Svensk rättspsykiatri under 2000-talet

Svensk rättspsykiatri under 2000-talet

Jag har i tidigare kapitel försökt att visa att psykiatrin under de stora mentalsjukhusens tid inte var problemfri. Tvärtom förekom lika mycket våld från psykiskt sjuka då som nu. Under 2003 utvecklades dock i massmedia något man kan kalla för mediepanik. ”Larmrapporter” om hur våldet i samhället stegrades i takt med nedläggningen eller nedrustningen av psykiatrin avlöste varandra. Drevet gick. På något sätt kopierar de olika massmedieproducenterna varandra. Har man läst till exempel en tidning eller sett ett nyhetsprogram på TV, har man tagit del av all massmedia. Ingen tidning eller kanal försöker profilera sig nyanserat. Man åkallar ”experter” som ligger i linje med massmediepaniken. Många oseriösa psykiatrer (som t.ex. Sten Levander) tog således tillfället i akt och hävdade att för mycket ”romantik” hade styrt psykiatriutredningar.

En nationalekonomisk översiktsräkning ger vid handen att varje vårdplats i dagens penningvärde kostar cirka en million. En snabbskiss ger ju då att om 30.000 platser kan bantas bort i psykiatrin, resulterar detta i en besparing av offentliga utgifter med 30 miljarder. Därtill kommer humana vinster om patienter slipper ”totala institutioner” och istället kan leva ett värdigt liv i den sociala gemenskapen. Det senare har tyvärr fallerat och jag har benämnt detta ”primärkommunal korruption”, det vill säga att öronmärkta pengar till psykiskt sjuka har gått till annan verksamhet och chefslöner (och kanske lönebonus).

Jag är dock medveten om att psykiatrin bantats för hårt med en ”anorexiakur”. För närvarande har vi fler fängelseplatser (cirka 5.000) mot psykiatrins knappt 5.000. Därtill pågår för närvarande en utbyggnad av fängelsevården till 7.000 platser (vartill kommer cirka 1.900 häktesplatser). Men om vi fokuserar intresset till psykiatrin har jag en känsla av att patienterna för närvarande skrivs ut alltför tidigt. När jag jobbar i allmänpsykiatri framgår tydligt att många patienter måste återintagas på grund av alltför tidig utskrivning. Om man på 1970-talet höll patienterna kanske alltför länge kvar i vården, skrivs patienterna nu ut alltför tidigt. Jag har inte undersökt detta med statistik, men jag är övertygad om att hypotesen skulle få en acceptans vid vetenskaplig prövning.

Ett annat fenomen som slår mig är att cirka 40-50 % av platserna på normalpsykiatriska avdelningar har sin anledning i missbruk. Missbruksavdelningarna räcker helt enkelt inte till, varför missbrukare och/eller missbrukare med sekundär psykiatrisk diagnos (så kallade dubbeldiagnoser) tar platser på normalvårdspsykiatriska avdelningar.

Tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk vård gör rättspsykiatrin rutten och dyr

När lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) trädde i kraft 1992, med revision år 2000, hoppades åtminstone undertecknad på ett säkrare rättssystem för framför allt de dömda. Psykiatrins patienter är generellt resursfattiga. Med resursfattiga eller resurssvaga patienter menar jag patien­ter som har mycket litet av (eller ingen) makt, pengar och utbildning; tre storheter som inbördes är utbytbara. Patienterna i den offentliga psykia­trin har en liten påtryck­ningsmöjlighet och driver, naturligt nog mot bakgrund av resurs­fattigdomen, inte just någon lobbyverksamhet för att hävda sina intressen. Fokuserar man sedan intresset i dessa avseenden vi­dare på rättspsykiatrin, så är det om möjligt än sämre ställt med möjlig­he­ter att hävda intressen.

