädesvis är psykotiska och är avvikare på alla fyra parametrar. När det gäller jag-starka psykopater är som regel socialvården bortkopplad och ekonomisk brottslighet brukar nästan alltid vara en ingrediens. Kända affärsmän och politiker kan emellertid då och då bli nyhetsstoff när de hotat eller misshandlat sin hustru etc.

Om psykopaten var den farlige patienten i psykiatrin på 1960-talet, återfinns denna kategori på 2000-talet i kriminalvården. De farliga patienterna i dagens rättspsykiatri är förutom psykiskt sjuka (psykoser) även kriminellt belastade samt är fall för socialvård och den somatiska vården. Således kan ett typfall i dagens rättspsykiatri vara av utländsk börd, och ha en dubbeldiagnos (blandmissbruk med sekundär psykos.). Han (det är en han) har som kriminell belastning kanske slagit till och/eller hotat en tjänsteman i socialvården. Bland patientens somatiska åkommor märks med all säkerhet B- och/eller C-hepatit.

För att ge en mera konkret bild av den farlige psykopaten och den farlige psykotiske patienten, kommer jag – efter metodredovisning – i ett kapitel anföra två mord som ägt rum under min tid på S:ta Maria Sjukhus – under den tid då avhospitaliseringen ännu inte fått fart.