Retrospektiva och prospektiva tankar

Det retrospektiva tänkandet

I idrotten är det de s.k. små marginalerna som kan utgöra skillnaden mellan vinst och succé eller förlust och fiasko. Tennis kan utgöra en demonstration. Försommaren 1994 avgjordes enligt tradition Franska mästerskaparen på Roland Gaross i Paris. Onsdagen den 1 juni möter Magnus Larsson i detta inofficiella världsmästerskap på grus den 19-årige tysken Hendrik Dreekmann, 89:a på världsrankingen. Den 46-rankade Magnus Larsson blir "utspelad" och görs till statist av den, för den svenska publiken, tyske uppkomlingen de inledande tre seten. De två första seten går till 6-3 och 7-6 till Dreekmann.

7-6 i andra setet kan siffermässigt definieras som jämnt, men verkligheten är något annat; med stora svårigheter och marginalerna på sin sida lyckas Magnus Larsson nå 6 lika. Tiebreak och Dreekmann vinner detta - på franska - "jeu déficit" med betryggande 7-1.

Tredje set domineras också av Dreekmans svårstoppade "forehand" som han "skjuter från höften". Han går fram till 5-4 och har 40-15 i Larssons serve. Larsson utjämnar till 5-5, men i ledning 6-5 har Dreekmann fyra nya matchbollar. Larsson räddar sammanlagt sex matchbollar med just marginalerna på sin sida. Tredje set går till tiebreak och nu vinner Larsson med 7-3.

Nu är Dreekmann dömd att "mala" ett faktum i sitt huvud: han hade sex matchbollar. Set fyra vinner Magnus Larsson med 6-0 (Dreekmann vinner endast sex bollar i setet) och set fem vinner Larsson med 6-1 (i detta set vinner Dreekmann sammanlagt nio bollar). Matchen varar i tre timmar och tre minuter.

Två ansikten har matchen: ett före de sex matchbollarna och ett efter dessa. Magnus Larsson hade marginalerna med sig under de sex matchbollarna. Om marginaler kan man säga att förloraren har dem mot sig och att segraren har dem med sig. Men historien beskriver segraren på ett annat sätt: han utnyttjade marginalerna. Om Dreekmanns boll var "just ute", så var Magnus Larsson skicklig nog att placera bollen "på linjen".

Dreekmans fiende är att han kan tänka imperfektum. Hans motståndare efter 6-6 i tredje setet är inte Magnus Larsson, utan hans motståndare är hans "tänkande kring de sex matchbollarna". På en idrottsscen utspelas här ett drama kring något specifikt mänskligt: att tänka imperfektum. Inget annat djur gör så. Dreekmann blir nu utspelad i set fyra och fem - på ett mer "uttalat" sätt än vad Larsson blev i de två första seten. Alla åskådare på plats och TV-tittare förstår genomklappningen - Dreekmann kan inte "släppa tanken" på de förlorade matchbollarna. En åskådare som kom in i matchen under set fyra skulle tolka Larsson som överlägsen Dreekmann, men han skulle kanske även på Dreekmanns beteenden förstå att något hänt.

När Magnus Larsson vinner tolfte gamet i set tre och går fram till 6-6 är matchen slut trots att Dreekmann leder med 2-0 i set. Avslutningen på set tre och set fyra och fem är endast en formalitet. Dreekmann skall vandra av och an på baslinjen dömd att tänka retrospektivt och förlora poäng. Larsson kan styra sina tankar framåt - prospektivt - och vinner poäng och har en semifinal i Roland Gaross-turneringen i sikte.

