Dom: Mordet på vikarie skötaren Dauf Fetiu den 19 maj 1972
Åklagare: Ankar, Sven, chefsåklagare, Helsingborgs åklagardistrikt
Tilltalad: Rystam, JAN Peter, Pensionär, Sandvångsgatan 21, 262 00 Ängelholm
Försvarare: Noltorp, Nils-Gunnar, advokat, Drottninggatan 17, 252 21 Helsingborg
Domslut: Mord
Brottspåföljd: Den tilltalade skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård.
Domskäl
Rystam har erkänt gärningen samt uppgivit: Han intogs på S:ta Maria sjukhus på hösten 1957 men utskrevs efter fyra månader. Sedermera började han sin militärtjänst vid I 6 i Kristianstad och någon gång under 1959 blev han återintagen på sjukhuset. Han har sedan vårdats där och blivit föremål för behandling med tabletter, som ”slagit sig på huvudet på honom”. Därför har han försökt förmå personalen att ändra medicineringen men man har icke velat lyssna på honom, trots att han varnat vårdarna och förklarat att det skulle hända någonting om man ej tog varningarna på allvar. Han köpte därför också tre knivar för att märka någon – vem som helst – så att man skulle inse att man måste lyssna på patienternas mening om sjukhuset. Eftersom han önskade att polis skulle komma och undersöka förhållandena på sjukhuset ”högg” han ner Fetiu vid det av åklagaren angivna tillfället. Egentligen hade han tänkt döda ytterligare fyra personer men efter dådet mot Fetiu ansåg han att det han gjort räckte för att väcka uppmärksamhet, som han åsyftat.
Som vittnen har i målet hörts sjukvårdarna Eva Holmberg och Rolf Gustavsson samt vikarierande sjukvårdaren Rosa Sörensson ävensom kriminalinspektör Sven Braun.
Eva Holmberg har berättat: Hon var ifrågavarande dag strax efter kl. 16 sysselsatt med dukningsarbete i matsalen på avd. 33 inom sjukhuset, då Rystam passerade henne och sade någonting om att ”nu har dom fem minuter på sig”. ”Ja” svarade hon och fortsatte utan att fundera på vad Rystam menade. Strax därefter uppfattade hon skrik från ett linneförråd, som ligger intill matsalen. Hon gick fram så att hon kunde se in i förrådet och iakttog då hur Rystam upprepade gången ”slog” mot Fetiu, som befann sig därinne men hon lade då inte märke till något vapen. Hon rusade omedelbart för att skaffa hjälp och när hon återvände kunde hon se att Fetiu tagit sig in på avdelningsexpeditionen, där han låg på golvet och stönade med fradga kring munnen samt blödde från sår i bröstet och på ena låret.
Rosa Sörensson har lämnat följande redogörelse: Hon befann sig i ett sköljrum i närheten av matsalen och linneförrådet, när hon hörde någon skrika högt. Till en början förstod hon ej varifrån ljudet kom och gick ut från sköljrummet för att få klarhet i vad som hänt. Hon såg då Fetiu komma ut från linneförrådet och djupt böjd springa bort mot expeditionen. Strax därefter såg hon Rystam i närheten av förrådet. Plötsligt kastade Rystam en kniv på ett bord i matsalen. En stund senare kom Rystam fram till henne med en annan mindre kniv, som han lämnade till henne och sade, att hon skulle ha den som bevis för att han ”kunde dödat många fler om han velat”.
Gustavsson har omvittnat, att han befann sig i närheten av förrådet, när han uppfattade skrik därifrån och skyndade dit, och att han då kunde ”se att det hänt Fetiu någonting” men Gustavsson har icke kunnat direkt angiva sina iakttagelser i detta sammanhang. Han har emellertid också sett Fetiu på expeditionen något senare och då var Fetiu enligt Gustavsson blodig på kläderna. Av Gustavssons vittnesmål framgår också att Rystam uttalade att han avsett att döda fem personer men att han efter vad som hänt ansåg att en kunde vara nog.