För att använda ett teoretisk redskap i förståelsen av den rättspsykiatriska praktiken som praxis kan en beprövad klassanalys komma till pass. Längst ner i hierarkin befinner sig då naturligtvis patienterna, som endast korta perioder eller inte alls nått en proletär status – översatt till socialgrupp är de långt ifrån socialgrupp 3. Snarare utgör detta trasproletariat en socialgrupp 43. Skötarnas sociala hemvist är svårare att bestämma, men man kan hävda att när de arbetar manuellt utgör de ett proletariat och då de arbetar intellektuellt tillhör de en mellanklass. Sjuksköterskorna är typexempel på medelklass, medan det finns en grupp traditionella akademiker – läkare och advokater – som står bourgeoisien nära. Jag benämner denna intellektuella tjänstegrupp för mandariner.

Det rättspsykiatriska klientelets relativa andel av den psykiatriska vården är accelererande. Samtidigt har rättspsykiatrin sina mandariner som har intresse av ”seglivade” dömda enligt LRV’s (patienter märkta till rättspsykiatrisk vård med så kallad särskild utskrivningsprövning). Denna grupp resursfattiga utgör en guldkalv för rättspsykiatrins mandariner som utövar en högst märklig dans kring denna guldkalv. ”Scratch my back – and I scratch your” tycks vara ledstjärnan när högavlönade mandariner i form av läkare och advokater gör upp vårdplaner för rättspsykiatrins klientel. Med särskild utskrivningsprövning menas att det medicinska – jag travesterar här C Wright Mills språkbruk – etablissemanget lämnar medicinskt-psykiatriskt utlåtande (tyckiatri). Det juridiska etablissemanget i form av länsrätt med en tandlös juridisk support åt patienterna dömer sedan vårdbehovet. Det är givet att jurister sysselsätter läkarna genom att döma fortsatt vård när sådan inte krävs och läkarna sysselsätter advokater med prognosis pessima. Här två konkreta exempel med fingerade namn:

Tim har ett rånförsök mot en kiosk för cirka 30 år sedan som kriminell belastning. Han har en lättare grad av utvecklingsstörning. De senaste 10 åren har han varit sparsam med näringsintag och gått ner kraftigt i vikt. Han vårdas sommaren 2006 på rättspsykiatrisk klinik och är så utmärglad och svag att han har mycket svårt att överhuvudtaget förflytta sig. Jag råkar iaktta hur han inte ens orkar med att vifta bort en fluga som satt sig på hans kind. Dagen efter överlägger två överläkare på en sittrond om man skall förlänga Tims LRV’s. Jag å min sida säger att Tim bokstavligen inte är farlig för en fluga, men överläkarna beslutar om ansökan om förlängning av LRV’s. Klockan 23.00 samma dag dör så Tim av sin kakexi.

Fall 2: Sven är 63 år och har en mångårig LRV’s vård med kriminell handling i form av hot mot socialtjänsteman. Han är notorisk amfetamin- och alkoholmissbrukare. Han har nu emellertid drabbats av svår hjärtinfarkt på grund av dekadent leverne och dålig allmän kondition som lett till en bypass-operation. Han kan det senaste året knappast anses ha varit farlig och han har även bott på ett kollektivt boende för socialt utslagna (”uteliggare”). Komplikationer har tillstött efter operationen, varför man har valt att söva honom. Han har nu legat sövd – när detta skrivs – i sex dygn, sannolikt soporös eller comatös. Han har ständigt extravak för sin farlighet, när han ligger nedsövd. Denna bemanning med rättspsykiatrisk personal dygnet om sker från den rättspsykiatriska avdelning som i avstånd ligger drygt sex mil från det lasarett där Sven ligger nedsövd. Dygnskostnaden för Sven kan räknas i tiotusentals kronor. Det existerar ingen som helst farlighet, bara en vansinnig rättspsykiatrisk lagstiftning och en än mera irrationell tillämpning. Landstinget där Sven vårdas visar bara röda siffror. Vaken – välutbildade rättspsykiatriska skötare – ser det organisatoriska vansinnet, och de vet att en oavlönad skyltdocka hade skött uppgiften med bravur. Vinnarna: mandarinerna och förlorarna: skattebetalarna och andra sjuka på väntelistor. 1930-talets rashygieniska vårdsortering har ersatts av en – om möjligt – än mera irrationell vård under 2000-talet.

Psykiatrins Juridik[1] 2008 (Verksamhetsinriktad uppslagsbok) säger följande om Rättspsykiatrisk vård när det gäller LRV patienter med särskild utskrivningsprövning:

Patient som överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall skrivas ut om:
- den psykiska störningen som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning inte längre utgör en risk för att patienten återfaller i allvarlig brottslighet
- patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning och därmed inte behöver psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning.

Villkoren ska föreligga samtidigt för att vården ska upphöra. Länsrätten fattar beslut om utskrivning efter ansökan från chefsöverläkare eller patient. Chefsöverläkaren är skyldig att anmäla till länsrätten så snart bedömningen är att patienten kan skrivas ut.

Finner chefsöverläkaren att förutsättningar för utskrivning inte finns enligt ovan, skall anmälan till länsrätten om förlängning av vården göras senast fyra månader efter intagning av patienten. Därefter skall anmälan göras minst var sjätte månad från den dag då rätten senast meddelade beslut i frågan.

Kommentar: Regelverket är delvis oklart och dåligt anpassat till psykiatrisk
terminologi. Det förekommer att tvångsvård ges till personer som
inte längre har en allvarlig psykisk störning men där risken för återfall i
allvarlig kriminalitet kvarstår, s k Hawaii-fall (psykiatrins internationella
etiska kod).
Patienträtt: Patienten kan överklaga länsrättens beslut. Åklagare kan
överklaga beslut om att vården skall upphöra om åklagaren före beslutet
har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas.
Källa: LRV 16§; 20§; BrB 31 kap 3§ /HA-SL-JO

Observera att cheföverläkaren är skyldig att anmäla till länsrätten så snart bedömningen är att patienten kan skrivas ut. Detta, menar jag, görs först när patienterna är döda. Då anses de utskrivningsbara! Det är därför närmast patetiskt att notera massmedias panikreaktion: Det är brist på platser – framför allt i rättspsykiatrin (!).

Madness in all I see

Ett bedrövligt fenomen hos psykiatrer är att de har en oöverträffad förmåga att se sjukt hos alla individer de träffar eller möter via konsultation. Som en psykiatrikollektivets devis skulle det kunna uttryckas som ”Madness in all we see”. Det mest häpnadsväckande jag läst är två patienter som vårdades under några år vardera på en av de rättspsykiatriska avdelningar jag kom i kontakt med. Två manliga personer, som jag fann hade handlat helt adekvat, hade av ovanstående – romantikkritiker – Sten Levander stämplats med etiketten schizofreni. Verkligheten hann dock ifatt diagnostikern och efter några års inlåsning gick de oskyldigt inspärrade helt fria.

Redan på 1960- och 70-talen observerades vilken otrolig effekt s.k. ”labeling” hade, dvs. etikettering av patienter. När David Rosenhan 1973 publicerade sin nu klassiska artikel: On being sane in insane places (finns nu i flera böcker: Mental Health Matters, 1996, Labeling Madness, 1975 osv.) Projektet/försöket leddes av psykologiprofessorn David Rosenhan. Åtta personer valdes ut att bli pseudopatienter. Yngst var en psykologistuderande i 20-års åldern. Övriga sju var äldre och etablerade: tre psykologer, en pediatriker, en psykiater, en målare och en hemmafru. Tre av pseudopatienterna var kvinnor och fem män. Tolv mentalsjukhus valdes ut; några var gamla och sjabbiga medan andra var nybyggen. Sjukhusen var lokaliserade i fem olika stater på öst- och västkusten. Pseudopatienterna klagade vid ankomsten till olika mottagningar över att de hörde röster. Ingenting ändrades i pseudopatienternas livshistoria förutom de aktuella hörselhallucinationerna och visst nervöst beteende (namn och yrke ändrades också). Allt i pseudopatienternas tidigare liv återgavs så exakt som möjligt. Men så fort som pseudopatienterna hade blivit intagna slutade de att simulera några som helst symptom. De deltog i alla avdelningsaktiviteterna. Samtliga, utom i ett fall, fick diagnosen (och stämplingen) schizofreni ”in remission”.

Pseudopatienterna skrev emellertid hela tiden anteckningar – till en början mer i smyg men sedan allt mera öppet. Skrivandet tolkades emellertid som en del av ett tokigt beteende. Vårdtiderna varierade mellan 7-52 dagar med en medelvårdtid på 19 dagar. Totalt utdelades över 2100 tabletter till pseudopatienterna. Det intressanta är att medan de riktiga patienterna avslöjade pseudopatienterna (”You’re not crazy. You’re a journalist, or a professor /referring to the continual note-taking/. You’re checking up on the hospital.”), så hade personalen inga som helst misstankar.

Rosenhan: ”Having once been labeled schizophrenic, there is nothing the pseudo patient can do to overcome the tag. The tag profoundly colors others’ perceptions of him and his behavior.”

Så går det när personal på en avdelning förväntar sig schizofrent beteende! Tilläggas kan slutligen att dagens psykiatri i skrivande stund vilar på fyra biologiska antaganden och terapier. För det första anses orsaken till psykisk störning (”störning” får genomslag på 1990-talet) vara hereditär, symptomen beskrivs ateoretiskt enligt nosologiska scheman och behandling sker nu främst med psykofarmaka som kompletteras med passande s.k. kognitiva terapier.

Beklagligtvis har psykiaterkollektivet ingen aning om vad salutogenes är. Begreppet salutogenes myntades av Aaron Antonovsky (1923-1994), professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion University of the Negev, Beersheba, Israel. Salutogenes betyder hälsans ursprung och härrör från latinets salus (hälsa) och genesis (ursprung). Det salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom (patogenes). Med ”madness in all we see” är psykiaterkollektivet på (1) spaning efter patogenes (hereditet) och (2) tvångsbehandla patienten med (3) psykofarmaka.

På något sätt blir diskurserna om patienterna på ronderna enfaldiga diskussioner om mediciner. ”Kanske skall vi höja Ergenyl till 500 mg x 2 och ändra Zyprexa från 10 mg till 20 mg på kvällen …” etc. i en oändlig psykofarmakadiskurs. Rättspsykiatrin har således utvecklats till mer straff än vård, vilket det för närvarande föreligger en god interbedömarereliabilitet bland externa forskare.[2]

För sådan här kritiskt granskande forskning råder dock tillträde förbjudet vid intern fortbildning på avdelning 26 i Helsingborg. ”Uppåttjacket” här var att en gång i kvartalet få höra ”romantikkritikern” Sten Levander – experten. Om personalen i övrigt hade högt i taket vad det gällde intellektuella diskussioner om film, musik, politik, geografi, resor, litteratur förekom ingen som helst psykiatriteoretisk diskussion. Detta var till skillnad från avdelning 66 i Växjö tabubelagt. Varför det var så har jag ingen bra förklaring till. På avdelning 66 i Växjö kan man säga att det hela tiden förekom en levande psykiatriteoretisk diskussion, medan det på detta område var knäpptyst i Helsingborg. I Helsingborg var till exempel diskussionen om motorcyklar vida överlägsen den tysta monologen om psykiatri. Kanske kan det vara som så att den kultur som överläkare Ole Drotved och klinikföreståndare Talis Vasko lyckades skapa i Växjö, blev dödfödd i Helsingborg.


Kulturer inom psykiatrin

Den förhärskande kulturen inom psykiatri/rättspsykiatri är psykofarmakologin. Man diskuterar mycket litet utanför detta område. Psykiatriteori bedrivs i skolor, men dessa är helt fristående från praktiken. Undantag finns dock; överläkare AV vid rättspsykiatriska kliniken i Helsingborg hade ett levande intresse för psykiatrisk teori, men tyvärr omfattades han i alltför stor utsträckning av fenomenet ”madness in all I see”. Nämnde Ole Drotved träffade jag på vid S.ta Maria Sjukhus på 1970-talet, och under 1990-talet korsades våra vägar en kort tid vid rättspsykiatriska Regionkliniken i Växjö. Slutligen kom vi att åter att samarbeta kring millennieskiftet 2000 vid ett privat sjukhem i Vittsjö där psykiatrins ”svartepettrar” samlats, dvs. inga avdelningar ville vårda dessa patienter med hög vårdtyngd. Drotved hade en ovanlig förmåga bland psykiatrer, då han kunde engagera alla medarbetare i vårdfrågor kring de psykiskt svårt handikappade. Tyvärr avled Ole Drotved för tidigt samtidigt som han skrev på en avhandling om rättspsykiatriskt- och fängelsedömdas normtänkande.

I Dagens Medicin (nr 7/2009, onsdagen den 11 februari, del 2, sidan 3) återfinns en rubrik ”Läkare tvivlar på kollegor med utländsk utbildning”. Det är nog inte bara utbildningskvalitet det handlar om, utan lika vanligt torde det vara med kulturkonfrontationer. Man kommer helt enkelt från olika kulturella koder och utländska läkare som inte knäcker den svenska kulturkoden får det svårt. På den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg återfanns en svensk läkarbesättning vid mitten av 2000-talets första decennium. På grund av pensionsavgångar och svårigheter att rekrytera läkare till rättspsykiatri, ändrades denna ordning mot slutet av decenniet då utlandsfödda läkare tog över regimen. Här fanns en polsk läkare med en psykiatrijargong som liknade svenskt 1950-tal. Jag hade vid ett tillfälle svårt att nå honom som bakjour. Vid ett annat tillfälle – någon vecka senare – förnekade han helt enkelt att han var bakjour – trots att så var fallet.

Vid den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg hade någon eller några skötare för vana att skriva naiva brev på en restrektiv svensk språkkod. Man klagade på allt. Läkarna nonchalerade dessa brev och tog istället brevskrivaren i örat och lät honom förklara sig för chefsläkaren. När det så emellertid dök upp en läkare som områdeschef med persiskt ursprung hände det plötsligt omfattande personalomsättningar. Områdeschefen verkade hylla alla undertecknade och anonyma naiva skrivelser (angiveri) och misstanken om vem som skrev gick naturligtvis i en riktning. Följden blev att enhetschefen (leg. sjukskötare) fick efter 18 år på positionen lämna enheten. ”You are fired” möttes han kanske av, efter det korta samtalet om hans avsked. Detta hände i september 2008. I den avskedade enhetschefens position sattes en tämligen nyanställd legitimerad sjukskötare som iscensatt följande händelse (tagit från journal – med namnändringar):


Patient Mikael X anteckning 080615 klockan 15.15 antecknat av skötare RvH:

Mikael berättar för mig att han stulit medicin från medicinrummet som lämnats olåst vid flera tillfällen.

Vid fyra tillfällen säger han att han stulit medicin från medicinrummet. Vid det första tillfället stals 70 st. Tablett Pargitan. Vid andra tillfället stals 65 st. Tablett Pargitan. Tredje gången stals 100 st. Tablett Zopiklon och vid det fjärde tillfället ampuller Akineton.

Dessutom berättar Mikael att han stulit använda kanyler och sprutor från riskavfallsburken i det olåsta medicinrummet. Dessa säger han att han tvättat och använt för att injicera ampullerna som han tidigare stulit. Mikael berättar att han sålt mycket av medicinerna till en medpatient. Denne medpatient har flyttat från avdelningen och Mikael har efter incidenterna haft funderingar ifall det hänt något hemskt med honom.

1. Bortsett från något sviktande svenska i anteckningen, får man ha överseende med upprepningarna då det rör sig om handlingar som sannerligen upprepas.

2. När det gäller stölden av 100 st. T. Zopiklon var dessa av styrka 7,5 mg.

3. Stölden av kanyler och sprutor från riskavfallsburken kan ha skett från medicinrum eller behandlingsrum – riskavfall finns i båda rummen. Om stölden skett från medicinrummet, kunde Mikael bara ha vänt på huvudet. På hyllorna bakom honom fanns sterila och oanvända kanyler och sprutor. Här fanns även plåster och desinfektionsmedel, dvs. allt som behövs för aseptiska injektioner.

4. Den ansvarige sjukskötaren hade alltså vid upprepade tillfällen förorsakat ”missbruksfest” på avdelningen – en avdelning där cirka 50 % av klientelet har svåra missbruksproblem (Mikael är en av dem).

5. De stulna 135 st. T. Pargitan var av styrka 5 mg.

6. De fyra upprepade stölderna föranledde inte ens en avvikelserapport.

7. Jag menar att händelsen/händelserna kvalificerar för Lex Maria anmälan.


I stället befordrades denne sjukskötare cirka tre månader senare till enhetschef (motsvarande avdelningsföreståndare) av överläkaren/områdeschefen som bar på en kulturell kod där angiveri (anonyma och undertecknade) uppskattas eller till och med värderas högt. Det var nya tider på Helsingborgs rättspsykiatriska avdelning. Sista kapitlet i denna ”såpa” är dock inte skriven. Som bekant kan man i vår kultur tvätta bort fläckar på sin italienska kostym, men fläckar på samvetet är mera resistenta mot fläckborttagning. Om områdeschefen skickat en remiss till ”minnesenheten”, hade detta väl varit mera befogat än en befordran för ”glömskan”/slarvet.

Överläkaren hade däremot gjort avdelning 26 (rättspsykiatrisk avdelning) en tjänst om han ”fotat” den överlägset mest föraktfulla förste skötare jag någonsin stött på i psykiatrin. När hon lämnade rapport om patientkollektivet benämnde hon det vanligen ”fylet”. För att förklara för icke skånska läsare betyder det skånska ”fyle” 1. fågel -lar, fjäderfän 2. löst folk (nedsättande). Det är ett exempel på det nedsättande vokabulär som denna förste sköterska öste över patientkollektivet. En patient blev dock så förbannad att han utsatte förste sköterskan för en motåtgärd – vilket patienten naturligtvis blev dömd för. Jag har under drygt 40 år aldrig fruktat någon medarbetare, men denna förste sköterska var jag faktiskt ordentligt rädd för. Från den ”fotade” enhetschefen hörde jag aldrig någonsin något nedsättande om en patient, men den förste sköterska jag ovan nämnt, öste fullkomligt förolämpningar om patienterna. Hon tycktes aldrig förstå att patienterna var hennes födkrok (därtill hade hon en alldeles för dålig utbildning). Här är något för Socialstyrelsen att lägga ned utredningsmöda på. Om Gustaf Fröding skulle ha skaldat om denna förste sköterska, skulle det ha låtit så här:

Och ni skall tro hon är uttäck i truten,
det är så fult, så en vänder sig bort.



Schizofrenins etiologi och terapi
Till den psykiatriska kulturen hör emellertid ”Madness in all we see”. Och framför allt är det schizofreni man ser (med depression på god andra plats). Orsakshypoteserna till schizofreni har under 1900-talet avlöst varandra: olika hypoteser om ämnesomsättningsstörningar, elektriska svängningar i hjärnan, rubbningar i hjärnans hålrum, blodgenomströmningen i hjärnan, fel på nervsystemet, kväveomsättningen, B-vitaminbrist, kopparomsättningen, aminosyrerna, sköldkörteln, antikroppar, hormonrubbningar, syretillförsel, svikt i lever eller njurar etc. i all oändlighet. Man har sondmatat med råriven lever, givit megadoser av B-vitamin, prövat med njurdialys osv. Det har hjälpt, men det har vid varje tillfälle varit den så kallade Hawthorneeffekten som spökat. Som terapi är således litet uppmärksamhet åt den schizofrene överlägsen allt annat.

Naturligtvis stötte jag på ett nytt schizofrenitest på den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg.[3] Här anges följande ingress:

Sedan 1983 har ämnet psykoakustik utvecklats inom psykiatrin i Lund, numera inom avdelningen för psykiatri vid institutionen för klinisk neurovetenskap. Ett viktigt område är den forskningslinje som sysslar med frågeställningar inom schizofreniområdet.

Fokuseringen på denna linje motiverades ursprungligen av att vår ljudforskning hade visat klara samband mellan emotionellt upplevande och strukturen i ljudstimulering (musik) för flertalet psykiatriska diagnoser men inte för schizofreni. De schizofrena patienterna skattade i princip det emotionella innehållet korrekt, men i motsats till andra diagnosgrupper påverkades schizofrenigruppen inte på ett typiskt sätt i sina skattningar [1]. Trots detta kan konstateras att perceptionen är som mest störd vid schizofreni jämfört med alla andra psykiatriska sjukdomar. Metoden kunde inte särskilja några tydliga dysfunktioner hos de schizofrena. Den var alltså mindre valid beträffande just detta syfte. Vi tog det som en utmaning att fortsätta akustiska undersökningar inom denna sjukdomsgrupp.

Ur en läkaranteckning på en patient på den rättspsykiatriska avdelningen i Helsingborg kan man således läsa 08-07-07 kl. 11:50:

Mätningen med Senso Detect Brainstem Evoked Response Audiometry visar ett schizofrenitypiskt hjärnstamsaudiogram. Testpersonen faller således inom schizofrenigruppen. Indikativt neuropsykiatrisk komorbiditet, se notat.

Såsom alla tidigare diagnostiska verktyg vid schizofreni, stinker det här hokuspokus. Dock ger litet amerikansk terminologi bättre legitimitet än ”råriven lever”. I detta fall är jag beredd att sätta mitt huvud på att ”patienten” inte led/lider av schizofreni. Men tyvärr finns inte något ”crucial experiment”.


Avskaffa rättspsykiatrin
Redan 1970 föreslog Svante Nycander i Avskaffa rättspsykiatrin en inhibering eller undanröjning av rättspsykiatrin. Han hävdade att rättspsykiatrins uppgift inom straffrätten påminner om fängelseläkarens som har att fastställa om den dömde är vid tillräckligt god hälsa att hängas. Denna snart 40 år gamla bok har fått en ny aktualitet.[4]

Summariskt skulle jag i tio punkter vilja hävda följande:

1. Rättspsykiatrin är mer straff än vård (påståendet har stöd i annan forskning – se ovan).

2. Man skall ha en dom för det brott man begått.

3. Är gärningsmannen ej tillräknelig, skall han frias.

4. De gamla P-fallen från LSPV-tiden skall återinföras, dvs. dömda till fängelse kan under tillfällig psykiatrisk sjukdom vårdas på psykiatrisk avdelning. Fängelsevårdens personal ansvarar för vak av patient.

5. Tillfällig psykisk störning skall inte frita någon för straffpåföljd i fängelse.

6. Den lösning som Sverige för närvarande har är en anomali och strider mot grundläggande regler i straffrätt.

7. Fängelsevården bör byggas ut till mer än planerade drygt 7.000 platser.

8. De resurser som frigörs i och med rättspsykiatrins avskaffande bör öronmärkas till psykiatrisk öppenvård.

9. Den personal som frigörs med nedläggning av rättspsykiatrin, bör erbjudas tjänster inom öppna psykiatriska vårdformer.

10. Reformen bör genomföras skyndsamt. Dagens ordning är ett straffrättsligt skämt.

Anförd litteratur
[1] Psykiatrins Juridik 2008: Verksamhetsinriktad uppslagsbok, Stockholm: Juris.
[2] Se till exempel Hörberg U (2008): Att vårdas eller fostras: det rättspsykiatriska vårdandet och traditionens grepp, Växjö: University Press.
[3] Testet är beskrivit i artikeln Nielzén S e al. (2004): Klinisk psykoakustik kan ge objektiv diagnos vid schizofreni. Läkartidningen (101), nr 15-16; 1376-1379.
[4] Nycander S (1970): Avskaffa rättspsykiatrin, Stockholm: Aldus/Bonniers.