Maria Gripe har i en ungdomsbok, Glasblåsarns barn, skildrat det retrospektiva och prospektiva tänkandet. Det handlar om Flaxa Mildväders korp Kloke:

"Sedan någon tid var Kloke enögd. Det gick märkliga rykten om att han skulle ha tappat ena ögat i vishetens brunn. Flaxa var bekymrad över saken; inte för att Kloke hade svårt att klara sig med bara ett öga. Det gick nog bra, men han hade förändrats till sinnelaget. Och detta ganska betänkligt - en korp bör ha två ögon, och i synnerhet en Korp som Kloke.
Ty hans båda ögon hade olika egenskaper.
Det ena var ett dagöga. Med det såg han solen och allt som får sin färg av solen. Han såg de ljusa och de varma färgerna. Han såg glädjen i livet, leendena och skratten, de muntra tankarna, det goda. Detta öga såg också långt in i framtiden, det såg vad som skulle ske.
Med det andra som var ett nattöga, såg han allting färgat av månen. De mörka och kalla färgerna. Skuggorna och sorgen såg han, de dystra tankarna, det fula och det onda. Och det ögat såg tillbaka i tiden, ända långt ner i urtiden nådde dess blick.
Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades. Och nog hade det förändrat honom. Han såg numera livet i rosenrött. Han kunde bara uppfatta det glada och goda. Och han kunde inte se en enda skugga längre. Inte ens sin egen skugga såg han. Frågan är om han ens en gång kunde se sig själv, svart som han var. Allt detta hade gjort honom en smula lättsinnig. Det var inte riktigt klädsamt, men han kunde naturligtvis inte rå för det. Det förstod Flaxa.
Och hon tyckte väl också att det var tur i oturen, att han inte hade tappat sitt goda öga. Då hade ju hela livet tett sig svart för honom. Men å andra sidan undrade hon om Kloke verkligen gjorde skäl för sitt namn nu.
Det är vackert att kunna se livets dagsidor, visst är det, men äkta vis är bara den som också ser skuggsidorna.
Och hon tyckte faktiskt, att Kloke hade blivit lite ytlig.[1]

Samtidigt inleder Gripe sin juniorbok med ett citat från Havamal:

---
Om man icke vet
sitt öde i förväg
kan man leva
med sorglöst sinne.


Mani och depression

Korpen Kloke med sitt borttappade retrospektiva sorgeöga lär oss bl. a följande: Att bara se glädjen eller att bara se sorgen är inget äkta liv utan ett patologiskt tillstånd. Tanken går till s.k. affektiva syndrom och då i första hand den mano-depressiva psykosen. Manikern ser livet i just rosenrött.

Upprymdheten och optimismen kan smitta. Men bäst mår individen och omgivningen om han eller hon förblir på en s.k. hypoman nivå. Den utvecklade manin slår nämligen lätt över i affektlabililtet med irritation och aggressivitet när han inte får gehör för sin vilja och idéer. Sällskap­lig­heten går här även över i vad Ottosson benämner ändlösa konversa­tioner, självkoncentration, påflugenhet och befängda hugskott.[2] Manikern kan bli vårdslös i sitt språk, flirtig, ekonomiskt lättsinnig eller överhuvudtaget expansiv. Expansiviteten mynnar inte i en produktivitet, utan i stället stannar det vid djärva idéer och oavslutade ansatser. Den hypomane kan däremot visa upp en ökad produktivitet med en rikedom av idéer (som kanske i och för sig behöver en s.k. sansad bedömning). Hypomanikern känner inte av sansens restriktioner, utan produktiviteten flödar utan några "sansens" hämningar.

Mot detta står depressionen. Den drabbade (det är oftast en kvinna) är sansad till en hämningsnivå. Hon har, i motsats till manikerns kolossala tro på sig själv, ett minimum av självförtroende. Hennes överjagsfunktion är förstärkt till ett mycket strängt samvete. Detta i sin tur leder till skuldkänslor över allt "syndigt" hon tidigare har gjort. Ofta rör det sig om bagateller, men som i den deprimerades retrospektiva självrannsakan blir till försyndelser - psykiatrin talar om just försyndelseidéer. När manikern är upptagen av framtida projekt (jämför projektil - att kasta framåt), är den deprimerade upptagen av förflutenheten (och drar då sig till minnes allt mörkt hon varit med om). Hennes argumentering för varför hon är en syndig människa är irrationell till bisarr och är inte korrigerbar, varför man i psykiatrin reserverat begreppet vanföreställning för dessa okorrigerbara föreställningar. För den deprimerade ter sig allt hopplöst och meningslöst och hon är inte bara motoriskt hämmad utan även kognitivt, emotionellt och konativt hämmad. Manikern är däremot tvärtom motoriskt överaktiv, tänker livligt och har ett överdrivet viljeliv.

I den biologiska psykiatrins forskning har man försökt bestämma den mano-depressiva psykosens hemvist till en defekt på den elfte kromosomens arm. Jag vill dock föreställa mig det finns en oändlig variation av grundstämningar från normala svängningar till s.k. patologiska mano-depressiva. Vi människor är normalfördelade vad det gäller känslor - precis som vi är normalfördelade när det gäller längd. Konstigare än så är det inte. Därpå skulle jag vilja hävda att s.k. psykisk ohälsa är nödvändig för ett riktigt bra kreativt skapande. Depressioner och manier i milda former är skapandets vagga. För mycket depression eller mani blir till en plåga. Under hypomanier, då den hypomane tänker och handlar snabbare, kan den hypomane ta till vara flödet av idéer och kanske under sansade former (depression?) sålla agnarna från vetet.

"Snille gränsar till vansinne" brukar det litet spekulativt heta. Men det mano-depressiva tillståndet kan ge fog för påståendet. I den västerländska populationen brukar prevalensen (dvs. andelen drabbade vid en bestämd tidpunkt) för manodepressiv psykos anges till 1 %, medan prevalensen hos litterära författare anges till 38 %. För att man skall bli en litterär gigant behövs det kanske att hjärnan skenar i hypomana skov. Bland konstnärer är det inte så sällan förekommande att man tillgriper olika former av stimulantia för att få kreativiteten att skena på kemisk väg, och jag tror att hypomani kan göra konstnären så genial att kokainhandlaren blir arbetslös.

Blues skulle jag vilja bestämma som en cyklotym musikform. Bluesmusikern eller bluessångaren framför inte blues, utan han eller hon är blues. Bluesen kan se retrospektivt på det mörka som har skett, men kan också sprudla och smitta av sin glädje på alla som lyssnar. Jag tror att bluesmusikern behöver den depressiva fasen för att "samla material" till sin musik, medan musiken skapas i den hypomana fasen. All musik fungerar i sin tur som en drog som påverkar vårt känsloliv positivt. Konst överhuvudtaget är centralstimulerande och det är av yttersta vikt att ett samhälle avsätter tillräckligt med resurser för detta nödvändiga livselixir. Om denna drog förbjuds, förbjuds även liv.


Robert Schumann

Jag skall nu anföra några konstnärer vars produktion otvetydigt är ett resultat av mano-depressivitet. Jag börjar med Robert Schumann.

Schumann, född 1810, var den sanne romantikern - hans musik är som han själv var; livlig, nervös, manodepressiv, sensibel och lyrisk. Han studerade först juridik men kände en dragning till litteratur och musik. Musiken vann denna dragkamp och han ville bli pianist. Han konstruerade en upphängningsanordning för att träna fingrarna - det skulle vara möjligt att öva upp varje finger för sig. Men drömmen om att bli en pianovirtuos grusades paradoxalt nog just av detta fingerträningsdon. Han blev förlamad i vissa fingrar och fick ge upp drömmen om att bli pianist. Hans hustru, Clara född Wieck, fick därmed en utomordentlig betydelse för sin make Roberts verk - både som framstående pianist och som utgivare av hans samlade kompositioner. Hon kom att överleva Robert med 40 år.

I Robert Schumanns stormiga liv ingår även dramat om hur han kom att gifta sig med Clara Wieck. Clara var dotter till Schumanns pianolärare och Schumann blev tvungen att vända sig till domstol och inleda en process för att få sin Clara.

Tillsammans med Mendelssohn startade Schumann konservatoriet i Leipzig. Sin litterära ådra fick Schumann nytta av som musikdebattör i tidskriften Neue Zeitschrift für Musik, som han var med om att grunda och som han var redaktör för under 10 år. Här skrev han bländande artiklar och recensioner. Det är Schumann som upptäcker Frédéric Chopin och Johannes Brahms.

Schumanns mano-depressivitet kan spåras i hans produktion. År med imponerande produktion avlöses cykliskt med år där ingenting produceras. I Schumanns släkt finns det mycket mano-depressivitet och många i släkten har suiciderat. 1854 drabbas Schumann av ett depressivt skov som slutligen leder till hans för tidiga död. Han kastar sig detta år i Rhen, räddas och spärras slutligen in på ett mentalsjukhus i Bonn. Här svälter sig Robert Schumann bokstavligen till döds och han dör 1856 - endast 46 år gammal.

Hans hustru Clara Wieck-Schumann, 1819-1896, blev en av tidens största pianister, internationellt berömd. Robert, som förälskade sig i sin pianolärares dotter, kunde inte förmå Claras fader att acceptera ett giftermål. Han inledde en process mot sin pianolärare och Claras fader - som ovan nämnts - och vann processen. 1840 kunde de gifta sig och det blev ett lyckligt giftermål. De fick 8 barn, men ett barn, Emil dog ett år gammal 1847. Robert avlider 1856 och 37 år gammal har Clara att försörja familjen genom sin solokarriär. Flera av barnen dör relativt unga och sonen Ludvig hamnar på mentalsjukhus. Clara själv lider de sista 10 åren av sitt liv av svag hörsel och blir därtill rullstolsbunden.


Ernest Hemingway

Författaren och nobelpristagaren Ernest Hemingways liv gestaltade sig på ett annat sätt och blev ett drygt 60 år långt drama. Ernest Miller Hemingway (1899-1961) föddes i Oak Park - en liten småborgerlig förstad till Chicago. Modern ville se Ernest religiöst fostrad och få honom att spela cello, men Ernest fick i stället en tillgiven relation till sin fader som lärde honom jakt och fiske eller överhuvudtaget att vistas i naturen bland djur och s.k. primitiva människor.

I skolan hävdade Ernest sig främst genom idrotten. Bl. a bröt han sin näsa första gången han prövade på boxning. Detta var inledningen till en rad olyckshändelser som följde honom genom livet. Bl. a kom Hemingway att skadas i de stora krigen under 1900-talets första hälft - såväl som stridande som korrespondent.

Hemingway gav sin kropp ofantligt med stryk under sin levnad. Den yttersta handlingen i denna misshandel blev självmordet när han den 2 juli 1961 sköt sig i huvudet. Men på vägen dit var Hemingway en otrolig konsument av alkohol. I synnerhet söp han hårt i depressiva faser. En kronisk frågeställning i psykiatrin är om alkoholistiskt beteende ger depression eller om det är depressiva stämningar som ger alkoholistiskt beteende. En fördel med alkohol är att man under ruset ej behöver bekymra sig över vad man gjort (alkoholen dövar det dåliga samvetet). Alkohol bryter för all del även ångest inför framtiden. Inget läkemedel är i dag så effektivt som alkohol när det gäller att lindra ångest. Detta är en sanning som med rätta förtigs i ett alkoholrestriktivt samhälle. Problemet med alkohol är nämligen den ofantliga mängd biverkningar som är förknippade med s.k. excessivt drickande. Hemingway fick dras med många av biverkningarna, bl. a högt blodtryck, åderförkalkning, förstörd lever, diabetes, hjärtbesvär, hudbesvär och så kanske depression med slutligen självmord. Eller var det så att han medicinerade sina depressioner med alkohol?

När det gäller alkohol och depression finns det en tes som säger att kvinnor har en primär depression och utvecklandet av alkoholism kommer därefter. Omvänt gäller för män: först alkoholism och sedan depression.[3] Men man bör då beakta Hemingways komplexa barndom. Modern ville fostra honom till något stillsamt och religiöst. Hon önskade att Ernest skulle ha varit en flicka och modern klädde Ernest som en flicka och gjorde honom så feminin som möjligt och kallade även Ernest för "Sommarflickan". Hos fadern kunde han finna ett helt annat identifikationsobjekt och Hemingway hanterade det hela genom att bli en riktig supermaskulin: en kvinnokarl, boxare, tjurfäktare, storviltjägare, drinkare etc. Han blev en machofigur med pistol och gevär. En manodepressiv som pendlade mellan hjälte och hjälplös. Han var modig och mörkrädd. Hemingway blev en myt och han skapade själv sin myt. Men naturligtvis blev myten omtvistad. Gertrude Stein hävdade att hans virilitet var ett komedispel och kritikern Max Eastman påstod att Hemingway hade löshår på bröstet. I vilket fall som helst pendlade Hemingway mellan livslust och dödsångest.

Genom beprövad erfarenhet lärde sig psykiatrin att litiumsalter kunde "kapa" de cykliska svängningarna i den manodepressiva psykosen. Jag ifrågasätter inte litiumsalternas användning i de mest maligna fallen, men min egen erfarenhet som verksam i psykiatrin är att det pågår en överförskrivning av litiumsalter. Litium tar död även på kreativiteten. Författare kan bli oförmögna att skriva, kompositörer oförmögna att komponera, målare oförmögna att måla etc. Schumann hade inte blivit Schumann om han medicinerats med litium. Hemingway, Chopin, Tolstoj etc. hade inte gått till historien.

Winston Churchill benämnde sitt svårmod eller depressivitet "min svarta hund". I sina hypomana faser var Churchill en obotlig optimist. Hans optimism smittade av sig, och man kan undra över hur andra världskriget förlöpt utan Churchills optimism, om han behandlats med litium.


Tankar och känslor

Man kan fråga sig vad tänkande är för något. Ett antagande är att känslor styr vårt tänkande - när vi är euforiska tänker vi på ett sätt och när vi är dysforiska tänker vi i andra banor. I detta perspektiv skulle det kunna vara så att det är en överdos av känslor - och inte det rena tänkandet som sådant - som styr utvecklingen.

Nu är det emellertid så att den nu mest gångbara hypotesen inom psykiatrin är att tankar styr känslor. Denna hypotes är grundsulan i den s.k. kognitiva terapin. Jag är dock delvis skeptisk till denna kognitiva terapeutiska "boom".

Till detta problem hör hypoteser om känslans ursprung. Att känslor har sin bas i kroppen är allmänt accepterat, men man har diskuterat om känslans kognitiva eller kroppsliga aspekt är mest grundläggande; känner man därför att kroppen först reagerar eller reagerar kroppen därför att man först upplever på ett visst sätt. Den förstnämnda uppfattningen lanserades ungefär samtidigt av den pragmatiske amerikanske filosofen William James och den danske läkaren Carl Georg Lange och har därför kallats James-Langes känsloteori. Denna uppfattning hävdar att vi inte gråter för att vi är ledsna, utan att vi bli ledsna därför att vi gråter. Ett sentida exempel på den motsatta uppfattningen - den kognitiva teorin - är Lazarus som i sin bok Emotion and Adaptation hävdar att vi känner på speciella sätt beroende på hur vi tänker, dvs. tänkandet styr känslorna. Detta sätt att resonera är också utgångspunkten i den kognitiva terapin.
[1] Gripe M: Glasblåsarns barn, 1964, sid. 17-18.
[2] Ottosson J-O: Psykiatri, tredje upplagan 1988, sid 60.
[3] Sedlacek D, Miller S A: Framework to Relating Alcoholism and Depression. The Journal of Family Practice. 14. sid 41-44, 1982. Se även i Goodwin D: Alcoholism and Affective Disorders. The Basic Questions, in Salomon I /ed/: Alcoholism and Clinical Psychiatry, Plenum Press, sid 87-95, 1981.