Av förenämnda vittnesutsagor och av Rystams egen berättelse anser rätten styrkt att Rystam som åklagaren påstått tilldelat Fetiu upprepade knivhugg. Genom de undersökningar, som läkare sedermera verkställt av Fetius döda kropp, framgår att Fetius död förorsakats av de skador, som Fetiu genom knivhuggen tillfogats av Rystam.
Visserligen har samtliga ovan angivna vittnen liksom också Braun bekräftat att Rystam som enda bevekelsegrund för sitt handlande framhållit sin önskan att väcka uppmärksamhet på den enligt hans uppfattning felaktiga medicineringen på sjukhuset men denna omständighet kan icke medföra att gärningen skall anses mindre grov. Rystam är därför övertygad om mord.
Påföljdsfrågan
I målet har företagits rättspsykiatrisk undersökning av Rystam. Den har utförts av bitr. överläkaren Alice Nilsson vid Statens rättspsykiatriska klinik i Lund, som i ett 6.6.1972 dagtecknat utlåtande uttalat att Rystam begått den åtalade gärningen under inflytande av sinnessjukdom (Schizofreni) samt att han är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.
Rätten ansluter sig till den av undersökningsläkaren uttalade uppfattningen.
…….
På rättens vägnar
K. A. Berglund
Målsägande: Dödsboet efter skötare Dauf Fetiu, Bagaregatan 16 A, 252 41 Helsingborg; underrättat; anspråk senast 7.6.1972,
Gärningen: Den 19.5.1972 vid klockan 16-tiden har Rystam på avdelning 33, S:ta Maria sjukhus i Helsingborg, avsiktligt berövat skötare Dauf Fetiu, 410415, livet genom att med en kniv, försedd med ett 8 cm långt blad, tillfogat Fetiu minst fem hugg i kroppen. Ett av huggen har trängt in i hjärtat och stora kroppspulsådern och förorsakat en blödning om 2,5 liter blod i höger lungsäck medan ett annat hugg trängt genom mjälten och vänstra njuren. Vid båda dessa hugg har kniven flera gånger dragits fram och tillbaka och förorsakat flera stick i de beskrivna inre organen.
Lagrum: 3 kap 1 § brottsbalken.
Kommentarer och reflektioner kring mordet på vårdaren å S:ta Maria sjukhus 1972
Den mördade Dauf Fetiu skulle ha fyllt 68 år i år och mördaren – Jan Rystam – som redan var sjukpensionär skulle ha fyllt 70 år den 5 juli 2009. Jan Rystam var för mig en viktig person, eftersom han var något av informell mentor när jag i mitten av juni 1967 debuterade som vikarie skötare på avdelning 25, där Jan Rystam då vistades. Han var då en betrodd patient, ty han hade egen nyckel till den låsta avdelning 25, som var en intagningsavdelning för missbrukare – då främst alkoholister. Avdelningen inneslöt dock ett och annat original, varav Rystam utgjorde ett sådant.
Han var en utomordentlig instruktör Jan Rystam. Jag hade första dagen ”dagrumsturen” efter ett roterande schema och Rystam introducerade mig noggrant i denna roll (vilket ingen i personalkollektivet gjorde). Han var hyfsat hospitaliserad efter att ha gjort drygt åtta år som patient. Likaså gav mig Rystam utmärkta instruktioner hur jag skulle sköta ”städtur” respektive ”kökstur”. Överhuvudtaget fick jag en lyckad introduktion på avdelning 25 tack vare Jan Rystam. Speciellt underhållande var Rystam när en radiohögtalare – som fanns på varje avdelning och där man kunde ställa in ett par kanaler samt höra högmässan på söndagar från sjukhusets egna kyrka – läste upp nyheter. Rystam kommenterade dessa nyheter från sin paranoida schizofrena position på ett för mig främmande men alltså underhållande sätt. Jag hade aldrig tidigare hört en så galen kommentator.
Dock tyckte Rystam synd om mig. Jag borde inte behöva arbeta, utan jag borde bli pensionär och intagen och ha det lika bra som han. Han författade därför en framställan till mig, som jag skulle underteckna och sända in till sjukkassan. Jag har tyvärr inte denna tokiga skrivning i förvar, men den torde säkert fungerat som en garanti för sjukpension.
Rystam hade atopiska eksem som han menade hade sin orsak i Hibernal medicineringen. Rystam kan mycket väl ha haft rätt, men inte fått rätt. Han var därför mycket rädd för Hibernal, men den antipsykotiska arsenalen innehöll inte så mycket mer än Hibernal till schizofreni. Nu var Rystam en stillsam schizofren patient, varför jag nu i efterhand kunnat tänka mig en alternativ medicinering för Rystam. Men dr Solti hade Hibernal som favoritmedicin och t o m alkoholister fick Hibernal – särskilt om de varit på rymmen. Då gällde sängläge och Hibernalinjektioner.
Jag jobbade tillsammans med Solti i ca 10 år, men hon hälsade aldrig på mig. Inte ens när jag jobbade som klinikföreståndare på hennes klinik, ansåg hon mig värd att hälsa på. Mina åliggande som klinikföreståndare bestod bland annat i att ha kaffet klart till dr Solti kom framåt 10.00-tiden. Hon hade svårt att handlägga LSPV-patienter (tvångsintagna patienter), hon manipulerade journaler och bemötte patienter på ett föraktfullt sätt. Hon kan sägas utgöra en av de egendomliga läkare som intermedicinare dr Gadd ovan syftar på. Hon hade ungerskt ursprung och hennes (dominerande) tal till patienterna var inte alltid så lätt att förstå för dessa.
När Drakabyggskonstnären Jörgen Nash i en happening 1967 lät begrava sin högst levande vän Finn Sørensen kom 35 poliser ut till Drakabygget, och en något generad Finn fick klättra upp ur sin förtida grav. Solti var oförmögen att handlägga det psykiatriska efterspelet. Det förelåg naturligtvis ingen psykiatrisk sjukdom - det var en konstnärlig happening. Överläkare David Eberhard ställer sig i månadsskiftet januari/februari 2009 frågan: Vad är konst egentligen? Det är en fråga som ständigt diskuteras och som förmodligen har lika många svar som det finns människor. Anna Odell heter en konststudent på Konstfack. Hon tyckte uppenbarligen, tillsammans med prefekten för institutionen, att det är konst att spela psykiskt sjuk och att i den processen engagera oskyldiga förbipasserande medmänniskor som trodde att de gjorde en god gärning när de försökte hindra henne från att hoppa från en bro.[1]
Konstfacksgänget tyckte också att det var konst att Anna Odell började slåss med de tillkallade poliserna. Att hon när hon sedan förts till psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm fortsatte att slåss med personalen där, att hon spottade på dem, försökte bita dem och att hon i sitt spelade beteende skrämde upp riktiga psykiskt sjuka personer som vistades där samtidigt.
De tyckte att det var konst att hon upptog en sängplats på psykakuten. En akutmottagning som är överbelastad redan från början. De tyckte det var konst att hon upptog större delen av personalens resurser så att andra riktiga patienter inte fick lika mycket hjälp. De tyckte det var konst att hon spelade psykotisk och blev lagd i bälte och tvångsmedicinerades. För ojsan vad hon kommer att kunna visa upp den slutna psykiatriska vårdens orättvisor genom sitt lilla (för skattebetalarna ganska kostsamma) tilltag. Men psykiatrin kommer alltid att förbli ett dubiöst fält, som lockar konstnärer och journalister. Om den konstnärsstuderande sökte vård, så tvingades den ”levande begravde” till psykiatrisk vård.
Tillbaka till mordet den 19 maj 1972 på S:ta Maria sjukhus. Dr Solti hade inte för vana att informera patienterna om medicinändring. Här tror jag vi har förklaring till mordet på Dauf Fetiu; dr Solti åsidosatte sin plikt som läkare att kommunicera med patienten. Detta torde facket ha känt till och tagit Dauf Fetius parti och inte släta över det som ”sådant händer”.
Jag vill poängtera att jag inte var på S:ta Maria Sjukhus när Dauf Fetiu mördades. Jag hade min anställning förlagd till den mottagningen Dauf Fetiu fördes; Kirurgiska akutavdelningen, vid gamla lasarettet i Helsingborg.
[1] http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/29/overlakaren-pa-st-gorans-psykakut-konstfackseleven-borde-klippa-sig-och-skaffa-si (den 30 januari 2009)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar